Musikaliska anteckningar 12. Robert Schumann Pianokvintett Ess-dur opus 44.

Musik: Pianokvintett i Ess-dur, opus 44, andra satsen. 1842.
Kompositör: Robert Schumann (1810-1856).
Artister: Euphonia String Quartet. Katia Skanavi, piano.

Många tror att ordet advent betyder väntan. Men advent kommer av latinets adventus, som betyder ankomst. Den ankomst som åsyftas är givetvis Jesu födelse. Väntan på och förväntningar inför den förestående julen är en årstidsbunden väntan, men väntan är ett universellt livsvillkor som vi lever med i lägre eller högre grad under hela livet och delar med andra människor.

Väntan är sällan någonting vi väljer. Väntan innebär att vara tvungen att underkasta sig någon annans vilja eller villkor. Någon annan bestämmer över din tid och kanske över din sinnesfrid. Någon förbrukar ditt tålamod. Någon utsätter oss för någonting som vi inte kan påverka hur gärna vi än skulle vilja. Den egna viljan är för tillfället satt ur spel, och man kan inte göra någonting åt det. Man kan försöka handla sig ur ett tillstånd av väntan. Det lyckas ibland men inte alltid.

Det musikstycke jag har valt här, andra satsen i Robert Schumanns Kvintett i Ess-dur för piano och stråkar, uttrycker i mitt tycke väntan. Det finns säkert många andra tolkningar, men för mig uttrycker den här musiken stillastående och behärskning, ett tillstånd av andlös, återhållen bävan. Allting håller andan inför något som förhoppningsvis ska komma.

Det känns som om Robert Schumann i början av den här satsen enträget uppmanar sig själv till tålamod, att försöka härda ut och förlika sig med den väntan han är påtvingad. Men den tillkämpade behärskningen skälver hela tiden på bristningsgränsen.

Sedan brister tålamodet, andlösheten bryts och han glider in i de vackraste bilder av föremålet för sin väntan och längtan. Hon hette Clara Wieck (1819-1896) och var en framstående pianist, dotter till Schumanns egen musiklärare Friedrich Wieck.

Robert Schumann skrev pianokvintetten, liksom nästan all sin kammarmusik, 1842 när han var 32 år gammal. Han gjorde alltid en sak i taget, sedan övergick han till något helt annat. Även om han skrev en berömd pianokonsert i a-moll och flera symfonier var han framför allt det lilla formatets mästare. Det var det som gjorde honom till en av de ledande tonsättarna under 1800-talet, den musikaliska period som går under namnet romantiken och som avlöste klassicismen.

Inom kammarmusiken är kvintetten ett erkänt mästerverk. Samme kritiker som dömde ut Schumanns pianokonsert menade att pianokvintetten alltid skulle behålla sin plats i mästerstyckenas första led.

Hans musik har kallats ett uttryck för själsliga tillstånd, aldrig påträngande och aldrig objektiv. Några omdömen:

”Ingen kompositör har viskat så subtila och hänförande vackra hemligheter i en mottaglig lyssnares öra.”

”Den som lyssnar till Schumanns musik måste i sin tur vara fantasirik och en drömmare. Ofta måste han föregripa kompositörens tankar.”

Robert Schuman var en passionerad man med enorma ambitioner. Han blev lätt uttråkad och skrev bland annat att han frestades att ”slå sönder mitt piano, eftersom det håller på att bli för trångt för mina idéer”.

Han föraktade ”dessa dussinskrivare som skriver enbart för pengar” och drog sig inte för att attackera kompositörer av musik som inte fann nåd för hans öron. Om en samtida kollegas verk skrev han:

”Om jag hade fiender och ville förgöra dem skulle jag döma dem till att inte lyssna till något annat än musik som denna.”

Vem var han? Han var en musikens poet, den förste av sin tids avvikare och oliktänkande som revolterade mot klassicismens ideal. Han såg dem som begränsningar som snärjde hans kreativitet.

”Som om alla andliga bilder skulle behöva anpassas till en eller två former!” utropade han.

”Vad jag verkligen är vet jag inte själv, ty ingen kan bli en annan – ödet avgör en dag.”

Clara Wieck var hans livs stora kärlek. Hon var nio år yngre än han. Han mötte henne hemma hos sin musiklärare Friedrich Wieck och blev omedelbart förälskad. Inte bara det, han ansåg att hon var hans tvillingsjäl. Clara hade allt han hade drömt om, hon kunde bättre än någon annan tolka hans kompositioner för piano, och hon var den kärleksfulla kvinna han behövde för att få stadga i sitt känsloturbulenta liv.

Insikten om att han mött sin tvillingsjäl fick honom att bryta sitt förhållande med en älskarinna. Det blev en lång väntan på att få den kvinna han älskade, och jag föreställer mig att det är denna väntan Schumann beskriver i sin pianokvintett. Men det kan som sagt finnas helt andra tolkningar av musiken.

Han friar till Clara 1835, när han är 25 år och hon 16. Friedrich Wieck säger nej till äktenskapet. Han har sett Robert Schumanns labila temperament och anser att den begåvade dottern skulle få stå tillbaka och inte utvecklas musikaliskt med en man med så ojämnt humör. Melankoli plågade Schumann även under hans mest produktiva år.

Schumann tog avslaget hårt, men han gav inte upp sin kärlek.

Han väntar.

Och väntar.

Och väntar.

Det är Clara han älskar, han vill inte ha någon annan kvinna. 1838 komponerar han sin Fantasi i C-dur och skriver i ett brev till Clara:

”Jag har just avslutat en Fantasi i tre satser som jag skisserade in i detalj i juni 1836. Jag tror inte att jag någonsin har skrivit något mer passionerat än den första satsen. Det är en lidelsefull sorgesång över Dig. Du förstår Fantasin endast om Du tänker Dig tillbaka till den olyckliga sommaren 1836 då jag tvingades avstå från Dig.”

Han väntar i fem år.

1840 avlägger han en filosofie doktorsgrad i Jena och gifter sig i september samma år med Clara. Hennes far fortsätter att motsätta sig äktenskapet, men nu bryr de sig inte om honom längre.

Av allt att döma blir det ett mycket lyckligt äktenskap. Clara föder i rask takt fem barn på sju år och sedan ytterligare två. Hon är vid den här tiden betydligt mer framgångsrik än sin make. Som maka och mor i mitten av 1800-talet har hon svårt att kombinera sin karriär som konsertpianist med hustru- och mammarollen, men med makens hjälp kunde hon fortsätta ge konserter.

Robert Schumann var lycklig över att äntligen ha fått sin Clara. Som nygift 1840 skriver han sina allra vackraste kärlekssånger, lieder. Det är också under den här perioden han skriver sin kammarmusik, bland annat pianokvintetten i Ess-dur. Han har fått den kvinna han älskar, och nu kan han uttrycka hur svårt det var att vänta på henne.

Hos mig väcker den här musiken tankar på det speciella tillstånd vi befinner oss i när vi väntar på någon eller något. Väntan kan vara glad och förväntansfull när vi vet – eller tror att vi vet – att vi väntar på något roligt. Men vi kan aldrig veta säkert om det roliga kommer att inträffa. Livet har alltid utrymme för det oförutsedda, det vi inte väntade oss.

Väntan kan vara ångestfylld, smärtsam och outhärdlig, som när vi väntar på ett avgörande besked från sjukvården eller någon annanstans om liv eller död. Den kan brutalt kasta oss mellan hopp och förtvivlan innan man vet om man själv eller någon som står oss nära kommer att överleva sjukdom eller en olycka.

Väntan är ett tillstånd av ovisshet. Vi har inte kontroll. Vi är i händerna på krafter utanför oss själva. Vi kan förbanna dem, vi kan försöka ignorera dem – likafullt är vi utlämnade till dem.

Väntan kan föra oss hela vägen från de ljuvaste förhoppningar till fullständig krasch när vi ställs inför en visshet som vi har gjort allt för att försöka värja oss mot. Paradoxalt nog finns det något positivt även i att få ett oönskat och ofattbart besked. Det positiva är att ovissheten ersätts med visshet. Därmed blir den möjlig att förhålla sig till, att bearbeta, ta in och förstå.

Trots det lyckliga äktenskapet med Clara utvecklades Robert Schumanns labila psyke så småningom till psykisk sjukdom. Efter ett misslyckat försök att dränka sig i Rhen tillbringade han sina två sista år i livet på ett hospital i Endenich vid Bonn. Han avled 1856, 46 år gammal. Enligt dokument som finns i Endenichs hospital var latent syfilis en av orsakerna till hans psykiska sjukdom.

Clara Schumann var bara 36 år när hon blev änka. Hon uppträdde som konsertpianist i Tyskland och England under årtionden, arbetade som pianopedagog, reviderade samlingsupplagan av makens verk och gav ut hans ungdomsbrev. Hon blev 77 år gammal.

Om musiken låter välbekant – Robert Schumanns pianokvintett användes av Ingmar Bergman i inledningen av ”Fanny och Alexander” 1982.