Partiernas nazistiska och rasistiska rötter

I takt med att konsekvenserna av sjuklöverns ansvarslösa migrationspolitik blir synliga, och i synnerhet när moderaterna och socialdemokraterna plagierar Sverigedemokraternas politik, är SD:s ”nazistiska rötter”  tydligen det enda argument de övriga partierna har kvar för att angripa partiet.

Senast i partiledardebatten i oktober kallade statsminister Stefan Löfven SD ”ett nazistiskt och rasistiskt parti”.

Det var en gång för mycket. Jag har därför ägnat mig åt att gräva en smula och presenterar här ett litet urval av övriga riksdagspartiers rasistiska och nazistiska rötter. Fem av åtta partier har anledning att tala mycket tyst om SD:s rötter och istället begrunda sina egna. I synnerhet gäller det Stefan Löfvens eget parti, socialdemokraterna, och Annie Lööfs nybyggarparti centern, före detta bondeförbundet.  Moderater och liberaler har inte heller någon anledning att yvas över sitt förflutna.

Sverige hade flera uttalat nazistiska partier under 1930- och 40-talen. Men samtliga riksdagspartier som fanns före 1980-talet med undantag för kommunisterna inte bara hyste nazistiska och rasistiska åsikter utan omsatte dem också i sin politik; alltså socialdemokraterna, bondeförbundet (nuvarande centerpartiet), högerpartiet (nuvarande moderaterna) och folkpartiet (nuvarande liberalerna). Bondeförbundet var mest hardcore och hade nazismen inskriven i sitt partiprogram.

Även kristdemokraterna, som vill vara snälla och fromma människor, har ett nazistiskt förflutet. Det har tystats ner men påpekades av SD:s partiledare Jimmie Åkesson i tv4:s partiledardebatt och i SVT Aktuellt  i oktober.

När föregångaren till kristdemokraterna, Kristen Demokratisk Samling, grundades 1964 deltog högt uppsatta personer i partiet som tidigare hade varit ledande eller mycket aktiva nazister under och efter andra världskriget. Däribland läkaren Åke Berglund och Folke Dahlström, som hade en bakgrund i det nationalsocialistiska partiet Svensk Socialistisk Samling och som ansvarig utgivare av tidningen Ungt Folk. Förstanamnet på Stockholmslistan, och den som skrev underlaget till KDS’ första partiprogram, var rådmannen Harald Ljungström. Han hade varit ordförande för Sveriges Nationella Förbunds ungdomsorganisation.

Förre partiledaren Alf Svensson har bekräftat att Ljungström var med i partiet men lämnade när han kritiserades för sitt nazistiska förflutna. Nazisten Lennart Aae lyckades infiltrera KDS och blev deras pressekreterare. Han hade ett förflutet i Nordiska Rikspartiet, där han delat ut antisemitiska flygblad med påståendet att Anne Franks dagbok är ett falsarium, och i den Sveriges Nationella Förbund närstående S:t Michaelsorden. Han uteslöts ur partiet och flyttade till Tyskland där han från 1996 ingår i styrelsen för det tyska NPD.

KDS’ grundare, frikyrkopastorn och ledaren för Pingströrelsen Lewi Pethrus (1884-1974), tycks ha känt till de här partimedlemmarnas bakgrund men inte uppfattat den som ett problem.

Alla riksdagspartier utom miljöpartiet och kommunisterna har haft uttalade nazister som medlemmar. De har varit uppburna personer i samhället och haft högt uppsatta förtroendeposter. En av dem, Per Olof Sundman (1922-92), var medlem av Svenska Akademin.

Rolf Clarkson (1923-2005). Moderat riksdagsledamot 1969-1994. Ledare för det naziorienterade Fosterländsk Enad Ung­dom som bildades 1941 i hans hemstad Helsingborg.

Ragnar Edenman (1914-1998). Socialdemokrat. Medgrundare av fascistiska Förbundet Det Nya Sverige 1930 tillsammans med Per Engdahl. Edenman var sakkunnig i regerings­kansliet 1946, ecklesiastikminister 1957–67 och lands­hövding i Uppsala län 1967-1980.

Per Olof Sundman (1922-92). Centerpartist och troende nazist hela livet. Gick med i Lindholmsnazisterna 1939. Hjälpte till att smuggla och gömma nazister och landsförrädare i Norge ef­ter kriget. Riksdagsman för centerpartiet, hyllad författare och från 1975 till sin död 1992 ledamot av Svenska Akademin.

Birgit Rodhe (1915-1998). Folkpartist. En av de mest aktiva medlemmarna i Förbundet Det Nya Sverige. Ledamot av Malmö stadsfullmäktige 1959-76. Skolminister 1978-79.

Antisemitiska och rasistiska föreställningar fanns i Sverige långt innan nazismen fick genomslag i Tyskland efter första världskriget. När Adolf Hitler utropades till rikskansler 1933 fanns det redan värderingar och traditioner i Sverige att knyta an till. En uppfattning som genomsyrade samtliga politiska partier var övertygelsen om den svenska folkstammens överlägsenhet – som i dag har förbytts i sin absoluta motsats, en ständigt uttryckt nedvärdering av och förakt för svenska folket, i sin mest groteska form ett förnekande av att vi över huvud taget existerar som ett folk med rätt till vårt eget land.

Högerledaren Arvid Lindman (1862-1936) kunde till exempel 1930 tala om:

”Den svenska folkstammen, sprungen ur ädel rot, vuxen i obändig frihet, reslig och stark, genomströmmad av renaste germanskt blod.”

Lindman var statsminister 1906-1911 och 1928-1930 och riksdagsman 1905-1935.

Bondeförbundet var det enda riksdagsparti som i sitt partiprogram tog ställning för vad som i dag ses som ett rasistiskt tänkande. I partiets grundprogram från 1933 heter det:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling. Ett energiskt arbete måste bedrivas för folkhälsans höjande och vårt folk skyddas mot degenererande inflytelser.”

Sjuttioåtta senare, 2011, vill centerpartiets ledare Annie Lööf att Sverige ska bli ett ”nybyggarland” med 40 miljoner invånare, varav 30 miljoner ska invandra från andra länder och ”bygga Sverige”.

Klas Åmark, professor emeritus i historia vid Stockholms universitet, skriver i boken ”Att bo granne med ondskan. Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen”:

”En rasistiskt färgad syn på skillnader mellan olika folk tycks ha varit vanligt förekommande i högerkretsar och bland bondeförbundare under mellankrigstiden. Den kom fram i stödet till rasbiologin och i diskussionerna om befolkningspolitiken. Bondeförbundet argumenterade aktivt för åtgärder som skulle skydda det högtstående svenska folket från ”rasförskämning”.

Den 711 sidor tjocka boken utkom 2011 och är det första svenska, breda vetenskapliga verket i ämnet. Den kastar ljus både över de nazistiska och rasistiska värderingar som fanns i Sverige och över de långtgående eftergifter som präglade den svenska regeringens förhållande till Nazityskland redan långt innan andra världskriget bröt ut.

Även om bondeförbundet var starkast förankrat i den nazistiska myllan fanns det bland politikerna i samtliga riksdagspartier, med undantag för kommunisterna (som har sin egen dödsbringande ideologi), under 1920-40-talen en minst lika stor ideologisk konsensus färgad av nazistiska och rasistiska värderingar som det sedan början av 1970-talet har funnits om dess motsats, den närmast religiösa tron på massinvandringens och mångkulturens välsignelser.

Människor har i alla tider löpt med flocken, anpassat sig till tidsandan och undvikit självständigt och kritiskt tänkande. Det är därför vi ständigt ser tvära kast i opinionen mellan motsatta ytterligheter som en i taget får dignitet av att vara allenarådande och tar sig rätten att förtrycka andra uppfattningar.

Sedan Olof Palme utsetts till socialdemokratisk statsminister 1969 svängde partiets ideologiska pendel 180 grader, från reglerad arbetskraftsinvandring under 1950- och 60-talen till ohämmad utomeuropeisk asylinvandring och så kallad ”internationell solidaritet” som skulle omfatta hela jordens befolkning. Olof Palme var skicklig i att manipulera fram och sedan exploatera svenskars känsla av moralisk skuld över att ha fått det bättre genom den höjning av levnadsstandarden som blev möjlig på grund av deras eget arbete och genom den välfärd som arbete och skatteintäkter genererade på 1960- och 70-talen. Bakgrunden var den obrutna högkonjunktur som rådde i Sverige från krigsslutet 1945 till början av 1970-talet.

Socialdemokraternas politik har fått de största konsekvenserna, eftersom de var statsbärande parti från 1932 och under mer än fyra decennier. Det var socialdemokraterna som vid sin barm närde den sociala ingenjörskonstens stora förkunnare, paret Gunnar (1898-1987) och Alva Myrdal (1902-1986). De var ”intellektuella, radikala och moderna”, sågs som avantgarde, imponerade och tog plats i en tid när flertalet socialdemokrater bara hade några års folkskola bakom sig och inte hade några språkkunskaper.

Makarna Myrdals syn på folkuppfostran (läs: statlig propaganda) ända in i sängkammaren, klassning av ”undermåliga individer” och försök att använda social kartritning som metod att förändra människorna och samhället skulle komma att resultera i bland annat lagliga tvångssteriliseringar på godtyckliga grunder under en period på mer än 40 år, från 1934 till 1976. Cirka 63 000 personer steriliserades, de flesta kvinnor. En statlig utredning (SOU 2000:20) har uppskattat att ungefär 27 000 av steriliseringarna skedde med tvång, de allra flesta från mitten av 1930-talet till mitten av 1950-talet.

Personligen tror jag att siffran för tvångssteriliseringar är en underskattning. Läkare och företrädare för staten sågs som mycket större auktoriteter då än nu, och påtryckningar och indirekt tvång  var vanliga metoder för att förmå utsatta människor att acceptera ingreppet. Sterilisering ställdes till exempel ofta som villkor för utskrivning från anstalt eller institution, gjordes på underårig eller omyndig, ställdes som villkor för att bevilja abort eller villkor för att få ingå äktenskap, ibland som villkor för att få vissa statliga bidrag.

Den största gruppen steriliserades med hänvisning till att personen bedömdes vara ”sinnesslö”. På vissa anstalter drev både läkare och kuratorer frågan och ansökte konsekvent om sterilisering av de intagna.

Många vittnesmål från personal, föräldrar och de utvecklingsstörda själva som jag haft kontakt med som journalist i ett specialarbete om omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda styrker mig i min uppfattning att antalet tvångssteriliseringar har underskattats.

I Befolkningskommissionens sexualutredning från 1936, skriven av Alva Myrdal, heter det bland annat:

”Såsom i detta hänseende av särskild vikt framhåller kommissionen till en början ett bättre omhändertagande av psykiskt undermåliga barn samt en utvidgad tillämpning av sterilisering å undermåliga individer med asocial läggning.”

Att rakt av klassa vissa människor som ”undermåliga” lät sig göras alldeles utmärkt i enlighet med den tidens värdegrund, och en sådan klassning innebar att samhället både hade rätt och skyldighet att ingripa mot individens vilja och integritet. Ur statens synpunkt var det önskvärt att med våld hindra vissa människor från att föröka sig.

Här vill jag skjuta in en liten berättelse från en av mina reportageresor som reporter på Dagens Nyheter när jag arbetade med en artikelserie och en bok om omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda.

I Söderhamn träffade jag lindrigt utvecklingsstörda Iris, 39, och Roland, 33, som var förlovade med varandra, bodde i en tvårummare och båda hade arbete. De hade det bra, sa de. De hade allt de kunde önska sig. Det var bara en sak som fattades: barn. De hade så gärna velat ha barn. Men Iris hade steriliserats när hon var 19 år. Hon var en av alla dem som tvångssteriliserades på grund av sitt begåvningshandikapp. Operationen gjordes 1953 när vågen av tvångssteriliseringar stod på topp i Sverige.

För säkerhets skull: nej, jag berättar inte det här för att jag anser att psykiskt utvecklingsstörda personer bör skaffa barn. Erfarenheterna hittills visar att de på grund av sitt intellektuella funktionshinder oftast inte klarar att tolka och förstå barnets behov. Mer än 80 procent av barnen omhändertas före ett års ålder av de sociala myndigheterna på grund av vanvård eller misshandel. Men i dag finns andra preventivmetoder än sterilisering.

I mer än ett sekel har socialdemokraterna försökt framställa sig som ett brett mainstreamparti, och som sådant uppfattas det av majoriteten av sina väljare. Men i socialdemokratin är extremism och totalitärt tänkande aldrig långt borta. Det är 100 år sedan Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti, SAP, och kommunisterna splittrades, men ideologiskt har skilsmässan aldrig fullbordats.

Den sociala ingenjörskonst som än i dag kännetecknar socialdemokraternas politik är bara en variant av kommunismens falska människosyn – tron på att kunna knåda i modellera och skapa ”den nya människan”; osjälvisk, solidarisk, partilojal i vått och torrt och helt utan de egenskaper som kännetecknar människans natur ända sedan människan uppstod som art.

Ett par exempel på socialdemokraternas extremism är Mustafaaffären 2013, när valberedningen, ledd av Berit Högman och med hjälp av Veronica Palm, Olle Burell och Carin Jämtin kuppade in Omar Mustafa, tvättäkta islamist och ordförande i Islamiska förbundet, i partistyrelsen. En vecka senare åkte han ut igen. Målet med kuppen var att bedriva identitetspolitik och öka sina röstandelar bland muslimer.

Eller ta IB-affären,  den hemliga underrättelseorganisation och föregångare till Expo, som bildades 1965 och var underställd Försvarsstaben. IB åsiktsregistrerade i hemlighet vänstersympatisörer, hade spioner även utomlands, och inte ens riksdagen kände till byråns existens. Avslöjandet gjordes av Peter Bratt och Jan Guillou i tidningen Folket i Bild/Kulturfront nr 9 den 3 maj 1973. Guillou, Bratt och uppgiftslämnaren, den före detta IB-anställde Håkan Isacsson häktades och dömdes till ett års fängelse var för spioneri.

Två välkända exempel på socialdemokraternas nazistiska och rasistiska rötter är inrättandet av Rasbiologiska Institutet i Uppsala och den långtgående eftergiftspolitik gentemot Nazityskland som partiet drev både före och under andra världskriget.

Initiativet till motionen om att skapa ett rasbiologiskt institut kom från en grupp vetenskapsmän inriktade på ärftlighetslära, psykiatri och arvshygien. Inspirerad av Gustaf Retzius (1842–1919), antropolog och professor i anatomi, försökte läkaren Herman Lundborg (1868-1943) kartlägga rasskillnader genom att mäta skallar och dela in dem i långskalliga, kortskalliga och mellanskalliga.

Motionen 1921 fick stöd både av Hjalmar Branting (1860-1925), som året innan hade blivit Sveriges förste socialdemokratiske statsminister, och högerledaren Arvid Lindman (1862-1936) och bifölls av riksdagen. Den socialdemokratiske chefredaktören på Arbetet och riksdagsmannen Arthur Engberg (1888-1944) skrev i en kommentar i riksdagen:

”Vi hava ju lyckan att äga en ras, som ännu är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper. Men det underliga är ju, att medan vi är ytterst angelägna om att föra stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi icke alls angelägna om att se till, huru vi skola bevara och skydda vår egna svenska folkstock. Det är verkligen på tiden att detta sker (…) för att sedermera en gång i raspolitiskt hänseende draga forskningens praktiska konsekvenser.”

Engberg var riksdagsledamot 1917-1940 och ecklesiastikminister  1932-1936 och 1936-1939. År 1940 utsågs han till landshövding i Västernorrlands län.

Skallmätningen blev ett stort misslyckande både vetenskapligt och politiskt, och rasbiologin blev aldrig stor i Sverige. Den ideologiska enigheten om att bevara den svenska folkstammen ren från främmande rasinblandning var trots det utbredd i fyrklövern socialdemokrater, bondeförbundare, folkpartister och högerpartister. De frisinnade liberalerna skrev i sin proposition om ny utlänningslag 1927 när de satt i regeringsställning med Carl Gustaf Ekman som statsminister:

”Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig, oblandad ras kan knappas överskattas. Det är därför av betydelse att kontrollera invandring av folkslag, som ej till båtnad för oss låta sig sammansmältas med vår befolkning.”

Det är säkrast att påpeka att detta utspelade sig två decennier innan FN, Förenta Nationerna, som en betalning av världens skuld över nazisternas förbrytelser mot judar, romer, homosexuella och funktionshindrade, kom med sin deklaration om de mänskliga rättigheterna och beslutade att det inte finns några mänskliga raser – en dogm som fortfarande efter 70 år och i strid med mängder av forskning omhuldas av hela den internationella makteliten.

Under 1930-talet fanns flera nazistiska partier i Sverige:

• Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP), lett av Birger Furugård och allmänt kallat Furugårdarna. Partiet lades ner 1936 efter ett stort nederlag i riksdagsvalet.
• Från 1933 det mer vänsterorienterade Nationalsocialistiska Arbetarpartiet, lett av Sven Olov Lindholm, kallat Lindholmarna. I oktober 1938 bytte partiet namn till Svensk Socialistisk Samling (SSS).
• Nationalsocialistiska blocket, lett av överste Martin Ekström, hade en tydligare överklassprofil än de båda andra partierna.
• För en tid var Högerpartiets Ungdomsförbund, Sveriges Nationella Ungdomsförbund, ett nazistiskt alternativ. Högerpartiet tog dock avstånd från SNU 1934 och bildade ett nytt ungdomsförbund, medan SNU ombildades till ett eget parti, Sveriges Nationella Förbund (SNF). Även det här partiet misslyckades stort i valet 1936 och ombildades 1940 till ett renodlat nazistparti.
• Ytterligare ett parti, det tidigare kommunistiska Socialistiska Partiet gick under ledning av Nils Flyg från kommunism till nazism.

De svenska nazistpartierna var starkt influerade av sin tyska förebild när det gällde propaganda. De följde nästan ordagrant de riktlinjer som drogs upp av Hitler och propagandaminister Joseph Goebbels. Den folkgemenskap de ville uppnå skulle grundas på ras, inte på klass. Den nazistiske ideologen och ledaren för Nationalistiska Arbetarepartiet i Uppsala, Nils Dahlrot sa i ett tal 1936:

”Du själv är intet, din ras är allt. Du är endast det lilla lövet på rasträdet, och du har skyldigheter att tjäna folket som dina krafter tillåter det.”

Inget av nazistpartierna var någon succé. Deras valresultat under 1930-talet låg kring 15 000 – 25 000 röster, klart under en procent av de röstande. De hade svårt att värva medlemmar och få in tillräckligt med pengar till verksamheten. Deras tankegods var däremot representerat i samtliga riksdagspartier under 1920-40-talen.

När andra världskriget bröt ut och nazisterna invaderade Polen den 1 september 1939 hade Sverige levt i fred sedan 1814. Under statsminister Per Albin Hansson (1885-1946) bildade socialdemokraterna en samlingsregering med representanter för det egna partiet, högerpartiet, bondeförbundet och folkpartiet.

Regeringen bedrev officiellt vad man kallade neutralitetspolitik för att försöka hålla Sverige utanför kriget. I verkligheten var det en utpräglad eftergiftspolitik gentemot nazisterna. Den svenska regeringen bidrog i praktiken till Nazitysklands krigföring, även mot broderfolken i Danmark och Norge.

Det var inte i första hand rädsla för att bli anfallen av Nazityskland som formade den svenska regeringens eftergiftspolitik. Nazityskland planerade aldrig på allvar att anfalla Sverige. Det fanns inte ens några tillgängliga militära resurser för att genomföra ett anfall. Till en början visste den svenska regeringen naturligtvis inte detta. Men i en av de eftergifter som regeringen gjorde för nazisterna beviljades de efter den tyska ockupationen av Norge i april 1940 rätten att använda teleledningar genom Sverige för sin telegramtrafik.

Det tyska kodade systemet dechiffrerades av ett ungt geni, den svenske matematikprofessorn Arne Beurling. Under nästan två år, från hösten 1940 till juni 1942, hade det svenska försvaret god information om Nazitysklands militära förhållanden och planer. Militären och regeringen visste att det inte fanns några stridsberedda tyska trupper som kunde anfalla Sverige.

Den viktigaste orsaken till Sveriges neutralitetspolitik var näringslivets intressen och handeln med nazisterna. Vid slutet av 1930-talet var Tyskland Sveriges största handelspartner, och landet var starkt beroende av import. När kriget bröt ut fortsatte handelsutbytet som om ingenting hänt.

Sverige exporterade järnmalm, stål, verkstadsprodukter och skogsprodukter. Tyskland köpte framför allt järnmalm, zink- och blymalm, stål och kullager från Sverige. Råvarorna behövdes i nazisternas vapenindustri.

Hamnarna i främst Luleå och Gävle hade en betydande roll i malmexporten och Tysklands krigföring. Svenska ångfartyg lastade med järnmalm gick från svenska ostkusten till hamnar i norra Tyskland och tyska och nederländska Nordsjökusten fram till hösten 1944. I retur fraktades stenkol och koks för Sveriges energiförsörjning. När Luleå hamn var blockerad av is gjordes malmtransporterna från Gävle, Västerås eller Oxelösunds hamn.

Trafiken kallades ”Dödsfarten” och sågs inte med blida ögon av vare sig Storbritannien eller Sovjetunionen. Under 1942 blev de svenska malmfartygen allt oftare utsatta för attacker av brittiska bombplan från Coastal Command, och av motortorpedbåtar. Samma år sänktes sex svenska malmfartyg i Östersjön, fem av ryska torpeder och en av en engelsk mina. 84 personer omkom.

En annan prioritet för samlingsregeringen var att undvika inrikespolitisk splittring. Klas Åmark kallar det ”ett Svarte Petterspel om vem som skulle bli sittande med ansvaret för kontroversiella och starkt impopulära åtgärder”. Det gällde att fördela det politiska ansvaret så att ingen skulle kunna avkrävas individuellt ansvar.

Under hela kriget uttryckte sig Per Albin Hansson diplomatiskt och undfallande i intetsägande ordalag. Han ville inte vid krigsutbrottet peka ut Nazityskland som anfallande makt. Att Tyskland var en nazistisk diktatur som gång på gång anföll mindre och neutrala länder ville varken han eller den övriga svenska regeringen låtsas om. På det sättet undvek Sveriges styrande att se och ta ställning till krigets politiska och moraliska dimensioner. Svenska folket fördes systematiskt bakom ljuset. Det var inte önskvärt att svenskarna engagerade sig för de demokratiska neutrala stater som ockuperades och terroriserades av de tyska nazisterna.

Sveriges neutralitet var en kuliss. Den 8 juli 1940 slöts det första transiteringsavtalet med Nazityskland. Avtalet gav tyskarna rätt att transportera soldater på väg till eller från permission, krigsmateriel och annat på svenska järnvägar. Det slöts på obestämd tid och sade ingenting om omfattningen av trafiken. När tyskarna i september 1940 begärde att få fördubbla permittenttrafiken över Trelleborg hade den svenska regeringen ingenting att sätta emot. Transiteringarna skulle komma att pågå ända till augusti 1943.

Regeringen framställde transiteringspolitiken som ”obetydlig”, och permittenttrafiken var av ”synnerligen liten omfattning”, enligt statsministern. Verkligheten var en annan. Från juli 1940 till november 1941 hade sammanlagt 686 000 tyska permittenter, soldater och sårade, rest med tåg genom Sverige till och från Norge och Finland. Det var cirka 1 000 – 1 400 permittenter per dag.

Under 1942 passerade 850 000 tyska soldater på väg till eller från permissioner på svenska tåg. Innan kriget var slut 1945 hade mer än två miljoner tyska soldater färdats på de svenska järnvägarna. Dessutom ansenliga mängder vapen och ammunition.

Tyskarna smugglade utan kontroll in vad de behövde, bland annat cirka 400 ”sjukvårdare” för att vårda några tusen sårade tyska soldater i Nordnorge. Den svenska regeringen blundade för det som pågick och släppte igenom transporterna. Med sina eftergifter bidrog regeringen till att underhålla nazisternas ockupation av Norge och Danmark. Broderfolken offrades i neutralitetens namn.

Utöver permittenttrafiken var det på presspolitikens område som regeringen gjorde de största eftergifterna för den tyska nazistregimen.

Pressen fick inte skriva någonting som kunde störa de viktiga handelsförbindelserna med Nazityskland, och allmänheten skulle inte få kännedom om nazisternas brutalitet och bli upprörd. Ända från Hitlers tillträde som rikskansler 1933 höll regeringen media i ett järngrepp. Yttrandefrihet och tryckfrihet sattes i praktiken ur funktion. Tidningar och andra publikationer konfiskerades hundratals gånger, utan åtal och rättegång.

Radion med en enda kanal var hårt statskontrollerad. När Hitlers trupper invaderade Norge och Danmark den 9 april 1940 sände radion inte direkt ut nyheten till svenska folket. Istället spelades musik. Radion var bunden av ett statligt avtal som stipulerade att ingenting ”som kunde bringa rikets neutralitet eller förhållande till andra makter i fara utsändes å den svenska rundradion”.

Under hela perioden 1933-45 klagade tyskarna via tyska ambassaden i Stockholm ständigt på svensk press. Ambassaden bevakade cirka 90 svenska tidningar och allt som de skrev om Tyskland.

Torgny Segerstedt (1876-1945), liberal chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, skrev den 3 februari 1933, sedan Adolf Hitler utropats som rikskansler:

”Att tvinga all världens politik att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.”

Under hela perioden fram till sin död några veckor före freden 1945 fortsatte han – i stort sett ensam – att vara en konsekvent kritisk röst mot nazisterna. Därmed var han en sten i skon både för Nazityskland och den svenska regeringen.

Efter krigsutbrottet i september 1939 anklagades den svenska pressen gång på gång av tyskarna för ”tyskfientlighet” (jämför med dagens epitet ”främlingsfientlighet”) och ”grymhetspropaganda” (jämför med ”islamofobi”). Samlingsregeringen tog till olika metoder för att ingripa mot publicitet som ansågs kunna irritera tyskarna eller var obekväm på annat sätt.

Metoderna var tryckfrihetsåtal, som väcktes 55 gånger under kriget, konfiskation av tidningar och andra tryckta skrifter utan åtal och rättegång samt transportförbud, som innebar att tidningarna inte fick transporteras med allmänna kommunikationer. De tidningsansvariga fick aldrig veta varför tidningarna beslagtogs.

Två män i regeringen gick i frontlinjen för den hårda presspolitiken. Den ene var justitieminister Karl Gustav Westman (1876-1944), bondeförbundare och antisemit. Den andre var utrikesminister Christian Günther (1886-1966), opolitisk före detta diplomat. K G Westman gjorde sig i praktiken till envåldshärskare över presspolitiken som han ansåg vara ”behövlig och nyttig”.

Så här brukade det gå till:

”Impulsen tas från justitiedepartementet eller från UD, i allmänhet det senare. Den som först läser de svenska tidningarna på UD:s pressbyrå, den unge Backlund, en son till den kände socialdemokratiske tidningsmannen Sven Backlund, stryker upp sin bakåtkammade ljusa jättekalufs och går in till pressrådet Oscar Thorsing med det senaste numret av Arbetaren, där en eldande artikel med för Hitler inte direkt smickrande uttalanden är rikligt försedd med understrykningar med rödkrita.

Thorsing läser igenom de kritade ställena och utropar ”det här är ju för jävligt” samt tar vindeltrappan ned till den politiska avdelningen, där den ominösa artikeln väcker samma lakoniska kommentarer av herrar Staffan Söderblom och kabinettssekreterare Erik Boheman med instämmande av den i Söderbloms rum alltid närvarande herr Kumlin, (…) varefter justitiedepartementet förklarar att alla erforderliga konfiskationsåtgärder omedelbart skola igångsättas.”

Ur Sven Grafströms ”Anteckningar 1938-44”, från den 17 april 1942.

Sven Grafström (1902-55) hade varit förste legationssekreterare på Sveriges ambassad i Warszawa fram till nazisternas invasion av Polen hösten 1939. Han blev senare pressråd på UD. Trots att han var gift med en tysk kvinna från en nazistisk familj var han uttrycklig antinazist.

För att kontrollera pressen inrättades nya statliga myndigheter. Statens informationsstyrelse inrättades 1940 med uppdrag att organisera ett ”nära samarbete” mellan staten och tidningarna.

”Varje krigförande stat betraktar alla påståenden om våldsdåd och övergrepp mot civila såsom mycket allvarliga beskyllningar för att icke säga en grov förolämpning mot vederbörande krigsmakt. Det är därför av yttersta vikt att dylika uppgifter icke givas publicitet” hette det i ett meddelande från Statens informationsstyrelse i maj 1940.

1941 inrättades Pressnämnden med Dagens Nyheters chefredaktör Sten Dehlgren som ordförande. Dehlgren var en av ledande företrädare för pressen som accepterade att sitta som ledamöter i de statliga organen och därifrån utöva kontroll över sina kolleger. En delikat situation uppstod när Dehlgren skulle utdela en varning till Dagens Nyheters bångstyrige utrikesredaktör Johannes Wickman – en kollega på den tidning som han alltså själv var chefredaktör för. Dilemmat löstes genom att Wickman sattes under särskild bevakning för att hindras från att skriva obekväma artiklar.

Dagens Nyheter var påfallande återhållsam under krigsåren, både vad gällde tonfall och antal artiklar – men skulle komma att helt byta kurs när kriget var slut och antinazisten Herbert Tingsten blev chefredaktör 1946. De små landsortstidningarna förlitade sig på utrikesmaterial från nyhetsbyrån TT, som redan då höll en intill självutplåning nollställd profil. En grupp tyskvänliga, konservativa tidningar, som Stockholms-Tidningen och Skånska Dagbladet, uttryckte förståelse för den tyska antisemitismen.

Aftonbladet, där bland andra Anders Lindberg numera sitter och skriker högt om SD:s ”nazistiska rötter”, styrdes från slutet av 1920-talet till andra världskrigets slut av en tyskvänlig junta och tjänstgjorde som megafon för Hitlers nazistiska regim. Tidningen såg nazismen som ”en garant mot våra gemensamma fiender bolsjevikerna”.

Redan i juni 1933 – Hitler hade utropats som rikskansler i Tyskland den 30 januari – hedrade tidningen honom med en välvillig intervju. Kända nazister som Valentin Sjöberg, Ebbe Almqvist, Teodor Telander och Fritz Lönnegren befolkade redaktionen, och under krigsåren drevs en pronazistisk, starkt antisovjetisk och antirysk agenda av framför allt den anonyme ledarskribenten finlandssvensken Ture Janson (1886-1954), som såg Nazityskland och Hitler som världens frälsare.

Tidningen ägdes under den här tiden, från 1929, av Torsten Kreuger (1884-1973), bror till finansmannen Ivar Kreuger. 1956 sålde han till LO.

Den som vill veta mer om Aftonbladets nazistiska förflutna rekommenderas Tommy Hanssons blogg.

Eller läs Sven Sörmarks bok ”På Aftonbladet: Ett reportage inifrån.” (Bonniers, 1971).

Utgångspunkt att lägga på minnet: de största dårfinkarna och absolut mest sanslösa extremisterna över hela den politiska skalan och dess yttersta utmarker har alltid haft en given plattform på Aftonbladet.

 

I april 1942 kom nya instruktioner från Pressnämnden:

”Detaljerade skildringar av grymheter i samband med kriget böra undvikas, från vilket håll de än må komma. (…) Våra förbindelser med främmande makter skulle kunna allvarligt störas om svensk press gjorde sig till ett fält för grymhetspropaganda.”

Med den försiktighetens strategi som Sveriges statsminister valde talade han inte förrän den 1 maj 1945 klarspråk om ”det nazistiska Tysklands aggression” och ”de onda makterna”. Då var kriget över.

Klas Åmark skriver:

”Nazityskland var en terrorregim av sällan skådat slag. Om Hitler segrat i kriget hade det lett till etniska rensningar, folkmord och terror i stor skala. Men sådana aspekter på kriget ville inte Per Albin Hansson och samlingsregeringen som kollektiv ta fasta på.

Därför har också den svenska politiken gentemot Nazityskland lämnat efter sig ett moraliskt trauma som svenskarna fortfarande lever med och som vi gång på gång återvänder till. Ju mer vi vet om Nazityskland, desto större blir det moraliska problem som samlingsregeringen lämnade efter sig.”

Mot den här bakgrunden bör centerpartiet, moderaterna, kristdemokraterna, liberalerna och i synnerhet socialdemokraterna och Stefan Löfven ligga väldigt lågt när det gäller att anklaga andra partier för ”nazistiska och rasistiska rötter”.

Den svenska journalistkåren bör också iaktta viss eftertänksamhet innan man kastar ur sig demoniserande epitet som ”rasist”, ”nazist”, ”Goebbels”, ”främlingsfientlig” eller ”islamofob”.

Självrannsakan är motiverad, och sanningen hinner alltid ifatt.

Litteratur:

Sven Grafström: Anteckningar 1938-44. 

Yvonne Hirdman: Att lägga livet till rätta – studier i svensk folkhemspolitik. Carlssons förlag 2010.

Sven Sörmark: På Aftonbladet. Ett reportage inifrån. Bonniers förlag 1971. (Finns på nätantikvariat).

Klas Åmark: Att bo granne med ondskan. Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen. Albert Bonniers förlag 2011.

Nästa krönika: Den socialdemokratiska regeringens hemliga koncentrationsläger.
Under 1940-talet drev den socialdemokratiska regeringen genom socialstyrelsen 14 hemliga koncentrationsläger i Sverige för politiska fångar som hölls inspärrade utan rättegång och bevakade av beväpnade vakter. Politiskt ansvariga var socialminister Gustav Möller och Tage Erlander, som då var statssekreterare.

Lägren är ett nedtystat kapitel i Sveriges historia från andra världskriget. Jag skriver om dem i en kommande krönika.