Skoldrömmen som brast. Del 2.

Det är exakt 70 år sedan det stora ideologiska skiftet för skolan ägde rum. Den gamla lärdomsskolan skulle ersättas av en enhetsskola för alla. Det har funnits många goda visioner och högt ställda mål längs vägen – men var är de nu? Hur kunde det spåra ur så till den grad?

När någonting går så helgjutet åt skogen som skolan har gjort bör man nysta i rötterna och försöka ta reda på hur och var det började gå snett.

Det här är den andra artikeln om skolan. 

Den har tre delar:

Skolan.

Ett offentligt passionsdrama.

DDR- den socialistiska idealstaten.

Här kan du läsa Skoldrömmen som brast. Del 1. 

I den förra krönikan skrev jag om dagens skola som präglas av ett långt gånget förfall. Alla utvärderingar, bland annat PISA-undersökningarna, visar katastrofala resultat. Ändå stannar inte ansvariga politiker och myndigheter upp och frågar sig var felet ligger. Istället öser man på med mer av samma.

En av orsakerna, kanske den viktigaste, är att ansvariga vajar som ideologiska rön i vassen och formar skolan utifrån de ideologiska modevindar som blåser för tillfället. Man använder – ofta med egen vinning som motiv – skolan som politiskt-ideologiskt verktyg istället för att fokusera på kunskapsförmedling.

Självklara förutsättningar för lärande som disciplin, respekt för lärarnas auktoritet, klara regler, tydliga strukturer och en lugn studiemiljö har mönstrats ut under en lång följd av år. Följden är en skola som präglas av bråk, hot, våld, mobbing, störningar och otrygghet – en miljö som innehåller alla element som behövs för att kraftigt försvåra eller omöjliggöra kunskapsinhämtning.

Flera av förklaringarna till att dagens skola ser ut som den gör går att spåra så långt som 70 år tillbaka i tiden. En tid då världen befinner sig i chock och trauma efter andra världskriget 1939-45, och det allt övergripande målet är att med alla medel bekämpa en återkomst för nazismen. Det som hänt under kriget fick inte hända igen.

I Sverige började det, som så ofta, med en utredning, 1946 års skolkommission. Mannen som tillsätter utredningen är den socialdemokratiske ecklesiastikministern Tage Erlander (1901-1985), son till en folkskollärare i Värmland. För honom var skolan en hjärtefråga, det viktigaste verktyget att forma morgondagens samhälle och en oumbärlig del i bygget av det socialdemokratiska Folkhemmet.

Såren efter andra världskriget och nazismen blödde färska och oläkta, och skolans mål måste vara att fostra självständiga, demokratiskt sinnade människor som vågar stå emot auktoritära krafter och ideologier.

Redan här kan vi göra ett tankestopp och fundera på: hur gick det med det målet?

”Fostra självständiga, demokratiskt sinnade människor som vågar stå emot auktoritära krafter och ideologier?”

Är det vad skolan gör i dag?

När 1946 års skolkommission ska tillsättas för att forma den nya skolan hämtar Tage Erlander hem sin gode vän Stellan Arvidson (1902-1997) från en rektorstjänst i Hudiksvall, där Arvidson vantrivs och är intellektuellt isolerad (”Jag håller på att drunkna”) i det han kallar ”min ångests stad”.

Erlander och Arvidson är nära vänner sedan studietiden i Lund och verksamheten i den vänsterradikala studentföreningen Clarté, (”Klarhet”), som Stellan Arvidson grundade 1924 efter förebild från den kommunistiske författaren Henri Barbusse i Paris 1919. Arvidson och Erlander ska förbli nära vänner livet ut, deras familjer umgås, och vänskapsbanden kommer att rädda Erlanders gamle vän Stellan ur besvärliga situationer mer än en gång.

Från Arbetsmarknadsstyrelsen hämtar Erlander Britta Stenholm (1916-2002), skolbyråkrat, kvinnlig karriärtjänsteman i en värld som på 1940- och 50-talen är starkt manligt dominerad. Hon blir sekreterare i Skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation och sedan sekreterare i 1952 års yrkesutbildningssakkunniga.

Hon ska också komma att bli Stellan Arvidsons älskarinna och senare livspartner i ett av 1900-talets stora offentliga passionsdramer, som ska pågå i nästan 50 år, tills döden skiljer dem åt.

Det är Britta Stenholm som driver de praktiska bildningsbehoven och hävdar yrkesorienteringens plats i skolan. Hennes tankar och idéer om yrkesfostran i skolan med yrkesorientering i årskurs 8 och förberedande yrkesutbildning för årskurs 9 innebar något radikalt nytt. I februari 1955 skisserar hon hur enhetsskolans olika linjer borde se ut. Hon vill att mer allmänbildning ska rymmas i yrkesprogrammen. På 1970-talet ledde hennes idéer till pryo- och praoverksamhet, praktisk arbetslivsorientering för högstadieelever.

Arvidson representerar det nyhumanistiska bildningsidealet, medan Stenholm står för ett ideal som betonar praktisk medborgarfostran.

Stellan Arvidson och Britta Stenholm arbetar ständigt tillsammans, skriver, läser och kritiserar varandras texter. Hon finns hela tiden med i diskussionerna och i Skolkommissionens arbete. Men det är han som oftast framför deras gemensamma idéer. I enlighet med 1940- och 50-talens kvinnoideal håller sig Stenholm ofta i bakgrunden utåt – men är en viktig opinionsbildare i utbildningsväsendet i flera decennier. Under senare delen av sin karriär är hon skoldirektör i Täby 1961-1982.

Tillsammans publicerar de 1953 ”Enhetsskolan växer fram” och 1958 ”Enhetsskolan förverkligas”. Det är just de åren som begynnelsen av deras kärlekssaga utspelar sig under stor dramatik. Jag återkommer till den.

Regissören vet vad han vill uppnå: en skola för alla. Vid Skolkommissionens första sammanträde i februari 1946 formulerar Tage Erlander parollerna:

En enhetsskola ska genomföras! En nioårig, demokratisk och likvärdig skola för alla barn!

Rollerna är tillsatta. Spelet kan börja. Året är alltså 1946. På hösten samma år ska Erlanders situation förändras totalt när han oväntat utses till statsminister efter Per Albin Hanssons plötsliga död. Men sitt specialintresse för skolan släpper han aldrig.

Över Tage Erlanders verksamhet åren innan han utses till ecklesiastikminister 1945 vilar en mörk skugga. Som statssekreterare hos socialminister Gustav Möller (s) från 1938 är han högste ansvarige tjänsteman för de fjorton hemliga koncentrationsläger för politiska fångar som socialdemokraterna drev under hela 1940-talet. Jag har berättat om lägren i den här krönikan.

Britta Stenholms och Stellan Arvidsons ideologi, deras inbördes relation och deras mycket nära kontakter och samarbete med den östtyska diktaturen DDR har präglat svensk skolpolitik i mer än 70 år. Snart är de glömda, men Birgitta Almgren, professor emerita i tyska och tidigare författare till två högintressanta böcker om Sveriges utpräglat intima kontakter med DDR, skriver deras historia i boken ”Dröm och verklighet. Stellan Arvidson – kärleken, dikten, politiken”.

”I deras levnadsöden speglas 1900-talets historia” skriver Birgitta Almgren. Boken bygger på hennes forskning i ett enormt källmaterial av Arvidsons/Stenholms efterlämnade brev och andra dokument på Kungliga biblioteket.

När 1946 års skolkommission ska börja sitt arbete har striden om skolan ända sedan början av 1900-talet stått het mellan två motsatta läger: folkskolesidan som ville ha en gemensam skola för alla utan examenstvång, och läroverkssidan som ville att begåvade elever tidigt skulle gå vidare till högre skolor med studentexamen som mål.

Men i verkligheten gick bara en tredjedel av alla elever vidare till realskola. Övriga gick sjuårig folkskola och gick sedan direkt ut i arbetslivet, ofta via lärlingsplatser och okvalificerade jobb, för att sedan arbeta sig upp. Efter krigsslutet 1945 skrek företagen efter arbetskraft, och en stark högkonjunktur skulle pågå ända till början av 1970-talet.

Erlander ville skapa en ny, jämlik skola för alla. Här finns de tidigaste rötterna till den likhetsillusion som jag beskrev i min förra krönika om skolan. Skolan skulle stå i samhällets tjänst och bli ett verktyg inte bara för att att utjämna sociala skillnader, utan också för att skapa samhällsnyttiga medborgare. Elevernas skilda förutsättningar i form av olika begåvning som den stora utmaningen för skolan talade man inte om.

De var heller inget stort problem vid den här tiden, eftersom elevunderlaget var etniskt homogent och utgjordes av svenska barn med förhållandevis jämn begåvningsnivå. Fortfarande 70 år senare talar man inte om intelligensens betydelse för att tillgodogöra sig kunskaper, trots att elevsammansättningen har förändrats dramatiskt.

Mer än en fjärdedel av barnen kommer i dag från länder i tredje världen med en genomsnittlig IQ som är väsentligt lägre än den svenska. Många ligger inom IQ-spannet 50-70, som enligt internationella kriterier räknas som kognitiv utvecklingsstörning.

Stellan Arvidson är politiskt radikal extremist på yttersta vänsterkanten, marxist och clartéist. Trots det är han den givne kandidaten att leda skolutredningen. Till stor del får han uppdraget tack vare sin gamla vänskap med Tage Erlander. Arvidson är skolmannen, pedagogen, kommunpolitikern, socialdemokratisk riksdagsman 1957-1968, ateisten, idealisten, den världsfrånvände drömmaren, författaren, poeten, ordförande i Författarföreningen.

I honom ryms totalt motsatta ideal. Det är som om hans tänkande är uppdelat i två delar med vattentäta skott emellan: de humanistiska och de socialistiska-totalitära. Han drömmer om en skola för alla som besjälas av det klassiska humanistiska kulturarvet – en likvärdig demokratisk skola där eleverna, oberoende av sina föräldrars sociala och ekonomiska situation, skulle få utvecklas utifrån sina förutsättningar. Och han kommer att se den hårdföra totalitära östtyska diktaturen DDR som den socialistiska idealstaten när den proklameras 1949. Mer om hans och Britta Stenholms engagemang i DDR senare i den här krönikan.

Redan på socialdemokraternas partikongress 1944 talar Stellan Arvidson engagerat om hur angeläget det är att landsbygdens fattiga studiebegåvade ges möjligheter till utbildning. Chanserna till studier för barn från lågutbildade hem och kulturfattiga miljöer måste bli bättre, ansåg han. Det var där begåvningsreserven fanns.

Det var inte moralisk fostran och patriotism som skulle stå i centrum – där försvann nationalismen – lägg årtalet 1946 på minnet! Inte heller kristendom som sammanhållande grund av värderingar – där kom ateisten fram. Auktoritets- och disciplinfostran skulle mönstras ut. Istället var det personlighetsutveckling – att dana barnen till goda människor – och respekt för kunskap och bildning som skulle vara skolans mål.

Här ser vi de tidigaste uttrycken för det jämlikhetstänkande som fortfarande, och i ännu högre grad, styr skolan. Det är här de de första stegen tas för att beröva lärarna deras auktoritet. Klassrummet skulle inte längre vara ett auditorium där eleverna lyssnade på läraren, utan ett laboratorium.

Läraren Isak Skogstad och psykologen Carl Hellström belyser konsekvenserna av lärarnas förlorade auktoritet i en artikel på DN Debatt.  En konsekvens i mängden: antalet anmälningar om hot och grovt våld i skolan har näst intill fördubblats de senaste fem åren.

Den allestädes närvarande Alva Myrdal (s) (1902-1986) var givetvis med och styrde Skolkommissionen. Säg den gryta under 1930-50-talen där inte hennes slev fanns med och rörde om! Impulserna kom både från amerikanska experimentskolor som makarna Myrdal var mäkta imponerade av efter sina resor till det stora landet i väster, och Sovjetunionens mönsterskolor, där man bekämpade analfabetismen och knådade barnen som vax för att göra dem till goda kommunister.

I intentionerna för Skolkommissionen finns en dubbelhet. Den skola man ville skapa skulle vara en enhetsskola som skulle passa alla. En enhetsskola förutsätter enhetliga elever, vilket är en utopi.

Samtidigt finns här tydliga uttryck för elittänkande och folkförakt, i synnerhet ett förakt för de breda massornas smak och kultur. En nioårig medborgarskola med ”folkuppfostran” på programmet skulle skapas för att minska bildningsklyftan i Sveriges befolkning. Stellan Arvidson menade att skolans allvarligaste problem hörde ihop med arbetarrörelsens kultur- och bildningsproblem och brist på kulturell lyftning.

Svenska folket var obildat och hade förfärlig smak. Istället för att använda fritiden till att göra livet rikare förspillde de sin tid med att läsa ”den kolorerade veckopressens torftiga noveller och Sigge Starks romaner”. De ”hängde Hötorgskonst på väggarna, stod i kö till Åsa-Nissefilmerna”, föredrog ”tingeltangelmusiken” i radio och åstadkom en insändarstorm om några minuter ägnades åt ”mer djupsyftande musik”. Inredningssmaken var inte heller bra: folk föredrog ”snirklade och krusidullförsedda möbler framför de enkla och stilrena”.
(Ur ett föredrag av Stellan Arvidson och Britta Stenholm hos ABF i Stockholm i mars 1956).

Stellan Arvidson blir Skolkommissionens drivande, stridbare ideolog. Kommissionens betänkande SOU 1948:27, det som slutligen blir en proposition om försöksverksamhet med en nioårig enhetsskola till riksdagen 1950, är till största delen skrivet av honom. Resultatet ansågs lägga grunden för en helt ny syn på skolan. Så här lät det i betänkandet 1948:

”Demokratisk undervisning måste vila på objektiv vetenskaplig grundval. Den skall hos lärjungarna befrämja aktning för sanningen och lust att söka den. Lärjungarna äger rätt till saklig upplysning om de stora ideologiska och samhälleliga stridsfrågorna och bör på grundval härav själva sedan arbeta sig fram till en personlig uppfattning.”

”Kravet på att skolan skall fostra demokratiska människor innebär alltså ingen likriktning. Det kan och får inte bli tal om att stöpa alla i samma form.”

”Skolan ska främja elevens personliga mognande till en fri, självständig och harmonisk människa.”

Alla skulle ha rätt att ta del av kulturarvet. Det finns också en medvetenhet om att kritiskt tänkande kräver kunskap. Stellan Arvidson återkommer ständigt till att skolarbetet ska anpassas efter individen, inte tvärtom.

Riksdagsbeslutet 1950 uppfattades som epokgörande, en av de stora dagarna i svensk historia. Tage Erlanders efterträdare som ecklesiastikminister, Josef Weijne (1893-1951),  skrädde inte orden. I riksdagsdebatten sa han att detta var det viktigaste som hänt på skolans område efter folkskolans tillkomst 1842.

Beslutet om enhetsskolan skulle få långsiktiga, genomgripande konsekvenser för samhälle och människor, verkningar som fortfarande är i full swing. Den 6 juni 1962 tar riksdagen ett beslut att genomföra grundskolan, som enhetsskolan kom att kallas. Då hade det gått 16 år sedan Tage Erlander tillsatte Skolkommissionen.

Kampen om skolans form och innehåll skulle bli en lång, hetsig strid mellan motsatta intressen. Stellan Arvidson har av olika skolforskare betecknats både som ”skolreformernas främste ideolog” och ”pedagogisk romantiker”. Enligt Leif Carlsson i Svenska Dagbladet (21 april 1991) var det Arvidson som släpade fram det belägringsartilleri som lade lärdomsskolan i grus och aska.

I den första läroplanen för grundskolan, Lgr 62, finns en motsättning redan i inledningen. Kunskaper framhävs på första plats i det inledande kapitlet ”Mål och riktlinjer”.

Sedan ändras ordföljden så att ”kunskaper” och ”elevernas allsidiga utveckling” byter plats med varandra.

Målet är att skolan ”i samarbete med hemmen skall främja elevernas allsidiga utveckling samt därvid meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter”.

Resultaten av bland annat den omprioriteringen ser vi i dagens skola.

Det är alltså en människosyn och en ideologi som i huvudsak formades av en krigstrött, traumatiserad generation som har lagt grunden för den svenska skolan. Den tyngst vägande utgångspunkten är motståndet mot nazismen efter kriget. Sverige angreps inte av Nazityskland men betalade för sin neutralitet genom att bedriva en långtgående eftergiftspolitik mot Hitlerregimen, bland annat genom hård presscensur och permittenttrafiken med tyska soldater och krigsmateriel på de svenska järnvägarna.

Motståndet mot nazismen var starkt över hela världen, och det gällde att med politiska styrmedel som jämlikhetstänkande och aversion mot auktoriteter och nationalism skapa nya, demokratiskt sinnade människor med motståndskraft mot totalitära ideologier. Alla medel var tillåtna, inklusive marxism och andra former av vänsterextremism.

Stellan Arvidson var djupt besviken på skolans utveckling. Tankarna från 1946 års skolkommission hade förvanskats och förfuskats. Den yttre skolorganisationen hade visserligen nått det ideal som presenterades 1948; skolplikten hade förlängts till nio år. Men skolans inre liv hade inte förändrats.

”Vi har fått en omöjlig skola” sa han.

Allt hade gått snett. Redan på 1970-talet blev skolans brister uppenbara genom SIA-utredningen (Skolans Inre Arbete), som tillsattes av utbildningsminister Ingvar Carlsson (s) och fullföljdes av Britt Mogård (m). I debattartiklar och föredrag betonade Stellan Arvidson:

”Felet med dagens skola är att undervisningen baseras på att alla elever har samma förutsättningar. Det hade vi aldrig tänkt oss.” (Göteborgs-Posten 25 februari 1980).

I slutet av sitt liv summerade han sin besvikelse: ”Som mitt största nederlag betraktar jag skolreformens bittra öde!”

Oavsett om vi delar upphovsmannens egen uppfattning kan vi pröva att byta ut definitionen av 1930- och 40-talens nazism som huvudfiende mot den totalitära ideologi som snabbt infiltrerar Sverige och övriga Europa – islam. På det sättet kan vi bilda oss en uppfattning om hur effektiv skolan har varit i sin strävan att skapa demokratiskt sinnade människor med motståndskraft mot alla former av totalitarism.

Vilken medvetenhet och vilken motståndskraft har skolan att erbjuda mot det största hotet mot våra demokratier och vårt jämlikhetstänkande i dag?

 

Litteratur:
Birgitta Almgren: ”Dröm och verklighet. Stellan Arvidson – kärleken, dikten, politiken.”

 

Ett offentligt passionsdrama

 

När Britta Stenholm och Stellan Arvidson möts i 1946 års skolkommission är han 43 år och hon 29.

Det är två besläktade själar som möts, båda känner omedelbart igen sig i varandras inre landskap. De blir starkt attraherade av varandra, både intellektuellt och fysiskt. De ska komma att leva tillsammans i nästan 50 år. Men deras kärlekshistoria blir dramatisk, och eftersom båda är offentliga personer med högt uppsatta samhällspositioner kommer deras passionsdrama också att utspela sig för öppen ridå. Hindren är många, och det ska dröja flera år innan de kan leva öppet med varandra.

Båda är gifta på var sitt håll, han sedan 1937 med Margit, född Ohlsson. De har tillsammans fyra barn, av vilka två har dött i späd ålder.

Britta Stenholm är sedan 1940 gift med Uno Stenholm (1910-1976), mannen med malmstämman, välkänd nyhetsuppläsare på TT, Tidningarnas Telegrambyrå, under nästan fyra decennier.

Tillsammans har Britta och Uno Stenholm sonen Olle Stenholm, (1942-2007), som ska bli känd journalist och vid sin död är Allmänhetens Pressombudsman.

Journalistiken har gått i arv i tre led; Britta Stenholms barnbarn, Olle Stenholms dotter Sara Stenholm är sedan 2007 programledare på Sveriges Radios ”Godmorgon Världen”.

Britta Stenholm är en stark kvinna med en ovanlig samhällsställning för sin tid. Hon vet vad hon vill. Hon vill ha Stellan. Och hon ger inte upp. Hon utstår flera år av frustration, förnedring, hopp, ändlös väntan, förtvivlan och ovisshet – även efter att hon själv har tagit steget att bryta upp ur sitt äktenskap, medan han i det längsta skjuter upp beslutet att lämna Margit.

Deras första kärleksbrev är skrivna på baksidan av brevpapper med tryckta logotypes för 1946 års skolkommission. Det privata och det professionella går inte att skilja åt. De båda sfärerna griper in i varandra, flyter in i varandra. De brev som finns bevarade på Kungliga biblioteket genom att Britta Stenholm donerat dem dit ”ångar” enligt Birgitta Almgren, som har läst dem alla, ”fortfarande av passion, kärlek och intensiv livskänsla”.

Bara Britta Stenholms brev finns bevarade. Hon skriver (1953):

”Stellan, vad vi är fruktansvärt, ljuvligt beroende av varandra.”

Plötsligt, ”efter en natt med dig”, erinrar hon sig en praktisk detalj i deras gemenskap:

”Älskade, var snäll och ta reda på vad folkskoleinspektören i Södermanland, Östra inspektionsområdet, heter.”

Breven är fyllda av ”kyssar och åter tusen kyssar”, varvade med skolplaner och skolideologi. Hon skriver till sin älskade på Kungliga Skolöverstyrelsens brevpapper, men snart vågar hon inte längre:

”Stellan, min älskade vän. Jag vågar inte använda tjänstekuvert när det är så många kyssar i brevet.”

På somrarna är han med sin familj på Gotland men uppger inte sin sommaradress för Britta. Hon måste skriva till adress ”C/o Gotlands Folkblad, Rektor Stellan Arvidson FVB.” Hon är förtvivlad över att hon inte ens vet var på Gotland han befinner sig.

I breven berättar hon att hon blir våldsamt olycklig och förödmjukad när han medvetet är elak, hänsynslös och självisk. Men Stellan Arvidson är fortfarande radikalsocialisten och clartéisten från Lund. Han bär med sig radikala uppfattningar om religion, fri kärlek och samlevnad. Han tror på öppenhet och frihet i ett förhållande, bara friheten gagnar honom själv. För honom fungerar det bra med två kvinnor, fast båda far illa. Han vill inte ha någon förändring.

Deras 1950-tal är ett utdraget passionsdrama där han förefaller nöjd med sakernas tillstånd, medan hon lider, väntar, förtvivlar och hoppas. Den tredje parten i dramat, Stellan Arvidsons hustru Margit, har det också svårt. Hon älskar sin man och känner på sig att någonting har förändrats, att hennes man glider ifrån henne. Hon vet inte varför, och hennes brev är fyllda av ängslan och oro.

En vecka efter makens 50-årsdag skickar hon ett rekommenderat brev till ”Fil. dr. Stellan Arvidson, Hotell Siljansborg, Rättvik”. Hon vet inte att han är där tillsammans med en annan kvinna, Britta Stenholm. Hon känner bara att han rör sig bort från henne, ”liksom jag famlar ut i tomma intet efter mina döda barn famlar jag efter kontakten med dig”.

”Stellan lilla det måste bli riktigt bra någon gång för oss alla fyra: mycket pengar, inga krämpor och mycket, mycket kärlek.”

På Margits önskelista inför julen 1952 står främst att hennes man älskar och förstår henne. Samma jul får han en sjöskumspipa i julklapp av Britta, en pipa av den sort som han aldrig kunde få för många av. Hon skriver:

”Min älskade, kamrat, skolman och vetenskapare, skald, clartéist och över-mycket-gapare. Min Stellan, ateist och tempelbyggare. Mitt orosmoln, min kärlekspartner, sömnbetryggare. Min pipurknackare, min ro och lycka.”

Brittas brev till Stellan handlar om två genomgångna aborter och vistelser på S:t Eriks sjukhus i Stockholm, den första hösten 1952 när båda fortfarande är gifta på var sitt håll. Vid den här tiden är det inte tillåtet att avbryta ett havandeskap annat än av strikt medicinskt-sociala, humanitära eller eugeniska skäl. Inget av skälen är tillämpligt på Britta Stenholm, socialt och ekonomiskt gynnad övre medelklasskvinna, gift med en man och väntar barn med en annan. Men om man har kontakter löser sig det mesta.

I 1953 års abortutredning, Abortfrågan (SOU 1953:29),  sitter flera av tidens vänsterradikala opinionsbildare, bland annat Stellan Arvidsons gamle vän från Clartétiden i Lund på 1920-talet,  socialläkaren Gunnar Inghe. Han hade suttit med också i 1944 års abortutredning och redan under tiden i Lund pläderat för sexualupplysning, preventivmedel och legalisering av abort.

Fortfarande vet inte Britta var på Gotland Stellan befinner sig på somrarna. När hon har arbetat igenom broschyren om enhetsskolan vill hon att de ska tala om den och äta tillsammans.
Hon skriver:

”Låt mig åtminstone få veta var du finns! Tusen kyssar, längtar obeskrivligt, lev väl älskade.”

Hon kan inte förstå hur han kan fortsätta leva i en ”problemfri tillvaro” med sin gamla familj: ”Hur är det möjligt?”

Hon anser att Margit borde resa utomlands ett år eller så. Där kunde hennes hälsa bli bättre. Och de två barnen borde lämnas bort:

”Jag tror inte att det vore bra för dem att vara med Dig och mig. Och det vore också orättvist mot Margit.”

Hon fortsätter:

”Stellan, älskade, jag tror aldrig Du kan få rätsida på Ditt äktenskap så att det blir det Du vill ge barnen.”

Hon skriver att hennes kärlek inte kan vara kravlös. Hon längtar ”efter hans röst, hans händer”. Hon konfronterar honom:

”Jag har oftast mycket mera respekt för Din personlighets behov än Du för min.”

Hade de levt under en annan tid hade det antagligen blivit duell mellan Uno Stenholm och Stellan Arvidson. Men nu är det 1950-tal, och Uno Stenholm ger till slut upp och accepterar att hustrun lämnar honom för rivalen. På trettondagsafton 1958 skriver han i ett brev till Stellan Arvidson att han inser ”det lyckliga i att kunna genomföra en upplösning av ett äktenskap utan bitterhet och fiendskap åt något håll.”

För Britta är det otänkbart att inte kunna leva tillsammans när man känner så intensivt för en annan människa. Då kan man inte leva som kamrater. Hon vill inte bara vara älskarinna. Hon kräver ett avgörande. Hon gör klart för Stellan att han inte ska inbilla sig att de ska kunna fortsätta sitt lyckliga och fruktbringande samarbete på det intellektuella området men gå skilda vägar privat.

”En sådan form för samvaro är inte möjlig med de känslor vi har för varandra.”

Hon ömsom bevekar, ömsom övertalar Stellan Arvidson att bryta upp från sin familj. ”Låt oss inte alla gå under.”

Men han tar inte ställning. Han vill inte lämna sin familj, och han vill inte släppa Britta.

1958 har hon skilt sig, men inte han. Deras förhållande är ingen hemlighet längre. De är offentliga personer, och deras relation utspelas för öppen ridå. Att de är ett par är en offentlig hemlighet, lika hemlig som att statsminister Per Albin Hansson hade två fruar och två familjer, hade barn med båda och försörjde båda. Alla visste om det, men ingen talade om det, och media höll tyst.

Kollegerna på Folkskoleseminariet ser och våndas över sin rektor. Stellan Arvidson slits mellan Margit och Britta, skjuter på skilsmässan från Margit in i det sista, ända till 1971, och lever dubbelliv i många år, till Brittas förtvivlan. I det längsta försöker han behålla sitt äktenskap men skriver senare i ett uppriktigt brev till en av sönerna:

”Jag kan nog spela teater rätt långt för att hjälpa andra, men man kan inte göra det på det erotiska området.”

Han har plågats av Margits svartsjuka och känt sig ensam i äktenskapet med henne. Margit har aldrig intresserat sig för hans livsfrågor, hans socialism, hans forskning, hans diktning, över huvud taget hela hans livssyn. Han har längtat och försökt överbrygga klyftan mellan dem – men är besviken:

”Min hustru öppnade inte ens mina böcker.”

När skilsmässan är ett faktum 1971 skriver Margit bittert att hon antar att ”fruntimret” säkert är lycklig över allt hon har ställt till med. Hon nämner aldrig Brittas namn.

Det Stellan inte har fått av Margit, det får han av Britta. De samarbetar ständigt, är i ständig dialog och tankeutbyte med varandra, de läser och kritiserar varandras texter. För Stellan blir hon mer och mer oumbärlig, han blir mer och mer beroende av henne. Enligt vänners berättelser kunde han inte skriva i lugn och ro om inte Britta fanns i närheten. I timmar kunde han sitta böjd över sina skrifter, obekymrad om allt larm och oväsen. Han varken hörde eller såg när Britta for runt med dammsugaren i huset.

Hon var den aktiva, skarp, resolut och stringent, planerande och entusiasmerande, medan han var drömmande och filosofisk. Det var hon som i praktiken skötte de flesta kontakterna med omvärlden. Men det var han som hördes och syntes officiellt.

Britta Stenholm och Stellan Arvidson gifter sig inte och får inga barn tillsammans. De lever tillsammans till Stellans död på sin 95-årsdag den 8 november 1997. Britta Stenholm dör 2002, 86 år gammal.

 

Litteratur:
Birgitta Almgren: ”Dröm och verklighet. Stellan Arvidson – kärleken, dikten, politiken.”

 

DDR – den socialistiska idealstaten 

Britta Stenholm och Stellan Arvidson var under fyra decennier den östtyska diktaturen DDR:s främsta ambassadörer i Sverige. De hade ingen officiell ställning, men i praktiken fungerade de som propagandister och brobyggare mellan Sverige och det totalitära DDR. De var exakt sådana prominenta statuspersoner i nyckelpositioner som var betydelsefulla och användbara för DDR.

Deras kontakter med diktaturen skulle också komma att få stora konsekvenser för den svenska skolan, både i läroböckernas framställning av DDR och det stora antal svenska lärare som fortbildades i DDR med syfte att vinna kursdeltagarna politiskt-ideologiskt.

Birgitta Almgrens forskning visar att Stellan Arvidsons och Britta Stenholms namn ständigt dyker upp i svenska och tyska arkiv från 1950-talet och fram till DDR:s upplösning 1990. Vad Arvidson/Stenholm inte visste i början av sina DDR-kontakter var att de östtyska myndigheterna redan i detalj hade kartlagt och inhämtat information om dem.

Dokumentationen i tyska arkiv visar också att Britta Stenholms och Stellan Arvidsons kontaktnät var till stor hjälp för DDR genom åren. De spelade en viktig roll för representationen när DDR-företrädare besökte Sverige och som dörröppnare och idéförmedlare mellan de båda länderna.

De ansåg att det var en förfalskad bild av DDR som spreds i Sverige. Som hängivna PR-makare skrev de artiklar, böcker och höll föredrag om det antifascistiska, antimilitaristiska och humanistiska DDR med sitt moderna skolsystem, en tioårig obligatorisk skola.

De belönades rikligt för sina insatser. Den annars stränga obligatoriska gränskontrollen som var så tidsödande och nervpåfrestande slapp de helt. De kunde bara segla förbi. År efter år kunde de som tack för hjälpen njuta av veckolånga betalda kurortsvistelser i Bad Elster. Enligt egen uppgift besökte de DDR mer än 50 gånger.

För Stellan Arvidson representerar DDR den socialistiska idealstaten, den främsta statsbildning som mänskligheten någonsin skapat – en dröm om rättvisa, humanism och fred, som förverkligats genom nazistmotståndarnas kamp och motsatsen till nazism och fascism. Eftersom han var marxist såg han den östtyska diktaturen som ett samhälle på väg mot det kommunistiska idealsamhället.

Antinazismen var en av hans starkaste drivkrafter. Han skrev sin doktorsavhandling om författaren och filosofen Thomas Thorild (1759-1808) och gick i Thorilds fotspår när han från 1930 arbetade som lektor i svenska vid universitetet i tyska Greifsvald. På grund av sin hårda kritik mot nazismen avskedades han 1933, samma år som Hitler utsågs till rikskansler i Tyskland. Förlusten blev ett sår som han ofta återkom till.

”Hitler tog Greifswald ifrån mig, men DDR gav mig det åter.”

Britta Stenholm och Stellan Arvidson förnekade kategoriskt alla uppgifter om att DDR var en repressiv diktatur. Vid deras besök var det bara de positiva sidorna, mönsterskolorna och det lysande kulturlivet som visades upp. De träffade bara högt uppsatta tjänstemän i DDR:s överklass och såg aldrig hur de vanliga DDR-medborgarna hade det. Inte heller såg de den repression som pågick mot oliktänkande. Alltså fanns den inte.

Deras selektiva syn gjorde dem till okritiska beundrare av diktaturen. De lyckades med konststycket att förena ett socialdemokratiskt engagemang med en orubblig tro på DDR som drömlandet som inga fakta kunde rubba.

Den 13 augusti 1961 stänger DDR gränsen mellan Öst- och Västberlin. En hög mur har byggts, enligt diktaturens styrande parti SED (Sozialistische Einheitspartei) en ”antifascistisk skyddsmur” som skydd mot angrepp från Väst. Officiellt hyllas parollerna fred, antifascism och humanism, men när Stasiarkiven i Berlin öppnas efter diktaturens sammanbrott 1990 blev verkligheten uppenbar:

Att offentligt fälla nedvärderande omdömen om DDR kunde straffas med fem års fängelse, och ”statsfientlig hets” med upp till tio års fängelse.

Mellan 1960 och 1989 fanns mellan 200 000 och 250 000 politiska fångar i DDR.

Trots att det var förenat med mycket stora risker flydde mer än 1 000 personer varje år. I samband med flyktförsök 1949-1989 dog cirka 765 personer, varav 138 sköts till döds vid Berlinmuren.

Stellan Arvidson satt i riksdagen för socialdemokraterna från 1957. I den socialdemokratiska riksdagsgruppen väckte hans ständiga engagemang för DDR stor irritation. Utrikesminister Torsten Nilsson var helt emot att erkänna DDR som stat. Han såg det delade Tyskland, ”Tysklandsfrågan”, som det allvarligaste politiska hotet efter andra världskrigets slut, och det skulle dröja ända till december 1972 innan Sverige erkände DDR.

När Arvidson spred argumentationsmaterial som var helt i strid med den socialdemokratiska linjen blev det för mycket för regeringen. Hösten 1968 återvaldes han inte till andra kammaren. Hans ”clartéism och kommunism” hade kommit upp till diskussion. Han ombads att offentligt deklarera sitt avståndstagande till DDR-diktaturen. Det kunde Arvidson naturligtvis inte göra. För honom var DDR idealstaten, och han höll fast vid sin fanatiska övertygelse till sin död.

En rad händelser visar att hans DDR-engagemang gjorde honom blind och fick honom att tappa omdömet. 1969 räddades han av sin gamle vän från studenttiden i Lund, statsminister Tage Erlander, när han inför den socialdemokratiska partikongressen stod utanför Folkets Hus i Stockholm och delade ut en artikel om erkännande av DDR som Aftonbladet refuserat. Artikeln innehöll skarp polemik mot den socialdemokratiska partiledningen.

Just när en vaktmästare försökte stoppa utdelningen kom Erlander förbi, ögnade snabbt igenom artikeln och ropade:

”Stopp där! Det här har ju min vän Stellan Arvidson skrivit. Vad han skriver läser jag alltid med intresse.”

Stellan Arvidson kunde fortsätta dela ut sin artikel.

Det blev en svår besvikelse för honom att han miste sin plats i riksdagen 1968. Han blev ordförande i vänskapsföreningen Sverige-DDR, som hade grundats i oktober 1956, och som sådan kontaktperson mellan DDR och den svenska regeringen. Han var den som briefade svenska ministrar som skulle resa till DDR, bland andra utrikesminister Karin Söder (c) 1977, Olof Palme (s) 1984 och Ingvar Carlsson (s) 1989.

Det fanns hela tiden meningsmotsättningar i föreningen, och konflikterna blev alltmer uttalade. Frågor om bristen på mänskliga rättigheter i DDR besvarades undanglidande eller inte alls. Kritiska medlemmar bemöttes med tystnad. När Warszawapakten invaderade Tjeckoslovakien i augusti 1968 och vpk-ledaren C H Hermansson fördömde invasionen uttalade sig inte Arvidson. Han försökte istället stoppa svenska solidaritetsaktioner för Tjeckoslovakien.

När den kände regimkritiske sångaren Wolf Biermann 1976 tvingades i landsflykt och starka internationella protester sändes till DDR-regimen vägrade Stellan Arvidson och Vänskapsföreningen att yttra sig. När Nobelpristagaren i litteratur Alexandr Solzjenitsyn avslöjade Josef Stalins slavläger och utvisades från Sovjetunionen 1973 ansåg Arvidson att protesterna mot detta bara var ett led i en antikommunistisk hetskampanj mot Sovjetunionens politik.

DDR visade sin uppskattning genom en rad diplom och medaljer. Stellan Arvidson hyllades i DDR som den svenska enhetsskolans fader och fick 1969 ta emot ett hedersdoktorat vid det östtyska universitetet i Rostock.

Han var ordförande i Vänskapsföreningen till 1987, då han var 85 år gammal. När DDR upplöstes 1990 och hela Sovjetväldet bröt samman 1991 ansåg Stellan Arvidson, i likhet med många andra svenska diktaturkramare, att det var en katastrof.

Stenholms och Arvidsons propagandainsatser skulle också komma att få konkreta följdverkningar för den svenska skolan. Britta Stenholm blev förmedlande länk mellan östtyska och svenska skolmyndigheter. I egenskap av skolledare och styrelseledamot i Förbundet Sverige-DDR hade hon i uppdrag att leda omfattande granskningar av svenska läromedel.

Författare och skolboksförlag bjöds på studieresor ”för att skaffa sig en objektiv bild av DDR”. De inkvarterades på förstklassiga hotell och bjöds på studiebesök i skolor och rådgivning för läroboksskrivande. Teater- och operabesök stod alltid på programmet, alla kostnader betalda. Positiva konkreta resultat kunde direkt konstateras i svenska läroböcker i form av ”nödvändiga korrekturer”.

Styrningen av de svenska läromedlens utformning gick längre än så. I september 1975 kunde Britta Stenholms lärobokskommitté presentera resultat av läromedelsgranskningar som skickades till skolboksförlagen med anmodan om att ta hänsyn till önskemålen vid nyutgivningar.

Texter om DDR som ansågs felaktiga och ensidigt vinklade anmäldes till Skolöverstyrelsens Läromedelsnämnd och efter 1974 till Statens institut för läromedelsinformation. Statliga myndigheter godkände alltså den här formen av propagandistisk påverkan av svenska skolelever från en totalitär diktatur med Britta Stenholm som mellanhand.

Stenholm ansåg att svenska läromedel brast i objektivitet när det gällde DDR. Med ”objektivitet och saklighet” menade hon att ge plats åt DDR:s egen självpresentation utan att komma med pekpinnar om bristande demokrati eller brott mot mänskliga rättigheter. Det hörde enligt hennes uppfattning inte dit.

Den svenska lärarkåren skickades på utbildning i DDR i en omfattning som innebar att det statistiskt sett fanns en lärare på varje svensk skola som fått vidareutbildning i DDR. Kurser speciellt avsedda för svenska tysklärare startades av Uppsala universitet. Det östtyska styrande partiet SED och utbildningsministerierna fastställde utbildningsmål och innehåll. Därefter kopplades Stasi in för kontroll av de svenska kursdeltagarna.

Det centrala målet för kurserna i DDR var klart formulerat: ”Att vinna kursdeltagarna politiskt-ideologiskt”. Den ansvarige på Skolöverstyrelsen, Sven-Eric Henricson, såg inga som helst problem med de här kurserna för svenska lärare.

När Tyskland återförenades och DDR upphörde att existera 1990 hade Stellan Arvidson och Britta Stenholm arbetat i 40 år för att sprida en positiv bild av DDR. Så många förhoppningar hade grusats, så mycket arbete var nedlagt, och nu var allt förgäves. Arvidson var nästan förlamad av alla underrättelser från det forna DDR. Drömmen om det goda socialistiska samhället hade krossats.

”Jag har förlorat det jag har byggt mitt livs arbete på. Det är bara att konstatera nederlaget.”

Han skriver brev på brev, fyllda av sorg. Att DDR hade utvecklats till en totalitär diktatur med stalinistiska metoder hade paret Stenholm/Arvidson lyckats förtränga. Men det var de inte ensamma om.

 

Litteratur:
Birgitta Almgren: ”Dröm och verklighet. Stellan Arvidson – kärleken, dikten, politiken.”