Åsiktsinkvisitionen

Kommer ni ihåg Brandos? Skoföretaget vars grundare Fredrik Juto och Karl-Johan Pantzar sa att människor som hade röstat på Sverigedemokraterna i valet 2010 inte var välkomna som kunder hos dem.

Så här lät det (i sammanfattning):

”Hej, vi har något som vi vill ta upp med dig som röstade på Sverigedemokraterna i valet i helgen. Den röda tråden bland oss handlar om mångfald. Vi har alla typer av skor och vänder oss till alla sorters människor. Alla ska känna sig välkomna hos oss.”

”Men det finns gränser” förkunnar herrarna och påstår sedan att det är ”ett arbetsmiljöproblem” om personer som röstat på SD i valet handlar hos Brandos.

Hur det har gått för Brandos efter valet 2010 vet jag inte, och jag är uppriktigt sagt inte heller intresserad av deras öde. Men Sverige är fullt av Brandosar som inte skyr några ansträngningar för att göra livet svårt eller rentav outhärdligt för andra människor. Vågor av deras skitutsläpp sköljer med ett tidvattens regelbundenhet över många av oss som är verksamma i alternativmedia, och över våra vänner och anhöriga.

Brandosarna låter hat- och åsiktspiskan vina över alla som enligt dem inte har de enda rätta åsikterna, nämligen samma åsikter som de själva. Ostörda av sociala och politiska korrektiv har de tillåtits upprätta en åsiktsinkvisition som skördar offer varje dag och driver Sverige mot totalt sammanbrott i lika hög grad som – eller mer – än formella politiska beslut.

Hur kan Brandosarna inbilla sig att de har rätt att bestämma vad andra människor får tycka? Vad får dem att tro det? Ett av svaren är att de ofta är övertygade om att de både är bättre och vet bättre än andra människor. Att de helt enkelt står över alla andra.

De föraktar människor som inte är som de och ser det som en form av barmhärtighet att i sin nåd pracka sitt synsätt på andra – och utmäta straff för dem som inte låter sig dresseras. I linje med det här synsättet ska vi alla som inte tillhör inkvisitionspatrullerna enbart känna tacksamhet över att få ta del av deras oändliga visdom sådan den förkunnas från kultursidornas predikstolar, i föreningsliv och alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Om vi håller oss till Karl Marx’ modell med uppdelning av människor i förtryckare och förtryckta – som är omåttligt populär i de kretsar det till stora delar handlar om – är Överbrandosarna de överordnade åsiktsförtryckarna. Överordnade för att de ofta tillhör samhällseliten och därmed har obegränsad tillgång till megafoner där de kan föra ut sina budskap.

Deras möjligheter att göra sig hörda är klart disproportionerliga mot deras andel av befolkningen, men det är ingenting som får Överbrandosarna att tveka och idka en smula självrannsakan. Tvärtom. De känner sig Utvalda och ser en djupt angelägen uppgift i att hålla räfst och rättarting och uppfostra den föraktliga pöbeln.

Överbrandosarna skyr inga medel, och de tragedier som deras framfart skapar bekymrar dem inte alls. De företräder det totalitära synsätt som har kännetecknat alla kommunistiska diktaturer under 1900-talet: om människan inte passar in i systemet ska hon skapas om från grunden och med tvångsmedel. Det får kosta människoliv. Det gör ingenting, det är ingen förlust, det ingår i kalkylen.

Nästa grupp är de underordnade Småbrandosarna. De går vanligtvis under beteckningen nyttiga idioter, det vill säga människor som låter sig lånas till nästan vad som helst bara det tillgodoser deras behov av bekräftelse och grupptillhörighet.

Nyttiga idioter kan döda om det behövs, om de får order av andra som de uppfattar som auktoriteter och överordnade. Det här är ofta människor som är jagsvaga och osäkra på sig själva. De kan ha en grund och ängslig personlighet som de inte bottnar i, eftersom de aldrig har brytt sig om att ta reda på vilka de är.

De kan ha mindervärdeskomplex, och mer än andra är de beroende av att tillhöra en flock där de kan få sitt värde bekräftat av andra. Bekräftelsen är det näringsdropp de behöver för att leva. När någon som de uppfattar som viktig att hålla sig på god fot med, till exempel en Överbrandos, tillkännager sin uppfattning i en fråga kan han/hon lugnt räkna med att få med sig Småbrandosarna.

Överbrandosarna kan alltid lita på Småbrandosarna. De kommer alltid att försäkra att kejsarens nya kläder är fantastiska, och de kommer alltid att stå i första ledet och stena den som djärvs antyda att kejsaren är naken.

En stor del av förklaringen till att Sverige på bara några decennier har förvandlats till ett veritabelt dårhus står att finna i psykologiska fenomen, som dem jag ger exempel på här. Självklart går det inte att genomföra landsförstörande politiska idéer om självständigt och kritiskt tänkande människor fritt kan diskutera och ifrågasätta idéerna med varandra och beslutsfattarna, för att sedan kunna ta ställning.

I Sverige är en sådan diskussion inte möjlig och har inte varit det på länge. Den centralt placerade tyckarmaffian av Överbrandosar, med tillhåll företrädesvis på Södermalm i Stockholm, och deras armé av Småbrandosar i deras närhet och även lokala Småbrandosar ute på landsbygden, gör allt de kan för att förhindra åsiktsutbyte, opinionsbildning och en öppen debatt. De vet att sådana fenomen innebär risker för deras egen makt och överlevnad i sina skyddade segment.

Både i storstaden och på landsbygden ställer Brandosarna till med ofantlig skada. Genom falsk ryktesspridning kan de driva människor till förtvivlan och självmord, få dem att flytta från trakten och tvinga dem att lägga ner företag som varit lönsamma och framgångsrika innan Brandosarna satte igång sin giftbesprutning.

På både ett nationellt och lokalt plan ser de till att splittra familjer, grannar och vänner, få makar att skiljas, få vuxna barn att säga upp kontakten med sina föräldrar och vice versa – av politiska skäl. Jag känner till alltför många fall av åsiktsinkvisitionens offer – människor som egentligen älskar varandra och behöver varandra men drivs isär av Brandosar som inte har några andra budskap än hat, söndring och åsiktsdiktatur. Och den största tragedin: de människor som agerar inspirerade av, eller efter diktat av Brandosar tror att de gör rätt. Att de är goda.

Om man vill splittra och förstöra ett land och dess invånare ända in på benknotorna, då är mångkultur och massinvandring ett par oslagbart effektiva verktyg. I människans natur ingår att vilja vara tillsammans med människor som liknar oss själva, som har samma ursprung och bakgrund. Det kan ingenting ändra på, inte heller påtvingad mångkultur.

De politiker som i mer än fyra decennier har tvingat på Sverige och svenska folket massimport av främmande folkslag från jordens mest outvecklade, våldsamma och dysfunktionella länder kan lugnt luta sig tillbaka, knäppa händerna på magen och konstatera att de sannerligen har lyckats – samtidigt som de överlåter på folket att skörda resultaten av deras sataniska draksådd.

Sverige är ett djupt splittrat land, förstörelsen är ohjälplig – och ändå inte ens erkänd av dem som har åstadkommit den. Deras samhällsomstörtande arbete har möjliggjorts av att landet är fullt av Brandosar som drar fram som Egyptens gräshoppor och kaläter allt de kommer åt.

Framför allt har de kalätit tilliten, ni minns den som brukade finnas mellan människor och som var så självklar att vi inte ens tänkte på den? Den som innebar att vi lugnt kunde förlita oss på att andra människor var vänligt och ärligt sinnade och inte skulle bedra oss eller bruka våld mot oss.

Eller kalla oss ”rasister” när vi berättar sanningen om vad som händer med vårt land, och ta sig rätten att driva oss från hus och hem, till exempel genom att hälla olja i vår brunn och lägga ut våra adresser på Facebook så att den som vill hälla ännu mer olja i brunnen eller använda fysiskt våld mot oss ska hitta vägen.

Sådant sysselsätter sig ynkliga Småbrandosar med. De hoppas på att bli befriade från sina gnagande känslor av mindervärdeskomplex och äntligen bli accepterade av och upptagna bland Storbrandosarna och få känna sig betydelsefulla.

Tillsammans ska de med fortsatt åsiktsinkvisition och förföljelse av oliktänkande förvandla Sverige till det mångkulturella lyckorike som aldrig tidigare har skådats på jorden.

 

FOTNOT: Jag är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli medlem på Facebook.