Jag sitter vid min lap top och skriver. Allting är som vanligt. Visst, jag är trött. Men jag går på viljestyrka. Det ska bli en krönika.
Det händer sekundsnabbt, som en blixt: plötsligt kan jag inte se. Bokstäver ord rader hoppar och flyter ihop till ett flimrande töcken där det är omöjligt att urskilja enskilda ord och bokstäver.
Kraftiga vågor av illamående sköljer över mig, samtidigt som en intensiv, skärande smärta med centrum i vänster öga sprider sig mot tinningen, örat och pannan.
Jag förstår inte vad det är som händer. Först tänker jag att jag bara är trött i ögonen. Reser mig från stolen och vacklar in i köket för att laga middag. Allting snurrar, jag vinglar, vacklar, ser fortfarande inte. På något sätt lyckas jag blanda ihop en pajdeg. Längre än så kommer jag inte. Jag inser att någonting är allvarligt fel.
Jag ringer 112, svarar på ”Vad har inträffat?”
JAG KAN INTE SE!
Operatören skickar omedelbart en ambulans till den ensligt belägna glesbygd där jag bor och pratar lugnande med mig de 45 minuter det tar för ambulansen att komma fram.
Änglarna tar över. Änglar i ambulansen som börjar undersöka mig omedelbart. Blåklädda änglar på akutmottagningen som tar ett oräkneligt antal prover och snabbt skickar mig på hjärnröntgen. Ännu fler blåklädda änglar på den strokeavdelning dit jag rullas. Fler prover. Prover dygnet runt. Jag slumrar små stunder och väcks: nya prover.
Det blir morgon den första dagen. Jag kan fortfarande inte se normalt. Eftersom balanssinnet till stor del styrs av synen har jag inte heller normal balans. Jag vacklar och vinglar, tar snedsteg, blir yr i huvudet och mår illa när jag försöker gå.
Vad tänker jag? Jag tänker inte alls.
Jo, jag tänker febrilt på hur jag ska kunna nå anhöriga och vänner. Jag vet att om de ringer hem och jag inte svarar blir de oroliga. Deras telefonnummer finns hemma i datorn, oåtkomliga. Eftersom jag är elöverkänslig använder jag inte mobiltelefon. Det är nu jag inser att man ALLTID ska ha med sig en lapp med telefonnumren till sina närmaste i handväskan. Det är oumbärligt när sådana här saker händer.
Stålrörssängen är världens centrum. Den, och så det som händer i mitt värkande huvud. Sakta noterar jag detaljer i sjukrummet. Plastblomman på fönsterbrädan. Jag tror att den ska föreställa en aralia, men jag är osäker.
Utanför aralian ser jag en bunkerliknande tegelbyggnad. Den är så kompakt och ful att den rimligen bör ha vunnit pris i någon arkitektpristävling.
Bortom byggnaden havet. Det blygrå, oändliga havet. Det oföränderliga havet. Det ger mig lugn.
Har jag fått en stroke? Jag vet inte. Ingen vet, ingen av de blåklädda änglarna vet. De fortsätter ta prover. Men jag kan ju tala och röra mig! Det tyder inte på stroke.
Jag fäster min blick på den där lampan med den blommiga skärmen. Det är livsviktigt att den står där och utstrålar lite hemtrevnad i den sterila sjukhusmiljön. Jag måste påminna mig att jag faktiskt har ett hem, ett trevligt och vackert hem som väntar på mig – bara läkarna kan knäcka koden och förstå vad det är som är fel med mina ögon.
På fönsterbänken står också ett exemplar av Nya Testamentet. Det hedrar lasarettet. Det är dessutom det enda skrivna jag har tillgång till. Jag slår upp boken och försöker läsa. Varje ord är en suddig fläck som jag måste fokusera på, ett ord i taget.
Det blir en ögonläkare som hittar felet. Ett blodkärl som går till den muskel som styr vänstra ögat har brustit eller fått en propp. Muskeln är förlamad. Därför ser jag dubbelt, har begränsat synfält och har svårigheter att koordinera ögonens rörelser. Oculomotoriuspares heter tillståndet på läkarlatin.
Om man ser dubbelt får man inte köra bil, säger ögonläkaren. Självklart inte. Jag tackar min änglavakt för att bilen inte startade i måndags, att fixaren Janne inte hade hunnit byta batteri i den. En timme innan blodkärlet bakom ögat brast försökte jag starta bilen. Om det hade inträffat när jag körde bilen kunde det ha blivit ett katastrofalt slut på 56 års prickfri bilkörning, för mig och andra.
Det blir morgon den andra dagen. Vilken lycka! Vilken oerhörd lyx att ha tillgång till en radio! Plötsligt är det självklara inte alls självklart. Med en aldrig tidigare upplevd känsla av välbehag och tacksamhet lyssnar jag på P2 och Lunchekot i P1.
På den stora tv-skärmen paraderar Annie Lööf. Jag stänger av och drar ur kontakten. Jag befinner mig i en situation där Annie Lööf är en mycket perifer person. Det är hon annars också, förresten.
Jag får inte köra bil. Långsamt försöker jag ta in det. Hela mitt liv står på huvudet. Utan bil klarar jag mig inte. Oavsett vad miljöpartiet gillar respektive ogillar bygger hela tillvaron i glesbygd på att man kan köra bil.
Det är elva kilometer enkel väg till mataffär och postombud, fyra mil till apotek och annan service, fem mil till läkare. Vart man än ska är man helt beroende av bil. Någon kollektivtrafik existerar knappast där jag bor. Det är tre kilometer till närmaste busshållplats, och det går i princip en buss per dag. På vardagar.
Det är skönt att komma hem. Skönt att få sova på nätterna, utan att väckas av ständiga provtagningar. När morgonen gryr inser jag att min fortsatta existens hänger helt och hållet på mig själv. Hur ska jag få hem matvaror? Jag googlar. En matbutik fyra mil bort har hemkörning av mat en dag i veckan.
Hur ska jag ta mig till frissan? Till apoteket?
Ansökan om färdtjänst tar minst fyra veckor att behandla. Hur ska man överleva under dessa minst fyra veckor?
Det har kommunen där jag bor inget svar på.
Köket ser ut som ett slagfält, som jag lämnade det. Pajdegen har åldrats. Jag slänger den.
TILL MINA LÄSARE
Eftersom min syn är hårt drabbad vet jag ännu inte om jag kan fortsätta att driva bloggen.
Att läsa och skriva är mitt liv. Men Oculomotoriuspares händer. Shit happens. Vi vet aldrig från en dag till en annan vad som ska hända i våra liv.
Ingen vet det. När livet stannar av är vi alltid oförberedda.
Vi kan bara leva på så gott vi kan.
Julia Caesar 
Tack för tips, Andreas!
GillaGilla
Genom att använda svagare glasögon (minus) framför datorn, så har jag sänkt trycket i mina ögon. Att filtrera det blåa ljuset från skärmen hjälper också – finns inbyggt i Win10, men använder själv iristech för det.
Sedan bör man gå ut och återaktivera sitt periferiseende, genom att kolla på trädtopparna och ”ta in” hela skyn, vilket hjälper att slappna av allting. I kombination med ”reduced lens therapy” (googla), så går det att förbättra synen också.
Andra tips:
– Magnesiumgel för nacken.
– rött ljus för soluppgången och nedgången.
– Jordning, dvs barfotagående.
– Undvik konstgjorda klädesplagg.
– Utökat mättat fettintag, med den kallare årstiden.
GillaGilla
Julia! Blir helt förtvivlad när jag läser detta! Håller tummarna hårt för att det ordnar sig till det bästa.
GillaGilla
Så sant det du skriver om att inte vara förberedd på när livet plötsligt stannar av. Jag vet och förstår precis vad du menar.
GillaGilla
Om problemet är att de bägge ögonen inte synkar bra därför att det ena är skadat, skriv med piratlapp över det skadade.
Min första idé var annars att du skulle kunna göra youtube-videos eller liknande där du talar, men såg ovan att du redan varit inne på den idén.
Rent generellt förstår jag problemet. Om jag fick allvarliga synproblem, eller inte kunde använda bägge händerna skulle jag vara helt körd. Jag har tillbringat i stort sett hela mitt vuxna liv bakom dataskärmen. Utan syn skulle inte bara min försörjning gå åt skogen, mitt sociala liv också eftersom det är nästan 100% på nätet.
GillaGilla
Min tolkning
Myndighet = mycket makt men inget ansvar.
GillaGilla
Tack Alvar,
jag samlar erfarenheter och kommer kanske att dela med mig av dem, fast underhållningsvärdet är minimalt.
Jag har gått i närkamp med de myndigheter som jag och andra har öst skattepengar över i många år och vars uppgift det är att hjälpa medborgare när man hamnar i en utsatt situation. Alla gör ju det, förr eller senare.
Ingenting, absolut ingenting sker av sig självt. Man måste rycka i alla trådar själv, ringa otaliga samtal, vara medveten om sina rättigheter – och envis, påläst och viljestark. Annars går man under.
De tjänstemän vi betalar vill i de flesta fall bara vända papper, lyfta sin lön, vara ostörda av klienter/patienter och i övrigt helst inte ta ansvar eller sköta sitt uppdrag.
Jag ska ge ett litet exempel:
När en ensamboende patient skrivs ut från sjukhuset och ska komma hem behöver han/hon handla med sig lite matvaror – upplysningsvis för att inte svälta ihjäl. Detta har ingen förutsett eller gjort något åt.
Hemresa med sjuktaxi beställs från en växel i Afrika (!).
Jag hade ringt till en matbutik längs färdvägen och beställt några matvaror som de plockat ihop och som jag bara behövde gå in och hämta och betala.
Men föraren av sjuktaxi har ingen skyldighet att stanna 3 minuter vid matbutiken. Dessutom tillämpas samåkning, så det kan bli fråga om omfattande sightseeing över stora geografiska områden – där man inte ens åker den självklara genaste vägen och passerar matbutiken.
Omtolkat till vanlig svenska betyder det:
”Klara dig bäst du vill, vi struntar fullkomligt i om du överlever eller inte.”
Ingen har kommit på idén att de två berörda förvaltningarna sätter sig ner över en kopp kaffe och diskuterar problemet och kommer överens om en lösning!
Till slut är man beredd att gå fem mil till fots för att slippa alla ”Det går inte”.
Bristen på ansvar genomsyrar den byråkrati som vi gödslar med våra skattepengar. Givetvis kommer jag att tillskriva förvaltningarna och ansvariga politiker och föreslå en lösning.
GillaGilla
Ja, vad gör man? Dunkar Dig i ryggen och säger: ”Krya på dig!” Naturligtvis skulle det va både korkat och egentligen känslolöst. Som Annie Lööfs floskler ungefär.
Men kanske kan du nu få ytterligare initierade erfarenheter att lägga till din visdom, nämligen den om hur det verkligen är att vara sjuk i glesbygd utan bil och nästan blind. Låt oss ta del av ditt fortsatta strugglande. Inte för att vi ska beklaga dig, eller bara visa oss medkännande, utan för att du kan skapa underlag för att vi ska ta del av din erfarenhet som vi kan jämföra med de där på Helgeandsholmen där man vet och kan allt.
GillaGilla
Julia, så fruktansvärt att detta hände dig. Jag läser med glädje det du skriver. Från mitt hjärta önskar jag dig god bättring och att du snart är tillbaka med dina rader. /Gunilla
Skickat från min iPhone
GillaGilla
Julia C, hoppas precis som alla andra här, att allt ordnar sig – men vi (också jag) är i samma ålder, tror jag (72). Hoppas du får fortsätta ett tag till med att inspirera oss! Det är inte så bra just nu, det är hemskt – man att du finns och skriver hjälper fram förhoppning och tillförsikt!
GillaGilla
Kära Julia! Läste med förfäran om det som har hänt Dig! Hoppas innerligt att det går att reparera! Jag läser Dina krönikor sedan flera år tillbaka, och jag hoppas att Du kan fortsätta att skriva! Vi är såå många som behöver dem och Dig!! Men som jag förstår det, så är det endast ett öga som är drabbat. Så Du kan se ok med det andra väl? Jag håller tummen att det ordnar sig för Dig!
Bästa hälsningar Barbara Kirsten, f d radiojournalist
Skickat från min iPad
GillaGilla
Att något oförutsett hänt dig förstod jag eftersom jag kollar din blogg i stort varje dag men inte detta …
Kan bara önska dig snar bättring och att du tar vara på tiden för kontemplation. Det är kanske något annat du har att lära dig.
Vi är otroligt många som önskar dig hälsa. Har man varit kvicksilverskadad och fortfarande är elöverkänslig är ingenting lätt. För mig har det tagit 30 år att komma så långt att jag kan använda mobil, men hur det sen går när 5G sprids ut över oss …
Må det högsta stå dig bi!
GillaGilla
Ögonen är själens spegel, du ser ju mer än alla oss andra, inte undra på att du blir överansträngd. De goda krafterna i dig kommer att ge dig segern till ett tillfrisknande, tro inget annat. Vila nu under helgerna och jag vet att du kommer tillbaka med full kraft när det är dags. Vi fyrtiotalister går inte av för hackor i första taget. Lycka till med återkomsten…kram och krya på dig…
GillaGilla
En stor styrke kram till en modig kvinna
GillaGilla
Tack för tips, Jan!
Jag tror också att det finns stora tekniska möjligheter för synskadade. Ska undersöka dem så snart jag kan.
När jag har gjort podcasts har jag jobbat i ljudprogrammet Audacity, och jag hann läsa in en podd innan synskadan slog till. Den kommer att läggas ut på youtube och min blogg inom kort.
I ljudprogrammet blir talet en ljudkurva på bildskärmen som man sedan klipper och redigerar i. Det är kanske en möjlig väg. I manuset kan man ju förstora skriften efter behov.
När man mixar talfiler med musik i en podd däremot är man beroende av knivskarp syn för att göra perfekta övergångar. Även det arbetet görs på bildskärmen. Det handlar om delar av millimetrar.
Jag avvaktar tidens gång. Det är allt jag kan göra.
GillaGillad av 1 person
Hej Julia! Tänk på själv i första taget hälsan går före men dina inlägg är med så viktiga i dårarnas paradis. Krya på dig!
GillaGillad av 1 person
Hoppas det bättrar sig med synen och hälsan.
Jag har en Mac-dator. På den kan man tala in texter. De skrivs på skärmen så man kan rätta. Kanske ingen hjälp om du inte kan läsa. Likande funktion finns nog även för PC-datorer.
Jag har försökt att tala in text till en krönika. Det gick inget vidare. Jag stressades av att formulera nästa mening så att datorn inte skulle stå på i onödan och förbruka minne. Hade undermedvetet en gammal bandspelare i åtanke där bandet löper om man säger något eller inte, men så är det nog inte nu. Förmodligen drar det inget eller lite minne i datorn när man är tyst. Det är nog bara en åkomma från en gammal sparsam mans livsstil som den unga genrationen inte lider av. Annars är programmet bra. Det förstår förutom att göra ord till text, även kommandon som Kommatecken, Punkt, Kolon och liknande, samt Ny rad, Nytt stycke mm.
Tekniken lämpar som nog bäst för yrkes som gör likartade korta noteringar, men övning kan man nog även tala in länga texter.
Krya på dig
Hälsningar
Jan Ivarson
GillaGilla
Hoppas på snar och komplett bättring!
Kapten Bo
GillaGillad av 1 person
Vi i ProjektSanning skickar ”krya-på-dig”-hälsningar. Hoppas verkligen det kommer bli så bra det kan bli. Om vi på något sätt kan hjälpa dig med din blogg är du välkommen att höra av dig. Vad det än gäller. Du når oss på info@projektsanning.com . Vi håller tummarna för att du snart mår bättre och är tillbaka och skriver igen. Du behövs. Madeleine & Henrik
GillaGillad av 1 person
Hoppas synen kommer tillbaka helt och hållet!
Sorgligt om vi läsare inte längre kan få läsa dina krönikör- många av oss uppfattar dig som en av Sveriges absolut
skarpaste pennor.
En penna som verkligen nu behövs med tanke på den fortsatta tragiska samhällsutvecklingen i Sverige och med tanke på den självgoda och sorgliga elit som styr landet.
GillaGillad av 1 person
Hej Julia,
jag håller tummarna för dig och din hälsa. Hoppas du blir bättre.
Ha en trevlig helg,
hälsningar
Bo Granath
Skickades från Outlook
________________________________
GillaGillad av 1 person
Hej. Har tänkt på din skada inatt. Det känns som bristningen på synnerven är stressrelaterad. Du måste vila och gå ner i varv. Hälsan är det viktigaste vi har. Allt kommer med tiden att ordna sig. 🌺 /Nils
Skickat från min iPhone
GillaGilla
Vilket drama! Vilken fruktansvärd upplevelse det måste varit.
Hoppas av hela mitt hjärta att allt utvecklar sig till det bästa och att du snart är tillbaka i sedvanlig form i tillvaron igen. Vi som älskar din blogg och dig som förgrundsfigur och förebild i den Sverigevänliga folkrörelsen får se det som ren bonus om du fortsätter förgylla vår tillvaro genom den också i fortsättningen.
Sköt om dig kära Julia.
GillaGilla
Ledsamt men jag hoppas på bättring oavsett prognos.
GillaGilla
TACK för att du delade med dig av dina erfarenheter. Hoppas på god läkning och fullt tillfrisknande!
GillaGilla
Jösses Julia, Fy så hemskt och skrämmande att bli drabbad utan förvarning. Nu måste du försöka ta hand om dig själv. Vad tror du på meditation? Det sägs att ju mer avslappnad man är, desto bättre ser man. Vet ju inte om detta fungerar för dig men det var bara´ett litet råd/tips. När det gäller färdtjänsten så borde rimligtvis lösa en snabbare prioritering med tanke på hur avsides du bor, du kan ju knappas vänta på mat i fyra veckor. Finns det ingen granne i närheten (vet att du bor i skogen) som du kan samåka med tills det andra är klart?
Självklart ska du strunta i bloggen, du skall bli friskt.
Stort Krya-På-Dig och tack för alla dina texter.
/Helen
GillaGilla
Hälsan är bland det viktigaste, och det kunde ha gått värre. Hoppas att det går bra i fortsättningen, du har gjort så många bra artiklar och är bland de absolut bästa och förståndigaste. Bli nu kry så vi får läsa mer av dig, det önskar jag.
GillaGilla
Herregud. Starka Julia det här kan inte hända dig. Men set gjorde det förstår precis hur det känns när jag var som mest stressad efter att gått in i väggen så kunde synen på nederdelen av bägge ögona försvinna. Halva ögat o neråt blev bara en grå väg så jäkla läskigt. Krya på dig och låt der ta den tid som behövs. Kram🌺🌸🌷🌹🥀
GillaGilla