Skrikvänstern äter sig själv

Hon intar den offentliga scenen som om det är självklart att just hon ska hålla i taktpinnen och dirigera föreställningen. Hon är övertygad om att hon har rätt att sabotera ett demokratiskt torgmöte. Omkring sig har hon samlat en mobb av invandrare. De utgör de ynkliga trupper hon har lyckats skrapa ihop. Invandrarna är hennes nyttiga idioter i vänsterns kamp mot yttrandefrihet.

Vi befinner oss i Uddevalla. Det är torsdagen den 30 augusti 2018, mitt i valrörelsens slutskede. Det nya partiet Alternativ för Sverige håller ett av 50 offentliga torgmöten under sin valturné i hela landet. På varje plats har människor mött upp för att lyssna på vad ett nytt parti har att säga, och på varje plats har de tagits emot med applåder och entusiasm.

I några städer har också den obligatoriska skrik- och gapvänstern infunnit sig för att försöka kränga sin trötta antirasism och vråla sin utnötta ramsa ”Inga rasister på våra gator”. Säga vad man vill om skrik- och gapvänstern, men förnyelse är inte deras starka sida. Inte många i de horder av pubertala vrålapor som mobiliserats i ”protesterna” har ett arbete och försörjer sig själva.

Än mindre har de någonsin betalat en enda skattekrona. Det är inte deras gator som de skriker och gapar om. Gatorna tillhör dem som arbetar och betalar skatt i Sverige. Det är enbart skrikvänsterns brist på självinsikt som hindrar dem från att inse sin obefintliga delaktighet i samhällsekonomin och dra den logiska slutsatsen att de bör hålla käften tills de har vuxit upp och i bästa fall börjat ta någon form av samhällsansvar.

De värsta mötesstörningarna vid Alternativ för Sveriges torgmöten har hittills utspelat sig i Umeå, Uppsala och Göteborg – universitetsstäder som utgör drivhus och mylla med hög halt av kogödsel för den mest extrema skrik- och gapvänstern. En mylla där de, försörjda av staten och utan att besväras av arbete eller vanliga människors verklighet, kan hänge sig åt sina perverterade idéer om genus, identitetspolitik och annat trams.

Sjukan sprider sig från USA till svenska universitet. Under 1960-talet var amerikanska universitet säte för Free Speech Movement, som uttryckligen hade som mål att garantera studenternas rätt till yttrandefrihet och politisk verksamhet. Nu blir det allt vanligare att gästande föreläsare tystas eller saboteras av så kallade anti-fascistiska och feministiska vänsterrörelser, eftersom personerna ifråga anses vara ”fascister”.

I stället krävs att så kallade ”safe spaces” upprättas, där inga kritiska åsikter får yttras. Det är vänsterns dröm i ett nötskal – ett samhälle som hyllar ”tolerans”, men där ingen får uttrycka något annat än av vänstern godkända åsikter.

Effekten blir bisarr när vänsterns uppbåd manifesterar att de inte har koll på någonting och häver upp sina målbrottsröster à la tuppkycklingar och späda ”Jag vet ingenting om någonting”-flickröster i protest mot att våldtäktsmän ska utvisas, eller att fattigpensionärer ska slippa panta burkar för att inte behöva svälta.

Vänstern anser alltså att dömda våldtäktsmän ska få stanna kvar i Sverige och våldta fler svenska kvinnor (ingen insikt om att de själva kan bli nästa offer), och att fattigpensionärer – de som har byggt vårt land – gärna får svälta ihjäl. Humanism, någon? De fattar inte ens att de med sitt uppträdande, sitt skränande, sina burop och totala brist på sakargument ger kraftfullt eftertryck åt Alternativ för Sveriges argumentation.

Hur vilse och förtappad kan vänstern bli? Torgmötet i Uddevalla visar att den kan bli hur förtappad och vilse som helst. Ewa Espling är ett tydligt exempel. Ingen som har sett Alternativ för Sveriges torgmöte i Uddevalla kan ha undgått att lägga märke till hur den här kommunistkvinnan skämmer ut sig och den stad hon bor i. I röd jacka med ett stort V på ryggen agerar hon som den värsta demonregissör när hon dirigerar den mobb av invandrare som hon har lyckats skrapa ihop. Vänsterpartiets rekryteringsunderlag bland infödda svenskar är nämligen påtagligt tunt.

Hela mötet i Uddevalla kan ses här.

Den här kvinnan är alltså 56 år gammal. Hon sitter i kommunfullmäktige och i vänsterpartiets styrelse i Uddevalla. Efter att ha gjort allt hon kunnat för att störa torgmötet skriver hon på Facebook – uppenbarligen helt omedveten om att hon framstår som lindrigt begåvad:

Fullmäktigeledamoten och vänsterpartisten Evy Gahnström, 67, utmärker sig också på torgmötet. Hon står och skriker med uppenbar avsikt att överrösta talarna och måste ledas bort av polis.

De här båda vänsterextrema kvinnorna har allt välstånd de kan önska sig – men identifierar sig som proletärer. De har också de största politiska och demokratiska plattformar man kan ha i en kommun. Båda har obegränsade möjligheter att föra fram sina åsikter i talad och skriven debatt och att fatta politiska beslut. Ändå drar de sig inte för att göra allt de kan för att sabotera ett demokratiskt torgmöte i valrörelsen. De ger var och en begreppet ”batikhäxa” ett ansikte, och det är beklämmande att se två äldre kvinnor förnedra sig så till den grad.

Efter cirka 43 minuter går invandrare till attack mot riksdagskandidaterna Markus Jonsson och Per Sefastsson, kastar ägg och sparkar på den minibuss som AfS-representanterna färdas i. Då har Ewa Espling under mer än en timme medvetet hetsat invandrarmobben mot talarna, dirigerat dem, instruerat dem när de ska skrika och när de ska göra obscena gester.

Här berättar Per Sefastsson om misshandel och kravaller i Uddevalla.

Hur mycket förstår de som inte behärskar svenska språket av den absurda teater som Ewa Espling har rekryterat dem till? En sak förstår de, för det är kontentan av all information de har fått sedan de satte fötterna på svensk mark: de är offer. Dessa starka, driftiga unga män som har betalat tiotusentals kronor till människosmugglare och lyckats ta sig igenom en lång rad säkra länder för att komma till Sverige, där bidragen regnar över dem – här ses de plötsligt som hjälplösa stackars offer.

Det passar perfekt in i vänsterns gamla marxistiska agenda med stereotyperna ”förtryckare” och ”förtryckta”. Det är alltså vi som tar emot migranterna, släpper in dem i vårt land utan ID-kontroller och försörjer dem som är förtryckarna. Det bilden nedan visar är uppenbarligen det Uddevalla som vänstern vill se. Muslimer som invaderar staden, kräver mängder av särrättigheter och vänder rumpan i vädret.

Vad är det för fel på vänstern? Den har helt enkelt inte fattat att vi efter ett halvsekels antidemokratiskt megafonskrikande och saxofontutande à la extremisten Dror Feiler är grundligt trötta på dem. Att vi befinner oss i en fas där vänstern har gått totalt vilse och äter sig själv, och att folkmajoriteten vill se en helt annan politik än en uttjatad marxism som passerade bäst före-datum för hundra år sedan.

Vänstern är på kollisionskurs med sig själv och har hamnat i en återvändsgränd. Eftersom de inte har folket på sin sida och inte har några utsikter att uppnå sin dödsbringande kommunistiska utopi (prövad med katastrofala följder i Sovjetblocket i 74 år) måste den rådande kulturen och människors kärlek till det egna landet förtryckas, all debatt och yttrandefrihet kontrolleras och förbjudas tills alla uttryck för andra åsikter än vänsterns egna har tystats.

”Således ser sig vänstern moraliskt berättigad att tvinga fram det progressiva samhälle som i verkligheten aldrig kommer att besannas” skriver historikern Nicolas von Kraemer i Hufvudstadsbladet.

Det som vänstern inte lyckas reda ut är att de har blivit en integrerad del av den maktelit som de tidigare ansåg sig bekämpa. Med deras egen terminologi: de har gått från att se sig som förtryckta till att bli förtryckare. De har gjort en klassresa från rebellisk kraft till härskande kulturetablissemang som besitter varenda post i kulturlivet. Från kulturell motmakt till kulturpoliser.

Från sina nya elitpositioner uppmuntrar och finansierar de menskonst i tunnelbanan, målningar av blå jättepenisar på husväggar och annat som vanliga människor anser hör hemma i privatlivet och inte vill få kastat i ansiktet när de är på väg till jobbet.

Den här målningen av den brittiske pre-rafaelitiske konstnären John William Waterhouse (1849-1917) väckte däremot ramaskrin från de radikala vänsterfeministerna, som gärna sväljer menskonst och blå jättepenisar men inte står ut med bilder på vackra unga kvinnor.

Det fick konstmuséet i Manchester att i januari ta ner målningen och sluta sälja vykort med målningen i muséishopen. Efter en proteststorm från vanliga muséibesökare hängde muséet upp målningen igen. Aktionen är bara ett av otaliga exempel på vänsterns diktaturfasoner; de anser sig ha rätten att avgöra vad som får visas, målas, yttras och tyckas.

Sedan årtionden prånglar de ut sitt eget vänsterperspektiv i vartenda program i public service. Det är så självklart för dem att de inte ens inser hur snedvridna och fel ute de är i allt; nyhetsvärdering, val av infallsvinkel, val av intervjuobjekt, vilka frågor som ställs, analys av materialets innebörd och tendentiösa slutsatser som skulle göra Kim Jong Un grön av avund.

De representanter för kulturetablissemanget som låtsas vara bohemer i trasiga jeans och otvättat hår är i själva verket bekväma, privilegierade livsstilsmissbrukare som lever gott på konstnärsstipendier, presstöd och andra statliga bidragsformer. Det postrevolutionära dammet ligger tjockt över den 68-vänster som i dag bebor bostadsrätter på Södermalm i Stockholm, villor i Bromma och skärgårdsfastigheter i Dalarö. Den rebelliska fernissan har flagnat, och under den ekar bara trötta, ihåliga slagord som inte längre har någon innebörd eller giltighet för någon.

Efter att de ägt tolkningsföreträdet i ett halvt sekel och utnyttjat det för att genomsyra hela Västvärlden med sin sjuka kulturmarxism, sitt våld och sina förryckta totalitära läror är vänstern på väg mot utplåning. Vänstern har nämligen aldrig fått folket med sig, annat än med tvång och i diktatur.

Alltmer desperat försöker den behålla den inövade rollen som revolutionär och förtryckt. Sitt grundproblem lyckas man inte lösa: vänstern kan inte acceptera sin egen maktposition, eftersom det ställer den på direkt kollisionskurs med sig själv. Det vi ser av deras beteende i Uddevalla, Umeå, Uppsala och andra städer är dödsryckningarna.

 

MER LÄSNING

Nicolas von Kraemer: Vänsterns klassresa mot puritanism och regression.

Jan Tullberg: Vänsterns intolerans.

Karl-Olov Arnstberg: Vänsterns feltänk.

Ledare Norrköpings Tidningar: Våld kan inte ursäktas som politiskt medel.

Min podd om 68-vänstern.