Dödsskjutningarna – primärt och sekundärt ansvariga

Självklart är de som med berått mod skjuter ihjäl andra människor de verkligt skyldiga till morden. Men när ett land avviker så mycket från andra länder som Sverige gör när det gäller så kallade gängskjutningar måste orsakerna sökas på ett vidare område och vägas in i bedömningen av ansvar och skuld.

Det tog bara tre dagar innan vedergällningen kom.

Fyra gängkriminella män ihjälskjutna och fyra skadade i Malmö inom loppet av några få dagar. Torsdagskvällens mord på en grovt kriminell 24-årig man i stadsdelen Lindängen har enligt Polisen samband med att tre män sköts ihjäl måndagen den 18 juni på internetkaféet Galaxy, knappt 100 meter från polishuset på Porslinsgatan i centrala Malmö.

Den tilltänkta måltavlan, 21 år gammal och en av Malmös tyngst kriminella, var på plats vid skjutningen på Galaxy men klarade sig med lindriga skador. Internetkaféet används som tillhåll för en grupp kriminella med förgreningar i det som tidigare kallades M-falangen, vars gängkrig med den konkurrerande K-falangen präglade Malmö under flera år.

Enligt Malmöpolisen finns det en kärna av cirka 200 tungt kriminella i staden som styr de kriminella gängen i löst sammansatta grupperingar. De har dömts vid sammanlagt 1 779 tillfällen. Men terrorn fortsätter – och ökar.

Sverige har det största antalet gängskjutningar i Europa, 320 stycken under förra året. 43 personer sköts ihjäl, 140 skadades.  Nästan alla skjutningar är kopplade till uppgörelser och hämndaktioner i kriminella gäng. Konflikter om narkotika är den vanligaste orsaken.

”Men ofta rör det sig om att någon har blivit kränkt”  säger Stefan Sintéus, polismästare i Malmö.

”En liten knuff på ett dansställe kan urarta och sluta i en allvarlig händelse.”

En invandrad kränkthetskultur skördar dödsoffer. Hämnd utlöser nya hämndaktioner i en ändlös kedja. Hänsynslösheten växer. Om någon icke inblandad skadas eller dödas spelar ingen roll för männen som deltar i de här vendettorna. I en av Malmös 65 skottlossningar förra året sköts en 50-årig vaktmästare i huvudet och fick livshotande skador när han röjde snö en tidig februarimorgon. En 15-åring, som tidigare var känd hos polisen, dömdes till tre års sluten ungdomsvård.

”Skjutningen på Galaxy kommer att skaka om Malmö i många månader. Fler kommer att ”åka” säger John, en i de kriminella gängen som Kvällsposten talat med.

Han ser inget annat möjligt framtidsscenario.

”Man har gått över gränsen, det finns ingen återvändo. Inga blodspengar, inget. Dessutom finns inte längre några medlare i Malmös undre värld, som vi hade förut. Så nej, inget kan stoppa konflikten.”

Totalt inträffade 320 skjutningar i Sverige under 2017, de flesta i Stockholmsregionen. Den senaste blodiga veckan med fyra döda och fyra skadade har utspelat sig i Malmö. De 65 skottlossningarna i staden förra året resulterade i sju dödsfall och ett 30-tal skadade.

Mer än 55 procent av män i de mest brottsaktiva åldrarna, 15-44 år, i Malmö har nu utländsk bakgrund.

Dödsskjutningarna i Malmö ingår i striden om knarkgängens stora inkomstkälla: bostadsområdet Lindängen, som tidigare styrts av den så kallade M-falangen. Tre gäng konkurrerar om försäljningen av framför allt cannabis men även kokain i bostadsområdet med omkring 7 300 invånare, en marknad som beräknas dra in miljontals kronor till de kriminella gängen.

Detta är enligt Kvällsposten de tre gängen:

# A-gruppen: Bland ledarna för A-gruppen finns fyra bröder som sitter i fängelse för bland annat mordförsök. En av bröderna blev tagen på bar gärning när han stod och grävde efter kokain värt 1,5 miljoner kronor i ett grönområde i Lindängen efter att ha fått en utsmugglad knarkkarta i sina händer av en häktad lillebror.

# G-gruppen: Här ingår bland annat en 20-årig man som redan 2014, då han var 16 år, låg bakom en skottlossning i Lindängen och som några dagar senare själv drabbades av en skjutning utanför Jönköping där hans vän blev ihjälskjuten. 20-åringen är son till en gängledare som sköts ihjäl i det så kallade ”Taximordet” i Malmö år 2011. Även ännu en släkting som tidigare är dömd ingår i gruppen.

# M-gruppen: Offren för den senaste skjutningen. Leds av en 21-åring som ska ha skottskadats lindrigt på internetkaféet. Han har figurerat i minst fem mordutredningar, har häktats flera gånger och samarbetar med personer som tidigare umgicks med M-falangen.

Dödsskjutningar bland unga män är tio gånger vanligare i Sverige än i Tyskland. Det visar en svensk forskningsstudie som jämför Sverige med tolv andra europeiska länder. Studien spänner över perioden 1996-2015 och har publicerats i den vetenskapliga tidskriften European journal on criminal policy and research. Jämfört med genomsnittet i andra europeiska länder är nivån för dödligt våld med skjutvapen mer än dubbelt så hög i Sverige bland män mellan 15 och 29 år. När det gäller män över 30 år ligger Sverige däremot på det europeiska genomsnittet.

Hos allmänheten finns lika delar likgiltighet och fasa inför den här sortens våldsamma brottslighet.

Fasan säger: ”Tänk om jag råkar vara i närheten och blir dödad eller skadad när de skjuter.” En högst berättigad rädsla, vilket bland annat skjutningen av den 50-årige snöröjande vaktmästaren i Malmö visar.

Likgiltigheten säger: ”De dödar ju varandra. Det är självsanering.”

Så kan man tycka. Men det man glömmer då är att man som vanlig allmänhet också riskerar att bli skjuten om man befinner sig på fel plats vid fel tillfälle. På samhällsnivå får rättsskipningen aldrig överlåtas på en grupp invånare som tar lag och rätt i egna händer och sköter dem internt utifrån sina egna hemsnickrade regler, ofta med rötter i en invandrad klan- och hederskultur.

I en demokrati ska våldsmonopol, rättsutövning och straffutmätning skötas av dem som har det ansvaret, Polisen och domstolarna. Det stora antalet gängskjutningar visar att rättsväsendet inte längre klarar att hantera den grova invandrade våldskriminaliteten. Det är ett tecken bland många på att Sverige i flera avseenden håller på att förvandlas till laglöst land.

När de allra grövsta och våldsammaste brotten ökar så kraftigt som i Sverige finns det tungt vägande skäl att utan ideologiska vänsterglasögon eller förutfattade meningar analysera orsakerna.

Självklart är de som med berått mod skjuter ihjäl andra människor de som är verkligt skyldiga till morden. Men när ett land avviker så mycket från andra länder som Sverige gör när det gäller dödsskjutningar måste orsakerna sökas inom ett vidare område och vägas in i bedömningen av ansvar och skuld.

När människor skjuts ihjäl är det primära våldet det vi ser framför våra egna ögon och i media. Det vi inte ser lika tydligt är det sekundära våldet – i synnerhet som utövarna gör allt för att undfly ansvar och har en intressegemenskap med andra starka maktgrupperingar som också har allt att vinna på att slippa ställas till svars.

Så låt oss försöka identifiera några av dem som med sitt handlande och sina beslut på olika nivåer har möjliggjort att Sverige i dag sticker ut som det europeiska land där flest unga män skjuter ihjäl varandra i grova gängrelaterade kriminella uppgörelser. Ett land där unga män går omkring i skyddsväst till vardags. Den 19-årige man som sköts i ryggen natten till i lördags i Malmö överlevde tack vare att han bar skyddsväst.

Det här är några av de aktörer som har försatt Sverige i den situation som råder. Listan gör inte anspråk på att vara heltäckande.

Polisen.

Polisen är underbemannad och resurssvag, nernött av en gigantisk omorganisation och åren med Dan Eliasson som chef, från 2014 tills han fick sparken i februari i år och utsågs till generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Eliasson är känd för dålig ledning av de myndigheter han har varit generaldirektör för (migrationsverket, försäkringskassan) och har under sin tid som rikspolischef uttryckt sin gränslösa empati med den somalier som 2016 mördade 22-åriga Alexandra Mezher på ett boende för ensamkommande ”barn”, samt intresserat sig mer för korvgrillning och gullegull-dialog med brottslingar än för brottsbekämpning.

Plastarmband med texten #tafsainte är den givna symbolen för Dan Eliassons kastrerande inverkan på poliskåren och deras möjligheter att bekämpa brott.

Lagstiftning och rättsväsende.

Svenska lagar är skrivna och anpassade för hur svenskar brukar bete sig. Likhetsillusionen, det vill säga etablissemangets etnologiska fantasi om att alla människor är likadana oavsett ursprung och kultur, styr varje vrå av svenskt officiellt liv och maktutövning. Därför har lagstiftarna ännu inte upptäckt att en ny sorts befolkning kräver helt andra lagar.

Merparten av den asylrelaterade invandringen kommer från muslimska länder där sharialagar gäller. Migranterna är väl informerade om vilka länder som har de mildaste lagarna, den svagaste rättstillämpningen och de lägsta straffen. Självklart söker sig kriminella dit där de kan leva det mest bekväma, bidragsfinansierade livet utan att störas av insatser från rättssamhället.

Det svenska rättssystemet är ett skämt, ett lapptäcke med stora hål och revor, straffrabatter som innebär lägre straff ju fler brott du begår, undantagsregler och en slappt rosafluffig, strutsliberal syn på brott och straff som släpar efter sedan 1960-talets ”Släpp fångarna loss”-psykos.

Jerzy Sarnecki och en rad andra kriminologer har ådragit sig ett mycket tungt ansvar för de enorma bristerna i svensk rättstillämpning genom att i decennier lägga död mans hand över debatten, sprida villoläror om att brottslighet orsakas av socioekonomiska faktorer och att fängelsestraff är meningslösa eller till och med kontraindicerade. Straffens allmänpreventiva verkan, att allmänheten skyddas från brott när en brottsling sitter inne, har lämnats därhän. Den aspekten är inte intressant för kriminologerna. Fokus är ensidigt inriktat på brottslingarna, inte på brottsoffren.

Politikerna.

Sedan 1980 har 2,3 miljoner utlänningar fått uppehållstillstånd i Sverige, de flesta permanent. Var tredje eller var fjärde invånare har i dag utländsk bakgrund, beroende på hur man räknar.

En lång rad regeringar bär ansvaret för de ansvarslösa insläppen som tvingats på väljarna under den lögnaktiga beteckningen ”solidarisk flyktingpolitik”. I själva verket pågår ett utbyte av den svenska urbefolkningen mot kulturellt främmande folkslag från underutvecklade länder i tredje världen. Att den absoluta majoriteten som beviljats uppehållstillstånd inte alls är flyktingar utan välfärdsmigranter i jakt på ett bättre liv än de lyckats åstadkomma i sina hemländer har dolts för allmänheten ända tills volymerna nu är så stora att omfattningen inte längre går att dölja.

Värstingregeringarna på migrationsområdet har båda varit borgerliga. Dels Carl Bildts (m) regering 1991-94 där Bengt Westerberg (fp) var socialminister och vice statsminister och Birgit Friggebo (fp) var invandrarminister. Carl Bildt gav dem fria händer att öppna Sveriges gränser för massinvandring från Balkan.

Fredrik Reinfeldts (m) alliansregering förde 2006-2014 en utpräglat extrem migrationspolitik och slog alla tidigare inflödesrekord genom att släppa in cirka 800 000 utlänningar under sin tid vid makten. Reinfeldt är utan tvekan den statsminister som har skadat Sverige mest genom att föra en fullkomligt ansvarslös migrationspolitik, från 2011 med stöd av extremisterna i miljöpartiet.

Ett av resultaten, utöver en kraftig ökning av sexualbrott och grova våldsbrott inklusive gängskjutningar, är att landet nu dels har ett generellt mansöverskott, dels att mansöverskottet i åldrarna 15-19 år är större än i Kina och Indien. Bland 16-17-åringar går det 123 pojkar på 100 flickor.  Så stora skevheter i befolkningssammansättningen ger erfarenhetsmässigt direkta och brutala följder i form av ökad brottslighet, framför allt brott riktade mot kvinnor, våldsbrott och egendomsbrott.

Fredrik Reinfeldt uppmanade Sveriges folk att öppna våra hjärtan för denna förstörelse av vårt land.

Aktivistiska tjänstemän 1. Migrationsverket.

Genompolitiserade, vänsteraktivistiska tjänstemän på både statlig och kommunal nivå har under decennier sett det som en dygd att fylla landet med så många invandrare som möjligt. De finns på bland annat migrationsverket, Brå (Brottsförebyggande Rådet) och SCB (Statistiska Centralbyrån).

Ett exempel i mängden är Mikael Ribbenvik, då operativ chef för migrationsverket, nu generaldirektör, som i september 2013 personligen fattade beslutet att alla som kom från Syrien eller påstod sig komma från Syrien skulle få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Beslutet ökade kraftigt inströmningen av asylsökare till Sverige och Europa. 2015 kom 163 000 asylsökande till Sverige, och de kom inte för klimatets skull.

Ett annat exempel är Ribbenviks företrädare som generaldirektör, Anders Danielsson, en ohämmad invandringsaktivist. På ett seminarium i Almedalen i juli 2016 sa Anders Danielsson: 

”Sverige har inte knäckts av dessa 163 000 som kom 2015. Hur många av er har fått det sämre? Hand upp!”

Merit Wager har under många år på sin blogg rapporterat om missförhållanden på migrationsverket, baserade på anonyma berättelser från anställda tjänstemän, så kallade miggor. Läsning rekommenderas för den som vill veta mer om hur en statlig myndighet kan missbrukas.

Aktivistiska tjänstemän 2. Brottsförebyggande Rådet (Brå).

Brå är en aktivistisk statlig myndighet som ser det som sitt uppdrag att till varje pris tona ner statistik om brottslighet och i synnerhet samband mellan brottslighet och massinvandring. I två stora undersökningar, 1996 och 2005, har Brå undersökt antalet invandrare i Sverige och andel av invandrarna som är kriminella. I den andra undersökningen anger Brå varför ”överrisken att bli registrerad för brott” hade ökat för invandrare sedan den första rapporten:

”Att överrisken för de utrikes födda har ökat beror inte på att vissa invandrargrupper i dag i större utsträckning är registrerade för brott än för 12 år sedan. Ökningen förklaras i stället i huvudsak av att antalet personer i Sverige som tillhör de flyktinggrupper, som redan i tidigare studier visat sig ha en särskilt hög överrisk, har ökat.”

Ett ovanligt klargörande citat för att vara Brå. Myndigheten tillstår att ökad invandring ökar brottsligheten. Den procentuella andelen kriminella i de olika grupperna var likartad i de båda undersökningarna 1996 och 2005, men högriskgrupperna hade ökat så mycket i antal att det påverkade hela invandrargruppens ”överrisk”. Från 110 procent fler kriminella, jämfört med svenskar, i den första undersökningen, till 150 procent fler kriminella i den andra undersökningen.

Ytterligare en förklaring till gängskjutningarna och över huvud taget den kraftigt ökade våldsbrottsligheten kan vi avläsa på det här diagrammet från Affes statistikblogg.

Självklart påverkar befolkningssammansättningen hur brottsligheten ser ut i ett land. Vissa invandrargruppers överrepresentation i grov brottslighet, bland annat våldtäkter, är väl dokumenterad.

Det pågår ett maktspel mellan Brå och regeringen som bland annat har resulterat i att Brå sedan 2005 inte har gjort någon ny undersökning där brottslingarnas födelseland framgår. Regeringen hävdar att Brå har fria händer att forska om vad de vill. Brå uppfattar och tillgodoser regeringens signaler om att ytterligare klarlägganden av samband mellan massinvandring och grov kriminalitet inte är önskvärda.

Aktivistiska tjänstemän 3. Statistiska Centralbyrån (SCB).

2003 ändrade SCB definitionen av vad som avses med utländsk bakgrund – ett tjänstemannabeslut med politisk innebörd. Fram till 2003 betydde utländsk bakgrund den som är född utomlands eller i Sverige av två utrikes födda föräldrar, eller född i Sverige med en inrikes och en utrikes född förälder.

Svensk bakgrund betydde född i Sverige med två inrikes födda föräldrar. I den nya definitionen (från 2003 och framåt) räknas inrikes födda med en inrikes och en utrikes född förälder som svensk bakgrund.

Simsalabim – så krympte invandrarpopulationen i Sverige dramatiskt, med cirka 11 procentenheter. Med ett pennstreck på SCB bytte mer än en halv miljon personer kategori och förvandlades från att vara andra generationens invandrare till att ha ”svensk bakgrund”.

Med den gamla definitionen har 43 procent i Stockholm utländsk bakgrund. Med den nya definitionen krymper andelen med utländsk bakgrund i Stockholm till 32,8 procent.

Lögn, förbannad lögn – och statistik.

Journalisterna.

Svenska journalister har i decennier, i samförstånd med politikerna, gjort allt för att mörklägga och underlåta att rapportera om massinvandringens negativa konsekvenser för Sverige och svenska folket. De har agerat som politiska aktivister med en egen vänsterliberal och mångkulturell agenda, drivit på massinvandringen bland annat genom att producera snyftreportage om så kallade ”flyktingar”, ofta illegala invandrare som inte har några asylskäl men ändå måste få stanna i Sverige för att det är så synd om dem.

Paradgrenen i skamlig journalistik och den form av självpåtagen mediecensur som har skadat allmänheten mest – och sänkt dess förtroende för media till bottennivåer – är journalisternas konsekvent genomförda och vänsterideologiskt betingade underlåtenhet att uppge invandrade brottslingars etnicitet.

I Björn Hägers bok ”Problempartiet” (2010) intervjuar han 26 journalister, politiska reportrar och ledarskribenter om deras inställning till Sverigedemokraterna. Ett brutalt tydligt och avslöjande exempel på när den journalistiska konsekvensneutraliteten får ge vika för överordnade ideologiska mål är Jan A Johansson, chefredaktör på Skånska Dagbladet. Han säger i boken:

”De har ju en del påståenden om invandrargrupper, brottslighet, i Malmö framförallt, där de går ut med påståenden som vi vet är sanna. Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå utan vidare därför att vi vet att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen.”

Här har vi alltså en journalist i ansvarig ställning som chefredaktör som rakt ut medger att han inte publicerar kända fakta – för att de inte stämmer överens med hans politiska uppfattning.

På det här sättet ger journalisterna dels en bild av verkligheten som inte är korrekt – men de utsätter också människor för ökad risk för att drabbas av brott, eftersom de inte får veta vilka gärningsmännen är.

Alla dem som jag har räknat upp i den här ofullständiga listan är var och en sekundärt ansvarig för gängskjutningar och annan invandrad brottslighet i Sverige. De är ansvariga för att de utan konsekvensanalyser och utan omtanke om sin egen befolkning urskiljningslöst har släppt in eller medverkat till att släppa in mer än två miljoner utlänningar, av vilka ytterst få har styrkt sin identitet med ID-handlingar eller haft några skyddsskäl.

I ett Facebookinlägg som jag publicerade på min blogg nyligen skrev Jonas W E Andersson att det allra största ansvaret för den katastrof som Sverige nu står inför ligger hos den svenska journalistkåren och de etablerade mediahusen. Ett demokratiskt samhälle kan inte fungera utan en frisk, kritisk och granskande journalistkår.

”Hade vi haft en frisk journalistkår så hade förfallet inom myndigheter och förvaltningar aldrig kunnat hända. Naiva politikers destruktiva visioner om att “avskaffa Sverige”, hade aldrig kunnat verkställas. Massmigrationen från Mellanöstern och Afrika hade aldrig blivit verklighet.

Men det har vi inte. Istället har vi en genomkorrumperad och ideologiskt extrem och folkföraktande journalistkår som samarbetar med politikerna.”

”Jag skulle tro att den gamla insuttna, privilegierade, räddhågsna, politiskt korrekta, välavlönade, feministiska, vänstersympatiserande och helt igenom urusla svenska journalistkåren länge och på allvar har trott att det är de själva – just i egenskap av sina priviligierade och tidigare statusfyllda yrkestitlar – som bestämmer vilket “narrativ” som återger verkligheten. Ja, helt enkelt vilken verklighet som ska gälla. Och inte.”

Jag instämmer oreserverat i det Jonas W E Andersson skriver om journalisternas ansvar för den situation Sverige befinner sig i. Både vad gäller grov våldsbrottslighet och i andra avseenden.

Journalisternas svek är det grövsta av alla. Journalister vet att politiker av rädsla för den så kallade ”opinionen” (skapad av media) är tvungna att gå dit journalisterna pekar. Annars kan det råka bli uthängning och mediedrev. Det är en fråga om makt, vilka som har den och vilka som inte drar sig för att utöva den på det sätt som skadar mest.

För mig som har arbetat som journalist i hela mitt vuxna liv är det oerhört smärtsamt att se hur yrket har förvanskats och förstörts av dessa lögnens, enfaldens och vulgaritetens kolportörer som säljer sin eventuella yrkesheder för en bostadsrätt på Södermalm eller villa i Bromma och dränker sitt lika eventuella samvete i ekologiskt bag-in-boxvin. Det tar på krafterna att ljuga sig igenom en hel arbetsdag.

Mitt förakt för er är gränslöst.

Jonas W E Anderssons förhoppning är också min:

”En dag kommer ansvar att utkrävas. Verkligheten vinner alltid.”