Musik:
Aria ur Goldbergvariationerna, BWV 988.
Ich ruf’ zu Dir Herr Jesu Christ, BWV 639.
Kompositör: Johann Sebastian Bach (1685-1750).
Artist: Simone Dinnerstein.
Johann Sebastian Bach (1685-1750).
Aria ur Goldbergvariationerna, BWV 988.
Simone Dinnerstein, piano.
Det är något särskilt med söndagsmornar. Något tidlöst, ett undantagstillstånd då vi sträcker oss mot flikar av lugn bortom dagshändelser och stress. Söndagar ger oss, åtminstone somliga av oss, en möjlighet att komma till ro och möta och komma nära den där människan som man ägnar resten av tiden åt att springa ifrån; sig själv.
Mina söndagsmornar är ofta trötta. Dagarna innan har jag arbetat många timmar i sträck med att skriva en krönika och under lördagsnatten lagt ut den på bloggen; valt, placerat och anpassat bilder, bakat in länkar, gjort rubrik, skrivit bildtexter, gjort punktlistor och taggar, förhandsgranskat, korrigerat, sparat och finputsat alltihop gång på gång tills jag äntligen känner mig nöjd och kan klicka på ”Publicera”. Då är klockan ofta 03 eller mer.
När jag vaknar efter några timmars sömn tassar jag upp och knäpper på datorn, rattar in radions P2 lagom till ”Text och musik med Eric Schüldt” klockan 11. Sedan kryper jag ner i sängen igen, drar täcket över huvudet och drar en djup suck av välbehag. Stilla glider jag in i musiken. Det händer att jag somnar om. Ganska ofta faktiskt. Söndagen har fått en inledning som får mig att vilja använda det vackra gamla ordet hugsvalelse. Vederkvickelse säger också vad det handlar om.
Söndagen den 28 januari hör jag för första gången pianisten Simone Dinnerstein, född 1972, spela Bach, Schubert och Mozart. Eric Schüldt berättar om henne och låter oss lyssna på några av hennes inspelningar. Vackra, stilla, silade genom ett eget sinnelag. Det stod tidigt klart i Simone Dinnersteins liv att hon är en stor musikalisk begåvning. Hon är född i och bor i New York, men från 15 års ålder studerade hon i många år för Maria Curcio i London för att senare återvända till The Juilliard School i New York.
En lysande karriär såg ut att ligga utstakad framför henne. Nästan alla var övertygade om att hon skulle bli en av USA:s bästa pianister. Men genombrottet kom inte. Hon vann inga tävlingar, spelade inte in några skivor och gav nästan inga konserter. Hon arbetade som pianolärare i Brooklyn, hade gift sig och fått barn. Samtidigt kände hon att hon kunde nå längre.
När hon var 35 år – 2007 – spelade hon själv in en skiva med Johann Sebastian Bachs Goldbergvariationer med ihopskramlad finansiering från sina närmaste vänner och bekanta. Och då kom genombrottet. Redan första veckan rusade skivan upp på den klassiska musiktopplistan och rankades som årets bästa inspelning av de största tidningarna, iTunes, Amazon.com och flera radiostationer i USA.
När Simone Dinnerstein och hennes man var yngre hade de ofta lyssnat på Bachs Goldbergvariationer och avgudat Glenn Goulds berömda inspelning från 1981, året innan Gould dog. Den inspelningen ändrade hennes liv, har hon sagt i en intervju. Första gången hon hörde den var hon 13 år.
”Jag hade aldrig hört något liknande. Jag blev fullkomligt förtrollad, besatt av stycket, i synnerhet den inspelningen.”
Men när hon lyssnade på Goulds inspelning i vuxen ålder kände hon att den tolkningen inte längre talade till henne. Hon ville göra något annorlunda, något ännu mer nära, lågmält och avskalat. Inga manér utan bara total närvaro. Succén var ett faktum.
”Här finns något nytt, något öppet och sökande. Musiken framförs inte, utan föds vid flygeln” säger Eric Schüldt när han presenterar Simone Dinnersteins inspelning av Bachs Goldbergvariationer.
Hon återger stillheten, det ursprungliga i Bachs verk.
”I ljusstrimman framför fönstret svävar dammkornen stilla.”
Vi förs tillbaka till Bachs tid, utan Internet, utan kommunikationer, buller och stress. Just den stillheten, detta återvändande till de inre rummen inom oss själva, som Bach mer än någon annan ger oss tillträde till.
En Bachälskande vän erkänner att Simone Dinnersteins tolkning visserligen är mjuk, vacker och plastisk, men för honom kommer Glenn Gould alltid att vara oöverträffad – trots att Gould, och nu även Dinnerstein, drabbats av det som i många musikexperters ögon är en oförlåtlig dödssynd, nämligen att nå ut och få framgångar hos den stora publiken och – värst av allt – att deras skivor blir storsäljare och genererar pengar.
I den vänsterdominerade musik- och kultureliten ska musik helst vara atonal, experimentell och disharmonisk – med ett aktuellt begrepp ”normkritisk” – sakna melodi och låta så illa att ingen vill höra den och den inte säljer alls. Som skrik av trots och protest sprungna direkt ur det Freud kallade analfasen (2-3-årsåldern), där många i kultureliten har fastnat.
För den som vill jämföra kommer här Glenn Goulds tolkning av samma stycke, Aria ur Goldbergvariationerna.
Hur ska man kunna förstå Bach? Den ojämförlige. Mästaren. Matematikern. Hantverkaren. Den varmt gudstroende och flitige arbetaren, vars djupa andlighet genomsyrar varje ton han har nedtecknat.
”Ingen tonsättare har gjort så mycket eller gått så långt i att fullända existerande musikformer. Alla som följde efter måste leta efter nya berg att bestiga” för att citera Phil G. Goulding (1921-1998).
Bachs egen förklaring till att han var den han var och gjorde det han gjorde var enkel:
”Jag arbetar strängt.”
Det tog många år för flera personer att samla hans livsverk i 60 tjocka volymer, och ingen tror att alla hans verk har påträffats eller någonsin kommer att påträffas, eftersom marknaden inte satte något större värde på dem under hans egen tid. Marknadsgenombrottet kom inte förrän 1829 – 79 år efter Bachs död – när den 20-årige Felix Mendelssohn (1809-1847) återuppväckte Matteuspassionen och dirigerade den i Berlin.
Med risk för att reta upp alla musikkännare som vet bäst vill jag påstå att man inte alls behöver förstå Bach eller någon annan kompositör. Om musik är vad den är ämnad att vara passerar den omärkligt genom dina intellektuella filter, vidgar och transformerar dina sinnen och gör dig till den människa du är ämnad att vara.
Det är just den förmågan som gör musiken oumbärlig i
våra liv. Den öppnar vägar in till vårt innersta. Låt experterna analysera sig sönder och samman, låt dem hålla på, men bry dig inte om dem! Låt dem framför allt inte hindra dig från att lyssna på musik!
Lyssna när Simone Dinnerstein spelar Johann Sebastian Bachs vackra koral Ich ruf’ zu Dir Herr Jesu Christ (BWV 639)!
Från hennes första skiva 2010, ”Bach: A Strange Beauty”.
Lyssna själv:
Sveriges Radio P2, söndagar klockan 11.
Text och musik med Eric Schüldt.
Julia Caesar 
Ska ärligen säga att helgmornar som man ska njuta har varit hemska. Då ska man göra allt det som man inte har hunnit med i veckan. Förra helgen när jag hade jobbat sista dagen då kände jag strunt samma jag gör något jag vill och tar det lugnt. Undrar egentligen hur bra mår människa i arbetsdiktaturen Sverige. Eller är det bara jag, tror inte det. Melodifestivalen ett annat kärt musikämne. Som totalt har spårat ur några svenska artister. Sen blir det ren invandrarhyllning för folket med kultur. Man gör politik av allting dels med hjälp av morgonprogram hoppa tillbaka tjugo år när morgonprogrammen hade underbara intervjuer med äldre svenska artister sångare o skådespelare då var mornarna underbara. Med Tilde De Paula så har det blivit skitprogram i propandasyfte. Sen reklamen i mellan med barnen som vill sova tryggt. Med hjälp av Röda Korset och deras direktör med 100,000kr lön, han behöver inte påverkas med samvetskval över barn med gomspalt. Han skulle kunna rädda tusen i månaden med att sänka sin lön.nu diskuterar dom PMS som det vore ett nytt fenomen hos kvinnan. Ja fy xxx.
GillaGilla