Gästinlägg: Dick Taytor om avhumanisering

Dick Taytor (pseudonym) är ett välkänt namn, både för läsarna av Samhällsnytts föregångare Avpixlat och Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins blogg Invandring och mörkläggning.

I sina texter blandar han friskt tankar och infallsvinklar från olika samhällsområden, som filosofi, historia och politik. Han reflekterar – och får sina läsare att reflektera över de fakta och sammanhang han presenterar.

Under det senaste året har han utkommit med boken ”Diktat” på Runeskrift förlag, en samling tankeväckande essayer som spänner över vitt skilda ämnen – hela tiden sedda med politiskt-kritiskt granskande ögon – och med humor.

I ”proudly present” Dick Taytor för mina läsare. I den här krönikan skriver han om den avhumanisering som människor i alla tider har använt som vapen mot sina motståndare – det vill säga att utmåla dem som icke-människor för att kunna legalisera omänskliga metoder och eliminera oliktänkande.

Ett effektivt sätt att degradera en person eller en grupp människor till lägre stående varelser är att med hjälp av propaganda och psykisk terror avhumanisera personen eller personerna i fråga och exempelvis jämföra dem med skadedjur som kackerlackor eller råttor. Denna strategi har använts genom historien av allehanda folkslag och grupper för att i krig få soldater att utan större samvetskval slå ihjäl sina motståndare och till och med mörda kvinnor och barn.

Metoden kan även användas i parförhållanden, där den ena parten genom att ständigt nedvärdera sin partner till slut totalt kan knäcka all självkänsla hos den kuvade och få denne att till och med överväga självmord. Inom olika religiösa sekter bryter ledarfigurerna ofta ned sina medlemmar genom en liknande typ av avhumanisering som i förlängningen kan hjärntvätta dessa till ett sådant djupt självförakt att de på befallning kan utföra saker mot sin vilja.

Vissa etniska grupper anser även att de är det av gudar utvalda folket, som därför har rätten att utrota andra folkgrupper då deras imaginära andliga gudom befallt dem att göra så. För att utföra dessa regelrätta folkmord krävs det att mördarna intalat sig själva att de bara utrotar skadlig ohyra.

När marinkåren i USA utbildade unga soldater för tjänstgöring i Vietnam-kriget använde man en taktik som påminner om hur en psykopat behandlar människor, fast tvärtom. En psykopat bygger i början av ett förhållande genom smicker och beröm upp sin partners självkänsla, bara för att sedan totalt tvärvända och fullständigt krossa vederbörande. I marinkåren bryter man istället ner soldaterna i början av utbildningen för att sedan bygga upp dem och forma dem till hänsynslösa mördarmaskiner.

Filmsekvenser, både verkliga och dramatiserade, har visats där dessa soldater under helikopterfärder, skadeglatt skjuter prick på oskyldiga vietnamesiska bönder och skrålar i kör: ”Kill gooks, kill the filthy gooks”, då man tränats till att tycka att dessa människor var lägre stående.

Nazisterna använde samma typ av avhumanisering där man ansåg att den rena ”ariska” rasen var överlägsen de i deras tycke lägre stående raserna som judar, romer och slaver. Dessa etniciteter ansågs av tyskarna också vara smutsiga och orena och därför sprida smittor av allehanda slag. Adolf Hitler, som tydligen var besatt av renlighet och badade flera gånger om dagen, drog sålunda igång stora projekt för avlusning och skadedjursbekämpning i det tyska riket.

Denna patologiska bacillskräck är en form av främlingsfientlighet som sträcker sig långt tillbaka i människans historia. Visserligen kände man inte till bakterier på stenåldern, men erfarenheten av faran att bli smittad av en främmande grupp gjorde olika stammar sjukligt (bokstavligt talat) misstänksamma mot varandra.

När folk blev sjuka trodde man också att de var besatta av onda andar som kunde drivas ut ur kroppen med hjälp av häxdoktorer. Man trodde att dessa demoner hade överförts via andra fientliga stammars medlemmar, eller också genom vistelse i miljöer som ansågs skadliga och smittsamma. Vistades man exempelvis i sumpmarker kunde man drabbas av feber och såg då den dåliga luften i dessa områden som orsak, därav namnet malaria: mal (sjuklig), aria (luft).

Kanske hade denna rädsla för sjukdomar och den följaktligen därför pragmatiska främlingsfientligheten försvagats hos de indianer som europeiska upptäcktsresande träffade på i den ”nya världen”, kontinenten man senare döpte till Amerika. Följden av dessa möten blev för ursprungsbefolkningen katastrofal, då deras immunförsvar var chanslöst mot de sjukdomar som sjömännen bar med sig.

Denna xenofobi verkar sitta i vår arvsmassa som varandes en evolutionär överlevnadsstrategi, där misstänksamheten mot främlingar skyddade stenåldersstammen från sjukdomar och ovälkomna inkräktare. Ett annat sätt att identifiera utomstående är något så trivialt som olika dialekter. På mindre orter i exempelvis Sverige kunde man, åtminstone förr i tiden höra skillnad på olika idiom, där endast någon mil eller två skilde angränsande byar eller städer.

Bland de få stenåldersstammar som fortfarande finns kvar är det tydligen vanligt att man kallar sin stam för ”de riktiga människorna” för att särskilja sig från grannfolk. Tribalismen är nog en djupt rotad instinkt som verkar vara både sammanhållande och exkluderande, vilket ibland kan medföra grymma konsekvenser.

Ett exempel på en sådan exkludering som fick katastrofala följder var folkmordet i Rwanda 1994. Konflikten mellan landets två folkgrupper tutsier och hutuer hade förkoloniala rötter, vilka späddes på av de belgiska kolonisatörernas rasideologi som påstod att tutsierna – vars hudfärg var något ljusare – var närmare släkt med den vita rasen och därför överlägsna hutuerna.

Majoritetsbefolkningen var dock hutuer, och redan 1959, tre år innan självständigheten, tog de makten i landet. Den etniska konflikten fortsatte därefter och eskalerade under årtiondena för att intensifieras i början på nittiotalet. Hutufinansierade radiokanaler satte igång en avhumaniserande propagandaaktion där man jämförde tutsierna med kackerlackor som borde utrotas, och i början av april 1994 satte folkmordet igång.

Med billiga machetes som importerats från Kina gick hutuer till verket och högg ihjäl sina forna tutsiegrannar, kvinnor som barn, uppeldade av radions hatkampanjer. På drygt tre månader slaktades nästan en miljon människor i Rwanda.

Med facit i hand, efter 1900-talets pseudovetenskapliga avhumaniserande rasteorier och de grymheter de resulterat i, är det förvånansvärt att samma strategi används även på 2000-talet. Både före och efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 drev mainstreammedia en hatkampanj utan motstycke i modern tid.

Jimmie Åkesson jämfördes med en kackerlacka som borde gasas ihjäl, och SD-väljare kallades för mänskliga brunråttor som borde utrotas med gift. Jan Guillou kallade dem outbildade bonnläppar, och Katarina Mazetti i ICA-kuriren drog till med lågpannade SD:are med 70 i IQ.

Visserligen protesterade vissa lite lamt mot kackerlacksliknelsen, som osökt förde tankarna till folkmordet i Rwanda, men utan något större gehör hos etablissemanget.

Att använda denna typ av hatretorik gentemot det man kallar främlingsfientliga och rasistiska krafter är ju faktiskt ett prov på exakt det man säger sig vara emot. Att avhumanisera andra människor är ett tecken på just den xenofobi som man påstår att dessa står för. Oförmågan att förstå den uppenbara paradoxen i detta tillvägagångssätt och det genomfalska hyckleriet i hatkampanjerna är sannerligen häpnadsväckande. Men inte för de ”moraliskt högtstående” rättroende mångkulturförespråkarna, där varje tillstymmelse till kritik av deras ideologi ska motarbetas med alla till buds stående medel.

Alternativmedia, som vuxit sig starka på senaste tiden, måste också de bekämpas med nedsättande och skändliga epitet. Socialkonservativa och invandringskritiska bloggar benämns kategoriskt som ”hatsajter”, och kommentatorsfälten, där läsarna får komma till tals, kallas för ”pissrännor” (kulturjournalisten Maria Schottenius i Dagens Nyheter). Detta oförblommerade hat mot icke politiskt korrekta åsikter är ett exempel på vad man inom psykiatrin kallar projicering, där man anklagar och skuldbelägger andra för något man inte kan erkänna hos sig själv.

Vad är det då som Sverigedemokraterna har gjort eller sagt som gör att de förtjänar denna hat- och avhumaniseringskampanj? Det vanligaste argumentet som jämt och ständigt kommer upp är att partiet har ”nazistiska rötter”, något som nästan tjugo procent av väljarkåren verkar ge blanka fan i.

En annan så kallad ”rasistisk” åsikt är Jimmie Åkessons övertygelse att islamismen är det största hotet mot världsfreden. Att i Sverige idag kritisera islam är som att svära i kyrkan, intet ont ord får yppas om denna livsåskådning. Vidare anklagas SD för att inte stå för ”allas lika värde”, och partiet med sitt relativt stora väljarstöd sägs även vara ett hot mot demokratin.

Här trodde vissa i sin enfald att makten i en demokrati utgick från folket, och om ett parti får uppåt 20 procents väljarstöd, ska det följaktligen ha en proportionerlig del av makten. Men tydligen inte i Sverige. Röstar man i ett demokratiskt val på ”fel” parti är man av allt att döma emot demokrati. Hur i hela fridens namn får man ihop detta resonemang?

Allting tycks handla om enfrågepartiet SD:s kritik av påtvingad mångkultur och den ansvarslösa invandringspolitiken. Tycker man inte att hela världens alla fattiga ska ha rätt att emigrera till Sverige och leva på svenska skattebetalares bekostnad ”står man inte för allas lika värde”. Då är man odemokratiska rasister som enligt gängse retorik borde gasas ihjäl eller utrotas med hjälp av pesticider (giftiga bekämpningsmedel).

Skulle man i den sanna demokratins namn ha en folkomröstning angående invandringspolitiken skulle troligen en majoritet av svenska folket rösta för en minskning av inflödet, där man istället prioriterar riktiga flyktingar och avvisar och utvisar välfärdsmigranter.

Ett sådant referendum lär vi nog dock aldrig få se röken av här i Sverige. Makthavarna litar helt enkelt inte på folket, och framför allt inte på den tynande outbildade arbetarklassen som i allt högre grad verkar stödja SD. Denna förut så omhuldade samhällsklass som var basen för sossarnas makthegemoni under välfärdsåren är idag av etablissemanget reducerad till obildade populister som inte förstår sitt eget bästa.

Dessa ”proletärer”, som enligt 68-vänstern skulle göra revolution och störta borgarklassen för att sedan införa diktatur, var tydligen inte alls pigga på en så radikal samhällsomvandling utan var väldigt nöjda med den ökning av levnadsstandarden som socialdemokratin hade levererat. De radikala ”intellektuella” marxist-leninisterna och maoisterna kom fram till att arbetarklassen var ”köpt” och mutad av kapitalet och därför inte förstod sitt eget bästa.

Dessa ofta välutbildade och skolade revolutionärer valde istället en karriär inom det ”hatade” borgerliga etablissemanget för att på så sätt kunna infiltrera detsamma och ”change the system from within” (L. Cohen).

Taktiken verkar ha lyckats, pennan är mäktigare än svärdet. Resultatet är en extrem obalans mellan vänsterliberaler och konservativa hos institutioner, tankesmedjor och framför allt inom utbildningsväsendet. På svenska universitet är kanske bara en tiondel av lärarkåren uttalat konservativa. Det får till följd en snedvridning i utbildningen som makthavarna givetvis välkomnar. Detta då den postmodernistiska politiska korrektheten garanterar lättstyrda och hårt indoktrinerade studenter som fråntagits nästan all förmåga att bilda sig en egen opartisk uppfattning.

Den politiska korrektheten som har anammats av hela det politiska spektrumet från moderater till vänsterpartister är bara en avknoppning av kommunismen, fast nu med ett mänskligt ansikte. Dessa, i många fall omedvetna nymarxister vill givetvis inte införa politisk diktatur, vilket ”gamla skolans” marxister ville, men väl åsiktsdiktatur. Har du inte de rätta åsikterna är du portförbjuden på allehanda arbetsplatser, och skulle det framkomma att du sympatiserar med SD får du förmodligen sparken.

Under katolicismens terrorvälde, då kättare och häxor brändes på bål, hette den fruktade ”hemliga” polisen ”The Spanish Inquisition”. I Sverige har vi ”The Swedish Thinkuisition”, där åsiktsregistrerande organisationer som ”Researchgruppen”, som tydligen med stolthet kallar sig ”Sveriges Stasi”, har samarbetat med både Aftonbladet och Expressen för att hänga (ut) dissidenter.

Den tredje statsmakten, massmedia, som borde ha som uppdrag att granska makten har istället lierat sig med den. För att ge ett sken av att vara oberoende låter man vissa granskande radio- och tv-program få hållas, samt släpper då och då fram någon kontroversiell skribent på de hårt bevakade ledar- och debattsidorna i dagspressen.

I nyhetsprogram ljuger makthavare medvetet utan att ifrågasättas av journalister och programledare. När exempelvis det ökande gängvåldet med dödliga skjutningar i utanförskapsområdena var på tal, satt var sin representant från de bägge politiska blocken helt oförstående och svarslösa på frågan om varför ökningen har skett. När antisemitiska aktioner och trakasserier mot judar ökat lavinartat förekommer aldrig ordet islam i reportagen.

Anledningen till detta uppenbara undanhållande av sanningen är bland annat floskeln att man inte ska ”ställa grupp mot grupp” eller utmåla vissa förtryckta grupper som gärningsmän. Enligt postmodernismen finns det bara förtryckare och förtryckta, allt handlar om makt.

De förtryckta vet vi ju alla vilka de är. Bland dem vi ”måste” tycka synd om är: invandrare, muslimer, HBTQ-personer, av patriarkatet strukturellt förtryckta kvinnor, de rasifierade, hemvändande IS-soldater och stenkastande invandrarungdomar, etc.

Vilka förtryckarna är känns mer oklart. Det är definitivt inte politiska makthavare, som alltid ställer sig på de svagas sida, åtminstone ideologiskt sett. Kanske är det de rika kapitalisterna som är förtryckarna. De som betalar majoriteten av alla skatter och som genom att driva framgångsrika exportföretag ser till att Sverige kan fortsätta vara ett välfärdsland.

Nej, de riktiga förtryckarna är enligt etablissemanget de fruktansvärda rasisterna som röstar på SD. De som i den massmediala avhumaniseringens namn utmålas som outbildade och okunniga samt missnöjda och arbetslösa rättshaverister som bara lever på bidrag.

Denna minoritetsgrupp som ser sina jobb försvinna och välfärden urholkas har tydligen en sådan obegripligt upphöjd maktposition att de är kapabla till att förtrycka mer än halva svenska folket. Vilken prestation av dessa obildade bonnläppar! Troligen är de helt omedvetna om vilka despotiska makthavare de är, då deras IQ-nivå, enligt vissa självutnämnda experter på kognitiva förmågor, ligger på 70 , det vill säga gränsen för utvecklingsstörd.

Upp till kamp mot dessa imbecilla förtryckare som i barmhärtighetens namn borde förpassas till himmelrikets pastorala idyll, där de debilt dreglande kan lalla omkring. Eller, med tanke på deras infernaliska ondska borde de kanske hellre hamna i helvetet, där enligt Aftonbladet Jimmie Åkesson redan befinner sig, porträtterad som en djävul med svans och treudd.

Ett lämpligt straff för den oförlåtliga rasismen hos hädangångna Sverigedemokrater är således evigt martyrium. Hursomhelst, utrotas och dödas ska dom i alla fall, åtminstone enligt vissa godhjärtade skribenter som rekommenderar råttgift eller ihjälgasning som metod för dessa barmhärtighetsmord.

Dick Taytor