Thomas Mattsson och stoltheten

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson är stolt över att ha hängt ut och skandaliserat enskilda privatpersoner i tidningen, röjt deras identitet och förstört deras liv.

Han är stolt över att ha smutskastat människor så att de i vissa fall har tagit sina egna liv, i andra fall kollapsat och fått tas in för akut vård på grund av överhängande självmordsrisk. I åter andra fall sparkats från sina jobb, uteslutits ur sina fackförbund och frusits ut av familj och vänner.

Thomas Mattson är stolt, för han ser inte sina offer som människor. I hans värld är de ”rasister”. ”Rasister” är icke-människor, och med icke-människor kan man göra vad man vill.

Det är inget nytt. Genom hela historien har perverterade exemplar av arten människa förföljt och tagit livet av individer som setts som avvikande. Om man av naturen inte har utrustats med en samvetsfunktion går processen givetvis så mycket lättare.

I ett land där Mattsson och hela den övriga journalistkåren i åsiktssymbios med politiker och myndigheter har upphöjt mångkulturen till religion ska alla som hädar mot den anbefallda religionen avhumaniseras, det vill säga fråntas sina mänskliga egenskaper. Det är den politiska agenda som Thomas Mattsson, Peter Wolodarski och en lång rad andra aktörer inom svenska media tillämpar i praktisk och iakttagbar handling.

Utan att allmänheten har tillfrågats har medias självutnämnda inkvisitionsdomstolar infört ett förbud för vanliga medborgare att vara förbannade över den politiska utvecklingen och ge uttryck för sin rättmätiga sorg och vrede över förstörelsen av Sverige. All befogad vrede går nu under beteckningen ”hat”, och människor som reagerar fullständigt normalt på att den svenska ursprungsbefolkningen i snabb takt byts ut mot invandrare från jordens mest dysfunktionella och våldsamma länder och kulturer stämplas som ”hatare”.

Men vilka är det som hatar?

Politiker och journalister bär ett gemensamt ansvar för den totala förvandlingen av Sverige från tryggt och välfungerande högtillitsland med den högsta sociala tilliten i världen till ett inferno med dagliga skottlossningar och knivskärningar, utarmad välfärd på  alla områden, ett land där tusentals kvinnor våldtas, islamisering och hederskultur ockuperar förorterna och vuxna afghanska män utan tillstymmelse till asylskäl tillåts stanna så att ännu fler kvinnor (och pojkar) kan våldtas.

Detta har de åstadkommit med gemensamma ansträngningar. Till dessa gigantiska, oöverblickbara förbrytelser mot Sverige och svenska folket är de skyldiga, Thomas Mattsson och andra i den mediala och politiska eliten.

Vilka är det som hatar?

I de skyldigas ögon är det ett större brott att skriva en invandringskritisk kommentar på nätet än att förstöra ett land. De ser grandet i andras ögon men inte bjälken i sina egna ögon.

Invandringskritiska skribenter, debattörer och opinionsbildare är kättare, inte människor. Kättare bränns inte längre på bål, det skulle se lite illa ut mot den proklamerade värdegrunden och dessutom bli jobbigt att ta reda på askan. Men att spika upp dem på den sociala skampålen genom häxprocesser och uthängningar i media tjänar samma syfte.

Två dagar före jul skrev jag en krönika, ”Thomas Mattsson och skadeglädjen”. Den handlar om den uttryckliga skadeglädje som Mattsson har dokumenterat i Expressen över att ha lyckats trampa ner ännu en enskild privatperson, pensionären Jim Olsson, i skiten sedan Svea hovrätt avvisat prövning av Stockholms tingsrätts friande av Mattsson i målet mot honom om grovt förtal av Olsson.

Därmed är Jim Olsson skyldig att betala nästan 1,4 miljoner kronor för sina egna och Expressens advokatkostnader. Ett oskäligt beslut och en oskälig rättsordning som gör en enskild person fullständigt rättslös mot grova etiska övergrepp från media.

Ingrid Carlqvist rekommenderade på Twitter läsning av min krönika.

Vad gör Thomas Mattsson dessa sista skälvande timmar före jul då jag publicerar min krönika? Griljerar han skinkan? Kokar knäck? Lägger in sillen? Klär julgranen? Slår in julklapparna till familjen Bonnier?

Nej! Han kastar sig in på Twitter! Trots den tidsnöd som rimligen måste plåga en man i hans uppburna ställning framgår det att han har läst min krönika, och den har stört hans begynnande julefrid.

”De som skriver” är alltså jag. Men egendomligt nog är det inte mig Thomas Mattson bemöter. Om han har ett enda konkret exempel på vad han svepande påstår är ”trams och felaktigheter” i min text är det naturligtvis mig han ska bemöta.

Istället avfärdar han min krönika i Ingrid Carlqvists tråd. Det är intressant men inte alls oförklarligt. Om Thomas Mattsson skulle bemöta mig och den text jag har skrivit skulle det med hans sätt att tänka innebära att han erkänner att jag finns.

Det skulle i sin tur innebära att han med medial terminologi ”ger legitimitet” åt min existens. I Thomas Mattssons värld vore det ett stort nederlag. Den risken vill han inte ta. Därför låtsas han inte om att jag existerar utan ondgör sig – utan sakargument – över min krönika i en annan persons tråd.

På en direkt fråga från Tobbes Medieblogg svarar han att han är stolt över att ha förstört människors liv (det vill säga – inte människor, utan ”främlingsfientliga näthatare”) genom röjande av deras identitet och uthängningar med bilder och krigsrubriker.

Här blir Thomas Mattssons världsbild tydlig: svart-vit och kluven i separata avdelningar för ondska och godhet med vattentäta skott mellan. Regimkritiska skribenter som aldrig ens har varit brottsmisstänkta ska hängas ut och skandaliseras – men invandrade grova brottslingar skyddas med pixling av bilder och dold identitet.

”Hembesök görs av politiska aktivister (han menar den nyligen bortgångne medborgarjournalisten Bechir Rabani som han inte vågade öppna för när Rabani knackade på hans egen dörr) som vill ha uppmärksamhet och gärna tysta journalistiska medier.” 

Hur definierar Mattsson ”journalistiska medier”?

”Redaktionerna däremot gör intervjuer med ljusskygga personer som ibland vill undandra sig offentligheten” påstår Mattsson.

”Ljusskygga personer som ibland vill undandra sig offentligheten”?

Vilka är det som stänger ute regimkritiska journalister och debattörer från medias arenor om inte Mattsson själv och hans gelikar? Och sedan sitter de och hatar oss och gör allt för att förinta oss när vi använder vår grundlagsstadgade yttrandefrihet och skaffar oss egna arenor!

Mattssons argumentation blir väldigt egendomlig bland annat mot bakgrund av att han föddes 1971. Då hade jag arbetat som journalist i fem år. När han gick i blöjor arbetade jag på Dagens Nyheter. När han var i målbrottet hade jag som reporter på DN självständigt ansvar för ett stort journalistiskt bevakningsområde och hade skrivit flera böcker.

Jag har arbetat som journalist i dagspress i 25 år. Som ålderspensionär fortsätter jag att arbeta som journalist, frivilligt och ideellt, på min egen blogg. Termer som ”ljusskygga individer” och ”främlingsfientliga näthatare” är inte epitet som jag identifierar mig med. De säger däremot en del om Thomas Mattssons svart-vita begreppsvärld.

Den psykologiska termen för den här uppspjälkningen av ont och gott är splitting. Följderna borde bekymra Thomas Mattsson, men några sådana tecken går inte att skönja i Twittertråden eller hans övriga agerande.

Thomas Mattson är stolt. Han anser att han gör rätt när han krossar andra människors liv. Han mår bra när han använder sin makt och slår mot dem som är svagare än han. Så bra som bara den mår som är övertygad om att man fyller sin funktion som nyttig idiot i den statliga åsiktsrenhållningens tjänst. Så bra som den som känner det sköna prasslet och klirret av familjen Bonniers pengar i fickorna.

När Thomas Mattson har dirigerat sina hyenereportrar Christian Holmén och David Baas långt ut i de mest avlägsna byar med dyra flygresor och hyrbilar för att tränga sig på människor i deras privata bostäder, trakassera och hetsa mot enskilda privatpersoner – då har han suttit på sin redaktion i Marieberg och mått bra.

När han med bistånd av sin kulturchef Karin Olsson skickade ut ännu en nyttig idiot, den Expoanknutna HBTQ-aktivisten och frilansen Annika Hamrud – en ytterst medioker skribent som aldrig har gjort några minnesvärda journalistiska insatser – till min bostad upprepade gånger och betalade henne för att röja min identitet i Expressen, då mådde Thomas Mattsson bra.

”Efter dagens artikel i Expressen vet vi vem som ligger bakom pseudonymen ”Julia Caesar” och debatten kan föras i öppen dager. Demokratin mår bäst så” trumpetade han och Karin Olsson i Expressen.

Den debatten har vi fortfarande inte sett röken av. Det var givetvis bara skenargument för att försöka legitimera röjandet av min identitet och uthängning inför en dreglande publik. Media har nämligen bara två strategier på sin magra repertoar när det gäller att försöka oskadliggöra meningsmotståndare:

1. Tig ihjäl dem.
2. Häng ut dem.

Om strategi 1 misslyckas (i mitt fall tillämpades den strategin i fem och ett halvt år) övergår man till strategi 2. Om den också misslyckas går man bara tillbaka till 1:an och låtsas som om ingenting hänt.

Expressens agerande gentemot alternativa media och skribenter visar tydligt att Thomas Mattsson inte är ett smack intresserad av en öppen debatt. Huvudinriktningen är att lyfta 1600-talets häxprocesser till nya nivåer och med alla medel krossa en demokratisk opposition.

Thomas Mattsson intalar sig – som en besvärjelse – att hans ogärningar hör hemma i en demokrati. I själva verket befinner sig den verksamhet han tjänar sina Bonniermiljoner på så långt bort från demokratiska värderingar som det är möjligt att komma.

När Expressen, Dagens Nyheter och Aftonbladet tar sig rätten att ofreda privatpersoner i deras egna hem skjuter de demokratin i sank med metoder som hör hemma i totalitära diktaturer. Stasis chefer skulle blekna av avund. Alla medel är tillåtna för att förvandla oppositionella skribenters liv till ett formidabelt helvete:

• Hacka datorer och röj deras identiteter!
• Sök upp dem i deras privata hem där de trodde att de var trygga. Krossa deras inbillade trygghet i vrakspillror!
• Väck gärna grannarnas uppmärksamhet när reportageteamet går in på privata tomter, kliver upp på trappan eller altanen, stirrar in genom fönstren och bankar på dörren!
• Fotografera de ofredade objekten när de är som mest överraskade, alternativt upprörda över det oväntade hembesöket!
• Häng ut dem med bilder och hackade kommentarer som det våldsbejakande hackernätverket Researchgruppen, före detta AFA Dokumentation, har tankat ner från nätet!
• Ta ingen som helst hänsyn till offrens ålder och fysiska hälsotillstånd! Bräcklig hälsa är snarast en fördel, då bryter de ihop fortare.
• Låt ingen slippa undan!
• Låt den tidning du är satt att förvalta göra skäl för namnet hatblaska!
• Luta dig tillbaka i chefredaktörsstolen, knäpp händerna över magen och njut av den kick som genuin ondska ger!
• Om något av dina offer drar dig inför domstol kan du känna dig fullkomligt lugn. Lagen och rättsväsendet står helt på din sida. Du kommer att gå skadeslös genom processen, medan dina offer blir skyldiga att betala miljoner som de inte har en chans i världen att klara av. Gläd dig och fira varje seger med champagne!

Den som vill stämma en tidning ”kanske bör tänka till ett varv till”, som Thomas Mattsson hånfullt uttrycker det.

Riktigt patetiskt blir det när han på Twitter jämför Expressens hembesök när de objudna tränger sig på i privatpersoners bostäder med ComHem-installatörer, elektriker, ambulanspersonal och andra med ”uppsökande yrkesgärning”.

Den stora och avgörande skillnaden är att hantverkare och ambulanspersonal kommer för att de är behövda och för att någon har bett dem komma. Expressens oannonserade hembesök har ingen bett om, och ingen har heller något behov av dem.

I mitt avsnitt i den nyutkomna boken Priset (redaktör Karl-Olov Arnstberg) beskriver jag vad allmänheten aldrig kommer att få läsa om i Expressen, Aftonbladet eller någon annan tidning – nämligen vad det innebär att utsättas för uthängning och mediedrev. Boken kan beställas från Debattförlaget. 

”Den som har utsatts för sådana här integritetskränkningar blir aldrig samma människa igen. Att avhumaniseras och framställas som ondskan personifierad gör någonting med en människa. Man tvingas in i en dimension där man inte hör hemma och inte vill vara.

Man blir reducerad till ett objekt. Nedskitad med deras smuts. De projektioner man utsätts för är så svarta och genomdränkta av skit att man måste vara väldigt stark och medveten om vem man är för att inte ta på sig skiten. Och kanske klarar man det inte ens då.

Mediedrev är vår tids häxprocesser. Vanligast i Norden är de i Sverige – här har antalet femdubblats under perioden 1980 – 2010. Uthängningar och drev är medias maktmedel mot människor som de uppfattar som obekväma. Syftet är bestraffning genom offentlig skam. Den utsedda syndabocken ska brännmärkas så effektivt att han eller hon stöts ut från mänsklig gemenskap. Kännetecknet på ett lyckat mediedrev är att den utpekade personen tillfogas så stor skada som möjligt och helst bryter ihop och förpassas till randen av självmord.”

Thomas Mattssons argumentation på Twitter kan i bästa fall tolkas som att han eventuellt börjar nås av en minimal aning om att han kanske inte sitter så säkert som chefredaktör för Sveriges största hattidning som han gärna vill tro. Allt fler vägrar betala för förljugna gårdagsmedia, och den politiska verkligheten går inte direkt Mattssons väg.

Ytterligare ett tecken är den märkliga hyllningsartikel till Aftonbladet, fylld med broderliga, devota och kollegiala ryggdunkningar, som han publicerade den 3 december. Rubriken är ”Kärleksförklaring till Aftonbladet” , innehållet mest substanslöst bludder och dammig medienostalgi. Thomas Mattsson behöver uppenbarligen hålla Aftonbladet i handen, hatblaskor emellan, när det går utför för båda.

Han skriver stelbent som en kratta, men det var ju inte heller hans kvalifikationer som skribent som gjorde att han utsågs till chefredaktör 2009.

Det märkligaste av allt är det här citatet på slutet:

”Men – om sanningen ska fram:

– En tidnings uppgift är att vara allmänhetens tjänare, som Staffan Heimerson sa till Sören Larsson när han 1976 intervjuade världsreportern för ”Klara röster 3” (egen utgivning).”

Allmänhetens tjänare – dit har Thomas Mattsson mycket lång väg kvar att gå. Och de makthavare som har använt sina resurser och missbrukat sitt maktövertag till att brutalt slå mot de svagare brukar inte få ett angenämt slut.