Äntligen en salt ledarskribent

Som efterträdare till den förträfflige Håkan Boström plockar Göteborgs-Posten in Ann Charlott Altstadt, 54, som gästkrönikör på ledarplats.

Äntligen en salt ledarskribent! Altstadt har bland annat arbetat på Aftonbladet och Fokus. Hon anses kontroversiell i vissa kretsar. Desto bättre! I mellanmjölkens medielandskap behövs någon som går in för full fat opastöriserat.

Därmed inte sagt att jag sympatiserar eller behöver sympatisera med allt som Ann Charlott Altstadt tycker eller skriver. Däremot tycker jag att yttrandefrihet är en oerhört sympatisk idé, och jag gillar det friska humöret, det raka tonfallet, oräddheten.

Hennes första ledarkrönika i G-P har rubriken ”Slaget om Sverigebilden sker nu”. Jag saxar några utdrag ur den, men läs hela!

”Dagens nyvänster hyllar de liberala mänskliga rättigheterna som om de var Maos lilla röda. De förespråkar inte längre att det är rätt att göra uppror för tredjevärldens bondemassor utan istället rättigheten att ansluta sig till det svenska socialförsäkrings- och bidragssystemen.

Nyvänstern bildar så en ohelig allians med fienden nyliberalerna för en i praktiken oreglerad invandring. För finns det någon som egentligen saknar skäl att få bo i Sverige?

(…)

Den nya vänsterns fotfolk är däremot via dagens postkolonialism tillbaka i en mer romantisk 70-tals idé om tredje världens heroiska bondemassor. De ska inte längre bygga upp sina egna länder utan det nya Sverige.

Vår tids FNL finns idag på hemmaplan. Islamisterna har förfört de rödgrönas mer teoretiskt bevandrade ledare till en politisk allians via postkolonial mumbo jumbo som efterträtt den klassiska kommunistiska retoriken.

Så det koloniala förtrycket anses fortsätta men idag mot de rasifierade kropparna utan subjektsposition i det svenska samhället. Arbetslösheten, bidragsberoendet liksom våld och kriminalitet är antingen uttryck för rasistisk och islamofobisk propaganda mot den levande dynamiska orten eller en konsekvens av den vita kolonialismen i förortens reservat.

Striden om Sverigebilden påminner om debatten kring 70-talsvänsterns vurm för de brutala diktaturer som utropats till idealstater. In i det längsta förnekades förtryck, utrensningar och massmord som illvillig propaganda som tjänade fienden eller förklarades med ländernas koloniala förflutna.

Idag när utopin placerats i Sverige har vi dock full kunskap om de sociala och ekonomiska problemen. Men bristen på opposition och öppen diskussion och vägran att ta debatt har lett till att förespråkarna för mångkulturens överideologi aldrig behövt utveckla argument.

Med tidsvinden i ryggen har så förmågan till sakdiskussion avlövats ner till tom retorik. När skymforden sedan inte räckt för att mota verkligheten tycks fienderna växa till ett större och mer akut hot än samhällets verkliga missförhållanden.

Staten gav nyligen ekonomiska bidrag till mainstreammedier för att bekämpa falska nyheter och till en kampanj mot den fobi som väl anses göra oss mottagliga för sådant. Så oavsett om den enda bildens politik förs i den lilla hårdföra sekten eller i det stora demokratiska samhället så leder vägen mot åsiktsstyrning, censur, förbud och inskränkt yttrandefrihet. Det bör skrämma oss alla för idag finns instrumenten på plats liksom tidsandans acceptans oavsett vilken Sverigebild som vinner 2018.”