Vårt behov av kollektiv sorg

Den här krönikan arbetade jag med när en blodpropp drabbade syncentrum i min hjärna. Nu publicerar jag den. Den är alltså några dagar försenad, men ämnet fortsätter att inbjuda till eftertanke.

Vårt behov av kollektiv sorg – sörjer alla dessa människor verkligen offren för gängskjutningar? Eller tar de tillfället i akt att sörja något helt annat? Var finns vreden?

Det är något som skorrar med de demonstrerande mammorna på Sergels torg i Stockholm förra söndagen, den 18 november. De riktar sina anklagelser mot samhället. Inte ett ord hörs om deras eget ansvar.

Och trots att alla vet att unga män med invandrarbakgrund dominerar i de kretsar där gängskjutningar har blivit ett sätt att lösa interna konflikter fullföljer public service sin agenda och intervjuar svenska anhöriga till offren. Den svenska allmänheten ska indoktrineras att tro att gängskjutningar är ett svenskt fenomen.

Och – ja, gängskjutningar är en svensk företeelse i bemärkelsen att nivån för dödligt våld med skjutvapen är mer än dubbelt så hög i Sverige bland män mellan 15 och 29 år, jämfört med genomsnittet i andra europeiska länder.

Det är tio gånger vanligare med dödsskjutningar bland unga män i Sverige än i Tyskland, enligt en svensk forskningsstudie som kom i maj och som jämför Sverige med tolv andra europeiska länder.

”Vi drar slutsatsen att Sverige har sett en kraftig ökning av våldshandlingar hos män mellan 15 och 29 år under de senaste 20 åren” konstaterar forskarna.

Leif G W Persson, författare och pensionerad professor i kriminologi.

Men det svenska Europamästerskapet i dödliga gängskjutningar innebär inte att det är en svensk företeelse, som media vill få oss att tro. Enligt Leif GW Persson, professor i kriminologi, är anledningen bakom Sveriges placering i toppen en kombination av flera olika faktorer:

”Dels att de här grupperna finns, det är starka motsättningar mellan dem, de är segregerade så att de befinner sig i varandras absoluta närhet” säger han och tillägger att grupperna har väldigt god tillgång till vapen:

”Det är automatvapen och vanliga pistoler, men även K-pistar och kulsprutor och handgranater. Tillgången på vapen i de här kretsarna är faktiskt hög på ett skrämmande sätt.”

Självklart är god tillgång till vapen en riskfaktor för dödligt våld i de kretsar som ägnar sig åt det. Men tillgången till vapen framställs ofta som förklaring till gängskjutningarna, och det är naturligtvis inte sant. Det underförstådda syftet med den ”verklighetsbeskrivningen” är att befria gärningsmännen från alla former av ansvar, eftersom invandrare i medias föreställningsvärld aldrig kan vara annat än offer.

Inte heller Leif G W Persson talar ur skägget och säger vilka kategorier som står för merparten av gängskjutningarna. Men vapnen avfyrar inte sig själva. Någon, en levande person, skjuter i syfte att döda. Och den personen har oftast invandrarbakgrund.

År 2017 konstaterades 113 fall av dödligt våld i Sverige. Det är en ökning med 7 fall, jämfört med 2016. Mellan 1 januari och 17 oktober i år har det inträffat 81 bekräftade skjutningar i Stockholm, enligt statistik från polisen. Sammanlagt har 50 dödsskjutningar inträffat i regionen mellan 2015 och fram till november 2018, varav tolv har lett till åtal.

Den här kartan visar alla skjutningar i Stockholms län 1 januari – 17 oktober i år. Källa: SVT. 

Även om regeringen har skärpt vapenlagarna menar Leif G W Persson att det inte nödvändigtvis får någon inverkan på det dödliga våldet.

”Det här är oftast ett starkt känslomässig moment, och det sista man tänker på när det smäller är vad som ska hända sen” säger han och tillägger att det dessutom är väldigt få gärningsmän som får straff – ”en på fyra”.

Enligt Leif GW Persson är det vanligt att närstående till drabbade väljer att inte vittna.

”Offren håller också mun på sig, för de vill att de ska vara på banan så att de ska kunna hämnas” säger han.

”Det är en svårbekämpad brottslighet.”

För min del undrar jag över alla hundratals människor – icke anhöriga – som samlades på Sergels torg förra söndagen och som rimligen inte har någon anknytning över huvud taget till gängskjutningarnas offer, mer än att de skattefinansierar vården av dem som skadas. Varför är de där? 

Inte ens barnen skonas i denna kollektiva gråtmanifestation. Små ditsläpade barn står på torget och gråter utan att förstå varför. De ser att vuxna gråter och gråter på grund av det. Att utnyttja barn på det sättet är oetiskt, ansvarslöst och horribelt.

Hysterisk, statligt påbjuden gråt i Nordkorea vid diktatorn Kim Jong Ils död 2011. En masshysteri där goda skådespelarprestationer belönades och otillräckliga straffades.

Manifestationen på Sergels torg genomfördes under parollen ”Fuck (knulla) våldet”.
Vad är det för språk om man vill skapa en större förståelse för utsatta människor? Och vad sörjer de här människorna – egentligen? Jag menar de som inte är anhöriga.

Missförstå mig inte. Det finns många sätt att förlora ett barn, och jag betvivlar inte för en sekund att ett av de smärtsammaste sätten är att barnet mördas under brutala former. Ibland dödas en helt oskyldig person i det växande antalet gängskjutningar, och den sorg och bitterhet som det väcker hos drabbade anhöriga är självklart djup och oförsonlig. De som drabbas utan egen delaktighet i våldskulturen har min stora medkänsla.

Men när en gängmedlem skjuts i en av alla kriminella uppgörelser som handlar om allt från drogförsäljning till rivalitet om en flickvän – då har personen ifråga någonstans längs resans gång accepterat att våld är ett legitimt sätt att lösa konflikter. Han har spelat med i en dödlig våldskultur och i merparten av fallen inte bara varit medveten om riskerna utan också varit beredd att ta dem.

En gängskjutning kommer sällan som en blixt från en klar himmel. Den drabbades familj bör rimligen under flera år ha fått varningssignaler, framför allt från den egna sonen, men också från olika samhällsinstitutioner, skolan till exempel. Vad har hänt med de varningssignalerna? Vad har konkret gjorts för att förebygga dödande gängvåld?

En gängskjutning skapar kostnader för samhället på i genomsnitt 75 miljoner kronor. Det är något att gråta över. Dyrast är de skjutningar där offret överlever men får livslånga skador. Det är nationalekonomen Ingvar Nilsson vid Institutet för socialekologisk ekonomi som i ett internationellt forskningsprojekt har räknat på gängkriminalitetens kostnader på uppdrag av bland annat den svenska regeringen och EU-kommissionen, rapporterar Samhällsnytt.

En gängskjutning där offret överlever men åsamkas svåra skador är dyrare för skattebetalarna, eftersom ett dött brottsoffer slutar att kosta pengar medan ett överlevande med men för livet fortsätter att kosta i försörjning, vård, rehabilitering och så vidare, ibland resten av livet. Samhällskostnader kan även uppstå för anhöriga till det överlevande offret.

Polisen anser att Nilsson har räknat i underkant, eftersom en del kostnadsområden inte har beaktats. Bland annat genererar den rädsla och otrygghet som människor känner kostnader. Fallande bostadspriser i våldsutsatta områden är en annan faktor som bör vägas in, anser polisen.

Om vi vill ha ledtrådar till hur Sverige kan ligga i Europas topp när det gäller gängskjutningar bör vi ta en titt på den här tabellen, gjord av Affes statistikblogg.

Den visar andelen män i den mest brottsaktiva åldern, 15-44 år, med utländsk bakgrund. Här ser vi att Botkyrka passerade 50-procentsgränsen redan 2002 och Södertälje 2007, Malmö 2010 och Huddinge 2015. Flera andra kommuner, som Helsingborg, Haninge och Växjö, närmar sig snabbt 50-procentsgränsen, det vill säga att mer än hälften av män i brottsaktiv ålder i kommunen har utländsk bakgrund.

När mer än häften av alla män i den mest brottsaktiva åldern har utländsk bakgrund ska vi kanske inte bli förvånade över att grovt våld, som gängskjutningar, ständigt ökar. Män med invandrarbakgrund är kraftigt överrepresenterade i våldsbrott, enligt flera undersökningar som har gjorts av Brå, Brottsförebyggande rådet.

Rakhmat Akilov.

Tillbaka till manifestationen på Sergels torg. På samma plats hölls en så kallad ”kärleksmanifestation” två dagar efter Rakhmat Akilovs islamistiska terrordåd på Drottninggatan i Stockholm den 7 april förra året. Swebb-tv kallar manifestationen ”ett övergrepp på ett folk i sorg”, och jag instämmer. En vidrigare och mer manipulativ tillställning har sällan skådats.

Det finns stora och obehagliga likheter mellan de här båda manifestationerna. Båda har som syfte att avleda uppmärksamheten från politikernas ansvar för gängskjutningar i det ena fallet och ett fruktansvärt islamistiskt terrordåd i det andra fallet.

När det gäller terrordådet gjorde den så kallade ”kärleksmanifestationen” det tydligt att dådet var väntat av politikerna. De visste att det skulle komma, de var beredda, eftersom de har medverkat till och är ansvariga för att tusentals islamister har släppts in i Sverige. Och tillåtits att stanna kvar i landet även efter att de dömts till utvisning. Utvisningarna har aldrig verkställts.

Stadshuspolitikerna i Stockholm, oavsett partifärg, hade instruktionerna liggande färdiga i sina skrivbordslådor och datorer. Det var bara att verkställa. Maskineriet var välsmort, de känslosamma talen om kärlek, sammanhållning och människors lika värde – även när de mördar oss – var redan skrivna. Budskapet var att vi ska älska våra mördare, för de är precis som vi. Och mångfalden är överordnad allt, även människors rätt till trygghet i vårt eget land.

Människor strömmade till i tusental, lät sig förledas av kärleksbudskapet, av gråtstämningen, av sorgen, när rättmätig vrede hade varit det adekvata känslouttrycket. Vrede över att en illegal, utvisningsdömd islamistisk terrorist tillåtits stanna kvar i landet och slaktat fem oskyldiga människor och skadat femton. Vrede – och krav på rättsliga åtgärder mot de politiker och tjänstemän som har ansvaret för att Akilov fanns kvar i Sverige.

Både mammornas manifestation mot gängskjutningar och ”kärleksmanifestationen” direkt efter terrordådet på Drottninggatan säger något om vårt behov av kollektiv sorg – att få sörja på en fysisk plats tillsammans med andra människor som var och en för sig sörjer helt olika saker.

Det är förståeligt – men fullständigt politiskt ofarligt. Vi gråter en skvätt, och sedan är allting som vanligt igen. Ingenting har förändrats.

Nordkoreaner gråter över diktatatorn Kim Jong Ils död 2011. De som inte grät dömdes till sex månader i arbetsläger.

Men manifestationerna säger också något annat. Om ett folk som under en lång rad år har fått sin rättmätiga vrede beslagtagen, manipulerad och exploaterad, en vrede som har förklarats ogiltig och endast accepteras omstöpt i en snällare form. Som sorg.

Vrede konfronterar och utkräver ansvar.

Sorg är känslan hos den som har gett upp inför det till synes oundvikliga – den som har resignerat, den som känner vanmakt och inte tror sig ha någon möjlighet att påverka och förändra.

Vrede är politiskt farlig. Sorg är politiskt ofarlig.

Därför älskar politikerna sorg. Därför är de politiska gråterskorna vår tids manipulatörer.

Genomskåda dem! Gråt inte! Kämpa!


 

Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS
Varmt tack för din gåva!

15 reaktioner till “Vårt behov av kollektiv sorg

  1. Problemet är att Fakta, har ersatts av Känsla.

    Detta är en logisk konsekvens av den allmänna fördumningen i politiken och dess avkomma, mediavärlden.

    Politik har nog varit en smutsig historia ända från historiens gryning. Men i regel baserad på nån form av kompetens.

    Dumbommar blir inte en Julius Caesar.
    Men dom blir en Stefan Löfven!

    Googla gärna på utbildningsnivån på regeringschefer och ledamöter under nittonhundratalets Sverige….
    Överväldigande akademiker, ibland personer med tidigare höga poster i svenskt näringsliv eller administration.

    Jämför gärna med statsministerns akademiska kvalifikationer….
    Eller varför inte vår utrikesministers.
    Eller kulturminister.
    Och så vidare.

    Människor som är vana att fatta beslut baserade på fakta har nu ersatts av en samling personer man generöst i bästa fall kan klassificera som medelmåttor, vars handlingar styrs av KÄNSLOR.

    Vilket sprider sej i samhället.

    Och vilken känsloyttring är starkare än gråten?

    Den som gråter, har rätt. Det har blivit mantrat.

    Hur fel man nu än har….

    Kapten Bo

    Liked by 2 people

  2. Hej Julia! Som förstagångsskrivare på din blogg hoppas jag innerligt att du blir så återställd att du kan fortsätta dina knivskarpa granskningar av det nutida svenska samhället!

    Jag har följt din blogg med stort intresse och läst dina böcker sedan 2010 då jag fick pension och hade tid att fördjupa mig i tillståndet i vårt kära fosterland. Det var mycket värre än vad jag hade inbillats att tro!

    Din röst behövs! Är det möjligt att åtgärda problemen eller har samhället förfallit för långt? Den kommande utgången av regeringsförhandlingarna ger en fingervisning av hur man avser gå vidare och man kan frukta det värsta.

    Ett område för kritisk granskning är vad SR (och SVT) håller på med, nu när man infört skattefinansiering utan diskussion om omfattning och budget. Kan det vara detta vi tvingas betala för? (jag blygs över språket och annat i programpresentationen):

    https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1065639?p&fbclid=IwAR1_fsH-UPqHErpHIyj41px4nyePy1P2pWkk_pRMFi4UzFg08V3U1gNSUOo

    Av egen erfarenhet vet jag att man kan återgå till ett fullvärdigt liv efter en stroke. Men det är kanske värt att fundera på om det är dags att bosätta sig där vård finns närmare till hands?

    Gilla

    1. Tack för vänlig kommentar och synpunkter!

      Vad din sista synpunkt anbelangar, om det är dags att fundera på att bosätta sig där vård finns närmare till hands vore det naturligtvis önskvärt. Men jag bor i ett hus som jag har byggt själv utifrån mina förutsättningar och anpassat till mina funktionshinder, främst elöverkänslighet. Mitt boende är elsanerat, unikt och finns ingen annanstans.

      Dessutom är min brunn förorenad med olja, så huset går inte att sälja.
      Jag brottas nu med (eller MOT) berörda myndigheter för att få hjälp med det mest grundläggande för att överleva, att få hem mat och vatten. Ingenting går av sig självt, jag måste kämpa.

      Liked by 2 people

    2. Om det nu var stroke som drabbade Julia … Men de som haft stroke eller vill förebygga finns det ett kosttillskott som innehåller citikolin. Detta har används i Japan över 30 år och i USA nästan lika länge. Snart får väl läkemedelsindustrin det att försvinna men sök på nätet om inte hälsokostbutiken har det – medan det finns kvar.

      Gilla

  3. En mycket bra krönika, tack. Den borde läsas av alla gråterskor. Och sedan skulle de – istället för gråtmanifestationen – stå på plattan och vara urförbannade på alla politiker och medier som tillåter att det sker så mycket våld, våldtäkter och skjutningar omkring oss.

    Liked by 1 person

  4. Tack för en fantastisk krönika. En av din viktigare och bästa. GW är ju en sniken och mediakåt person, så till och med han måste hålla tillbaka på sanningen. Men jag kan inte låta bli att gilla honom.

    Det här är väl en eftersläpande Jugoslavinvandring som är duktiga vapenförsäljare i Sverige. Sen har våra politiker kalkylerat med både mord och våldtäkter. Terrordåden räknar jag till morden. En sak är säker: det kommer fler, för det går inte att driva en stat med att etniska befolkningen är slavar åt staten och byts ut mot invandrare och dessutom rånas och våldtas.

    En uppmaning till dig, Julia: ta det för fan lugnt nu. Och till GW: starta en blogg och börja skriva sanningen. För du behöver inte pengarna längre utan gör något bra för svenskarna. Bara sanningen, även fast den är obehaglig för alla.

    Liked by 1 person

      1. Jaa hustrun är likadan. Baka är avkoppling säger hon så det är klokt. Baka och ha det bra. Lite allvar det här var en riktigt bra krönika. Så jag förstår att du ville få fram den.

        Gilla

  5. Jag hoppas få uppleva den dag då dessa destruktiva och till intet förpliktigande gråt- och godhetsmanifestationer ersätts av äkta vredesmanifestationer mot de huvudansvariga inom politik och media.
    Först då kan vi gå mot en förändring på riktigt med den då förhoppningsvis väckta insikten hos tillräckligt många att det idag bara finns ett enda riksdagsparti som står på det tillbakatryckta och grundligt svikna folkflertalets sida.

    Gilla

  6. En vaken politiker hade kunnat förutse detta, en ärlig politiker hade berättat om det.
    Mina tankar om saken.

    Det var en mycket bra artikel, tack så mycket .

    Liked by 2 people

    1. Det är resultatet av landsförräderiet i skuggan av flyktingspionagets agentsinfiltrationer vilka utnyttjar landets människohandeln genom blandningen av med rätten eller icke rätten till asylskyddet i ryggen av medmänniskobluffen.

      Liked by 1 person

  7. Sverige är ett rasistiskt, antisemit och terrorland orsakat av statens slav, – och människohandeln och blandningen av politiska flyktingar , enligt Genève Konventionens bedömning året 1951 med lyxsökare, kriminella, agents och spionnätverkets enorma skaror i främmande makters tjänster…Vägen till helvetet kantad av goda viljan, vilket öppnar Pandoras ask för ondskan.

    Liked by 2 people

Lämna ett svar till Kai Virihaur Avbryt svar

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s