Ett folk på undantag

Det kallas ”undanträngningseffekten”. Som om det vore ett naturfenomen, någonting oundvikligt som vi ska finna oss i. Egentligen en nationalekonomisk term, men i Sverige betyder det att invandrare tränger ut svenskar på bostadsmarknaden. Svenskar sätts på undantag i sitt eget land. Och det är absolut ingenting som vi ska finna oss i.

Sverige, med 10 miljoner invånare, har nu fler personer i akut hemlöshet – drygt 5 900 – än England, med 55 miljoner invånare. Där är totalt 4 751 personer hemlösa.

På område efter område trängs svenskar tillbaka och berövas rätten till det vi själva har byggt upp och skapat. Exemplen är otaliga, men den här krönikan ska handla om den så kallade ”undanträngningseffekten” på bostadsmarknaden. I praktiken har den stora likheter med en statligt beslutad och genomförd ockupation.

För vad är det annat än en ockupation när staten lagstiftar om tvångsbosättningar av utländska medborgare på bekostnad av vårt eget lands invånare som behöver en bostad och har stått i bostadsköer i tiotals år? De ryska bolsjevikerna konfiskerade bostäder hejvilt efter statskuppen 1917, men jag kan inte påminna mig något liknande i ett demokratiskt land i fredstid.

Eftersom ansvariga politiker inte har tänkt tanken att hundratusentals migranter behöver någonstans att bo – innan de har släppt in dem i landet – trängs nu svenskar systematiskt undan från bostäder och bostadsköer. Behov ställs mot behov, grupp ställs mot grupp.

Det är en kamp på ytterst olika villkor. Stefan Löfvens regering har redan beslutat (i den så kallade Anvisningslagen, 2016:38, den tvångslag – ockupationslag – som trädde i kraft den 1 mars 2016) att svenskar ska ställas åt sidan och att invandrare har garanterad rätt till bostad. Kommunerna är tvingade att ta emot ett visst antal migranter med beviljade uppehållstillstånd, även om de inte har några lediga bostäder att erbjuda. Kommunerna har inte rätt att säga nej eller överklaga.

Svenskar är ett tålmodigt folk. Vi uthärdar mycket. Så gott som varje dag serverar politiker och myndigheter nya påbud för hur vi ska sättas på undantag i vårt eget land. Och varje dag undrar jag: när räcker det? När är det nog?

Hur långt accepterar svenska folket att låta sig diskrimineras, hunsas och plundras? Var går vår gräns? När inser vi vidden av hur vi missgynnas och ställs åt sidan i det land som är vårt och som vi har rätt till?

Går gränsen för vår tolerans vid Stefan? Han är en frånskild man som tillsammans med sin femårige son tvingas bo i en gammal husvagn, uppställd på en ödegård utanför Helsingborg, utan tillgång till rinnande vatten, dusch och kylskåp. Helsingborgs kommun vägrar hjälpa dem med bostad. På torsdagen kunde vi läsa om Stefan och hans lille son i Mats Dagerlinds artikel på Samhällsnytt.

Stefan har arbetat som lastbilschaufför i mer än tjugo år men kan inte fortsätta i sitt yrke efter en arbetsskada. Han blev bostadslös efter att ha separerat från sin sons mamma. Nu är han utförsäkrad och lever på vad socialtjänsten definierar som existensminimum. Han är skötsam och har inga missbruksproblem. Det kan i hans fall vara en faktor som gör att han inte tillhör någon prioriterad utsatt grupp och därför inte får någon hjälp med bostad.

Stefan har själv sökt tusentals lägenheter men alltid fått nej. I samband med skilsmässa och arbetslöshet ådrog han sig några betalningsanmärkningar. En person med betalningsanmärkningar är i praktiken utestängd från alla möjligheter att hyra bostad, både av kommunala bostadsbolag och privatvärdar.

När lilla Staffanstorps kommun med knappt 15 000 invånare väljer att inkvartera migranter i husvagnar av betydligt högre standard än den som Stefan och hans son bor i i stora och mer resursstarka Helsingborgs kommun (drygt 140 000 invånare) kallas det ”en skam för Skåne” på ledarplats i Helsingborgs Dagblad, och hela landets övriga journalistkår med SVT i spetsen gallskriker i protest över hur förfärligt det är att behandla människor på det viset.

Trots att det i Staffanstorp handlar om ensamstående vuxna män. Stefan bor i sin husvagn med ett femårigt barn.

 

Redan i april 2016 var Helsingborgs kommun på tårna för att ordna bostäder åt migranter.
Den kvot som staden tilldelats av migrationsverket för 2016 var 228 migranter, och kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson (m) räknade med att vara en duktig moderat och få fram uppemot 160 lägenheter; modulbaracker, villavagnar, inköpta bostadsrätter och vanliga lägenheter.

Precis som partikamraten Mats Gerdau i Nacka, som generöst öppnat plånboken med skattepengar och shoppat cirka hundra bostadsrätter för 305 miljoner kronor åt migranterna, bland annat tre spatiösa lägenheter på Ljuskärrsvägen på sammanlagt 393 kvadratmeter för 14 miljoner åt en 57-årig muslimsk man från Syrien med tre fruar och 16 barn.

Men Stefan är svensk. Därför hörs inga gallskrik i media över hans och sonens situation. De får klara sig bäst de kan. Och Stefan är inte ensam om att vara utan bostad. Enligt den kartläggning som socialstyrelsen presenterade i december befinner sig drygt 5 900 personer i Sverige i akut hemlöshet, det vill säga saknar tak över huvudet och är hänvisade till akutboenden, härbärgen och jourboenden. Eller också sover de på gatan eller i trappuppgångar.

Det är cirka 1 500 fler än vid samma tid 2011, en alarmerande ökning med 130 procent. Undersökningen är nationell och bygger på uppgifter från kommuner, landsting, trossamfund, frivilligorganisationer med flera.

EU-migranter är inte inräknade. Över hälften av de hemlösa är födda i Sverige. Medelåldern är 40 år. Mer än hälften har varit hemlösa i minst ett år. En av tio har varit hemlös i mer än tio år.
Totalt i landet var det drygt 33 000 personer som rapporterades stå utanför den ordinarie bostadsmarknaden. Män är liksom tidigare i majoritet, 62 procent, men jämfört med 2011 rapporterades 900 fler kvinnor.

Den absolut värsta siffran är den här:

Drygt en tredjedel av alla personer i hemlöshet är föräldrar till barn under 18 år. Sammantaget innebär det att minst 24 000 barn har hemlösa föräldrar. Självklart drabbar det barnen på ett katastrofalt sätt. Detta pågår i Sverige 2018.

I kommunerna måste tjänstemännen trolla med knäna för att med kort varsel få fram bostäder åt så kallade ”nyanlända” (migranter). En av dem som vittnar om svårigheterna är Hans Li Engnell, socionom och tjänsteman i den verksamhet i Stockholms stad som administrerar och tillhandahåller lägenheter för behövande enligt socialtjänstlagen. En i vanliga fall fungerande verksamhet med ett systematiserat samarbete mellan socialtjänst, bostadsförmedling och fastighetsägare.

Den ordinarie målgruppen som har rätt till hjälp är bland annat missbrukare och personer med diagnoser inom socialpsykiatrin som kan få försöks- och träningslägenheter som en väg till eget boende. En annan grupp är kvinnor som behöver en skyddad adress när de flyr från en våldsam partner eller andra anhöriga.

”Men inte ens en välskött stadsdel i landets största stad kan snabbt ordna fram lägenheter till ensamkommande och nyanlända utan att det påverkar den ordinarie verksamheten” skriver Hans Li Engnell i en debattartikel på Dagens Samhälle.

Bostadssituationen är förtvivlad i de flesta av landets kommuner. Lägenheter avsedda för de här socialt utsatta och hjälpbehövande grupperna ges nu till ensamkommande som länge har gått under den falska beteckningen ”barn”. En ny målgrupp som tidigare har placerats på bland annat hotell ska nu ut i mer permanenta boenden: de nyanlända.

”De behöver inte biståndsbedömas enligt andra kriterier än att de behöver ett boende. En social bostadsförmedling har därmed bildats” skriver Hans Li Engnell.

Läs det en gång till! I princip kan vilken medborgare som helst från vilket annat land som helst komma till Sverige och genast få en rättighet som den svenska befolkningen inte har: rätten till en egen bostad.

Grupp ställs mot grupp. Landets egna, mest utsatta invånare med särskilda behov trängs undan av invandrare. Och sedan blir politikerna förvånade över splittring och segregation!

”Rent moraliskt går det onekligen att ha invändningar mot en sådan prioriteringsordning, men i stadsdelen finns inga alternativ. Och som tjänsteman är jag en kugge i maskineriet och gör givetvis mitt jobb precis som alla andra” skriver Hans Li Engnell.

De migranter som har påtvingats kommunerna har rätt till bostad under den så kallade etableringsperioden, det vill säga två år. Sedan är det meningen att de ska skaffa sig en bostad på den vanliga bostadsmarknaden. Alla inser att det inte kommer att fungera.

”Många nyanlända som i dag bor i kommunernas olika boendelösningar av varierande kvalitet är barnfamiljer. Det går inte att komma ifrån att socialtjänsten har ett ansvar för dessa barnfamiljer.

Att säga upp dem vore således som att bita sig själv i svansen, eftersom socialtjänsten i de flesta fall skulle stå med en hemlös barnfamilj i receptionen dagen efter” skriver Hans Li Engnell på sin blogg Fristad och tillägger:

”Vi bevittnar i dag effekterna av en ohållbar migrationspolitik.”

Under den tvååriga etableringsperioden har i allmänhet besittningsskyddet tickat in, och hyresgästerna går inte att säga upp. Tillfälliga lösningar blir permanenta. Orättvisorna fördjupas.

Malmö, för att ta ett exempel, har förlorat uppemot 300 lägenheter  där andrahandshyresgäster fått besittningsrätt i bostadsrättslägenheter som kommunen köpt och hyrt ut. Det innebär att de kommer att kunna bo kvar resten av livet. Kommunen kan inte säga upp dem. Enligt en granskning gjord av Sydsvenskan finns det bostadsrätter där kommunen har låtit samma hyresgäster bo i över 50 år.

Cirka 80 procent av landets kommuner har undanträngningseffekter i sitt bostadsbestånd. Unga, studenter, personer som blir ensamstående på grund av skilsmässa eller dödsfall, färdigbehandlade som får sitta kvar på behandlingshem och institutioner – det är några av de grupper som trängs undan. Följden blir större kostnader för kommunerna, eftersom en plats på ett behandlingshem är betydligt dyrare än en vanlig lägenhet. Det mänskliga lidandet går inte att mäta.

Enligt Boverket har 73 procent av kommuner med någon form av förtur till bostäder låtit nyanlända gå före i kön. Stor trångboddhet rapporteras  från bland annat Lessebo, Örebro, Ljusnarsberg, Södertälje, Eskilstuna, Helsingborg, Flen, Östersund, Hallsberg, Malmö, Nordmaling, Mellerud, Bengtsfors, Trelleborg, Trollhättan och Kalix – några av de kommuner där 77 bostadsbolag besvarade en enkät i Dagens Samhälle.

Håkan Bergström Franzén, VD för kommunala Lessebohus, fick en dag ett samtal från Skatteverket:

”Vi har 17 personer mantalsskrivna i en etta i Lessebohus. Kan det stämma?”

”När vi undersökte saken visade det sig att fem personer verkligen var bosatta i ettan. Var de övriga bor vet vi inte” säger Håkan Bergström Franzén.

 

”De senaste årens humanism, där vi pytsar stora summor till nyanlända och förser dem med bostad och språkträning och fickpengar, har i någon mån faktiskt blivit beroende av att vi kontinuerligt norpar pengar från de mest utsatta av våra svenska medborgare, alltså: narkomaner, folk med grava funktionshinder, pensionärer.

Detta har funkat, och Sverige har kunnat fortsätta vara moraliskt och humanistiskt för att dessa svaga grupper nämligen varit för svaga för att klaga. De har sällan haft styrkan att göra sina klagomål hörda och ingen – minst av allt vänstern – har egentligen brytt sig.”

Det skriver Malcom Kyeyune, fram till 2014 aktiv i Ung Vänster i en gästkrönika i Göteborgs-Posten.

Han tillägger:

” Vänta bara tills medelklassen drabbas.”

Om man är en riktigt duktig socialdemokrat, som Harriet Classon,
styrelseordförande i kommunala Skelleftebostäder AB, tror man fullt och fast att infödda Skelleftebor är utbytbara mot nyanlända migranter och kan knappt bärga sig av lycka över hur migranterna strömmar till från jordens mest avlägsna och våldsamma länder och kulturer.

”Förtur för nyanlända gynnar integrationen” lyckas hon få till det i en artikel i Dagens Samhälle, uppbackad av representanter för andra lokala partier.

”Att människor flyttar till Skellefteå från andra länder bidrar till att vår kommun växer. Etablering och integration är en tillväxtfråga. Därför tar vi vårt ansvar och avsätter lägenheter till personer som beviljats uppehållstillstånd” skriver hon.

Tillsammans med den övriga styrelsen har Harriet Classon beslutat att avsätta nio procent av lägenheterna till personer som beviljats uppehållstillstånd och anvisats av migrationsverket. I konkreta tal innebär det 40-50 lägenheter för 2017-2018.

Vi känner igen flosklerna och trollformlerna:

”I ett växande Skellefteå behövs alla människor för att klara kompetensförsörjningen och säkerställa framtida satsningar inom vård, skola och omsorg när vår övriga befolkning åldras.”

Harriet Classon lever fortfarande i kompetensregnets skugga. ”Säkerställa” är också ett mycket viktigt ord att få med i alla sammanhang, det ger sken av att man vet vad man talar om även om man inte har en susning. På det sättet säkerställer man sin egen befattning. Och invandrare åldras naturligtvis aldrig, till skillnad från den svenska befolkningen.

Men Skellefteås egna invånare då?

”De har helt andra förutsättningar att ställa sig i bostadskö eller att ordna boende på annat sätt” snörper Classon till med.

Hur har det blivit så här? Den förklaring som de flesta gärna pekar på är den enorma anstormningen av asylsökande till Sverige 2015: 162 877 personer. Särskilt populär är den förklaringen bland politiker som vill framställa asylinvandringen som ett okontrollerbart naturfenomen som bara händer, ingenting som går att styra eller påverka.

Förklaringar som politikerna inte lika gärna vill höra talas om har levererats i en obarmhärtigt avslöjande granskning av Riksrevisionen.  De kan kort sammanfattas så här:

Okunnighet.
Feghet.
Kortsynthet.
Ansvarslöshet.
Brist på konsekvenstänkande.
Undermåliga bedömningar.
En ofattbar politisk inkompetens.

Samtliga regeringspropositioner mellan 2004 och 2015 som berör migrationspolitik, totalt 26 stycken, har granskats. Granskningen spänner alltså över tre regeringar: Persson (s), Reinfeldt (m+c+l+kd) och Löfven (s+mp). Alla visar en närmast total frånvaro av konsekvensanalys:

• Uteblivna eller värdelösa bedömningar av hur antalet ansökningar om uppehållstillstånd kan komma att påverkas.
• Undermåliga ekonomiska bedömningar.
• De flesta propositioner utgår från att förslagen inte kommer att ha några konsekvenser för statens budget överhuvudtaget, det vill säga ett återupplivande av den gamla myten att invandring lönar sig.
• Samtliga långtidsprognoser har underskattat statens utgifter. Det handlar inte om några små felberäkningar. Det handlar om åtskilliga miljarder kronor om året.
• Även när remissinstanser har protesterat har regeringen struntat i eventuella konsekvenser.

”Bara tre av de 26 granskade propositionerna anges ha några konsekvenser för kommuner och landsting, och 16 av dem saknar helt analys på området. Inget av förslagen uppges ha några som helst jämställdhetskonsekvenser, och endast tre bedöms påverka integrationen” skriver Riksrevisionen.

Så nu sitter vi där vi sitter. De politiker som i åratal högljutt, med närmast extatisk retorik av frikyrkokaraktär, har påstått sig ”ta ansvar” har samfällt abdikerat, även om de likt knyckiga marionetter fortsätter att spela sina roller. Sanningen är att de inte har den blekaste aning om vad de ska ta sig till med den katastrof de har skapat. Desperata punktinsatser som vittnar om djupgående panik är allt de har att komma med.

Och Stefan och hans lille son i husvagnen i Helsingborg, hur ska det gå för dem? Artiklarna i Helsingborgs Dagblad och Samhällsnytt har väckt starka reaktioner. Hundratals personer har hört av sig, och många vill hjälpa pappan och den lille pojken.

”Stefan är överväldigad av att så många vill hjälpa dem och säger att socialen nu utlovat mer pengar till hyra” skriver HD.

Slutsats: Vi är grundlurade, vi har låtit oss luras av politiska analfabeter som inte ens kan stava till s-a-m-v-e-t-e. Svenskar som är i trängande behov av hjälp som de har betalat skatt för i många år ska inte räkna med att få den hjälpen av den hungriga maktapparat som har inkasserat pengarna.

Istället måste vi förlita oss på varandra, på hjälp från privatpersoner och den solidaritet som finns i folkets djupa led – fjärran från den falska solidaritet som är lika tom och ihålig som huldrans rygg bakom klingande cymbaler och statlig propaganda.

Välfärdssamhället är avlivat, samhällskontraktet är brutet.
Svenskar kommer att vara ett folk på undantag exakt så länge som vi finner oss i det.