Vad en broschyr säger om Sverige

Allt fler stora media slopar aprilskämten. De har helt enkelt blivit för svåra att särskilja från den vanliga nyhetsrapporteringen.

”I en värld där det blir allt svårare att skilja sanning från osanning väljer Göteborgs-Posten att inte publicera något aprilskämt i år” skriver Christofer Ahlqvist, chefredaktör och ansvarig utgivare för G-P.

Faktum är att aprilskämten inte behövs längre i ett Sverige där fullkomligt absurda beslut och nyheter duggar som slagregn varje dag. Jag har hört många säga ”Nu kan det inte bli värre”. Men det kan det, alltid. Med socialstyrelsens och migrationsverkets broschyr ”Information till dig som är gift med ett barn” har Sverige passerat ytterligare en gräns för vad som är möjligt.

Utgångspunkten för broschyren är ett accepterande av att invandrade vuxna män lever i äktenskap med och har sex med minderåriga flickor. Därmed legitimerar broschyren något som enligt normal svensk rättsuppfattning är ett övergrepp på minderåriga och skulle vara ett lagbrott om det gällde äktenskap ingångna i Sverige. I Sverige är det förbjudet att gifta sig med någon under 18 år. Samlag med en person under 15 år rubriceras som våldtäkt mot barn enligt brottsbalken (BrB) 6 kap 4 § 1 stycket och är straffbart.

Men så har vi en av många följder av mångkultur och massinvandring från i synnerhet muslimska länder: årligen släpper migrationsverket in ett okänt antal muslimska män som lever enligt den 1 400-åriga rättsuppfattning som råder i islam. De här männen anser sig vara i sin fulla rätt att leva med minderåriga flickor som de har tagit som ”fruar”. Seden har tillämpats i tusentals år i deras hemländer och stöds av både männens och flickornas släktklaner.

Migrationsverket uppskattade år 2016 att 132 barn som bor i Sverige var gifta, 129 flickor och 3 pojkar. Men mörkertalet är stort och det verkliga antalet är antagligen betydligt större. Nästan alla gifta barn har sitt ursprung i Afghanistan, Irak eller Syrien.

Inför denna kulturimport står svenska politiker och myndigheter handfallna.

”Tänkte inte på det.”

Nej, de tänkte inte på det när de från början av 1970-talet öppnade Sveriges gränser för masstillströmning av människor från jordens absolut mest outvecklade, våldsamma och dysfunktionella länder och kulturer. I sin gränslösa enfald tog de för givet att alla som sätter sin fot på svensk mark per automatik genomgår en total metamorfos och blir precis som vi – alltså att människor på bara den tid det tar att flyga från Mogadishu eller Kabul avtvättas sin kultur och förvandlas till socialt och kulturellt oskrivna blad som villigt låter sig präntas med svenska värderingar.

”Vi har varit naiva” lyder den vanliga ursäkten. Nu har vi hört den några gånger för mycket. Broschyren om barnäktenskap är ett typexempel på relativisering och undfallenhet för invandrad kultur och normer som strider mot svensk lag och rättsuppfattning.

”Eftersom barn under 15 år har en absolut rätt till skydd mot sexuella handlingar är det olämpligt att ni bor tillsammans” heter det bland annat i broschyren.

Olämpligt???

Broschyren drogs snabbt tillbaka av socialstyrelsen på torsdagen efter en hård kritikstorm i sociala medier. Broschyren går att läsa här, räddad till eftervärlden innan den försvann från socialstyrelsens hemsida.

”Vi har inte varit förberedda på den här kritiken”  säger Petra Rinman, enhetschef för socialstyrelsens kunskapscentrum för ensamkommande barn och ansvarig för broschyren. Hon fick uppdraget av den nu avgångna barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (s).

Observera: Barn- och jämställdhetsminister!

När det blåste upp till storm mot broschyren var Åsa Regnérs efterträdare Lena Hallengren snabb att fördöma den. Hon beskriver sin första reaktion på broschyren som ”väldigt upprörd”. Någon som går på det hyckleriet? Lena Hallengren var naturligtvis fullt informerad om vad hennes företrädare hade beställt.

Att inte förstå att relativiserande av barnäktenskap väcker starka och berättigade reaktioner hos allmänheten är avslöjande. Likaså att Petra Rinman understryker att broschyren inte innehåller några fel. Hon har uppenbarligen inte förstått ett uns av hur grovt felinställd hennes moraliska kompass är.

Inte heller har hon fattat ett smack av vad allmänheten har rätt att förvänta sig av professionalism från en statlig tjänsteman. Den enda korrekta slutsats hon bör dra är att skyndsamt säga upp sig från sin tjänst och börja livnära sig som batikhäxa på heltid.

Vem är Petra Rinman, enhetschef för socialstyrelsens kunskapscentrum för ensamkommande barn, som alltså ska vara neutral och opolitisk tjänsteman? Hon är 49 år gammal och bor, inte oväntat, i vänsterghettot Södermalm i Stockholm.

”Hon är sannolikt ganska representativ för Myndighetssverige. Hon är nämligen tokvänster” skriver Hans Li Engnell på bloggen Fristad.

Av Rinmans Facebooksida framgår att hon är en extrem vänsteraktivist som gillar Feministiskt initiativ, gruppen ”Sverigedemokraterna i riksdagen nej tack”, Nationella sekretariatet för genusforskning, Ship to Gaza-Sweden och vänstergruppen ”We resist”. Hon är dessutom medlem i det ökända, hatspridande nätverket #jagärhär.

Värre än så här kan det knappast bli. Vi har alltså en situation där en statlig tjänsteman (avlönad med skattemedel) som sympatiserar med yttersta extremvänstern låter sin privata vänsteraktivistiska övertygelse styra hur hon utformar sitt arbete. Och eftersom vi befinner oss i dårhuset Sverige tillåts hon göra det utan att omedelbart lyftas bort från sin tjänstestol.

Det framgår i media att Petra Rinman är gränslöst förvånad över kritiken mot broschyren. Hon tror att det räcker att ändra några små språkliga detaljer så kan broschyren köras ut igen. Det säger allt om hur verklighetsbefriat klimatet är i den lilla vänsterextrema klick som har infiltrerat statliga verk och myndigheter och inte skyr några medel att genomdriva sin kulturmarxistiska, postmodernistiska agenda.

Broschyren har förutom hård kritik också inspirerat till galghumoristiska förslag till motsvarande information på andra områden som är relaterade till massinvandringen från utomeuropeiska våldskulturer.

Galghumor är karaktäristiskt för samhällen som styrs av extremister. Namnet säger vad det bokstavligen handlar om: humor under galgen. Humor som ett medel att försöka stå ut. Ett sätt att överleva.

 

Dessvärre handlar inte det här enbart om en broschyr. Det är värre än så. Äktenskap med minderåriga är tillåtna i Sverige om de har ingåtts i ett annat land där de är giltiga. Den lag som reglerar detta heter IÄL, och den tillämpliga paragrafen lyder:

1 kap 7 § Äktenskap som ingåtts utom riket enligt främmande lag anses giltigt till formen, om det är giltigt i den stat där det ingicks. […] Lag (2009:256).

Det finns dock en räddningsplanka som ger möjlighet till undantag:

1 kap 8 a § Ett äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag erkänns inte i Sverige om det är sannolikt att det har ingåtts under tvång.

Men möjligheten för en minderårig flicka att gå emot sin familj och släkt och våga erkänna att hon har blivit bortgift med tvång är knappast någonting att kalkylera med.

”Dessa rättsregler tar hänsyn till att familjevärderingar ser annorlunda ut i andra delar av världen samt att en senare, ibland oplanerad och ofrivillig, flytt till Sverige inte ska rubba ett etablerat familjeförhållande” skriver Carolina Saf, doktorand i internationell privaträtt vid Stockholms universitet, triumferande på Dagens Samhälle. 

Denna allt annat än objektiva doktorand går ännu längre än vad lagen säger och hävdar att ”det är uppenbart att ett antal unga makar lider rättsförluster genom att separeras från sin äkta hälft, såsom skett i bland annat Göteborg. Dessa äktenskap är nämligen giltiga enligt svensk rätt och ska därför respekteras.”

Respekt för muslimska sedvänjor som innebär systematiserade övergrepp på barn?

Ett lagförslag (SOU 2017:96) avsett att gälla från den första januari 2019 och som skulle innebära ett utvidgat förbud mot barnäktenskap, även om de ingåtts utomlands, överlämnades av utredaren, justitierådet Mari Heidenborg, till migrationsminister och biträdande justitieminister Heléne Fritzon i början av december förra året.

”Vi måste säkerställa att alla barn som befinner sig i Sverige skyddas mot barnäktenskap. Det är därför med stort intresse jag tar emot det här betänkandet” sa Heléne Fritzon då.

När betänkandet landade på riksdagens bord den 21 mars röstade regeringen (s + mp) och vänsterpartiet emot förslaget. I en gemensam reservation skriver de att ”det inte helt kan uteslutas att situationer kan uppkomma där ett utländskt barnäktenskap bör erkännas för att Sverige ska leva upp till sina internationella åtaganden”.

Framför allt pekar de tre rödgröna partierna på ”EU-medborgarens rätt till fri rörlighet”. Barnäktenskap är vanligt inte minst bland romer, och en förändrad svensk lagstiftning skulle kunna försvåra för dem att resa in i Sverige och tigga.

Kom inte och säg att regeringen inte värnar om romerna, den mest omistliga, kulturellt högtstående och högproduktiva grupp EU-turister vi har glädjen att hysa i Sverige!

De tre rödgröna partierna vill heller inte lagstifta om att ogiltigförklara polygama äktenskap som ingåtts utomlands, som till exempel den 57-årige syrier som fått tre stora bostadsrättslägenheter för 14 miljoner kronor i Nacka för sig, sina tre fruar och 16 barn.

Förslaget om utvidgat förbud mot barnäktenskap röstades igenom i riksdagen av moderaterna, kristdemokraterna, liberalerna, centerpartiet och Sverigedemokraterna.

Hur hamnade vi här? Vad säger den indragna broschyren om Sverige?

Den säger att vi styrs av ett gäng extremister som tillåts härja tämligen oberoende av resultaten i allmänna val. Skillnaderna mellan det socialistiska och det borgerliga blocket är ganska försumbar, eftersom samma vänstervärderingar har ätit sig in i samtliga riksdagspartier, utom möjligen SD.

Rösta rödgrönt – och du får vänsteraktivism. Rösta borgerligt – och du får samma sak.

Samma partiobundna skräck gastkramar hela det offentliga Sverige; politiker, tjänstemän, myndigheter, media, Svenska kyrkan, skolan och utbildningsväsendet med flera – skräcken för att bli kallad rasist. Rädsla är det starkaste verktyg man kan ha för att domptera ett helt folk, en hel värld, och hela Västvärlden har putsat och oljat det här verktyget i mer än 70 år.

Johan Lundberg, docent i litteraturhistoria vid Stockholms universitet och författare till boken ”Ljusets fiender”,  skriver på Twitter:

Lobbygrupper med en islamistisk agenda, som Ibn Rushd, klassar alltså opinionsyttringar mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och hedersvåld som utslag av svensk rasism. Och de uppbär rikliga skattefinansierade bidrag från statliga myndigheter för att driva sin agenda.

Följande exempel på den svenska rasismen anförs i den rapport som Johan Lundberg refererar till i sin tweet:

”Statliga kampanjer mot hedersvåld, statliga kampanjer mot tvångsgifte och statliga kampanjer mot äktenskap med minderåriga. På grund av dessa åtgärder mot lagbrott och kvinnoförtryck kallas Sverige i rapporten en apartheidstat.”

Ibn Rushd kallar sig studieförbund men är i själva verket ett trossamfund med klara kopplingar till Muslimska Brödraskapet. Deras satsning ”Ung Dawa” handlar främst om muslimskt missionsarbete, det vill säga att finansierat med skattemedel arbeta för att utöka islam i Sverige. Dawa är den muslimska termen för frälsning.

Rektorn för Ibn Rushd heter Omar Mustafa, islamisten som valdes in i socialdemokraternas partistyrelse i april 2013 men tvingades bort sex dagar senare för att hans lojalitet med islam och ordförandeskapet för Islamiska förbundet var oändligt mycket större än hans engagemang i det socialdemokratiska partiet. När han blev tvungen att välja valde han islam. Självklart. För en islamist övertrumfar lojaliteten med islam allt annat.

Under 2016 fördelade Myndigheten för stöd till trossamfund 91,8 miljoner kronor till trossamfunden samt ett särskilt bidrag på 2,5 milj till flyktingmottagande. Men Ibn Rushd har även statliga bidrag från Folkbildningsrådet, som ligger under utbildningsbudgeten.

Om vi går tillbaka till rubriken på den här krönikan, Vad en broschyr säger om Sverige, kan vi konstatera att Sverige och Sveriges befolkning är i händerna på krafter som inte står på valbar plats i allmänna val men som ändå i hög grad styr landet. De här krafterna styr de politiker vi väljer, plus ett ofantligt antal andra makthavare som vi inte väljer – tjänstemän, journalister med flera – utan att de förhindrar eller verkar förstå det som sker.

Vi har anledning befara att dessa krafter inte vill oss väl. Deras självklara mål är att driva sina egna agendor. Vilka är de? Bland annat de här:

Islam, som sedan 1 600 år arbetar på det världsomspännande kalifatet.

Vänsterextremister med en i grunden marxistisk, dödlig agenda.

Globalisterna, som vill utplåna alla nationer och införa en världsregering.

För alla de här tre aktörerna är människor bara värdelösa, utbytbara brickor i ett spel. De vet vad de vill, och de är beredda att gå mycket långt för att driva igenom sina visioner, inklusive att offra människoliv. Rädsla för blodspillan är inte direkt det som kännetecknar kommunismens och islams förflutna eller nutid, och globalismen är en iskall maktideologi som förutsätter att människor offras när de inte passar in i globalisternas agenda.

De flesta av oss ser inte faran, och vår självförsvarsinstinkt och förmåga att försvara oss är outvecklade. Även om många har vaknat trygghetsknarkar merparten av befolkningen sig fortfarande hög på fluffiga löften om socialistisk välfärdspolitik.

Framför allt ser inte de som ska ta ansvar för Sverige faran. Landet driver som ett fartyg utan kapten, som en roddbåt utan åror.

Som en flock vilsegångna får på tundran.

Vad en broschyr säger om Sverige är det här:

Vårt land håller på att begå självmord – i islamiseringens, vänsterextremismens, enfaldens, omedvetenhetens och den politiska korrekthetens förbannade namn.

För att nästan ingen vågar säga ett sant och vettigt ord längre.

Skyll inte på oss som har varnat i många år.

Vi gjorde vad vi kunde, men det var för många som inte ville lyssna.