Kan vem som helst bli svensk?

Den här krönikan handlar om den absolut mest grundläggande frågan i svensk migrationspolitik. Alla åtta riksdagspartier besvarar frågan ”Kan vem som helst bli svensk?” i unison kör med ”ja”. Detta ”ja” är svaret på varför Sverige i dag ser ut som det gör.

Här finns grundorsaken till politikernas enorma svek och bedrägeri mot svenska folket. För om svenskar inte finns som etnisk grupp, om det inte går att precisera att vi är ett folk och vilka kvaliteter som kännetecknar oss – då är Sverige bara en geografisk yta som man lika gärna kan fylla med vilka människor som helst.

Vilket är exakt vad svenska politiker har gjort de senaste decennierna. Sedan 1980 har 2,3 miljoner utlänningar fått uppehållstillstånd i Sverige. I dag har var tredje eller var fjärde invånare utländsk bakgrund, beroende på hur man räknar. Bakom våra ryggar pågår ett befolkningsutbyte som innebär att etniska svenskar om bara något årtionde kommer att vara en minoritet i vårt eget land.

Här finns själva grundbulten i det gigantiska förräderiet mot oss svenskar: lögnen att alla människor är lika. Jag har inte lyckats utröna om svenska politiker efter ett halvsekels mångkulturella experiment fortfarande verkligen tror på detta. Det vore sensationellt, eftersom de har haft nästan 50 år på sig att studera experimentets katastrofala facit.

Trots alla undersökningar, rapporter, fakta och misslyckade, mångmiljonslukande ”integrationsprojekt” styrs migrationspolitiken fortfarande av föreställningen att alla människor är lika. Om utomeuropeiska invandrare inte är precis som vi när de anträder resan från sitt underutvecklade land så blir de – simsalabim! – omedelbart som svenskar när planet lyfter från Mogadishu eller Kabul, eller allra senast när de sätter fötterna på svenskt territorium.

Politikerna tror fortfarande – eller låtsas tro – på den här lögnen. De blundar hårt med båda ögonen och vägrar tro på vad varenda svensk kan se: människor är inte lika. Vi formas olika av vår bakgrund, av faktorer som kultur, religion, klimat, sociala faktorer, språk och etnicitet.

Den som vill veta mer om hur vi formas som människor rekommenderas att läsa Steven Pinkers klassiker ”Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur”. Den svenska upplagan är tyvärr slutsåld sedan länge, men boken finns på biblioteken och går att köpa på originalspråket, ”The Blank Slate”. 

Det ligger i politikers intresse att förneka genetiska och andra faktorers betydelse, att förneka vår historia och istället försöka lura i oss att vi är Legobitar utan specifika egenskaper, lätt utbytbara mot varandra. Då blir vi nämligen osäkra på vår identitet och tillhörighet och därmed lätta att flytta runt och exploateras utifrån den globala elitens behov.

Eftersom floskeln ”allas lika värde” (medvetet) förväxlas med påståendet att alla är lika är elitens förnekande av kulturella och andra skillnader massivt och tvingas på oss i gammel-skam-media varenda dag. Detta förnekande är grunden för den brutala repressionen mot dem som har invändningar mot likhetsdogmen och relativiseringen.

Ett bestående minne av det avsuttna miljöpartistiska statsrådet Åsa Romson är det här fullkomligt häpnadsväckande uttalandet i riksdagen 2012. Så här långt kan man gå vilse i den politiskt korrekta pannkakan om man är miljöpartist.

Lögnen om att alla är lika har resulterat i att politikerna har släppt in hundratusentals migranter utan asylskäl i vårt land och belönar kriminellt, destruktivt, asocialt beteende med förtur till bostad, mängder av förmåner och generösa bidrag utan att ställa ett enda krav på språkkunskaper eller anpassning till svenska lagar och normer.

När kartan inte stämmer överens med terrängen fortsätter politikerna att krampaktigt hålla fast i kartan, och de ritar om den gång på gång för att den ska passa deras syften.

Frågan om svenskhet och svensk identitet har relativiserats och tabubelagts så till den grad att många svenskar i dag knappt vågar kalla sig svenskar, än mindre hävda det självklara att Sverige är vårt land. Etnisk och nationell tillhörighet har belagts med skam och skuld. Det är sjukt. Det skulle inte vara möjligt i något annat land. Över hela världen är människor stolta över sitt ursprung, över att vara det de är och vara en del av en nation. Det är bara just vi svenskar som inte ska vara stolta över oss själva och vårt land.

Försöken att utplåna och skambelägga svensk identitet och svensk kultur är högst medvetna. Någon/några – globalister och mångkulturalister – tjänar stort på att ta vår etniska och kulturella identitet ifrån oss. Skuld och skam har genom historien alltid varit ett par av de mest effektiva verktygen för att lamslå och förtrycka ett folk, att få dig att skämmas och känna skuld för att du är den du är, att du är svensk, att du är man, har vit hy och så vidare. På det sättet kan makthavare med olika totalitära intressen söndra och härska och på sikt utplåna oss utan att vi protesterar.

För kulturrelativister och mångkulturalister spelar det ingen roll om Sverige befolkas av somalier, eritreaner och afghaner – eller av människor som är födda här och lever här sedan många generationer. Enligt den här synen kan Sveriges befolkning lätt bytas ut mot tio miljoner afrikaner utan att det gör någon skillnad.

Paradoxalt nog innebär den rådande, lögnaktiga synen på svenskhet en dubbelhet som vittnar om ett djupgående korsdrag i båda hjärnhalvorna hos dem som sätter agendan och bestämmer vad vi får tycka: att kalla en etnisk svensk för svensk är anstötligt, medan det anses hedervärt och sanningsenligt att kalla en eritrean som damp ner på Arlanda i går för ”svensk”. En ”nyanländ svensk”.

Etikettsklistrandet på invandrare utförs på ett ytterst självsvåldigt och diktatoriskt sätt av den svenska PK-eliten, utan att fråga invandrarna själva vad de tycker och vill. Majoriteten människor, oavsett nationalitet, är stolta över sitt ursprung och vill inte bli påklistrade någon annan identitet än sin egen.

Frågan är vad vi svenskar är om vi inte får kalla oss för svenskar?
”Det” eller ”hen”? En ”person”?

Och vem är egentligen svensk? För mig är det fullkomligt självklart att man är svensk om man är född i Sverige av två etniskt svenska föräldrar. Men kan man inte bli svensk – en förvärvad svenskhet?

Man kan bli svensk medborgare, men det är något helt annat. Här gör media allt för att blanda bort korten. Etnisk och kulturell identitet är ingenting som man byter som man byter skjorta när man flyttar till ett annat land.

Vi formas tidigt i en identitet och tillhörighet som blir djupt rotad inom de flesta människor. Man kan känna sig svensk och vara hur välanpassad som helst, men om man är född i ett annat land eller har fötts i Sverige av invandrade föräldrar är man inte svensk.

Undersökningar från våra nordiska grannländer visar att inte ens tredje generationens invandrare identifierar sig med det land som deras mor- eller farföräldrar har flyttat till, och de uppvisar fortfarande en högre grad av kriminalitet än den infödda befolkningen.

Självklart bär invandrare sin ursprungliga identitet inom sig, precis som svenskar gör. Och alla har rätt till sin identitet. Som svenskar känner vi ofta stolthet och samhörighet med andra människor ända ner på bynivå, människor som kommer från samma landsända, samma by som vi själva, eller från mormors eller farfars hemtrakter; skåningar med skåningar, norrbottningar med norrbottningar. Människor med ursprung i samma lilla by i Dalsland eller Västerbotten blir oftast glada när de träffar på någon från samma  by.

Samma sak gäller givetvis invandrare. Människor söker sig till andra som liknar dem själva, som de kan känna igen sig i och som bekräftar deras etniska och kulturella identitet.

Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i antropologi, har forskat om människors kultur i flera decennier. Se även en filmad intervju med honom här nedanför!

Han säger:

”Forskare brukar räkna med att det tar tre generationer att byta etnisk identitet. Det sista stadiet är när man accepteras som (etnisk) svensk. Då har man kanske bara en morfar som är kurd (till exempel) och får inga frågor om sin etniska tillhörighet. Svenskar frågar inte svenskar om de är svenskar.

Det är en process som inte går att skynda på, för då tar assimilationskravet formen av ett tvång och övergrepp. Det är också en process som är svår att förlänga när det handlar om individers ”byte”. Det kräver dels att man håller på endogami och inte gifter in medlemmar av folkmajoriteten och gifter ut andra så att gränsen försvinner.

Det kräver också att man skapar vad som brukar kallas för ”gränsbevarande mekanismer”. Romer och judar brukar vara de båda grupper som anses särskilt skickliga på etniskt försvar. Allt detta är väl utrett och tillhör sådant som jag har undervisat om i många år.”

Sverigedemokraterna har i flera år talat om ”öppen svenskhet”. Det innebär att vem som helst kan ”bli svensk” om personen ifråga lär sig språket och anpassar sig till svenska lagar och normer. Jag kan inte avgöra om synsättet bottnar i att SD verkligen tycker så, eller om det är en taktisk manöver för att anpassa sig till 7-klövern och slippa bli kallade ”rasister” för tretusende gången.

Men egentligen spelar det ingen roll. Den överhängande risken med politisk anpassning som drivs för långt är att man förlorar sin själ.

Jag delar inte SD:s synsätt. Jag tar starkt avstånd från det och upprörs in i märgen av alla försök till relativisering och utraderande av svenskars rätt till sin identitet och den tillhörighet till vårt land som tillkommer oss och bara oss – oavsett varifrån budskapet kommer.

Min identitet som etnisk svensk sedan flera generationer tillbaka är en orubblig del av den jag är. Jag är fast rotad i mitt ursprung av generationer av fattiga bönder, torpare, soldater och arbetare som har varit med och byggt Sverige under århundraden, och jag känner en oerhört stark samhörighet och lojalitet med dem. Dessutom en djup tacksamhet gentemot dem och deras arbete med att bygga Sverige till ett bra land för sina efterkommande. Det är värden som jag inte kommer att göra avkall på under min livstid.

Svensk identitet och tillhörighet är ingen förhandlingsfråga. Det är en själslig fråga med djupa dimensioner. Om vem som helst kan bli svensk, vem är då egentligen svensk? Skulle våra svenska förfäder tillåta att svenskheten devalveras på det här sättet? Absolut inte.

Här sällar sig Sverigedemokraterna till de övriga kulturrelativisterna och 7-partipolitikerna och deras oreflekterade syn på svenskhet som någonting flytande, ”öppet” och relativt.

I den gränslösa värderelativism som styr media är det ännu mer extremt. En utlänning behöver bara ha fått svenskt medborgarskap (efter fem år i landet och helt utan krav på språkkunskaper eller anpassning) för att kallas ”svensk” i media, ibland inte ens det.

”Svenskar” begår gruppvåldtäkter, ”svenskar” mördar andra ”svenskar” under tortyrliknande former i södra Spanien, och ”svenskar” reser till Syrien för att strida med IS.  Media ljuger obehindrat och helt utan skam.

Frågan om vem som är svensk ställdes nyligen på sin spets sedan en SD-kandidat till kommunfullmäktige i Växjö, Elisabeth Peterson, på Facebook länkat till en låt på youtube med titeln ”Svenskar är vita och landet är vårt”.

Vem kan säga emot det påståendet med hedern i behåll? Låten är gjord av en artist som kallar sig Kiwi.

Det skedde i februari i år men slogs upp för några dagar sedan som en sensationell nyhet i Aftonbladet. För nu är det valtider, och då är inga skamgrepp för grova. Aftonbladet kommenderar ut en inkvisitionspatrull och ”konfronterar” (trakasserar) Elisabeth Peterson.

”Man ska vara född svensk och ha svenska föräldrar” säger hon.

En åsikt som hon delar med majoriteten av svenska folket – men inte med journalisterna, politikerna och de andra landsförrädarna som går i den politiska korrekthetens strypkoppel – läs: det totalitära åsiktstvånget om att Sverige inte är svenskarnas land utan tillhör alla.

En fullmäktigekandidat blir alltså skandaliserad för att hon delat ett musikstycke på Facebook och klart och tydligt uttrycker en självklar, folkligt förankrad syn på svenskhet! Vilken ankdamm! Här rämnar Sverigedemokraternas ”öppna svenskhet”. Anpassning till döds.

Mattias Karlsson, SD:s chefsideolog, skriver på Facebook:

”Om kvällspressen kan hjälpa oss att, mittibland alla tusentals rekorderliga, trevliga, pålästa, seriösa och hårt arbetande kandidater, finna några enstaka gravt ideologiskt avvikande tokstollar som vi har missat, så är jag naturligtvis väldigt tacksam för det.”

All information är bra, eftersom den hjälper oss att fatta förhoppningsvis välinformerade och övervägda beslut. Så tack för det, Mattias Karlsson! Det är alltså uthängningar som den här i Expressen som Mattias Karlsson välkomnar.

Här – exakt här – går gränsen mellan att vara en verklig Sverigevän eller anpassliga mellanmjölksvarianter i synen på svenska folket. I årtionden har vår tillhörighet och stolthet över att vara svenskar tagits ifrån oss, skickats på hjärntvätt, blivit stampad på. Vi har fått veta att det inte finns något svenskt folk, och att Sverige inte är vårt land utan tillhör alla som har lust att komma hit, bit för bit erövra vårt lands resurser och låta sig försörjas av oss.

Nu räcker det!

När vi försöker bilda oss en uppfattning om vilka frågor som är viktiga i valet den 9 september har vi naturligtvis individuella uppfattningar och infallsvinklar. För mig är frågan om vår svenska identitet och rätten till vårt land absolut grundläggande.

Om vi inte gör oss medvetna om var vi står och tar ställning i den frågan samtycker vi till att Sverige fortsätter att tas ifrån oss, bit för bit, och att folkutbytet fortsätter.
Det tänker jag inte medverka till.

 

Hör professor Karl-Olov Arnstberg tala om svensk kultur.

MER LÄSNING

Håkan Johansson, Samhällsnytt: Nedärvd essens.

Mats Dagerlind, Samhällsnytt: Kanske större problem att invandrare röstar än att de inte gör det.

Malcom Kyeyune, Kvartal: Gruppvåld mot “de andra” – inte bara våldtäkt.