68-vänstern 50 år efteråt: från empati till klassförakt

1968 ses av många som frigörelsens och revolternas år. Men i ett 50-årigt perspektiv blir det tydligt att 68-vänstern kommer att gå till historien som ansvarslösa extremister som har tillfogat Sverige irreparabla skador.

Med hänsynslös egoism och förblindade av totalitära ideologier har de under falsk flagg av ”solidaritet” tillgodosett sina egna behov på bekostnad av andras. De bär ett mycket stort ansvar för förstörelsen av de kvaliteter som för 50 år sedan gjorde Sverige till ett tryggt och bra land att leva i.

Sedan 1968 har vänstern gått:

• Från naiv idealism och okritisk dyrkan av kommunismens blodiga våldsideologi till maktpositioner där deras inflytande har haft förödande konsekvenser för samhällsutvecklingen.
• Från empati, ödmjukhet och vilja att förstå samhällets mindre privilegierade till ohöljt klassförakt och hat mot oliktänkande och särskrivande ”trollarméer”.

På bara 50 år har 68-generationen (de flesta födda på 1940-talet) i den ”internationella solidaritetens” namn lyckats förvandla Sverige från välfungerande välfärdsland till ett mångkulturellt helvete genom att öppna gränserna för storskalig invasion från jordens mest våldsamma och dysfunktionella länder och kulturer – i praktiken ett pågående befolkningsutbyte. Ur vänsterns perspektiv har det handlat om att importera ett nytt proletariat som bas för sin marxistiska klasskampsideologi istället för svenska arbetare som inte ville stöpa om sig enligt den kommunistiska mallen.

Mängden av ansvarslösa och ödesdigra beslut är oändlig. 68-vänstern har lyckats förstöra den svenska skolan, gjort kulturlivet till en renodlad angelägenhet för extremvänstern, monterat ner försvaret och reviderat tjänstemannaansvaret (1974). Den har jobbat och jobbar hårdare än någonsin på att med feministiska jämställdhetsargument krossa samhällets minsta beståndsdel, kärnfamiljen, till en början genom att avskaffa sambeskattningen (1972), vilket innebär att det krävs två heltidsarbetande för att försörja en familj, och barnen måste tas om hand av samhället.

Det är bara några exempel. Infiltrationen av Svenska kyrkan är ett annat. Ansträngningarna att avskaffa kärnfamiljen pågår med intensifierad frenesi med hittills sådana delsegrar som rätt till skattefinansierad insemination av ensamstående kvinnor och vigselrätt för samkönade par.

Inget årtal är så höljt i revolutionärt rosenskimmer som 1968. Många ser året som starten för frihet på alla områden; politiskt, på utbildningsområdet, i arbetslivet, vad gäller könsroller, sexualitet och jämställdhet. Studentexamen avskaffas. Stockholmsstudenterna gör sig till åtlöje genom att ockupera sitt eget kårhus i protest mot Ukas, ett förslag till fasta studiegångar vid universiteten. Moms och postnummersystemet införs – knappast några frihetssymboler.

En ny våg av feminism börjar ta form; Grupp 8 bildas 1968 av åtta kvinnor i Stockholm med inte bara feminism som mål, utan socialistisk feminism, det vill säga få bort kvinnorna från hem och barn och ut i heltidsjobb i förvärvslivet, fri abort (den kom 1975) och utbyggd barnomsorg. ”Wallenbergs profit bygger på kvinnors slit” var en av parollerna på demonstrationsplakaten. 68:0rna hatade banker, familjen Wallenberg, Svenska Arbetsgivareföreningen och lönsamma företag (”kapitalet”) men såg inget fel i att låta sig försörjas av andra människors arbete genom olika bidragssystem.

Frön hade såtts av bland andra Kristina Ahlmark Michanek,  som i boken Jungfrutro och dubbelmoral 1962 propagerade för det kärleksbefriade kompisknullet, och av den hyllade s-ikonen Alva Myrdal redan i mitten av 1930-talet. Hon ville att kvinnorna skulle befrias från sitt förslavande moderskap genom att barnen från späd ålder lämnades in i ”en härlig storbarnkammare”. Grupp 8 trodde att de kom med något nytt och revolutionerande men var i praktiken inget annat än ekon av den sociala ingenjörskonstens främsta profet, Alva Myrdal.

I den här videon talar Alva Myrdal om barn som om de är saker, objekt. Hon låtsas inte om de viktiga känslomässiga banden mellan barn och föräldrar som är avgörande för barnets utveckling, och hon är listig nog att framställa förvaringen i ”storbarnkammaren” som det bästa för barnen. Men hennes verkliga agenda är att föräldrar ska kunna abdikera från sitt föräldraskap och hiva över barnen till samhället.

Det är direkt blodisande att höra henne propagera för att slita barnen från sina mödrar i den devota intervjun från 1935, och plågsamt att se spädbarn med klara symtom på modersdeprivation, det vill säga kris och depression efter att ha slitits bort från symbiosen med modern.

Paradoxen är horribel: samtidigt som miljoner människor i länderna i Warszawapakten led, svalt och mördades under totalitärt kommunistiskt förtryck och Sovjet invaderade Tjeckoslovakien för att kväsa den av Alexander Dubcek ledda liberalisering som kallades Pragvåren formulerade tongivande grupperingar i det icke-ockuperade, icke-krigsdrabbade Sverige sin frihet utifrån marxistiska, leninistiska, stalinistiska, trotskistiska och maoistiska ideal – det vill säga de mest auktoritära och totalitära politiska inriktningarna någonsin, och de som har skördat allra störst antal dödsoffer i historien, uppåt 150 miljoner.

Efterkrigstidens svenska ungdomar, gynnade av långvarig fred och oavbrutet växande högkonjunktur, valde 1968 världens mest dödsbringande ideologi och ”internationell solidaritet” till sina ledstjärnor. Orsak: ideologisk förvillelse och att de ville bekämpa ”det kapitalistiska förtrycket” och ”USA-imperialismen”.

Hur ska detta vansinne någonsin kunna förstås? Förstår de ens själva hur de tänkte?

Ett halvt sekel har gått. Det romantiska skimret borde ha flagnat och bytts mot den djupaste skuld och skam, men många före detta 68:or har egna personliga motiv att måla det ännu mer rosa. Som alla vet är det ingen skam att vara kommunist i Sverige. I vissa inavlade kretsar ger det fortfarande hög och oanfrätt status att vara en 68:a, och gudarna ska veta att dessa grånade före detta revolutionärer – som nu är i 70-80-årsåldern och befinner sig på tröskeln till hemtjänst, långvård och det fåtal äldreboenden de ännu inte har lyckats lägga ner – vårdar sig om sin image som progressiva revoltörer som om den vore det sista av värde de ägde i livet. De verkar helt omedvetna om det parodiska i att besitta stora förmögenheter, skärgårdsfastigheter och bostadsrätter värda många miljoner på Södermalm i Stockholm och samtidigt försöka framstå som radikala proletärer.

Och kanske är det just så, att de inte kan se sig själva. Att se verkligheten och sin egen roll i den kan göra ont. På 68:ornas politiska kyrkogård vilar många nedgrävda samveten.

Vad handlade deras så kallade ”revolt” om i ett redan genomsocialiserat land? Vad var det de revolterade emot? 1968 hade socialdemokraterna suttit vid makten sedan valsegern 1932, i 36 år. Kommunisterna hade under olika partibeteckningar suttit i riksdagen sedan 1917, med undantag för samlingsregeringens år under andra världskriget, 1939-1945, då de inte fick vara med.

Det spelade uppenbarligen ingen roll för 68:orna att det var socialister som satt vid makten. Det var själva makten – auktoriteten – som var det röda skynket för dem och som de riktade sitt rasande uppror mot. Vilket leder oss till insikten att 68:ornas protester till stor del inte var något annat än försenade pubertetsuppror som de borde ha tagit ut på sina föräldrar, inte på samhället.

Vilka spår har 68-vänstern lämnat till oss att leva med? Det första vi kan konstatera är att de 40-talister som revolterade mot makten på 1960- och 70-talen själva blev makten. I dag sitter många av det socialdemokratiska Folkhemmets barn på positioner där de har kunnat berika sig på sin samhällsdestruktion och utgör en ytterst välbärgad medel- och överklass.

Tack vare socialdemokraternas satsningar på välfärd och skola kunde även barn från arbetarklassen från 1950-talet och framåt skaffa sig en utbildning som deras föräldrageneration inte ens hade kunnat drömma om. Efter universitetet låg vägen in i maktens boningar rak och öppen för 68:orna, in i myndigheter och departement, lärosäten och medieredaktioner.

Ett talesätt säger att när det tjugoåriga Vietnamkriget upphörde 1975 och FNL:s demonstrationståg upplöstes gick hälften av demonstranterna till biståndsmyndigheten Sida och den andra hälften marscherade in på Sveriges Radio och Sveriges Television. Och där är de kvar, även om deras tjänster i åtskilliga fall har gått i arv inom familjen och övertagits av deras avkommor.

Ett par exempel: Tigran Feiler (son till Ship to Gaza-extremisten Dror Feiler) och människorättsaktivisten Fanny Hedenmo (dotter till SVT-programledaren  och Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo) är båda reportrar på SVT. Vänsterjournalisten Jonna Sima hade knappast fått in en fot i media om hon inte hade varit dotter till journalisten och filmaren Jonas Sima, som arbetade i 33 år på Expressen.

Författaren Anders Isaksson (1943-2009) visade i sin bok Den politiska adeln (2002) omfattningen av det socialdemokratiska klanväldet – hur politiska positioner går i arv och fördelas inom familjer, och släkter, börd, vänskap, äktenskap och kontakter med rätt personer blir större meriter än politisk lämplighet. Vägen går via Unga Örnar och SSU rakt in i maktens korridorer.

Den numera avsuttna Mona Sahlin är ett typexempel på socialdemokratisk politiker som gjort karriär genom börd. Hon är dotter till Hans Andersson, tidigare politiskt sakkunnig hos Ingvar Carlsson och ordförande för Nacka arbetarekommun. Hennes mor Siv Andersson, född Rentorp, var föreståndare för Folkets hus i Stockholm. Mona Sahlin inledde tidigt sin politiska bana i SSU.

När politik blir ett yrke, en försörjningsbas som andra – bara väsentligt bättre betald – bildas en politisk adel som lever på stat och kommun, det vill säga skattebetalarnas pengar, men distanserar sig alltmer från sina uppdragsgivare. Från 1968 har befattningshavare på viktiga och inflytelserika poster i växande omfattning rekryterats från ytterkantsvänstern till vänster om socialdemokratin, i många fall med en tydlig globalistisk och kulturmarxistisk agenda.

Under samma tid har socialdemokratin successivt övergått från att vara ett arbetarparti med folkhemsvärderingar till att själv bli ett alltmer ytterkantsorienterat parti på vänsterkanten, som kallar sig feministiskt – till synes utan att inse värderingskonflikterna mellan feminism och mångkultur – , som röstar in en tvättäkta islamist i partistyrelsen och tydligt riktar sin solidaritet mot migranter utan ID-handlingar och asylskäl istället för att värna om sina arbetsgivare, Sveriges folk.

Det vi ser i dag är att kulturmarxisternas långa marsch genom institutionerna (att störta samhället genom att infiltrera och lägga under sig viktiga samhällsinstitutioner och utnyttja dem för sina politiska syften) har varit ytterst framgångsrik. 68-vänstern har ett starkare politiskt inflytande än någonsin med postmodernistiska fenomen som identitetspolitik, relativisering, könsförvirring, genustrams framställt som vetenskap, utplånande av nationerna och förfalskning av FN:s förklaring om mänskliga rättigheter till öppna gränser och fri invandring som politiska mål – som om alla människor på hela jorden skulle ha rätt till Sverige.

 

Det nya är att detta politiska inflytande numera i växande omfattning, och med media som synnerligen aktiva medaktörer och möjliggörare, utspelar sig utanför ramarna för den parlamentariska demokratin, genom påtryckningsgrupper, aktivism och lobbyverksamhet grundad på olika agendor, opinionsbildning via Facebookgrupper, kampanjer som #metoo, #vistarinteut och så vidare.

Kampanjer för särrättigheter, ”normkritik” och förnekande av fakta, regler och värden som under århundraden har byggt Sverige – det är den kulturmarxistiska utopin i ett nötskal. Ur förvirringen och askan efter allt de har förstört tror sig kulturmarxisterna kunna skapa ett nytt samhälle med en global världsregering som utgörs av en internationell elit.

Inte särskilt socialistiskt kan man tycka, men totalitära -ismer (kommunism, islamism, nazism, feminism med flera) har en tendens att smälta ihop och gegga ihop sig som slajm med andra -ismer utifrån vad som för tillfället gagnar deras politiska syften, och ledarna i socialistiska diktaturer brukar inte heller ha några problem med att leva i lyx och överflöd.

Mannen bakom den ryska statskuppen 1917 och grundaren av Sovjetdiktaturen, Vladimir Lenin (1870-1924), unnade sig till exempel privilegier som övriga bolsjeviker aldrig kom i närheten av. Han ägde tre bilar av märket Rolls Royce som framfördes av hans privatchaufförer.

På den här bilden, tagen första maj 1918, sitter Lenin med sin hustru, aktivisten Nadezjda Krupskaja och sin syster Maria i sin Rolls Royce efter Röda arméns första förstamajparad efter statskuppen året innan. När bolsjevikerna tog makten konfiskerade de minst 2 500 bilar från den förmögna överklassen. Den enda som saknas på bilden är Lenins mångåriga älskarinna Inessa Armand.

I den kommunistiska utopin ingår att designa Den Nya Människan, människor utan egenskaper som tjänstgör som nyttiga idioter och är lätta att flytta runt alltefter världsregeringens behov. Vi behöver bara påminna oss världskommunismens försök under 74 år att skapa en ny sorts människa. Det slutade i blodbad och massmord.

Litteraturen är samhällets spegel, liksom musik, teater och annan kultur. Före 1968 hade en lång rad arbetarförfattare med stark förankring i den svenska myllan, industrin, jord- och skogsbruket och fattigdomens trångbodda backstugor gett röst åt icke privilegierade grupper i samhället; de fattiga, de arma, de hårt arbetande människorna. Författare som Dan Andersson, Erik Asklund, Jan Fridegård, Eyvind Johnson, Ivar Lo Johansson, Sara Lidman, Harry Martinson, Moa Martinson, Vilhelm Moberg, Karl Rune Nordkvist, Åke Wassing, Albert Viksten och många andra.

68-rörelsen förde med sig en ny generation författare med uppriktig vilja och intresse att berätta om de samhällsklasser som fortfarande inte åtnjöt privilegier, trots mer än 30 års socialdemokratiskt styre. Göran Palm (1931-2016), Sonja Åkesson (1926-1977) och Maja Ekelöf (1918-1989) var några av rösterna som formulerade 1960- och 70-talens verklighetsbilder direkt från verkstäderna, skurhinken och diskbänken.

I Vilgot Sjömans film Jag är nyfiken – gul 1967 sticker huvudrollsinnehavaren Lena Nyman fram en mikrofon under näsan på vanliga människor. Hon frågar: ”Tycker du Sverige är ett klassamhälle?”. Hon är nyfiken just på vad ”vanligt folk” tycker och tänker. Deras åsikter tillmäts betydelse.

Vart tog nyfikenheten vägen? Jag menar inte nyfikenheten på betongpartiernas nästa maktpolitiska utspel utan på det Lena Nyman frågar efter i filmen, vanliga medborgares åsikter.

”Vad finns egentligen kvar av de grundläggande värderingarna hos den vänster som under fem decennier satt sin prägel på den ena institutionen efter den andra?”

Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap, ställer frågan i en essä i Kvartal volym 4/23 november 2017 med rubriken Från arbetarhjältar till troll. Han ger själv svaret med några exempel:

När Göran Palm 1972 hade skrivit en reportagebok om sitt år som monteringsarbetare, Ett år på LM, var det naturligt för honom att fråga arbetare på just L M Ericsson om deras synpunkter på hans beskrivning. De var välkomna till hans arbetsrum eller med brev. Palm distanserar sig aldrig från de vanligtvis lågutbildade personer som han möter. Han återger deras åsikter och refererar deras formuleringar utan att markera något avståndstagande. Även när de har andra åsikter än han själv bemöter han dem med respekt och intresse.

Johan Lundberg lyfter fram Göran Palm som ett exempel på att 1968-rörelsens framträdande intellektuella strävade efter att ge röst åt vanliga människor. Arbetarklassen fick komma till tals, utan att deras utsagor eller åsikter skulle redigeras eller förskönas, än mindre förlöjligas.

Andra författare, som Sara Lidman (1923-2004) och Maja Ekelöf  (1918-1989), gav också röst åt lågavlönade människor, och berättelserna slår hål på fördomar och förutfattade meningar om ”de enkla människorna” – ”just den sorts fördomar som fem decennier senare tenderar att cementeras genom att läsare hånas för brister i utbildning och språkbehandling” påpekar Johan Lundberg.

När Sara Lidman 1968 gav ut boken Gruva byggde den på ett fyrtiotal intervjuer med gruvarbetare vid LKAB i Svappavaara och Kiruna. Hon beskriver sin tacksamhet över ”förtroendet att ha fått förmedla deras berättelser”.

I en av Lidmans intervjuer säger en gruvarbetare:

”Det är bara några få år som jag haft tillgång till den klassiska musiken. Det kanske ser konstigt ut med en stereoanläggning i en sån här baracklänga. Men när jag sätter på Mozart och blundar. Det är. . . Ja man är lycklig. Man är som välkommen i en helt annan värld. Och jag vet att mer och mer återstår att upptäcka där. Så just nu tycker jag att det får kosta vadsomhelst bara jag får ha hörseln kvar.” 

Maja Ekelöf var en frånskild fembarnsmamma i Karlskoga som jobbade som städerska samtidigt som hon läste kvällskurser. Hennes bok Rapport från en skurhink (1970) innehåller skildringar av hennes egen vardag, blandade med  vänsterradikala funderingar, brevväxling med fångar och läsupplevelser av äldre skönlitteratur och filosofi.

Hon skriver om sitt vardagsliv, om oron för barnen och rädslan för att kroppen inte ska hålla ”ty den är ju min försörjningskälla”. Kvällskurserna är hennes ”andningshål och människovärde” – hon läser vad hon kommer över. Det händer att hon nattetid i smyg använder skrivmaskiner på kontoren där hon städar för att skriva ner sina tankar.

I media haglade lovorden över den lågavlönade städerskan och ensamstående fembarnsmammans dokumentära skildring av sitt eget liv.

”Den märkligaste och mest betydelsefulla bok en svensk romanpristävlan någonsin frambragt.” (Karl-Erik Lagerlöf i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning).

”Den klaraste och ovederläggligaste bilden av svensk låglönevardag under 1960-talet.” (Karl Vennberg i Aftonbladet).

”Inte ens Åke Janzon på Svenska Dagbladets konservativa kultursida bemötte Maja Ekelöf med den sorts förakt som vi kunnat avläsa i nutidens journalistkår inför dem som inte har privilegiet att närhelst de önskar komma till tals i offentligheten” skriver Johan Lundberg.

68-vänstern ville verka på två fronter samtidigt. Dels ville man rikta sitt eget – författarnas, filmskaparnas, journalisternas, musikernas och bildkonstnärernas – intresse mot arbetarklassen. Dels ville man göra kulturen mer tillgänglig för folk från underklassen genom att till exempel skriva på ett enklare, mer begripligt sätt.

Och hur ser det ut i dag, 50 år senare?

Vänstern spårade ur och gick så grundligt vilse i sin strävan mot den kommunistiska utopin att det knappast finns något hopp om tillnyktring. 68-revolutionärerna har kommit upp sig och är numera så identifierade med makten att de kan kosta på sig att se ned på och förakta folket utan att ens försöka dölja det. På sin halvsekellånga marsch genom institutionerna och med lika långvarigt inflytande över kultur och media har 68-vänstern fullständigt tappat bort ödmjukhet, empati, anständighet och moral.

”I dag är det i medie- och journalistkretsar inte ovanligt att man demonstrativt tar avstånd från ”vanliga läsare”. Kritiker, vilkas namn inte känns igen från medier, avfärdas som ”troll” skriver Johan Lundberg.

”De yrkesgrupper som Göran Palm intresserade sig för uppfattas som synnerligen besvärande av många som i dag befinner sig i Palms position.”

Lundberg syftar på de kategorier som har privilegiet att kunna formulera sig på medieplattformar med stort genomslag; de som ger ut böcker på etablerade bokförlag och alltså verkar i samma slags sammanhang där Göran Palm och hans radikala kolleger återfanns för fyra-fem decennier sedan.

Skillnaden i förhållningssätt är himmelsvid.

”Den dåtida kulturvänstern präglades – i alla fall i de delar som jag här har uppehållit mig vid – av ödmjukhet i relation till dem som inte hade utbildning, dem som inte kunde uttrycka sig i skrift och som saknade kontakter inom medier” skriver Lundberg.

Ett halvsekel senare är situationen en helt annan.

”Bland journalister, kulturskribenter och författare har det utvecklats en tydlig aversion gentemot den sorts människor som 68-vänstern ville låta komma till tals. Man hånar läsare för att ha bristfällig utbildning och språkbehandling. Och man tenderar att beskriva folk utan problemformuleringsprivilegier som en enda stor, ondskefull ”trollarmé” – för att använda ett i nutida vänsterkretsar populärt uttryck.”

Vi känner igen epiteten: Näthatare. Ointelligenta. Foliehattar. Obildade. Tokstollar. Korkade. Rasister. Främlingsfientliga. Hatsajter. ”Troll” som bör söka vård – de lider nämligen av ”en psykisk åkomma som benämns vanföreställningar”. Jämförbara med massmördare eller terrorister.

Klassföraktet är uppenbart. Medias avnämare ses som fiender. Den empati och det intresse för samhällets mindre väl lottade som kännetecknade många författare 1968 har bytts mot kultur- och medieelitens förakt och hat mot röster som inte stämmer in i deras politiskt korrekta kör.

Johan Lundberg ger en lång rad exempel i sin essä, och jag kan bidra med en av mina senaste krönikor om det ogenerade föraktet hos Expressens chefredaktör Thomas Mattson mot pensionären Jim Olsson, som stämt honom för grovt förtal efter att ha blivit uthängd som ”rasist”. Thomas Mattsson och skadeglädjen.

När Kawa Zolfagary 2011 grundade Facebooksidan ”Vita kränkta män” gjorde han det för att ”komma till rätta med de professionella skribenter som inte distanserade sig från meningsmotståndare utanför det journalistiska etablissemanget”.

”Det anmärkningsvärda var att projektet inte hade udden riktad främst mot intellektuella med stora plattformar utan mot folk i allmänhet – brevskrivare, människor som skrev kommentarer under artiklar och i sociala medier – som ansågs ha fel uppfattningar” skriver Johan Lundberg.

När solen går ner och resultaten summeras kan 68-vänstern, nota bene utifrån sin världsbild, känna sig nöjd med sitt verk. Konservatism och traditionalism är i stort sett utrotade, nationalism och fosterlandskärlek står under verbal beskjutning som en form av ”nazism”. Splittringen mellan vanligt folk och den samhällselit som 68-vänstern tillhör djupnar för varje dag.

En fråga upptar mig ändå ibland:

Var det det här de unga revolutionärerna ville åstadkomma? Att sitta på livets middagshöjd och bara ha hat och förakt till övers för samhällets mindre privilegierade – i många fall den samhällsklass man själv kommer ifrån?

Jag bara undrar.