Utländska läkare kränkta av svenska patienters ”rasism”

Läkare med utländsk bakgrund kränks alldeles oerhört av svenska patienter. De kan till och med råka ut för att få höra ett ”Välkommen till vårt land!”, ett uttalande som får en utländsk läkare att känna sig ”exkluderad”.

Det var innebörden i ett mycket märkligt inslag som sändes i SVT Aktuellt en av de sista dagarna före jul, den 20 december, och som antagligen försvann i julbrådskan för många tv-tittare.

”Många läkare som har sina rötter i andra länder blir utsatta för  trakasserier och förolämpningar på jobbet. I en enkät som Läkarförbundet och SVT har gjort svarar över 500 läkare att de på grund av sitt ursprung eller sin religion har blivit kränkta i sin yrkesroll” förkunnar Lotta Bouvin-Sundberg.

SVT ”Morgonstudion” tog upp inslaget samma morgon.

 

Sedan följer ett inslag gjort av Bodil Appelquist och en intervju med läkaren Sour Hallal (!), som har libanesiskt ursprung. Hon berättar indignerat om en patient som sagt att hon inte ville ha en utländsk läkare.

”Hon var bestämd och inte mottaglig och satte oss i en svår situation.”

Till råga på allt hade samma patient ingenting emot att bli behandlad av en australiensisk läkare med engelsk brytning.

Det måste vara ett tungt öde att heta Hallal och känna sig så haram som Sour Hallal ger uttryck för. Hon känner sig verkligen kränkt och ser sig som ett offer för ”rasistiska” svenskar.

Den här patienten gjorde något uppenbart omskakande: hon gav uttryck för att hon själv ville välja vilken vilken läkare hon skulle bli behandlad av. Hon utgick rentav ifrån att hon förbehöll sig den rätten.

Här begår SVT ett av sina otaliga publicistiska övergrepp. På prime time publicerar man en ren partsinlaga från Sveriges Läkarförbund, fullkomligt okritiskt och utan möjlighet för den angripna parten, patienterna, att komma till tals.

Patienter – finns dom?

Till råga på allt bygger inslaget på en enkät som gjorts i samarbete mellan Läkarförbundet och statstelevisionen. Ett rent beställningsjobb. Det är sensationellt ohederligt. Detta är inte journalistik. Det är statlig, totalt ensidig propaganda.

Sveriges Läkarförbund är en intresseorganisation inom Saco med drygt 53 000 medlemmar. SVT, och hela public service, är en intresseorganisation för förljugen, vänstervinklad och vilseledande journalistik, värdig en totalitär kommunistisk diktatur. Koncernen har närmare 5 000 anställda, köper dessutom in mängder av program från olika produktionsbolag och finansierar från första januari 2019 sin årsbudget på drygt 8 miljarder kronor med tvångsbeskattning.

Om vi accepterar SVT:s utgångspunkt i inslaget, att här föreligger en konflikt eller ett motsatsförhållande mellan två parter, ska självklart även den andra parten få yttra sig. Men den detaljen förbigår SVT med sedvanlig Pravdamässig arrogans. Inte heller redovisar man att svarsfrekvensen i enkäten är så låg att det inte går att dra några som helst statistiska slutsatser av enkätsvaren.

Av Läkarförbundets 53 000 medlemmar skickade SVT Nyheter och Läkarförbundet ut enkäten till 16 996 yrkesaktiva läkare. Av de tillfrågade svarade bara 2 266 personer på enkäten. Alltså ett bortfall på 87 procent eller 14 730 personer.

Bara 3 procent, 505 personer, instämde i påståendet ”Jag har blivit utsatt för kränkande behandling på grund av min etniska eller religiösa bakgrund av patienter eller deras anhöriga”.

Dessa 3 procent kan i själva verket representera de verkliga gnällspikarna, de kroniskt kränkta eller läkare som över huvud taget har en problematisk relation till sina patienter. Men det är denna lilla minoritet som SVT gör stor sak av och presenterar som en grupp som utsätts för oerhörd rasism i sitt arbete.

Inte heller vet vi om det verkligen är svenskar som står för ”rasismen” eller om det är så kallade ”nysvenskar” från betydligt mer rasistiska länder och kulturer. Avsikten är den vanliga på medias, och i synnerhet public services’ agenda: att gång på gång peka ut och skuldbelägga svenskar som fruktansvärda rasister. Kort sagt täppa till käften på oss ännu mer – när det i själva verket är precis tvärtom.

Flera undersökningar visar att svenskar är det minst rasistiska folket i världen. Här är två av dem.

Den omtalade ”strukturella rasismen” som media och politiker älskar att beskylla svenska folket för är en myt, medan den i stora invandrargruppers ursprungsländer är uttalad. Som mest utbredd är rasismen i Asien och delar av Afrika.

När svenskar fick ange om de hade något mot att bo granne med en människa av annan ras gjorde bara 1,4 procent det – minst av samtliga länder i den pågående attitydundersökningen World Value Study.

I Jordanien vill över hälften inte ha en människa med annan hudfärg som granne, medan siffran var 37,7 procent i Saudiarabien, 31,2 procent i Iran och 28,4 procent i Turkiet. Det huvudsakligen muslimska Albanien utmärker sig genom att vara det mest rasistiska landet i Europa, enligt undersökningen. 28,8 procent av albaner vägrar bo granne med en människa av främmande ras.

I särklass mest negativ till grannar av annan ras är man i delar av Asien: i Bangladesh var siffran 71,7 procent, Hong Kong 71,8 och Indien 43,5 procent.

I år kom en ny rapport från Eurobarometern som bekräftar bilden av svenskarna som ett icke rasistiskt folk.

I Eurobarometern har man mätt hur villiga medborgare i olika länder är att ha en migrant som vän. Resultatet visar att svenskar är mest villiga att ha en migrant som vän. 87 procent svarar ja på frågan, medan genomsnittet i Europa är 48 procent.

Vad är det då för fruktansvärda saker som patienter enligt SVT:s/Läkarförbundets enkät utsätter utländska läkare för? På sin hemsida ger SVT några exempel.

Amy Bruta, 28 år, gjorde för 1,5 år sedan sin AT-tjänst på ett sjukhus i Jönköpings län. Hon får ofta kommentarer som är välmenta men som, eftersom de kommer så ofta, sårar. Det kan handla om att hon ser “exotisk ut” eller patienter som säger “Välkommen till vårt land”.

”Man vet inte hur man ska reagera, det är en gammal människa som är sjuk och försöker vara snäll. Men det är inte kul att höra. Man känner sig exkluderad och annorlunda.”

Om man som läkare inte står ut med att höra ”Välkommen till vårt land!” utan att känna sig kränkt och exkluderad bör man nog fundera på om man har valt rätt yrke eller rätt land att bo i.

Sara Sadek är född och uppvuxen i Göteborg men har rötter i Egypten. Som vuxen bodde hon i Egypten i sju år och utbildade sig som läkare där. Hon är muslim och klär sig i hijab.

Sara Sadek berättar att hon gick in till en patient tillsammans med två kolleger. Patienten hälsade på hennes två kollegor, men när Sara sträckte ut sin hand slog han bort den. När mannen blev ombedd att klä av sig på överkroppen tittade han på Sara och sa:

“Jag tänker inte göra det när hon är här inne. Hon kommer ta illa vid sig, man vet ju inte hur de där människorna tänker.”

Händelserna, som den med patienten som slog bort hennes hand, ”sätter djupa spår i henne”.

Var finns självinsikten hos Sara Sadek? Hon är muslim och klär sig som korantrogen sådan i hijab, vilket är islams uniform för kvinnor och ett mycket tydligt sätt att markera att man segregerar sig från vanliga svenskar, ”de otrogna”, att man förespråkar sharialagar, är emot demokrati och stöder religiöst förtryck av kvinnor. Det görs dessutom på arbetsplatsen, som ska vara värdeneutral vad gäller politik, religion och annan livsåskådning.

I mötet med patienter monterar Sara Sadek ned mötets möjliga förtroendekapital genom att kasta sin ideologiska tillhörighet i ansiktet på patienterna. Sedan blir hon kränkt när en patient bemöter henne just utifrån den särskildhet som hon själv tydligt visar. Det går inte ihop.

Ayda Shaker jobbar som ST-läkare i Stockholm. Hon får kommentarer om sin etniska bakgrund varje vecka.

”Ofta är den första frågan jag får från patienter “Var kommer du ifrån?” eller ”Var kommer du ifrån – egentligen?”.

”Jag vet att det svaret folk är ute efter är vilket land mina föräldrar växte upp i, men det känns helt irrelevant.”

Hon förstår att det kan handla om ren nyfikenhet, men frågorna leder till obehag.

“Det känns som att min yrkesroll ifrågasätts.”

Här blir det tydligt att de intervjuade personerna inte på något sätt är representativa för den svenska läkarkåren, knappast heller för gruppen läkare med utländsk bakgrund. Här rör det sig om en samling lättkränkta prinsessor på ärten, utan distans till sig själva och sin roll som läkare med utländsk bakgrund.

Deras kommentarer tyder på att de hakar upp sig till och med på vänligt menade kommentarer och frågor om sitt ursprung och därför känner sig ”exkluderade”.

Kontentan av det är att de vill bli bemötta som någonting de inte är, nämligen svenskar. Patienterna ser naturligtvis att en läkare med utländsk bakgrund är annorlunda, i synnerhet om hon markerar det genom att bära muslimsk uniform, eller hör ifall läkaren talar bristfällig svenska med kraftig brytning. Dåliga svenskkunskaper hos sjukvårdspersonal innebär dessutom påtagliga risker för felbehandling och medicinska och andra missförstånd.

Motviljan mot att bli bemött som det man är, och inte som det man inte är, tyder på bristande social och kulturell medvetenhet, i vissa fall också att man inte har medvetandegjort sig om vad det innebär att vara läkare och möta många olika slags patienter med det enda gemensamma att de är sjuka och i behov av medicinsk hjälp.

Här behövs en maktanalys av samma slag som jag gjorde nyligen i min krönika om hemtjänsten. Hemtjänst och sjukvård är olika saker, men de har en sak gemensamt. De utgör en maktrelation mellan en grupp (läkare, sjukvårdspersonal, biståndshandläggare, hemtjänstpersonal) som har makten att bestämma över en annan grupp (klienter, ”brukare”, kunder, patienter) som är i beroendeställning och därmed utlämnade till den första gruppen.

I relationen mellan läkare och patient ska patienten självklart stå i fokus. Men det är läkaren som har makten över patientens liv och hälsa. Patienten är utlämnad till honom eller henne, både genom sitt underläge i den rådande maktstrukturen och på grund av sjukdom och behov av hjälp. I en relation där den ena söker hjälp som den andra kan ge är det alltid den hjälpsökande som är i underläge.

Vad SVT gör i det aktuella inslaget är att de använder sig av en marxistisk modell med ”förtryckare” och ”offer” – men vänder perspektivet uppochner och framställer patienterna som förtryckare och läkarna som offer.

Det är ett perspektiv som är helt irrelevant och saknar förankring i verkligheten. Men det avslöjar SVT:s verkliga agenda: på det sättet lyckas man uppnå det som alltid är målet för public servicejournalistik där invandrare på något sätt är inblandade: invandrare ska ALLTID framställas som offer. Alltid, utan undantag. Och svenskar ska ALLTID framställas som förövare och förtryckare.

Invandrares känslor och kränkthet är ALLTID viktigare än om svenskar blir kränkta. En stor del av medias rapportering upptas av i synnerhet muslimers känslor. Regelmässigt lyfter media fram och förstärker ett gruppegoistiskt tänkande, och det blir extremt tydligt i SVT:s inslag om de ”kränkta” läkarna. Huruvida svenskar kränks i sjukvården eller i andra sammanhang tilldrar sig inte medial eller politisk uppmärksamhet.

I själva verket är det precis tvärtom. Sjukvård, och alla former av vård, är till för patienten. Inte för läkaren. Läkaren behöver för sin utkomst arbeta inom vården, men detta behov är underordnat patientens hjälpbehov.

Läkaren har möjlighet att välja var och med vad han eller hon vill arbeta. Patienternas valmöjligheter är obefintliga eller åtminstone kraftigt kringskurna, reglerade av andra än patienten själv.

Självklart ska varje patient ska ha rätt och möjlighet att välja att få vård av en läkare som han/hon kan känna förtroende för. Förtroende är det kapital som läkar-patientrelationen vilar på och som är helt avgörande för om behandlingen ska lyckas.

Om jag som patient inte vill ha vård av en person som med olika attribut tillkännager sin tillhörighet till islam ska jag inte heller behöva utsättas för det, eftersom islam är ett ideologiskt system som totalt skiljer sig från sekulära svenska värderingar och i väsentliga avseenden styr de troendes människosyn.

Se också den krönika jag nyligen skrev om apoteken som hijabfri zon.

I sjukvården är det vanligt förekommande att just muslimer förbehåller sig rätten att välja kön på behandlande läkare, och det accepteras utan prut på många sjukhus och vårdcentraler som böjer sig för islams forntida kvinnosyn. Varför ska en invandrad minoritet ha rättigheten att välja, men inte landets ursprungsbefolkning?

Man kan faktiskt avböja att bli behandlad av en viss läkare utan att uttrycka sig klumpigt eller kränkande. Men som framgår av SVT:s inslag blir vissa läkare till och med kränkta av välmenande kommentarer.

Det är verkligen inte konstigt om äldre svenskar som inte har vuxit upp med mångkultur och som känner sig främmande, vilsna och otrygga med den ibland uttrycker att de inte är bekväma med en utländsk läkare. I synnerhet i en situation när de är sjuka, sköra och skröpliga, och om läkaren talar dålig svenska. Vårdsituationen är ett av de ögonblick där vi är som mest utlämnade och ömtåliga.

Den ”kränkta” läkaren kan klaga över sin kränkthet hos Sveriges Läkarförbund och framträda som offer i media.

Vilken arena har en patient som känner sig otrygg, obekväm och oförstådd i vården?

———————————————————————

LÄS OCKSÅ

Fredrik Antonsson, bloggen I otakt.

”Sensommaren 1990 började jag jobba i sjukvården. I snart 30 år har jag vikt min arbetstid och mitt arbetsliv till att ta hand om medmänniskor i behov av vård. Under dessa decennier har jag stött på och träffat folk med fördomar, både bland kollegor och bland vårdtagare.”

”SVT skriver om fördomarna mot vårdpersonal med utländsk bakgrund, och det gör de rätt i. Men det är inte den enda sanningen. Sanningen är även den att läkare och vårdpersonal med svensk bakgrund minst lika ofta som sin utlandskopplade kollegor tvingas möta fördomar. Fördomar om kön. Fördomar om religion.

Fördomar om att alla i vårdpersonalen som inte har en nougatfärgad hudkostym eller mörkare per automatik är rasister – och prioriterar patienter efter någon sorts vård-apartheid. Det spelar ingen roll vad man säger, eller vad man gör. Fördomarna finns där. Men de fördomarna talas det aldrig om, och ännu mindre skrivs det om dem.

Landets så kallade urbefolkning är absolut inte ensamma om att ha fördomar. Även nytillskotten i den svenska demografin har sina fördomar, och de märks minst lika mycket i vårdsvängen som den rasism som SVT väljer att lyfta fram.

Tro mig. Jag har sett det. Jag har mött det, och jag hatar det precis lika mycket som den andra rasismen i vardagslivet.”

 

Mats Dagerlind, Samhällsnytt.

Därför skämtar vi om Jesus men inte om Muhammed.

”Ett mer färskt exempel är hur SVT den gångna veckan slagit upp stort om svenskars rasistiska attityder till utlandsfödda läkare. I ett inslag berättar en upprörd kvinnlig läkare under vinjetten ”Så bemöter läkaren patienternas rasism” om hur det hänt att en patient hälsat henne välkommen till Sverige. En annan har gett henne komplimanger för sina vackra mörka ögon.

Stöd i uppfattningen att detta är exempel på svårartad strukturell rasism fick läkaren förstås från SVT. Om hon var tveksam innan så är hon övertygad nu – klart du ska känna dig kränkt, diskriminerad och utsatt för vardagsrasism, trugar SVT. Gör du inte det saknar du den etniska motsvarigheten till det marxismen kallar för klassmedvetande.

En sådan tur att SVT är där och upplyser dig, så att du inte förleds av mörka krafter att tro att du som läkare är privilegierad på något sätt.”

 

---

Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS

Varmt tack för din gåva!