En död ministers eftermäle

Sanningen tar ibland lång tid på sig för att hinna ifatt lögnen. När det gäller den konservative brittiske före detta premiärministern Sir Edward Heath (1916-2005) tog det mer än 60 år innan vittnesmål om våldtäkter och sexuella övergrepp på pojkar kom ifatt honom. Under tiden har Heath hunnit bli både död och begraven.

Resultaten av en polisutredning som visar att den förre premiärministern var pedofil har försatt Storbritannien i ett chocktillstånd. Heaths gamla vänner och det övriga politiska etablissemanget misstänks för att i många år ha mörklagt anmälda sexualbrott mot barn som begåtts av den forne premiärministern.

Sir Edward Heath var premiärminister för konservativa Tories 1970-74, och många av dem som nu uttalar sig i brittiska media betonar att inget av de misstänkta övergreppen ägde rum under Edward Heaths år som premiärminister – som om det gjorde någon skillnad för de utsatta pojkarna.

Tolv år har gått efter Edward Heaths död 2005 när Storbritannien nu skakas av resultaten av polisutredningen ”Operation Conifer”. Utredningen har pågått under två år, omfattar 284 vittnesförhör och har kostat cirka 1,5 miljoner pund. Wiltshirepolisen har utrett 42 anklagelser mot den före detta premiärministern om sexuella övergrepp som ska ha begåtts under en period av 36 år, mellan 1956 och 1992, i 14 olika polisdistrikt i London, Kent, Sussex, Kanalöarna och Wiltshire.

Anklagelserna gäller sexuella övergrepp och fysisk misshandel av barn och fysisk misshandel av en vuxen man. Den allvarligaste anklagelsen gäller en pojke som bara var elva år när han våldtogs av Edward Heath i London 1961. Vid den tiden var Heath parlamentsledamot för valdistriktet Bexley, 20 kilometer utanför London. Det nu vuxna offret tog kontakt med Wiltshirepolisen i april 2015 när de gick ut med en uppmaning till offer att träda fram.

Rapporten innehåller också uppgifter om att Edward Heath ska ha begått övergrepp på en tioårig pojke 1962 och på en prostituerad 15-årig pojke 1964. Heath var näringslivsminister 1963-64. Sex år före de första rapporterade övergreppen, 1950, hade han kommit en bra bit på väg i den politiska karriären och satt i parlamentet som representant för konservativa Tories.

1965 blev han partiets yngste ledare någonsin. Han var 49 år och hade vid den tiden, enligt vad polisutredningen visar, begått minst tre grova sexuella övergrepp mot minderåriga pojkar.

Så här lång tid efteråt finns naturligtvis inga bevis. Polisen har enbart de utsatta pojkarnas vittnesmål och andra vittnen att bygga på. Offren känner inte varandra, men deras berättelser om hur övergreppen gått till är uppseendeväckande lika. I den 102 sidor tjocka rapporten konstaterar Wiltshirepolisen att vittnesmålen väger så tungt att den forne premiärministern skulle ha tagits in för förhör i åtminstone sex av fallen – om han hade varit i livet. I ett av de sju fallen finns enligt polisen ”överväldigande bevis” för anklagelserna.

Pedofilskandalen kring Edward Heath började rullas upp 2015 efter att sexskandalen kring BBC-programledaren Jimmy Savile (1926-2011) uppdagades. Även i fallet Savile blev skandalen allmänt känd först efter hans död. Den fruktansvärda summeringen av hans brott gjordes 2014 i BBC Panorama: minst 500 övergrepp. Saviles specialitet var att ge sig på de mest svaga och utsatta. Sextio patienter på 28 olika sjukhus och medicinska inrättningar, mellan fem och 75 år gamla, blev hans offer, vissa för upprepade övergrepp.

Den polisutredning som fått namnet ”Operation Conifer” inleddes samma år av Wiltshirepolisen. Polischefen Mike Veale uppger att de brott som Edward Heath anklagas för i flera fall har polisanmälts för många år sedan. Men brottsmisstankarna har mörklagts av det politiska etablissemanget, samma etablissemang som nu med emfas påstår att uppgifterna om Heaths brott är lögn.

 

”Skälen att utreda anklagelserna var uppenbara och oavvisliga” säger Mike Veale, chef för Wiltshirepolisen.

”Sir Edward var en extremt uppsatt, inflytelserik person, en av de mäktigaste människorna i världen. Mot den bakgrunden vore det en oförsvarlig försumlighet av mitt offentliga ansvar att inte undersöka så allvarliga anklagelser mot en tidigare premiärminister, även om han är avliden.”

Några av Heaths offer har berättat för polisen att de själva har fortsatt begå sexuella våldsbrott som en följd av att de utsattes för övergrepp som barn. Det stämmer med erfarenheter inom socialtjänsten av barn som utsätts för sexuella övergrepp. En mycket stor andel av vuxna prostituerade har varit utsatta för incest eller andra övergrepp i barndomen.

Edward Heath hade en ovanlig bakgrund för en politiker på hög nivå i Storbritannien. Han kom från arbetarklassen, var son till en snickare och en tjänsteflicka. Han var mycket musikalisk, och ett orgelstipendium gjorde det möjligt för honom att studera i Oxford. Hans karriär som konservativ politiker inleddes 1937 när han valdes till ordförande i Oxford University Conservative Association. Från 1950 gick karriären som konservativ politiker spikrakt uppåt. Livet ut gjorde hans enkla bakgrund sig påmind i hans originella sätt att tala, där den ursprungliga Kentdialekten hade påverkats och förändrats av åren i Oxford.

Som person var Heath allmänt illa omtyckt och irriterade till och med dem som kallade sig hans vänner. Hans personlighet var kall och distanserad, han var brysk och taktlös och saknade helt den för engelsmän viktiga talangen för ”small talk”. Hans dåliga uppförande och brist på social smidighet bidrog kraftigt till att han tappade stödet från sina partikamrater i partiledarvalet 1975.

Edward Heath var ogift, och hans sexuella läggning har varit föremål för många spekulationer under årens lopp. Satirtidskriften Private Eye skojade redan för 40 år sedan om Sir Edward’s homosexualitet. Han var en hängiven seglare, och under sin tid som premiärminister kallades han i tidskriften ”Sailor Ted” som en anspelning på ryktena om att han var homosexuell. Men ryktena om att Heath var gay har under alla år effektivt överröstats av det politiska etablissemangets försäkringar om att han var asexuell och saknade sexuella känslor.

Tories förlorade valet 1974. Efter valförlusten fanns ingen självklar efterträdare till Edward Heath sedan Enoch Powell lämnat partiet, sparkad ur skuggkabinettet den 21 april 1968, dagen efter att han hållit sitt berömda ”Rivers of blood”-tal på Midland Hotel i Birmingham.

Heath avgick som ledare för det konservativa partiet den 4 februari 1975 sedan han förlorat omröstningen till partiledarposten. Omröstningen vanns med knapp marginal av Margaret Thatcher.  Han förlät henne aldrig att hon besegrade honom. Deras relation förblev frostig livet ut. När hon förlorade uppdraget som premiärminister i november 1990 utbrast han högt ”Rejoice!” tre gånger i rad. (Ungefärlig betydelse: ”Klang och jubel!”, ”Fröjda dig!”).

Rapporten från Wiltshirepolisen fördöms enhälligt av Heaths vänner och supporters. Polisen anklagas för att ge sig på en död man utan möjlighet att försvara sig, och rapporten sägs försätta Edward Heaths rykte i limbo. Alla som kände Edward Heath går enhälligt i god för vilken fin man Sir Edward var, och att han skulle ha begått sexuella övergrepp är fullkomligt otänkbart. Högt uppsatta politiker bedyrar att anklagelserna om barnmisshandel och våldtäkter är helt grundlösa.

Som ”bevis” för att Edward Heath aldrig skulle ha haft tillfälle att begå övergrepp har anförts att han som toppolitiker var extremt övervakad, att han kördes överallt av en chaufför och själv saknade både bil och körkort.

Men Heath hade både bil och körkort och många tillfällen att vara ute obevakad på egen hand. På en bild tagen i oktober 1975 poserar han med sin Rover 2000 som han köpt sedan Margaret Thatcher besegrat honom som partiledare för Tories i februari samma år.

Sexuella övergrepp mot barn är de värsta brott som finns. Men Edward Heath går inte bara till historien för att han var pedofil. Det var han som såg till att Storbritannien aldrig fick sin bästa premiärminister någonsin, Enoch Powell (1912-1998). För Heath var Powell en outhärdlig konkurrent om folkets gunst som han själv aldrig fick eller förtjänade.

Powell hade en klassisk utbildning och var bland annat professor i antikens grekiska. Han hade dessutom lysande militära meriter. Med oro såg han hur immigrantströmmarna vällde in från det tidigare brittiska samväldet och hur de snabbt höll på att förvandla England till oigenkännlighet. I de gamla arbetarområdena i städernas utkanter fylldes gatorna på 1950-talet snabbt av invandrare. Anglikanska kyrkor byggdes om till moskéer.

Ursprungsbefolkningen kände sig undanträngd, oönskad och som andra klassens medborgare. Powell hade talat med ”mannen på gatan”, den vanlige engelske arbetaren som sa att om han bara hade haft pengar skulle han inte stanna kvar i landet. Enoch Powell var orolig för att de värden, band och traditioner som höll nationen samman skulle lösas upp under trycket från den stora invandringen.

Lördagen den 20 april 1968 är en grupp konservativa politiker samlade till ett möte på Midland Hotel i Birmingham. Här, i ett oansenligt rum en trappa upp på hotellet, ska Enoch Powell hålla sitt berömda ”Rivers of Blood”-tal, ett tal som kommer att bli ett av 1900-talets mest legendariska och fortfarande orsakar svallvågor i den internationella invandringsdebatten.

För nästan ett halvsekel sedan kunde Powell förutsäga hur massinvandringen skulle totalförvandla England. Hela talet finns i den här länken till The Telegraph.

Han vet att det är ett kraftfullt tal som ”kommer att stiga som en raket mot himlen”, men han kunde inte föreställa sig det jordskred det skulle komma att utlösa. Partiledaren Edward Heath och kollegerna i skuggregeringen är inte informerade. Skillnaderna i värderingar mellan Heath och Powell är sedan några år så djupgående att Powell inte finner det meningsfullt att tala med Heath.

I rummet på Midland Hotel i Birmingham utslungar den 56-årige Enoch Powell sin framtidsprofetia:

”I det här landet kommer den svarte mannen inom 15 till 20 års tid att dominera över den vite mannen.”

Med sin klassiska bildning drar han sig inte för att citera den romerske poeten Vergilius (år 70 – 19 före Kristus) och hans ödesmättade nationalepos Aeneiden:

”När jag blickar framåt fylls jag av varsel. Liksom romaren ser jag floden Tibern skumma av mängder av blod.” (”Et Thybrim multo spumantem sanguine cerno”).

”De som gudarna vill förgöra gör de först galna. Vi måste vara galna, bokstavligen galna som nation som tillåter ett årligt inflöde på 50 000 personer som utgör grunden för den framtida tillväxten av en befolkning av utländsk härkomst. Det är som att se en nation fullt upptagen med att stapla upp sitt eget begravningsbål.

Jag kan redan höra kören som ropar ut sin avsky. Hur vågar jag säga så fruktansvärda saker? Mitt svar är att jag inte har rätt att låta bli.”

I sitt tal återger Enoch Powell ett brev som han fått från en änka i sitt eget valdistrikt, sydvästra Wolverhampton. För att skydda henne mot repressalier röjer han inte hennes namn men tar hennes berättelse som ett exempel på hur infödda engelsmän trängs undan i sitt eget land. Änkan skriver att alla infödda brittiska familjer har flyttat från hennes gata. Nu är hon ensam kvar och känner sig alltmer utsatt för nykomna migranter som trakasserar henne.

Hon vågar inte längre gå ut. Fönster krossas i grannskapet. I brevlådan hittar hon avföring. När hon måste bemästra rädslan och gå till affären förföljs hon av skrikande barn, ”charmiga, storögda picaninnies” som inte kan prata engelska men skriker det enda ord de kan efter henne: Rasist!

Med detta enda ord, ”picaninnies”, avgörs Enoch Powells öde. Ordet är en oerhörd provokation mot det politiskt korrekta åsiktsetablissemanget. Ungefär som om en svensk politiker skulle säga ”negerungar”. Powells tal fördöms totalt och blir det abrupta slutet på hans lysande politiska karriär. Han beskylls för att ha hittat på hela historien. Äktheten i det brev han refererat till ifrågasätts, liksom om änkan som skrivit brevet över huvud taget existerar.

Själv ansåg han att brevet var det viktigaste brev han någonsin fått. Han höll fast vid den ståndpunkten även när den kostade honom hans karriär. Kvinnan existerade i allra högsta grad, men för att skydda henne röjde Powell aldrig hennes identitet. I nästan 40 år visste ingen, mer än några få personer, vem hon var.

Genom ett skickligt detektivarbete kunde hennes namn avslöjas och historien berättas i BBC:s Radio 4 program Document. The Daily Mail  fortsatte detektivarbetet 2007 och lyckades spåra släktingar till kvinnan och återge deras berättelse, som tidningen menar kastar nytt ljus över Enoch Powells ”Rivers of blood”-tal.

Hon hade ett namn: Druscilla Cotterill, född i Shropshire 1907, gift 1940 och tidigt änka sedan hennes make dödats i kriget på en postering i Singapore när han bara var 44 år. Paret fick inga barn.

Druscilla Cotterill bodde kvar i deras hem, No 4 Brighton Place i Wolverhampton, och drygade ut änkepensionen genom att hyra ut rum. Men när Wolverhampton i slutet av 1950-talet invaderades av tusentals asiater och västindier vågade hon inte hyra ut längre.

Officiell statistik visar att Brighton Place 1950 var bebott av enbart brittiska familjer. 1968 var bilden totalt förändrad: Driscilla Cotterill och familjen Paynes i huset intill var de enda engelskfödda som fanns kvar.

Trots rädsla och vantrivsel bodde Druscilla Cotterill kvar i sitt hem på Brighton Place ända tills hon på grund av sjukdom måste flytta till ett vårdhem. Hon avled 1978. Invandrare som nu är vuxna har erkänt att de som barn brukade trakassera den gamla damen genom att knacka på hennes dörr och sedan springa iväg.

Redan dagen efter Enoch Powells tal i Birmingham sparkade Edward Heath honom ur skuggregeringen. The Times kallade talet ”ett ondskans tal” och hävdade att det var första gången i efterkrigshistorien en seriös brittisk politiker hade uppammat till ”rasistiskt hat”.

Från vanliga engelsmän, som aldrig blivit tillfrågade om de ville få sitt land invaderat av massinvandring från tredje världen, fick Powell ett överväldigande gensvar. Han dränktes i 120 000 brev, de flesta översvallande positiva. Många medborgare kände att han hade talat för dem och hyllade honom för att han vågade kalla en spade för en spade.

Den som vill se mer om den här historiska händelsen, bakgrunden och följderna, kan jag varmt rekommendera BBC:s enastående dokumentär från 2008 – 40 år efter Powells tal.

Det gick som det brukar gå: diskussionen kvävdes och tystades. Enoch Powells politiska karriär var död i och med telefonsamtalet från Edward Heath, och han marginaliserades i partiet. 1974 lämnade han Tories.

Domen över död man kan se väldigt olika ut.

Enoch Powell var en hjälte, och han fick en storslagen begravning. Över hans minne vilar äran hos den som vågar säga sanningen och stå för den, även om han förföljs och bespottas.

Här är en mycket sevärd dokumentär om hans liv.

Sir Edward Heath, 89, fick en inte mindre pampig begravning med mer än 1 000 begravningsgäster i Salisburys magnifika katedral.  Kistan var svept i unionsflaggan och täckt av vita liljor. The Telegraph kallar den döde forne premiärministern ”den skicklige musikern och seglaren”och ”Uncle Teddy”, en högt älskad gudfar, som på bandet till en krans tackas för ”40 år av glädje”.

Litteratur:
Simon Heffer: Like the Roman. The Life of Enoch Powell.