Musikaliska anteckningar 3. Imagine. John Lennon.

Musik: Imagine (1971).
Kompositör: John Lennon (1940-1980).
Text: John Lennon och Yoko Ono.
Artist: John Lennon.

En romantisk hållahanden-låt.
En luta-huvudena-tätt-ihop-låt.
En gnolvänlig låt att staga upp sitt hopp om en bättre värld med och spela in på kassettband på 1970- och 80-talen och skicka i vadderat kuvert till den fjärran älskade. Hur många är vi inte som har gjort det?

Jag kommer nu att begå ett helgerån. Det är oförlåtligt. Man får inte ifrågasätta eller kritisera ett Helgon, och John Lennon (1940-1980) kvalar definitivt in i helgonkategorin. Dels naturligtvis på grund av sin lysande karriär som musiker och låtskrivare. Men också för att en särskild okränkbarhet vilar över de döda, i synnerhet om de blivit mördade.

Den 8 december 1980 sköts Lennon till döds utanför sin bostad på Manhattan i New York av 25-årige Mark David Chapman, ett drogberoende Beatlesfan med stora psykiska problem. Lennon var 40 år. Chapman dömdes till livstids fängelse, och alla hans ansökningar om nåd har avslagits.

Egentligen behövs ingen politik. Man kan bedra en hel värld med konst, musik och litteratur. ”Imagine” är ett strålande exempel. Detta är värsta sortens sentimentalitetsdrypande propaganda, förrädisk för att den är så sockrad. Den får det att vända sig i magen på mig – kanske allra mest för att jag var en av alla naiva, lättlurade dårar som i många år svalde propagandan med hull och hår, utan att egentligen lyssna på texten.

Varför förstod jag inte bättre? Texten propagerar tydligt för globalism, en av de mest förödande -ismer världen känner.

Det är lätt att låta sig bedras om förpackningen är snygg och låter bra. John Lennons megahit 1971 gestaltar våra drömmar vackert och poetiskt. Vi leds in i ett drömlandskap där idealism och godhet råder. Vi får möjlighet att hänge oss åt blossande sentimentalitet och skölja våra tårkanaler. Texten förmedlar en überoptimistisk framtidstro och hopp om en bättre och lyckligare värld där enbart fred och kärlek råder. Ingen ondska skulle finnas längre, inga krig och inga gränser.

Vid den här tiden kastade andra världskriget fortfarande sin långa slagskugga över Västvärlden, liksom kalla kriget mellan USA och det kommunistiska, totalitära Sovjetväldet. Vietnamkriget hade pågått sedan 1955 och skulle komma att pågå i ytterligare fyra år. Det var fred och hopp alla längtade efter. Orden var söta som honung i våra munnar och öron, vi var mottagliga för att vi så gärna ville höra dem.

Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people living life in peace, you

Men vad är det egentligen Lennon sjunger?

”Imagine there’s no countries…”

Han gör sig till nyttig idiot för globalisterna, en perfekt sådan eftersom miljoner människor dyrkade honom som musiker och låtkompositör. Han vill avskaffa nationer och landgränser. Han vill ha en enda världsomfattande stat och en världsregering. Det är globalismens kärna, plus fri rörlighet för kapitalet. Det går en spikrak linje från ”Imagine” till FN:s Agenda 2030,  George Soros’ och andra som vill ta ifrån nationerna deras självstyre och oberoende, avskaffa alla gränser och ha fri migration.

”Imagine” skiljer sig från det mesta som John Lennon gjort i övrigt, framför allt texten som har närmast religiös karaktär. Nya fakta tyder på att det inte var Lennon själv utan hans andra hustru, den japanska avantgardekonstnären, poeten och performanceartisten Yoko Ono som skrev texten. I videon svävar hon omkring som ett exotiskt andeväsen, klädd i vitt med ett pannband runt det svarta håret, i ett stort, tomt rum. Hon drar undan gardinerna från de många stora fönstren för att symboliskt släppa in ljuset och sätter sig slutligen bredvid maken vid flygeln och ser honom djupt i ögonen.

Yoko Ono framställde sig gärna på det sättet, som ljuv, spröd huldra och exotiskt andeväsen. Men hon var (och är, av allt att döma – hon lever fortfarande, 84 år gammal) en mycket viljestark, målmedveten och kalkylerande kvinna som aldrig har låtit någon eller något hindra henne från att nå sina mål, skapa PR omkring sig och få den uppmärksamhet hon vill ha. Utifrån betraktat verkar hela hennes liv vara en enda välregisserad happening.

Under de år hon bodde i London producerade hon också filmer. En av hennes mest minnesvärda produktioner hade namnet ”No 4 (Bottoms)” och föreställer en serie närgånget filmade rumpor som rör sig upp och ner på ett löpband. Året var 1967, och Yoko Onos popularitet växte så till den grad att hon kallades “high priestess of the happening” (happeningkonstens höga prästinna).

Idén till den sång som skulle komma att säljas i miljonupplagor och beledsaga miljoner och åter miljoner bröllop och begravningar var helt och hållet hennes. Strax innan Lennon mördades 1980 erkände han i en intervju att han skrev sångtexten med Yoko Onos konceptkonst-bok ”Grapefrukt” från 1964 som förlaga, en bok med ”instruktioner för konsten och livet”.

”Men vid den här tiden var jag mer självisk, lite mer macho, och jag kom på något sätt att utelämna hennes medverkan” sa han.

Fyrtiosex år efter att ”Imagine” släpptes meddelar National Music Publishers Association att Ono’s namn kommer att läggas till i uppgifterna om upphovsmän, något som väntas utlösa nya skummande vredesanfall hos ”Lennonisterna”.

”Imagine” kom 1971, året efter att The Beatles spruckit som grupp. Skulden för upplösningen har av många tillskrivits Yoko Ono, och Lennonfansen förlåter henne aldrig. Hon har kallats ”the Beatles-Breaker” och ”the Lennon-Ruiner”. Hon och John Lennon träffades på en konstutställning i London 1966 och gifte sig i Gibraltar den 20 mars 1969. Hon var sju år äldre än han. Han var hennes tredje make, hon var hans andra fru.

Med gemensamma krafter och Onos känsla för happening lyckades de förvandla sin smekmånad från privat angelägenhet till välregisserad fredsaktivistisk PR-kampanj, kallad ”Bed-in for Peace”. Iförda pyjamas, liggande i en stor dubbelsäng på hotell Hilton i Amsterdam i en vecka med full tillgång till mat och uppassning i lyxklass, kramade de varandra och tog emot världspressen vid sängkanten.

Det skulle föreställa en offentlig protest mot Vietnamkriget. De upprepade föreställningen senare på Queen Elizabeth Hotel i Montreal, där de också spelade in ”Give Peace a Chance”.

Jag ber om ursäkt för min bristande förståelse, men jag fattar absolut inte vitsen med att lägga sig i sängen på ett lyxhotell och låta sig utspisas, passas upp och fotograferas som en manifestation för fred. Exakt vad är det revolutionära budskapet? Att alla ska lägga sig i sängen och stanna kvar där? I så fall hur länge? Tills kriget är slut? Vem ska komma med maten, och vem förväntas betala? Vem ska i praktiken se till att kriget tar slut?

I mina ögon är den här förmodat progressiva åsiktsyttringen ett uttryck för pinsam, banal narcissism och vittnar om gränslös naivitet. Det är två bortskämda, omnipotenta barn som leker och pekar med lilla fingret på vad de vill ha. Någon politisk medvetenhet i sänghalmen kan jag inte se över huvud taget.

Melodin i ”Imagine” är enkel och vacker. Lättnynnad. Den börjar med några ackord på ett ganska ostämt piano; avskalat, ceremoniellt och magistralt som kontrast till Lennons röst. Men texten är en uppvisning i konsten att bedra en hel värld; ett bedrägeri som har vuxit sig allt större under de nästan 50 år som gått sedan Lennon sjöng in den.

And no religion too

Den religion John Lennon önskar ska försvinna är kristendomen. Det är den kristna kultur som under århundraden lagt grunden för Västvärlden han vill utplåna. Inte islam – den till religion förklädda politiska våldsideologi som är i full färd med att ockupera länderna i Väst med terrorism och ymnigt barnafödande som medel.

I John Lennons 1970-talsdröm är det genom utsläckandet av kristendomen som det jordiska helvetet ska försvinna och bara den blå himlen finnas kvar ovanför oss.

No hell below us
Above us only sky

Under himlens evigt blå kupa ska vi alla leva tillsammans i fred och lycka.

Imagine all the people living life in peace, you
Imagine all the people living for today

Alla ska leva för dagen – försörjda av vem? Paret Lennon/Ono har svar även på det problemet. Vi ska alla sluta äga någonting. Bort med äganderätten bara! Då försvinner girighet och hunger automatiskt. Vi ska leva i en värld där vi alla ingår i en världsomfattande välgörenhetsinrättning och delar allting med varandra. Alla ska skänka bort sina BMW-bilar, sin lön, sin pension, sina sparpengar och sina surt förvärvade hus och bostadsrätter till bättre behövande i ett enda stort generöst brödraskap, tills alla är exakt lika jämlikt fattiga.

Ingen ska behöva tolerera att bo i en lerhydda i Afrika när alla har samma värde och lika stor rätt till en bostadsrätt med breda golvtiljor och blänkande rostfria vitvaror vid Nytorget på Södermalm.

Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people sharing all the world, you

Det som predikas här är ren och skär råkommunism. Allt åt alla. Någon annan betalar. John Lennons naivitet och aningslöshet var av magnifik omfattning och dessvärre typisk för 1960- och 70-talens flower power- och hippie-era. ”Imagine” är en produkt av den utveckling Lennon genomgick efter brytningen med The Beatles 1970 och framför allt av hans möte med Yoko Ono.

Gruppen hade haft en världsunik karriär efter rivstarten med låten ”Love Me Do” 1962. Succéerna följde slag i slag sedan de två begåvade låtskrivarna John Lennon och Paul McCartney hade råkat stöta ihop i hemstaden Liverpool och börjat samarbeta. De träffades när John Lennons band The Quarrymen spelade i en kyrka 1957 och började skriva låtar i ett gnistrande, kreativt samarbete.

När man lyssnar på The Beatles låtar ett halvsekel senare är det ingen stor musikalisk upplevelse. Melodierna är enkla, harmonierna likaså. Men jag minns extasen från 1960-talet: de stod för någonting alldeles nytt och revolutionerande efter 50-talets sliskiga schlagers. Det var det nya som gjorde dem stora.

John Lennon var en begåvad och skicklig musiker och låtskrivare. Men han bar på trauman i form av tidiga separationer och förluster. Han var enda barnet i sina föräldrars äktenskap. De separerade tidigt, och John bodde under sin uppväxt hos sin moster och morbror. Som femåring utsattes han för det för ett barn outhärdliga traumat att tvingas välja mellan sin far (som hade planerat att rymma med honom till Nya Zealand) och modern.

När han var i tonåren förlorade han både sin fosterfar och sin mor. Hon omkom i en trafikolycka strax efter att hon och sonen återfått kontakten. Sin biologiska far fick han inte kontakt med förrän i vuxen ålder. Starten av skifflegruppen The Quarrymen 1956 var John Lennons sätt att hantera sorgen och ångesten över de stora personliga förlusterna.

Lennons möte med feministen Yoko Ono 1968 är lätt att i efterhand se som predestinerat. De var varandras öde. Deras relation var tydligt symbiotisk, de läkte och fyllde ut brister och hål i varandra, framför allt hon i honom. Tillsammans flöt de ihop till en enda organism, en enda människa. Han var fullkomligt förhäxad av henne.

Symbiosen för Yoko Onos del var dock inte starkare än att hon snabbt repade sig efter Lennons död och redan året därpå, 1981, började leva tillsammans med galleristen Sam Havadtoy, ett förhållande som varade i 20 år.

Yoko Ono och John Lennon har en plats i historien av flera anledningar. Det jag har velat uppmärksamma här är att under en avflagnad idoldyrkan finns det faktum att de tidigt ställde sig i spetsen som nyttiga idioter för globalismen, den förödande ideologi som leder till ”ökad fattigdom och klassklyftor, rovdrift, övermedicinering, upplösning av gränser och nationell identitet, okontrollerad invandring och inte minst – demokratins undergrävande.”

Det menar Lars Bern, känd bloggare och veteran inom det svenska näringslivet. På sin blogg Anthropocene  skriver han kunnigt om globalism, medicin- och livsmedelsindustrin, klimatfrågor med mera. Det här är hans analys:

”Globalismens framväxt under de senaste 100 åren är enligt min mening en direkt konsekvens av den moderna företagsamhetens affärslogik. Det började med John D Rockefeller och hans oerhört stora framgång med strategin för sitt Standard Oil. Han skaffade sig nästan total kontroll över världsmarknaden för oljeprodukter och kunde på så sätt bygga upp världens första dollarmiljardförmögenhet.

Rockefellers koncept att skaffa sig dominerande globala marknadspositioner togs därefter upp av det ena storföretaget efter det andra och kom att grundlägga en serie av världens största privata förmögenheter. Familjen Rockefeller själva fortsatte att tillämpa strategin inom marknaden för läkemedel.”

”Ägarkoncentrationen blir allt starkare, och den globala marknaden kontrolleras av ett fåtal aktörer med allt mer makt” skriver Lars Bern.

Ödets verkliga ironi är att paret Lennon – Ono som goda allt-åt-alla-kommunister glatt solidariserade sig med det multinationella kapitalets intressen. Hela den övriga vänstern fortsätter att traska i deras fotspår och driver en politik som uteslutande gynnar de mest skrupelfritt brutala kapitalisterna – de som inte bara är beredda att gå över lik för att driva igenom sin agenda, utan som gör det varje dag. Globalismen slår allra allra hårdast mot de svagaste och mest sårbara grupperna i samhället. Alltså exakt de människor som vänstern påstår sig företräda.

Globalisterna agerar enligt den klassiska strategin att härska genom att söndra. Genom att dränka Europas länder i lycksökande migranter från fattiga länder räknar man med att torpedera välfärdsstaterna och krossa deras starka fackorganisationer för att driva ner lönenivåerna.

Kapitalisterna tjänar enorma summor på globalismen. Strategin har varit att med skrämselpropaganda befrämja maktkoncentration till elitistiska överstatliga organ som FN och EU.

Lars Bern:

”Man skall komma ihåg att FN kom till genom starkt aktivt engagemang från bland annat familjen Rockefeller, och skrämselpropagandan om klimatkatastrofer lanserades av samma kretsar. Filosofin är att ju mer rädsla du skapar ju större blir bytet.”

Vanliga människor däremot förlorar – och förlorar stort. Som en följd sprider sig nu en tsunami av ohälsa, fetmaepidemi och kroniska sjukdomar runt jorden. Sjukdomar som Alzheimer och cancer beräknas år 2050 ha tredubblats i antal och till exempel diabetes åtminstone fördubblats, något som inget hälsosystem kan klara av.

De verklighetsfrämmande ideologierna och deras företrädare är våra värsta fiender. De skyr inga medel för att driva igenom sin miljö- och människofientliga agenda. På sin väg tvekar de inte att tillintetgöra nationerna, som de ser som sina största fiender. Nationalstaterna kan nämligen, trots att de styrs hårt av FN och EU, tänkas fatta politiska beslut som på något sätt försvårar globalisternas expansion och marknadsföring.

Paret Lennon/Ono och deras ”Imagine” var varken först eller sist i dumhetens tjänst. Enfaldiga och tanklösa politiker, artister, journalister, författare, konstnärer och andra som gjort ogenomtänkta vänsterdrömmar till ideologi kommer givetvis att fortsätta driva världskapitalets intressen. Tala om nyttiga idioter! Men nationalister som motsätter sig globalismen och har insett dess enorma nackdelar är på frammarsch över hela Västvärlden.

Om du vill veta mer om globalism och Agenda 2030, läs gärna också Peter Krabbes blogg.