En saksamlares död

När man har haft en blodpropp i hjärnan ska man leva på precis som vanligt. Samtidigt bör man förbereda sin död. Onekligen en smula dubbelt.

Dilemmat är inte själva döden. Den sköter i allmänhet sitt. Dilemmat är vad man lämnar efter sig åt sina stackars anhöriga att ta hand om.

En saksamlares liv är oftast roligt, intressant och spännande.
För de efterlevande innebär en saksamlares död stora strapatser. 

Jag har vänner som har två hus, plus uthus, proppfulla med fynd från loppisar, auktioner och Tradera, och inga arvingar. Glada framlever de sina liv utan tanke på vem som ska ta reda på allt efter dem. En ny loppis väntar alltid runt hörnet.

Jag har också vänner som aldrig har låtit sig dras med i saksamlande och som har döstädat i åratal. Döden kommer för det mesta oförberett, det vet vi. Och vi kan ingenting ta med oss dit vi går.

Bäst att stänga skåpdörrarna så att man inte ser alla saker.

Hos mig är hus och förråd fyllda med saker som är mig mycket kära. Saker som jag använder och tycker om att se på. Saker som gör mig glad. Här finns nästan ingenting nytt. Det mesta är inhandlat på antikmässor, auktioner och loppisar. Men inbrottstjuvar göre sig icke besvär – här finns ingenting av värde som går att kränga på svarta marknaden. Värdet ligger i relationen till sakerna, det som försäkringsbolagen brukar kalla affektionsvärde, och det är omöjligt att mäta, ersätta eller förstå för en utomstående.

Vad är tennskålarna efter mina morföräldrar värda, köpta i början av 1930-talet när deras ekonomi började repa sig efter en konkurs? Någon tjuga kanske. Men för mig är de guld genom sin historia.

Farmors sockerburk i majolika? Lite kantstött, av noll och intet värde. Men jag älskar den.

Farmors sockerburk.

Finns det något hopp för en människa som har åtta sorters assietter – och envist påstår att hon behöver dem allihop, för olika tillfällen? Absolut, så länge som man är i livet och tar hand om dem själv.

Urnor av Anna-Lisa Thomson och Vicke Lindstrand, Upsala Ekeby.

Jag började tidigt samla på keramik från S:t Eriks Lervarufabriker (1888-1962), Upsala Ekeby (1886-1977,  Gefle (1910-1979), Bo Fajans (1874-1967) och Gabriel (från 1925) – så tidigt att de flesta jag kände fnyste åt fynden. Upsala Ekeby var det absolut töntigaste som fanns! Deras keramik var någonting som den intellektuella klassen skrattade åt. Något måste de ju ha att förakta innan de hade utsett oss invandringskritiker att spy sin galla över.

Men jag omfamnar ”töntigheten” passionerat, den är en del av mitt kulturarv. Jag älskar de töntiga sakerna som jag har vuxit upp med. Det var inte sprött porslin med guldkant. Det var handfast keramik och tåligt porslin från Gefle.

En dag på 1980-talet stod jag på en auktion i Follingbo på Gotland. I en av fyndlådorna, bland blåblommiga kaffekoppar, såg jag det plötsligt: ett askfat i keramik med ett grönt rådjur.

Askfatet med det gröna rådjuret från Upsala Ekeby – själva töntighetens arketyp. Ljusstaken från Gabriel.

På en sekund föll jag miltals ner i minnets brunnar. Plötsligt kom jag ihåg. Det var ju precis ett sådant askfat farfar hade när han låg på schäslongen och läste Ljusnan och rökte pipa! Jag var tillbaka i farmors och farfars hus, mindes kammaren innanför köket, kände doften, såg jugendmöblerna och färgerna. Kände tryggheten som jag alltid upplevde där.

Jag ropade in fyndlådan för 50 kronor. Rådjursaskfatet är mig kärt. Töntigt? Jag är beredd att försvara det med mitt blod.

Askfatet tillverkades i en mängd varianter av Upsala Ekeby keramikfabrik, bland annat med en brun hund, en brun björn, en vit isbjörn, en grön björn, och så trumfkortet kallat ”Metmasken”. Det var en grön kvinnofigur som formgavs med utgångspunkt från utkavlade lersträngar, därav namnet. Mest påminner hon om ”Den lille havfrue” i Köpenhamn.

De svenska porslins- och keramikfabrikerna inledde sin verksamhet i slutet av 1800-talet, hade sin storhetstid under 1920- och 30-talen och lades brutalt ned under 1960- och 70-talen. Konkurrensen från importerat cook shop-porslin blev för stark.

Så dog en stor och konstnärligt oerhört framstående epok, en viktig del av vårt kulturarv med formgivare som Arthur Percy, Anna-Lisa Thomson, Vicke Lindstrand, Eva Jancke-Björk, Gabriel Burmeister och Stig Lindberg – bara för att ersättas med importerat, masstillverkat porslin av oftast dålig kvalitet.

Anna-Lisa Thomson (1905-1952), skicklig konstnär och formgivare.

För dagens ungdomar betyder kända märken av svenskt kvalitetsporslin som Gustavsberg, Rörstrand, Karlskrona, Lidköping och Hackefors ingenting. De handlar på Ikéa.

”Klockor” från Gefle porslinsfabrik, barndomens servis. Den tillverkades 1928-1943.

Hos mig är skåp och lådor fyllda, och varenda sak har en själ och ett känslomässigt värde. Särskilt de som kommer från släktingar som stått mig nära. Sakerna bevarar deras närvaro i mitt liv fast de tidigare ägarna är döda.

Det nötta färdskrinet från Hälsingland var 1800-talets pick-nickväska. I skåpet står min fars dopskål från Eda glasbruk.
Tavlan, broderad av min farmor, är en bild av ett svunnet Sverige.
En blyertsteckning gjord av min moster.

Vi kommer till bastun. I min bastu badar man inte. Där har jag mitt tygförråd. Ett livs ihopsamlade tyger, sorterade efter färg i stora plastbackar. En skatt att plocka fram vid behov och en guldgruva om man tycker om att sy.

Klädkammaren upptas av andra plastbackar, staplade som ett berg, fyllda av ovärderliga bilder och dokument från min släkt. Hela min släktforskning, underlag för många krönikor och poddar, finns här. Dessutom underlag för allt som mina efterlevande behöver veta om sitt ursprung.

Collage av släktbilder.

Man lever så länge man lever. Så länge som man har glädje av sina saker har de en viktig uppgift att fylla.

Kanske hamnar allting på soptippen när man dör. Men det får man inte veta och behöver följaktligen inte bekymra sig för.


Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS
Varmt tack för din gåva!

10 reaktioner till “En saksamlares död

  1. Jag har några föremål i äkta kristall av hög kvalité. Det är 2 parfymflaskor, vinkaraffer, blomvaser. Jag vet att de är helt omoderna och det är nästan pinsamt att ha dem i vitrinskåpet. Men de kommer från 30-talet från min fars föräldrars hem. Från tiden då Polen var fortfarande ett fritt land. De överlevde 2:a världskriget och flera bombardemangen. Inte ens den befriande sovjetiska armen lyckades stjäla dem. Jag tog dem med mig på flyget till Sverige. De står där på hyllan. Jag tittar på dem och minns den tid som flytt…

    Liked by 1 person

  2. Trevligt när du delar med dig tankar som dessa med för mig mycket hög igenkänningsfaktor.
    Passar på att önska dig och alla andra här inne en fin advent. En tradition och högtid, i mitt fall helt utan religiösa inslag, jag minns så väl från min barndom med förberedelse i skogspromenad och plock av vitmossa och lingonris att pynta adventsstaken med. Och sedan, i all enkelhet, den högtidliga tändningen av första ljuset när mörkret lade sig kring stugan på kvällen. Mer behövdes inte för att fylla mig som barn till bredden av stämning och förväntan inför vad som komma skulle.
    Jag är beredd att ge ganska mycket om jag kunde få tillbaka den avlånga halmflätade korgen jag minns som denna den ”riktiga” adventsstaken. De varianter som följt senare genom livet har aldrig kommit i närheten av att skapa samma känsla av värme i mitt hjärta.
    Och det är väl så. Det är dessa stunder och känslor man drömmar sig tillbaka till eller åtminstone försöker skapa en liten förnimmelse av genom de saker och ting man har sparat på sig och fortsatt tittar efter idag på nostalgicenter som loppisar, auktioner och Blocket.
    Och det får vara hur töntiga saker det vill i andras ögon. Det handlar om oersättliga värden för en själv som inte kan förstås eller uppskattas av andra. Inte ens de närmast efterkommande som förhoppningsvis med hjälp av en själv skapat sina egna kära tillbehör till det selektiva minnets underbara värld.

    Liked by 1 person

    1. Tack för att du delar med dig av dina adventsminnen, Kasper. De är trevliga att ta del av. Jag tror att det känslomässiga värdet av ting som vi fäste oss vid som barn är större än vi kanske är medvetna om, och jag tänker att någonting som vi som är lite äldre skulle kunna göra är att visa, berätta och prata med yngre generationer om de här sakerna utan att låta oss avfärdas som ”fossiler”.

      Det handlar ju om vårt kulturarv! Som din halmflätade korg. Hoppas att du kan hitta en motsvarande på loppis eller Tradera.

      Liked by 2 people

  3. Hyllpapper och kantremsor i skåpen. Fint.
    Jag har danskt måsporslin och Kosta kristallglas som jag bara använder ibland. Barnen vill inte vill ha dem. Sparsamhet och respekt för ägodelar sitter djupt. Barnen har muggar för pannacotta.

    Vi är pensionärer och sover fortfarande på vita lakan, inte påslakan. Min mor efterlämnade vit lakansväv som hustrun sytt lakan av och broderat med vårt emblem. Då kan man varma nätter dra av sig täcket men ha lakanet på sig. Min fru har fortfarande några örngott med veckade band i linneskåpet, men hon sköljer inte lakanen i vatten med blåelse som min mamma, en klut med blått medel som skulle göra lakanen vitare.

    Du hade väl omslagspapper på skolböckerna?
    Jag hade blått papper med teckningar på svenska kungar med åratal som hjälp på historielektionerna.
    Och reservoarpenna med guldstift 14 K?
    Kulspetspennor var förbjudna i skolan under några år. De ansågs förstöra handstilen och det var nog sant. Jag textar när jag handskriver och det händer att jag talar in text. Så har jag en iPad och Apples Pencil som förstör handstilen ännu mer då jag skriver på halt underlag.
    Värderingar, livsstil och teknik ändras med åren.

    Liked by 1 person

    1. Självklart hade jag omslagspapper på skolböckerna! Självklart var vi barn mycket rädda om dem. I läroverket fick man köpa och betala sina läroböcker själv. De behandlades som de dyrgripar de var.
      Reservoarpenna- javisst!

      Örngott med veckade band är en glädje att ha i linneskåpet, liksom andra textila skatter.

      Liked by 1 person

  4. Alla som har en kärleksfull familj kan vara säkra på att fina saker efter oss hamnar inte på soptippen!

    Dessa saker kommer att delas mellan arvingarna och vårdas ömt!

    Gilla

  5. Mina tankegångar är som dina, Julia. Jag behåller det som har personligt värde för mig.

    När jag flyttade senast fick behjärtansvärd loppis hämta 2,5 lastbilar med möbler och prylar – mina böcker som varit nedpackade länge tog jag med mig. Skulle ha sorterats ut dessförinnan såklart. Dem försöker jag bli av med nu – studentlitteraturen riven och slängd. I andra länder läser folk böcker – inte i det här landet …

    Eftersom jag aldrig frestats på loppisar har jag inget sådant som du, men med släkt på glasbruk har jag förärats ganska mycket därifrån. Och mycket har jag lämnat vidare till yngre i släkten.

    Men jag tänker ofta som du … Ska allt som glatt mig bara hamna vind för våg och resten på soptipp?

    (Citikolin för hjärnan …)

    Gilla

    1. NB: Citikolin används i Japan sedan ca 35 år och nästan lika länge i USA – för att förebygga och behandla stroke etc.

      Gilla

Lämna ett svar till Maja Dacke Avbryt svar

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s