Utvecklingens pris. En samtidskrönika.

Ett hus. Allting börjar med ett hus.

Mitt första hus låg i Bollnäs, alldeles intill kyrkan.

På den gamla flygbilden över Bollnäs är mormors hus markerat med en röd ring.

Många pusselbitar faller på plats när man blir äldre. Man börjar skönja mönster, trådar, sammanhang. Det blir lättare att se den större bilden, den som döljer sig under den iakttagbara ytan, under  den allmänt vedertagna bildens lackerade finish. Djupt under.

Med årens befrielse från den värsta barlasten av illusioner tror man sig se Sanningen. Men sanningen är en bedräglig huldra som gäckande försvinner bakom närmsta träd och strax framträder i ny skepnad. Föränderlighet är hennes väsen, trolöshet hennes kännemärke.

Allting börjar med ett hus. Mitt första hus låg i Bollnäs, alldeles intill kyrkan. Jag skriver ”låg”, för det exproprierades och revs på 1950-talet. Den begynnande bilismen var ett faktum, och vägen skulle fram. Rivningen var ett nidingsdåd, ett av de tusentals och åter tusentals brott som har begåtts mot svenska städer. Jag har sörjt rivningen i hela mitt liv.

Det var mormor som ägde huset. Det var stort, rymde åtta lägenheter. Morfar hade köpt huset 1935, som en investering. Mormor bodde i en av lägenheterna sedan hon blev änka, tre år innan jag föddes. Mina föräldrar och jag bodde i en lägenhet, och min moster och morbror i en.

Alla lägenheter hade trägolv, högt i tak och kakelugnar och luktade gott av trä och vedeldade brasor. Sådant är eftertraktat nu, men då betydde det mest ett evigt slit med vedhuggning och eldning. Det var före centralvärmens tid.

I mitt minne är mormors hus i Säversta det vackraste av alla hus, med färgat glas i ytterdörrarnas fönsterrutor och den breda, svängda trappan upp till övervåningen. Trappräcket var en skönhetsupplevelse i sig med konstrikt svarvade balustrar. Jag kan höra knarret i trägolven, den sprakande elden i kakelugnen och känna den friska, goda doften av björkved.

Indraget rinnande vatten var en lyx på 1940-talet. Till och med den gemensamma toaletten ute på svalen hade ett kulturvärde med träsits och överspolning med kedja och porslinshandtag som man skulle dra i för att utlösa ett Niagarafall. Jag kan ha fel, men jag vill minnas att sitsen var gjord av ek med sin typiska ådring. I så fall ett snäpp finare än vanliga plebejiska sitsar av furu. Toalettpapperet bestod av små, glatta ark, helt odugliga för sin uppgift.

Och glasverandorna! Men när jag tittar på bilderna ser jag att minnet har lurat mig. Där finns inga glasverandor. Kanske är det de vackra fönstren med handblåst glas jag minns. Varje juldagsmorgon skimrade de magiskt när moster tände levande ljus som speglade sig i glasrutorna medan bjällrorna pinglade på hästskjutsarna med julottebesökare till kyrkan strax intill.

Det är ett barns minnen och därför med nödvändighet vackra.

Vi som föddes i mitten av 1900-talet har upplevt en utveckling utan motstycke. Nu när perioden av alla tecken att döma går mot sitt slut kan vi se att vi har levt i en lycklig parentes i historien. Vi har rest oss ur fattigdom och armod, fått botemedel mot svåra folksjukdomar som tuberkulos och polio, gått från okunnighet till utbildning för alla, från hög barnadödlighet till vaccinationsprogram och barnavårdscentraler.

Vi har sett vårt land omvandlas från jordbrukarsamhällets hårda kroppsliga slit och nöd till industrialism och välstånd och informationssamhälle, från ett utpräglat klassamhälle till det som kallas jämlikhet och rättigheter för alla. Få länder kan uppvisa en sådan hisnande utveckling under det gångna seklet som Sverige.

Har utvecklingen haft ett pris? Självklart. Men hur ser priset ut? Jag funderar ofta på det. Sent i livet börjar trådarna löpa ihop och bli synliga. Jag letar mig tillbaka, vill se ursprung och sammanhang. Vrider och vänder på minnen och bilder, sådant som jag vet och sådant som jag vill veta och försöka förstå.

Förfädernas historia är min historia. Vi föds inte i ett vacuum, vi föds in i ett geografiskt, socialt, kulturellt, språkligt och ekonomiskt sammanhang. Hälsingska bönder utgör mina rötter. Nu är de allesammans döda. Det finns ingen att fråga längre. Jag är hänvisad till mina egna minnen och sparade bilder och dokument.

Omvandlingen från jordbrukarsamhälle till industrisamhälle förändrade Sverige totalt. Det var som om en jätte hade gripit tag i en gipsmodell av landet, brutit sönder den i småbitar och kastat bitarna omkring sig huller om buller. Familjestrukturer, bygder och släktsammanhållning bröts upp och splittrades. Folk kunde inte längre försörja sig på att arbeta med jord och djur.

1951 var nästan en miljon, 869 400 personer, sysselsatta i jordbruket. Därefter har antalet minskat med drygt 80 procent och uppgick till 168 000 år 2003. Siffran dalar stadigt ner mot 100 000. I dag klarar Sverige bara att producera hälften av vår egen livsmedelsförsörjning. Vi lever i en högrisksituation där vi är helt beroende av import, energikrävande transporter och andra länders livsmedelsproduktion. Vad säger miljöpartiet om det?

För att få arbete var människorna tvungna att lämna sina hemtrakter och flytta in till städerna, som bågnade av växtvärk. Det var de ständiga uppbrottens tid. Det kallades ”strukturomvandling” och ”urbanisering”.

Bakom oss lämnade vi våra nätverk, rötter och sammanhang; föräldrar, far- och morföräldrar, mostrar, farbröder, syskon och kusiner, vänner och grannar. Allt det vi kände väl.

Bakom oss lämnade vi våra gårdar och hemtrakter, vår tillhörighet och förankring. Vi emigrerade inte till ett annat land, men vi bröt upp till andra delar av Sverige, från landsbygd till stad.

Med urbaniseringen följde ett åsiktspaket som var globalistiskt till sin karaktär redan på 1960-talet: förakta din kultur, den är bonnig och efterbliven.

Förneka din svenskhet, eller yvs åtminstone inte över den.

Bakom oss lämnade vi våra blodsband, utan att förstå vad de betydde av identitet och trygghet. Vi lämnade det historiska sammanhang som vi var och en har vuxit organiskt ur och som har format oss till de människor vi är.

Vi bytte enkla, rödmålade trähus mot städernas rivningsgropar, där tegelkaserner och grå betonghus skulle resa sig och signalera en ny tid. En modern tid, en annan tid, som bar löften om en oavbruten klättring uppåt mot framgång och välstånd. Eller åtminstone försörjning.

Det var en tid av uppbrott från de värden som lagt grunden till Sverige, till en ny era av dyrkan av en av världens mest vanskliga gudomligheter: moderniteten, förkastandet av allt gammalt, förminskandet och förnekandet av vår historia.

Budskapet var – och är fortfarande: ”Du måste hänga med! Annars är du en bakåtsträvare!”

Och bakåtsträvare får man inte vara. Man ska till exempel tycka att kritvita väggar är vackrare än kulturarvet av schablonmålade väggar från 1800-talet.

Min mormors och morfars generation, född kring sekelskiftet 1800-1900, var de första i min släkt som levde i den nya uppbrottseran. Båda kom från bondesläkt i Järvsös finnskogar, men det var inte jorden som skulle ge dem deras levebröd.

Morfar blev Hälsinglands första bilförsäljare, levde flott och stressat och dog i hjärtinfarkt, bara 48 år gammal. Mormor blev affärskvinna och drev kafé och pensionat. De rörde sig aldrig längre än i cirklar mellan Järvsö, Ljusdal, Alfta och Bollnäs och lämnade aldrig Hälsingland, mer än tillfälligt när de hämtade bilar i Stockholm.

I generationen efter dem slog omvandlingen till med full kraft. Deras barn spreds över Sverige för att hitta sin försörjning: Stockholm, Eskilstuna, Borlänge. Min moster var den enda som blev kvar i Bollnäs hela livet. Hon arbetade på en revisionsbyrå.

Hon gifte sig med en stilig bondson från en av de större gårdarna i trakten. Kanske tänkte hon sig att det skulle innebära ekonomisk trygghet, eftersom han var äldste sonen på gården och därmed en given arvtagare. Så blev det inte.

Gården var stor, rikt smyckad med snickarglädje och hade stora marktillgångar. Alltihop styrdes med järnhand av matriarken Tant Berta, som hade blivit änka tidigt. Alla hennes vuxna barn med familjer bodde på gården. Det var som i tv-serien Dallas.

De enda som inte bodde där var morbror och moster. Morbror valde att dra sig fram på en liten bilverkstad, inte större än en kiosk.

Morbror och moster hyrde dockskåpssmå lägenheter och bodde på nåder i andra hand. De levde ett enkelt liv och vände på vartenda öre. På somrarna bodde de i en del av ladugårdsbyggnaden på gården som avdelats och ursprungligen inretts som bryggstuga (”brysten”) och sedan gjorts till sommarbostad. Där tillbringade de sina semestrar med att hjälpa till med slåttern.

När Tant Berta dog tog morbror inte ut sitt arv. Han och moster fick inga barn, ingen son som kunde ta över gården. Kanske var det anledningen till att morbror avstod från sin plats i successionsordningen.

Han fortsatte att reparera bilar, och han och moster fortsatte att leva sparsamt. Det var inte fattigt, det var inte nöd. Men sparsamt. Det var alltid de billigaste lösningarna, det var kläder och gardiner på rea.

Moster var en konstnärligt begåvad och estetiskt sinnad kvinna. I mitten av 1950-talet var hon en av de första prenumeranterna på heminredningstidningen Allt i hemmet. Där inhämtade hon modernismens ideal och försökte förverkliga dem med små medel.

Hon kunde ha blivit en driven konstnär om hon fått uppmuntran och utbildning. Men tidsandan var inte sådan på 1940-talet. Hon var ständigt konstnärligt verksam; hon ritade, målade, sydde, vävde – och snålade. Materialet fick inte kosta något.

Den inbördes placeringen i mormors och morfars familj på bilden nedanför säger en del om söners och döttrars status på 1920- och 30-talen. Bilden är tagen i Alfta 1931. Mormor och morfar vänder sig inåt mot och liksom inramar och beskyddar de båda sönerna, medan de båda döttrarna, min mamma och min moster, står för sig själva, en bit ifrån, som om de inte riktigt hör till familjen.

 

Det blev inget lyckligt äktenskap. De hade gift sig för att moster var gravid. Barnet föddes dött. Det blev ett av alla mellanmjölks-lagom-uthärdliga-äktenskap där åren går och man står ut med att man är främlingar för varandra, för att man inte kan se något alternativ.

Moster blev bilkårist. Och hon hade en Plan. I smyg sparade hon pengar för att kunna flytta tillbaka till Järvsö och köpa sig ett litet hus ifall morbror dog först. Det gjorde han, men då var moster så gammal och skröplig att det inte var tal om att flytta. Hon dog med sina drömmar ouppfyllda i den stad där hon bott hela sitt liv.

Hon stod mig nära. Hon lärde mig att man ska förverkliga sina drömmar så fort man kan. Man ska inte vänta.

Moster och morbror vilar under en anspråkslös gravsten på kyrkogården i Bollnäs. Jag ansvarar för deras grav. Moster har betalat gravavgiften för 25 år framåt. Hon ville inte vara till besvär för någon.

I uppbrottens tid var det mina farföräldrar som stod stadigt med fötterna på jorden. De rörde sig aldrig ur fläcken. Och deras ”fläck” var Bollnäs.

De köpte aldrig bil. De åkte ingenstans. Farfar hade nog av att resa i jobbet, tyckte han. Farmor lärde sig aldrig cykla. Med smällande klackar och taktfasta steg – taram taram taram! – gick hon flera gånger i veckan den långa vägen till Lindblads affär och handlade all mat som familjen behövde och bar hem den.

Farfar växte upp på fattighuset. Hans mor dog när han var tre år gammal, och fadern kunde inte ta hand om alla sju barnen. Några togs om hand av släktingar. Farfar och hans yngre bror placerades på Bollnäs’ fattigvårdsinrättning.

Jag har tidigare berättat om min farfar i krönikan Landet som försvann.

Farfar blev en duglig karl i statens tjänst. Han sorterade post ombord på norrgående SJ-tåg och avancerade så småningom till kupémästare. Så hette det, och titeln står på hans gravsten.

1936 kunde han och farmor köpa ett rött hus en bit utanför stan för 9 200 kronor. Ett närmast ofattbart kliv uppåt för enkelt folk.

Huset som det såg ut 2012. Nu bor en barnfamilj där.

Farmor och farfar var hederliga arbetare av den gamla stammen. De definierade sig själva som enkelt folk och såg sig inte som lika fina som grannar som hade affärsrörelse eller högre befattningar. De besatt en ödmjukhet som man inte ofta ser i dag. De var stolta över att ha byggt ett bra liv men måna om att ”inte förhäva sig”. Jantelagen verkade med full kraft.

Det fanns inte pengar till studier för något av deras fem barn, men de skapade bra liv åt sig ändå. Deras arbeten gjorde att de splittrades och ströddes ut över landet; Västerås, Stockholm, Kristinehamn, Gusum, Borlänge. De blev kontorister, försäkringstjänsteman, tandtekniker, lärare.

Men alla höll kontakt med varandra och med sina föräldrar. När någon i familjen fyllde jämnt kom alla farande för att fira och umgås, tränga ihop sig och bo tillsammans.

Jag tror att den här bilden på farmor och farfar är tagen vid farmors 50-årsdag 1952.

På somrarna kom alla hem med sina familjer. Vi, alla kusiner, trängde ihop oss och sov skafötters. För oss var det lek och glädje, men jag minns farmor som evigt fastkedjad i köket, ständigt potatisskalande och diskande.

I min familj hamnade vi i Borlänge. Och i Östersund. I Sveg. I Falun. Vi flyttade tretton gånger under min uppväxt för att pappas jobb krävde det.

Mina syskon och jag är utspridda över Sverige, med långa geografiska avstånd. Utbildning, yrken, karriärer och äktenskap ledde oss åt skilda håll. Vi träffas inte ofta, men vi håller tät kontakt via mail och telefon. Syskonen blir viktigare ju äldre man blir. Relationen med dem är de långvarigaste av alla våra relationer. I det ligger en stor trygghet. Bara syskonen vet vem man är och vem man alltid har varit.

Tillsammans med dem talar man sin dialekt, i dem ser man spåren av sina föräldrar, allt det gemensamma. Tillsammans med dem kan man prata om en person, och alla vet vem man menar. När vi talar med nyare vänner måste vi förklara vem personen är, för han/hon är okänd för dem. Referenserna är inte gemensamma.

Vi är några av de miljoner svenskar som betalar utvecklingens pris, framgångens pris, välfärdens pris. Priset för alla uppbrott, för sönderslitna släkt- och familjeband, för förlorade rötter och en förlorad tillhörighet.

Vi är ett alienerat folk. Vi dinglar i tunna trådar från vårt ursprung, som alldeles för få av oss känner och är intresserade av. Hur många ungdomar kan i dag på rak arm säga vilka deras mor- och farföräldrar är eller var, vad de heter/hette, när och var de föddes?

Vi är motsatsen till de importerade klansamhällen som vi ser växa fram i vårt land. Ensamheten är ett av de priser vi betalar. Ensamheten gör oss svaga och sårbara, både som enskilda individer och som samhälle. Ensam är inte stark. Ett splittrat, rotlöst folk är lätt att invadera och kuva, och det är det vi ser i Sverige i dag.

När vi betalade utvecklingens pris förstod vi inte vad det var som hände.

Var det värt priset?

Det finns lika många svar som det finns människor.