Musikaliska anteckningar 17. Uppmuntran.

Musik: Uppmuntran (Ermutigung).

Tysk originaltext och musik: Wolf Biermann, 1968.

Svensk text: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.
Arrangemang Björn J:son Lindh.
Lena Granhagen, sång. 1972.

 

När snaran dras åt allt hårdare omkring oss.

När starka krafter vill begränsa och helst avskaffa det fria ordet.

När vi inser vilka som är våra fiender och att de inte skyr några medel för att tysta oss.

 

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

 

Wolf Biermann, född 1936, var länge en hängiven kommunist, men hans sånger skulle starkt bidra till att stjälpa den brutala diktaturen DDR (Deutsche Demokratische Republik).

Biermann föddes i Hamburg men flyttade som 16-åring till Östberlin. Som politiskt obekväm författare och sångare kom han tidigt i konflikt med det styrande monopolpartiet SED, som fick sina order från Moskva. Han förvägrades medlemskap och förbjöds 1965 att uppträda offentligt.

I en intervju med Dagens Nyheters Tysklandskorrespondent Jan Lewenhagen inför 75-årsdagen 2011 säger Wolf Biermann att han klarade sig tack vare att han hade sina sånger.

”Andra klarade sig inte, och det glömmer jag inte.” 

Han balanserade på en knivsegg, och han visste det. 1976 bjöds han in av fackföreningen IG Metall att ge en konsert i Köln. Av någon anledning fick han tillstånd av DDR-myndigheterna att åka till väst. Det var anmärkningsvärt mot bakgrund av att han sedan elva år var förbjuden att uppträda i DDR. 1976 var han fortfarande kommunist.

Sporthallen i Köln var fullsatt, mer än 7 000 personer var där. Västtysk tv spelade in. Det skulle bli en historisk konsert  – fyra och en halv timme lång.

”Anledningen till att jag klarade det var att jag var bra tränad. Alla som besökte mig i min våning i Östberlin måste höra mig spela mina nya sånger i timmar. Jag var tvungen. Som förbjuden att uppträda offentligt var jag som en drunknande som måste simma för att inte gå under” säger Wolf Biermann i DN-intervjun.

”Jag visste att jag måste gå för långt, annars var det meningslöst, men det var en balansgång. Jag ville också vara klok så att de inte skulle säga att ”du får inte komma tillbaka till DDR”. Eller ännu värre, skicka mig i fängelse. I efterhand har jag förstått att jag kunde ha sjungit barnvisor, de tänkte ändå inte släppa in mig igen.”

Tre dagar efter konserten kom beskedet. Wolf Biermann var förbjuden att återvända hem till Östberlin. Han fråntogs sitt medborgarskap och utvisades på livstid. Starka internationella protester mot DDR:s landsförvisning av den kände sångaren spred sig, och en opposition växte fram som egentligen aldrig lade sig förrän muren föll den 9 november 1989. Konserten 1976 var början till den underminering av DDR-diktaturen som skulle leda till sammanbrottet 1990.

I Sverige vägrade Vänskapsföreningen Sverige-DDR och dess ordförande Stellan Arvidson att yttra sig över utvisningen av Biermann, vilket väckte stort uppseende både i Sverige och andra länder. Till och med kommunistiska organisationer som Kommunistisk ungdom protesterade mot utvisningen av Biermann, och Ny Dag publicerade den 19 november 1976 ett upprop som också sändes som telegram till Östberlin:

”Undertecknade svenska socialister och kulturarbetare har med avsky och bestörtning tagit del av meddelandet att DDR:s myndigheter har berövat diktaren och sångaren Wolf Biermann hans medborgarskap på ett lömskt och för den socialistiska demokratin kränkande sätt. 

Det är inte bara ett övergrepp på Wolf Biermann utan också på oss alla som anser att socialism och kulturens frihet är oskiljaktiga.”

Undertecknarna av uppropet var gräddan av den svenska kulturvänstern, flertalet anhängare av den östtyska diktaturen. Bland namnen fanns DN-skribenten Maria Bergom-Larsson, vpk-politikern Herta Fischer, vpk:s partiledare C. H. Hermansson, Sara Lidman, Agneta Pleijel, Finn Zetterholm, Jörn Svensson, Helga Henschen, Peter Weiss, Gunilla Palmstierna-Weiss – och Lena Granhagen, som 1972 hade sjungit in sånger av Wolf Biermann, bland annat ”Uppmuntran”, på en LP-skiva.

Men Stellan Arvidson teg. För honom var DDR den ofelbara socialistiska idealstaten, och han förnekade ända till sin död att det fanns några politiska fångar (de var mellan 200 000 och 250 000) eller att det begicks brott mot mänskliga rättigheter i DDR.

I intervjun inför 75-årsdagen 2011 säger Wolf Biermann att cirkeln sluter sig. Han vet var han har sina fiender.

”Det är DDR-diktaturens arvtagare som nu lever under titeln Die Linke (Vänstern) och som breder ut sig i parlamentet och håller tal om demokratin. De har förblivit mina trogna fiender.”

 

Wolf Biermann sjunger ”Ermutigung” (Uppmuntran) i den fullsatta sporthallen i Köln den 13 november 1976 – den konsert som ledde till att han utvisades ur DDR.

 

Att minnas:

Pennan är starkare än svärdet.

Pennan och orden är starkare än Google.

Pennan och orden är starkare än Facebook.

Pennan och orden är starkare än youtube.

Pennan och orden är starkare än Alice Bah Kuhnke och Stefan Löfven.

Pennan och orden är starkare än lögnmedia som nu skälver i sina dödsryckningar. Låt dem skälva. Låt dem göra processen kort.

Det fria ordet kan trakasseras, demoniseras, förföljas, bestraffas, fängslas, torteras, landsförvisas.

Det fria ordet segrar alltid över lögnen.