De röda khmererna i Stockholms stadshus attackerar demokratin

När eliten identifierar en växande opposition som ett tillräckligt stort hot mot sin egen maktutövning och sitt eget maktmissbruk – just precis då – går den till attack. Oftast sker det som angrepp på yttrandefriheten.

Den tidpunkt när repressionen slår till är därför en intressant mätare på exakt var maktens smärtpunkt ligger och vad den säger om det makteliten vill dölja.

När Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård (s) försöker hindra det nya politiska partiet Alternativ för Sverige att hålla ett avslutande möte på sin valturné i Kungsträdgården på fredag – trots att partiet har fått tillstånd av Polisen – avslöjar hon maktens totalitära ansikte hos de röd-grön-rosa khmererna i Stockholms stadshus. Det är inte första gången.

Intressant här är Karin Wanngårds definition av ”stockholmare” och ”medborgare”. Varför skulle stockholmarna och medborgarna inte känna att stadens politiker står på deras sida om ett demokratiskt politiskt parti håller möte i Kungsträdgården? Här döljer sig en gravad hund, och detta är vad det handlar om: i Stockholms stad har nu 37,9 procent av invånarna utländsk bakgrund. Se tabell på Affes statistikblogg.

Mer än var tredje invånare har alltså icke-svenskt ursprung. Risken är stor att några känsliga individer skulle känna sig ”kränkta” av att få höra att Sverige är svenskarnas land, och den risken vågar inte de röd-grön-rosa khmererna i Stockholms stadshus ta. Det är invandrarna de ömmar för, det är där de har sin lojalitet, inte hos svenska folket. Det visar de gång efter annan i attityder och beslut.

De röda khmererna i Stadshuset är totalt identifierade med det mångkulturella befolkningsexperimentet. Som finansborgarråd i Sveriges största stad är Karin Wanngård en nyckelfigur i socialdemokraternas maktstrategi att slå ner alla försök att ifrågasätta, debattera eller kritisera massinvandring och mångkultur. Jag återkommer till hennes roll i sammanhanget.

Sedan valet 2014 har Stockholms stadshus förvandlats till ett hönshus, där en kvinnlig majoritet bestående av miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokraterna och Feministiskt initiativ (Fi) vanstyr Stockholms kommun. Majoriteten i hönshuset har bland annat infört så kallad ”feministisk snöröjning”, till stockholmarnas förtvivlan.

En politiker från Fi, Sissela Nordling Blanco, arvoderas på heltid med skattepengar för att upprätthålla en tjänst i ett råd för mänskliga rättigheter – på kommunal nivå. Hon anser dock inte att ett demokratiskt parti som deltar i valrörelsen har mänskliga rättigheter att yttra sig.

Polisen har redan gett tillstånd för Alternativ för Sveriges sammankomst i Kungsträdgården. Att politiker på det här sättet ingriper i en valrörelse och försöker hindra ett demokratiskt parti som kandiderar till riksdagen från att hålla ett offentligt möte är minst sagt uppseendeväckande, och ordern kommer sannolikt från en nivå ett snäpp högre – i det här fallet från Karin Wanngårds partiledning i socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen 68 i Stockholm.

I samband med Alternativ för Sveriges valturné med 50 torgmöten i landet har socialdemokraterna uppfattat att partiet har en möjlighet att väljas in i riksdagen. Därmed förvandlas partiet till ett hot mot den cementerade 7-klöverpolitiken och i synnerhet mot socialdemokraterna, ett hot som måste oskadliggöras. ”Hotet” från AfS består i att de avslöjar 7-partiets kompakta väv av lögner som genomsyrar allt från media till aktivistiska myndigheter, det AfS kallar ”det politiska träsket”.

Det är i exakt sådana lägen makteliten blir desperat och går till motattack. Allting tyder på att de är tagna på sängen. Ett nytt uppstickarparti var det sista 7-klövern önskade sig inför valet. Inför känslan av hot handlar socialdemokraterna och de övriga vänsterextremisterna i Stadshuset helt irrationellt.

Det kvinnliga systerskapet i Stockholms hönshus får till och med det som ska föreställa borgerlig opposition, oppositionsborgarrådet Lotta Edholm (L), att välkomna socialdemokraternas och Fi:s attack mot yttrande- och mötesfriheten.

Lotta Edholm (L) gillar att yttrandefriheten stryps i Stockholms stad.

Notera att en så kallad frihetlig liberal vill begränsa mötes- och yttrandefriheten! I ett pressmeddelande säger hon:

”Jag tycker att det är bra att staden satt ner foten och avbokat evenemanget. Det är extremt olämpligt att rasistiska och antidemokratiska aktörer som Alternativ för Sverige och därtill knutna personer håller evenemang i lokaler eller på mark som Stockholms stad äger.”

Alternativ för Sverige har som sagt redan fått tillstånd av Polisen att genomföra sin sammankomst i Kungsträdgården och kommer att hålla mötet utan att bry sig om paniksignalerna från Karin Wanngård. Tillståndet för allmän sammankomst gäller.

”Vi har inga skäl att upphäva beslutet om allmän sammankomst. Det skulle kräva mycket allvarliga omständigheter som tillkommer, men några sådana är inte aktuella just nu” säger Carolina Paasikivi, biträdande kommenderingschef vid Stockholmspolisen.

Alternativ för Sverige har anmält Stockholms stad för otillbörlig valpåverkan.

Det kan vara intressant att påminna om vad Karin Wanngård har gjort under sina fyra år som finansborgarråd i Stockholm. Våren 2015 tilldrog sig hon och hennes röd-grön-rosa trojka landsomfattande och internationell uppmärksamhet när de föreslog att återvändande IS-jihadister skulle belönas med lägenhet, praktikjobb och bidrag när de mördat och våldtagit färdigt och kom tillbaka till Stockholm.

Samtidigt som rapporter om IS-jihadisternas fruktansvärda brott mot civilbefolkningen duggade tätt beslutade socialnämnden i Stockholm om vad som kallades ”en strategi mot våldsbejakande extremism”. Strategin visade sig handla om ett långtgående gullande och daddande och mängder av belöningar för de barbarer som återvänder från slagfältet, halshuggningarna och barnvåldtäkterna.

De hemvändande krigarna fick framför allt inte stigmatiseras. Barbarerna skulle inkluderas och få ett hjärtligt mottagande så att de kände sig varmt välkomna tillbaka, ansåg socialnämndens röd-grön-rosa majoritet.

I det niosidiga strategidokument som utgjorde beslutsunderlag kallades det “anpassade inkluderande insatser”. Insatserna var bland annat:

Hälsoinsatser (vård inklusive psykiatrisk vård) för personer som deltagit i strid.

Försörjning och arbete (samarbete mellan socialtjänstens försörjningsstöd, Jobbtorg och andra insatser vid arbetsmarknadsförvaltningen, samt länk till arbetsförmedling).

Bostad. “Boendefrågan är en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet” står det i det anonyma dokumentet.

Som den absoluta pricken över i i Stockholms stads strategidokument kom det obligatoriska genusperspektivet som skulle tillämpas även på IS’ halshuggarbrigader:

”Oavsett bakomliggande anledning behöver arbetet för att motverka våldsbejakande extremism utvecklas strategiskt. Och det är viktigt att i detta arbete beakta ett genusperspektiv. (…) Stadens insatser ska inrymma ett genusperspektiv för att säkerställa att stödet anpassas till allas behov.”

Genuskurser biter säkert på världens mest kallblodiga mördare. Ansvarig för beslutet var vikarierande socialborgarrådet Ewa Larsson, en typisk miljöpartist med hjärtat till vänster och huvudet under armen.

Jag skrev en krönika om landsförrädarna i Stockholms stadshus, publicerad den 23 maj 2015. Beslutet fick dras tillbaka efter att den politiska oppositionen i stadshuset för en gångs skull gjorde rätt för sig och protesterade. I den nya texten ändrades innehållet bland annat till att ”staden inte ska vidta åtgärder som kan uppfattas premiera eller belöna brottsliga handlingar”.

Låt mig kort påminna om att 2015 var året då framför allt Sverige men även resten av Europa befann sig i en masspsykos på grund av det som kallades ”flyktingkris”, men i själva verket var en iscensatt invasion  från Mellanöstern och Afrika, sedan EU:s yttre gränsskydd brutit ihop.

Till Sverige kom 162 877 asylsökande, av vilka merparten var unga friska män, ekonomiska migranter som inte flydde från krig och som saknade asylskäl. 35 369 var så kallade ”ensamkommande barn”, unga män av vilka omkring 80 procent ljög om att de var minderåriga för att få en gräddfil till uppehållstillstånd. Kvinnor och barn hade männen lämnat bakom sig för att själva sätta sig i säkerhet i Sverige.

2015 var året då statsminister Stefan Löfven (s) stod på Medborgarplatsen i Stockholm och sa ”Mitt Europa bygger inga murar”.

2015 var också året när repressionen mot regim- och invandringskritiker trappades upp till formlig häxjakt och förföljelse i form av upprepade, oannonserade hembesök hos kritiska skribenter och uthängning, smutskastning och skandalisering i stora riksmedia.

Jag var en av dem som utsattes för upprepade ofredanden, både vid min bostad och mitt fritidshus, av de lejda lakejerna Niklas Orrenius från Dagens Nyheter och Annika Hamrud från Expressen, och uthängningar och mediedrev i landets alla stora media. Hela landet befann sig i masspsykos, och vansinnet kulminerade för exakt tre år sedan, den första veckan i september 2015. 

Mekanismerna bakom mediedrev och uthängningar då och Karin Wanngårds försök att stoppa Alternativ för Sveriges möte i Kungsträdgården på fredag är exakt desamma. Det är när eliten identifierar en växande opposition som ett tillräckligt stort hot mot sin egen maktutövning och sitt eget maktmissbruk – just precis då – som den går till attack. Och oftast sker det som angrepp på yttrandefriheten. Angrepp vars syfte är att skrämma och tysta.

Lärde sig Karin Wanngård någonting av underkännandet av daltstrategin för återvändande IS-jihadister? Nej.

Två år senare, fredagseftermiddagen den 7 april 2017, drabbades Stockholm av ett bestialiskt islamistiskt terrordåd när den illegale uzbeken Rakhmat Akilov körde en stulen lastbil längs Drottninggatan för att meja ner så många människor som möjligt. Fem människor dödades, femton skadades.

Ett islamistiskt terrordåd mitt i Stockholm. Skräck och fasa! Här förelåg uppenbar risk för att människor skulle se ett samband mellan massinvandring och islamistisk jihad mot oskyldiga svenskar. Som elvaåriga Ebba Åkerlund, ett av Rakhmat Akilovs offer på Drottninggatan. Hon dödades när hon var på väg hem från skolan.

De röda khmererna i Stockholms stadshus kunde inte ta risken att befolkningen skulle börja se sambandet mellan ansvarslös invandring och risken för vem som helst att bli dödad i ett islamistiskt terrordåd. Snabbt – uppseendeväckande snabbt – organiserades en så kallad ”kärleksmanifestation” på Sergels torg i Stockholm.

Den som behöver bli påmind om den vedervärdiga uppvisning i förljugenhet, manipulation och maktens arrogans inför ett fruktansvärt terrordåd rekommenderas att se Swebb-tv:s film om ”Kärleksmanifestationen – övergrepp på ett folk i sorg”.

Det är något av det mest skrämmande och motbjudande jag har sett, och jag tvivlar inte en sekund på att planen för att avleda och manipulera befolkningens sorg och rädsla låg färdig i Karin Wanngårds skrivbordslåda, och att en omedelbar order att sätta planen i verket utgick från den socialdemokratiska partiledningen: ”Verkställ!”

Stadens styrande visste att ett terrordåd skulle komma. De är väl medvetna om att urskiljningslös massinvandring från tredje världen resulterar i just islamistiska terrordåd, mord, våldtäkter, äldrerån, gängskjutningar och annan mångkultur. Men de vill till varje pris genomföra det mångkulturella befolkningsexperimentet och folkutbytet, kosta vad det kosta vill. Det pris svenskarna betalar intresserar dem inte.

Ytterligare ett exempel på Karin Wanngårds diktaturfasoner: När den norska invandrings- och integrationsministern Sylvi Listhaug besökte Rinkeby för ett år sedan ställde Wanngård in sitt möte med Listhaug – och krävde en ursäkt för att Sylvi Listhaug besökt Rinkeby och pekat ut den ökända Stockholmsförorten som det stora skräckexemplet på misslyckad integration.

Samtidigt som jag skriver den här krönikan får jag en ny bok i brevlådan; ”Identitär. Ett uppbrotts historia”. Boken är skriven av Martin Sellner, ledare för Österrikes identitära rörelse IBÖ, och översatt av Karl-Olov Arnstberg. Boken kommer att presenteras vid den alternativa bokmässa den 29-30 september som sponsras av Nya Tider och förlaget Alternamedia. Den kan beställas här.

”Identitär!” är ett slags bruksanvisning för hur unga människor ska
gå till väga för att få tillbaka sitt land efter föräldragenerationens
katastrofala identitetspolitik.

Martin Sellner skriver:

”Om man vill ändra politiken måste man ändra metapolitiken, och därvid är det nödvändigt att ingripa i maktens kretslopp. Motståndaren är den styrande ideologin, och dess maktmedel är medierna, som producerar sina bilder och begrepp.

Målet är att avslöja och attackera denna ideologi i dess symboliska representativitet, samtidigt som man bygger upp en alternativ vision. Så många människor som möjligt måste förlora tålamodet med den härskande mångkulturella ideologin och ”logga ut” ur maktens gamla kretslopp.”

”När tre procent av befolkningen inte längre erkänner härskarnas auktoritet och vägrar att lyda finns det en 80- till 90-procentig chans för varje motståndskraft som kanaliserar detta missnöje att lyckas, oavsett om det handlar om ett parti eller en utomparlamentarisk opposition. Varje person som tar emot ett flygblad eller klickar på en viral video eller bild, ser en banderoll eller läser en tidningsartikel om en aktion kan då ”logga ut” från den härskande ideologin.”

”Ju mer legitim en protesthandling verkar för den breda massan, desto mer motbjudande och illegitima uppfattas repressionsåtgärderna mot den.”

”Man utnyttjar den dominerande ideologins inre motsägelser och definierar om deras begrepp och idéer om vad som är möjligt. (Luther accepterade inte anklagelsen om kätteri, utan vände den till sin fördel).”

Så långt Martin Sellner och hans bok ”Identitär!”. Så vad har detta med svensk politik, Alternativ för Sverige, riksdagsvalet och de röda khmererna i Stockholms stadshus att göra? En hel del. Jag har följt några av Alternativ för Sveriges livesända torgmöten under deras valturné i 50 kommuner. En av deras utgångspunkter är den här:

”Det går inte att stoppa en idé vars tid är inne.”

Formuleringen har tillskrivits både den franske författaren Victor Hugo (1802-1885) och Gustave Aimard (1818-1883) i dennes roman ”Les Francs-Tireurs” (1861):

”There is something more powerful than the brute force of bayonets: it is the idea whose time has come and hour struck.”
(”Il y a quelque chose de plus puissant que la force brutale des baïonnettes: c’est l’idée dont le temps est venu et l’heure est sonnée.”)

Det är sant, liksom att en idé kan vara hur bra som helst, men om dess tid inte är inne är den dömd att inte få förankring i folkdjupet. Påståendet om en idé vars tid är inne visar att Alternativ för Sverige arbetar på ett metapolitiskt plan, med idén om en politik som bygger på att svenska folket känner igen sig i budskapet och har en mental beredskap för att instämma i partiets kärnfrågor; framför allt återvandring av minst 500 000 invandrare som begår brott, har fuskat sig in i Sverige med falska uppgifter eller ohederligt utnyttjar den svenska välfärden.

Det skulle inte gå att få respons för det budskapet om det inte fanns en latent acceptans i det svenska folkdjupet. Först efter valet vet vi om Alternativ för Sverige får tillräckligt många röster för att passera 4-procentsspärren och komma in i riksdagen.

Sverigedemokraterna har varit vägröjare under många år, och utan deras arbete hade Alternativ för Sveriges existens och budskap knappast varit möjliga. Många av de ledande namnen, som partiledaren Gustav Kasselstrand, vice partiledaren William Hahne och riksdagsmannen Jeff Ahl, liksom Mikael Jansson, är utbrytare från Sverigedemokraterna.

Men i sina ansträngningar att inte stöta sig med moderaterna och andra partier i 7-klövern som SD kan komma att bilda regering med efter valet har partiet anpassat sig, blivit slätkammat och gett upp flera av de frågor som de valdes in för att driva i valet 2010. Återvandringen har tonats ner och nämns knappast längre. I sitt tal i Almedalen sa Jimmie Åkesson ”Sverige har alltid haft invandring och kommer alltid att ha invandring.”

Senare har han sagt att ”ingen invandrare ska skickas hem till sitt hemland”. I sin strävan efter att anpassa sig till 7-klövern har SD blivit ett parti bland andra, ett åttonde blad i 7-klövern. Partiet lider dessutom av vad som inom psykologin brukar kallas ”The Battered-Child Syndrome”, en diagnos på barn som blivit allvarligt misshandlade av sina föräldrar men utplånar sig, försöker vara ”snällt” och gör allt som står i dess makt för att vinna föräldrarnas kärlek.

Sverigedemokraterna har mer än något annat parti i svensk historia blivit mobbade, demoniserade, stigmatiserade, beljugna, smutskastade, uthängda av samtliga andra partier i ett vedervärdigt samarbete med Sveriges ynkliga och skamliga journalistkår. Hatet har flödet fritt och projicerats hejvilt på det enda parti som hittills har vågat utmana maktelitens lögner om massinvandringens och mångkulturens välsignelser.

Det är mer än vad någon enda människa ska behöva stå ut med. Självklart har mobbingen och hatprojektionerna satt djupa spår hos dem som har blivit utsatta, år efter år. Sådana sår kan bli så djupa att de behöver mycket lång tid för att läka, och alla läker inte utan blir ett bestående syndrom i likhet med PTSD, posttraumatisk stress. Symtomen är ofta svåra och kan vara invalidiserande för den som drabbas; depression, ångest, mardrömmar, sömnproblem, koncentrationssvårigheter och personlighetsförändring.

Sverigedemokraterna har banat vägen. De har gjort ett fantastiskt arbete för svenska folket under sina två mandatperioder hittills, och det vore egendomligt om det inte kommer att avspegla sig i valresultatet.

Men under de här två mandatperioderna har Sverige inte stått stilla. På grund av 7-klöverns migrationspolitik har massinvandringen och det mångkulturella folkutbytesprojektet bara fortsatt, utan att svenska folket är tillfrågat. Vem skulle ha röstat för skenande våldtäktsstatistik, utbyte av svenska folket mot utomeuropéer från tredje världen, islamisering, moskéer och böneutrop, terrordåd, gängskjutningar på öppen gata, en kvinnosyn från 600-talet, plundring av välfärdssystemen, en skola i fritt fall, etniska enklaver med sharialagar – om vi fått välja?

Inte jag. Knappast någon annan svensk heller.

Under samma tid har allt fler svenskar börjat vakna ur dvalan och genomskådar politikernas och medias lögner. Det är ett brutalt uppvaknande, och den som har vaknat kan aldrig somna om igen. Jag upplever att rörelsen och vakenhetsnivån i det kollektiva medvetandet har förändrats under de gångna åtta åren, i synnerhet det senaste året. I vilken grad kommer valresultatet att visa.

Kanske börjar det svenska folket bli redo att frigöra sig från de mångkulturella drogdimmorna och se den katastrofala verklighet politiker och journalister med gemensamma ansträngningar har tvingat på oss? Den svåraste fasen är när man upptäcker att man har blivit grundlurad av politikerna. Då väcks ett raseri som den politiska klassen har all anledning att frukta.

När jag började skriva invandringskritiska krönikor på den danska bloggen Snaphanen våren 2010 kände jag mig ganska ensam i min opposition mot den påtvingade mångkulturen. Det gör jag inte längre. Mina böcker och vid det här laget hundratals krönikor är en liten del av det uppvaknande som pågår i Sverige och speglas i en ständigt växande flora av alternativa media.

Att nu få reda på att SD aktivt har motarbetat oss som arbetar ideéllt i alternativmedia genom att förbjuda sina medlemmar att länka dit känns… ska vi säga … – en smula otacksamt? SD-vänliga sajter som Samhällsnytt skulle ”undvikas”.

Varje tid kräver sina egna lösningar. Varje tid kräver sin politik och sina företrädare. Allt fler människors egna erfarenheter av mångkulturen i sin vardag, plus att SD och vi som arbetar i alternativmedia har gjort vad vi har kunnat för att upplysa människor, få dem att se sammanhang, ge dem fakta och helhetsbilder, har berett marken och gjort det möjligt för ett nytt parti som Alternativ för Sverige att få gehör hos bredare lager av folket och kanske komma in i riksdagen. Om inte i det här valet så 2022.

Det här är ett av deras 50 torgmöten, torsdagen den 5 september i Kalmar.

När jag har sett några av Alternativ för Sveriges torgmöten har jag dragit slutsatsen att de redan har gjort en stor politisk insats, helt oberoende av om de kommer in i riksdagen. Den insatsen består i att de har lyssnat in det som pågår i det svenska folkdjupet – och uttrycker sig med klarspråk på ett sätt som vanliga svenskar förstår och kan identifiera som hederligt. Framför allt har de utmanat rädslan och fegheten, de största hindren för all utveckling.

På det sättet har de rensat luften från omätliga mängder semantisk och politisk dynga som har förorenat det svenska debattklimatet i årtionden och i princip gjort det omöjligt för vanliga människor att uttrycka invandrings- och maktkritiska åsikter utan att få en massa oberättigade invektiv kastade emot sig.

Alldeles oavsett hur det går med återvandringen (som alla styrande krafter kommer att bekämpa med näbbar och klor) har Alternativ för Sverige redan gjort en enorm insats genom att gå i bräschen för yttrandefriheten. Att göra det förbjudna tillåtet. Att med rättframhet och oräddhet kalla saker för deras rätta namn.

Trots den röda socialistmaffian i Stockholms stadshus håller Alternativ för Sverige  sitt avslutande möte inför valet på fredag klockan 12 i Kungsträdgården, Stockholm.