Jane Goodall och ondskan

Hon är en ikon redan under sin livstid. Nu är hon 84. När hon 1960 sändes ut till nationalparken Gombe Stream i Tanzania var hon 26 år gammal och bokstavligen en bild av mänsklig och vetenskaplig oskuld och naivitet.

Hennes uppdrag: att utforska hur vilda schimpanser lever för att få veta mer om människans förfäder.

Schimpanserna blev en livslång kärlek för Jane Goodall – men de krossade också obarmhärtigt hennes och många andras illusioner om ondska, godhet och ”fredliga” primater.

Ända sedan engelska Jane Goodall var liten flicka hade hon velat bo i Afrika och leva med vilda djur. När hon var 26 år gammal kom chansen. Hon gjorde sin dröm till verklighet och forskade i mer än 40 år på schimpansernas beteende.

Hos dem mötte hon ett våld och en brutalitet som gick på total kollisionskurs med både hennes och den övriga vetenskapens naiva och till stor del ideologiskt betingade tro på primater som kärleksfulla vegetarianer som lever i fred med varandra.

Hennes upptäckter har rubbat tron på föreställningen om ”den ädle vilden” som många – trots det – än i dag väljer att tro på och ha som grund för en sektartad människosyn. I själva verket finns aggressivitet och brutalitet hos alla, både djur och människor. Det finns nedärvt i våra gener.

Vad är egentligen det vi kallar ondska? Är det att ta till våld för att försvara sitt eget liv? För att försvara våra närmastes liv? Det är ett val som förmodligen de flesta av oss ser som legitimt. Är det ondska? I så fall är så gott som alla onda. Men är det så vi ser på oss själva?

När vi rubricerar våld och brutalitet som ”ondska” gör vi i själva verket en moralisk värdering som människan är ensam om. Djur har inga moraliska aspekter på att döda för sin egen överlevnad.

Vi klär i moraliska termer karaktärsdrag som finns hos alla levande varelser och som istället kan kallas mer värdeneutrala ”överlevnadsinstinkt” eller ”självbevarelsedrift”.

Arkeologen och paleoantropologen Louis Leakey i Nairobi, Kenya, blev Jane Goodalls  handledare. Hon hade arbetat som hans sekreterare sedan 1957, och hon var exakt vad han sökte för sin forskning: en person som var opåverkad av tidens strömningar i forskarsamhället och med klar och oförvillad blick skulle kunna iaktta hur schimpanserna lever. Goodall hade varken erfarenhet som forskare eller akademisk examen. I sammanhanget var den avsaknaden meriterande.

För att kunna genomföra projektet måste man vara beredd att leva nära schimpanserna, dygnet runt och under primitiva omständigheter, under långa perioder. Kraven skulle avskräcka vem som helst men passade perfekt med Jane Goodalls livsdröm.

Nu visar SVT en prisad, unik och definitivt sevärd dokumentär  om Jane Goodalls liv med schimpanserna, gjord av den amerikanske dokumentärfilmaren Brett Morgen utifrån mer än 100 timmars filmmaterial som man trodde hade gått förlorat men som återfanns 2014. Filmerna spelades in under 1960-talet av den holländske National Geographics-fotografen Hugo van Lawick (1937-2002), som Jane Goodall gifte sig med 1965.

Brett Morgens dokumentärfilm har vunnit en rad priser, bland annat som bästa dokumentär i BAFTA.

Dokumentären kan ses på SVT Play. 

Den finns också på youtube, men då utan svensk text.

Syftet med Jane Goodalls forskningsuppdrag var att få mer kunskap om tidiga människoarters – våra förfäders – beteende. Vid den här tiden, omkring 1960, visste man mycket lite om våra förfäder primaterna och i stort sett ingenting om vilda schimpanser. Världen var till exempel övertygad om att de är vegetarianer. Det visade sig inte alls stämma med verkligheten.

Att som ensam kvinna bosätta sig i djungeln (från början hade hon sin mamma och en båt fullastad med förnödenheter med sig) bland vilda djur och giftiga ormar, långt från en civilisation och före mobiltelefonernas tid, kräver mod, hängivenhet – och naivitet. Och Jane Goodall var naiv. Hon kände sig så i samklang med naturen att hon utgick från att inget djur någonsin skulle göra henne illa.

Hennes naivitet och önsketänkande framgår klart och tydligt i filmen. Det är en ung, vacker och entusiastisk Jane Goodall vi möter, med långa snygga solbrända ben – som hon inte drog sig för att använda för att utverka forskningsanslag. (Hon säger det själv i filmen).

Hon har fått mängder av utmärkelser och är adlad till Dame Jane Goodall. Vid 84 års ålder är hon sedan länge upphöjd till ikon, och ikoner får man inte kritisera. Det tänker jag inte göra heller, däremot försöka placera in Goodall, hennes åsikter och forskning i ett tidsmässigt, vetenskapligt och ideologiskt sammanhang.

För att studera Kasakela-schimpanserna i Tanzania, bli accepterad av dem och få deras tillit måste hon finnas nära dem under lång tid, vara en stilla observatör, få dem att förstå att hon inte var deras fiende. Med ett outtömligt tålamod satt hon på olika observationsplatser och iakttog och antecknade, övernattade under bar himmel, tillbringade dag efter dag med papper, penna och kikare.

 

En av hennes första upptäckter var att schimpanser kan tillverka och använda enkla redskap, till exempel kraftiga grässtrån och tunna grenar att sticka ner i termitstackar för att fånga termiter.

Det var ny kunskap som gav nya infallsvinklar på primaters sätt att tänka. Hon kunde se att schimpanser känner kärlek och tillgivenhet, sorg, rädsla, övergivenhet och vrede. Den känslomässiga bindningen mellan schimpansmamman och hennes unge är både långvarig och mycket stark, och en ung schimpans kan bli deprimerad, sluta äta och bokstavligen sörja sig till döds efter att ha förlorat sin mamma.

Steg för steg överger Jane Goodall den traditionella, objektiva forskarrollen och blir medagerande i sitt eget forskningsprojekt – en dödssynd bland forskare. Hon delar till exempel ut bananer bland schimpanserna för att visa hur vänligt sinnad hon är. Försöket tar en ände med förskräckelse när schimpanserna beter sig som – schimpanser.

Hon kommer schimpanserna nära, inleder en livslång kärleksrelation med dem, knyter an till dem, ger dem namn: David Gråskägg, honan Flo och hennes dotter Fifi och sonen Flint. Det ska dröja länge innan hon kan ta till sig insikten att schimpanser också har ett inneboende våldskapital och är kapabla att döda varandra och andra primater, inklusive människor, på brutalast tänkbara sätt.

Precis som sina nutida ättlingar människorna är schimpanser beredda att med kallt blod mörda varandra när de anser att det finns anledning. För schimpansernas del handlar det ofta om revirkränkningar, och det ser vi prov på i filmen. Flockens hannar patrullerar och vaktar noga sitt revir och tvekar inte att döda när gränserna kränks av andra schimpanser.

I filmen dröjer det ända till cirka 13 minuter från slutet innan Jane Goodall inser att schimpanser besitter en enorm brutalitet och bokstavligen kan slita varandra i stycken och utplåna en hel flock. Det hände i Gombereservatet, och Jane Goodall blev det chockade vittnet.

Efter honan Flos död började flocken som hon studerar att skingras. En grupp schimpanser börjar vistas mer i den södra delen av bergskedjan. Genom att dra sig undan tycktes de ha avsagt sig rätten att få ingå i gemenskapen med andra schimpanser och blir istället behandlade som främlingar.

Här krossas Jane Goodalls illusioner om schimpanserna som fredsälskande varelser. Hon tvingas inse att våldet är en del av deras natur. Hon hade trott att det bara är människor som krigar och dödar varandra.

I en mycket avslöjande passage i filmen säger hon:

”Vår idylliska värld, vårt lilla paradis, vändes uppochner. De till synes fredliga schimpanserna bedrev en sorts primitiv krigföring. Hela gruppen som hade rört sig söderut utplånades.”

Det var en mycket, mycket mörk tid för henne, säger hon i filmen. Alla hennes illusioner, hela hennes idealiserande av djuren, förvandlades till grus och aska.

”Jag trodde att de var fredligare än vi. Jag anade inte hur brutala de kan vara. Det tog ett tag innan jag kunde förlika mig med det. Jag hade alltid sett krig som en rent mänsklig företeelse. Jag kom att acceptera att människans mörka sida ligger djupt i våra gener och är ett arv från våra urtida primatförfäder.”

Uppvaknande och tillnyktring ur en omfattande naivitet, med andra ord. Här kan det vara på sin plats att påminna om att Jane Goodall inledde sin forskning och började uppmärksammas internationellt under 1960-talet – ett av vänsterideologi svårt anfrätt årtionde som innebar världsomspännande segertåg för kommunism och postmarxism och som rödfärgade all vetenskap, i synnerhet beteendevetenskaperna sociologi, kriminologi, psykologi, antropologi och etnologi.

Det kommunistiska glashuset byggde vidare på ett par seglivade myter. Dels myten om ”den ädle vilden”, som spreds bland annat av den amerikanska socialantropologen Margaret Mead (1901-1978) utifrån hennes fältarbete bland naturfolk på Nya Guinea, Samoa och Bali. En av hennes teser, som har haft stort inflytande, var att människor som levde opåverkade av civilisation med automatik är fredligt sinnade och inte använder våld.

”Med Gaugainliknande penseldrag målade hon upp bilden av fredsälskande urinvånare, jämställda samhällen förskonade från materiell nöd och sexuella konflikter” skriver den amerikanske psykologiprofessorn Steven Pinker i klassikern ”Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur”.

En annan myt, som fortfarande omhuldas i vänsterkretsar och av feminister och kulturrelativister av alla sorter, är att människan föds som ett oskrivet blad (utan medfött genetiskt arv). Myten bygger på tanken att det mänskliga medvetandet inte har någon medfödd struktur, utan att omgivningen kan skriva vad den vill i ett nyfött barns tomma medvetande. Ur den tron härstammar bland annat föreställningen att könet är en ”social konstruktion”.

Tillsammans har en skara filosofer och beteendevetare skapat en sektliknande mentalitet som strider mot allt sunt förnuft, som bygger på tro och inte på fakta – och som fortfarande i dag aggressivt försvaras av faktaresistenta och kunskapsföraktande människor över hela världen.

Antropologen Franz Boas’ lärjunge Albert Kroeber (1876-1960) förnekade inte bara att socialt beteende skulle kunna förklaras utifrån medfödda egenskaper hos den mänskliga hjärnan. Han förnekade att hjärnans fungerande i något som helst avseende kunde bidra till att förklara mänskligt beteende.

”En kultur”, skriver han, ”står över det organiska – den svävar i sitt eget universum, (som en himlakropp får man förmoda), fri från den levande människans kött och blod.”

Eller ta Ashley Montagu (1905-1999) som skrev 1973:

”Med undantag av de instinktlika reaktionerna hos spädbarn om de utsätts för plötsliga höga ljud eller om modern försvinner, är mänskliga varelser helt utan medfödda instinkter… Allt hon är och blivit är inlärt och förvärvat på kulturell väg.”

Jane Goodalls upptäckter om schimpanserna var både oönskade och obekväma för henne själv och ställde en hel världs dåvarande vetenskap på huvudet. När jag ser filmen fladdrar en misstanke förbi om att hon fortfarande vid snart 85 års ålder inte helt och fullt har kunnat acceptera sina egna forskningsrön. Särskilt inte upptäckten av primaters inneboende brutalitet och förmåga att döda.

Hennes liv med schimpanserna har visserligen varit vetenskapligt motiverat – men också en passionerad love story med djuren. Ändå har hennes upptäckter haft och har fortfarande enorm betydelse för en djupare och kunnigare syn på människans natur, hur vi har formats utifrån de gener vi har ärvt från våra pälsklädda, lianklättrande förfäder i Afrikas djungler.

Med sitt anteckningsblock, sin penna och kikare har Jane Goodall registrerat vilka vi är, var vi kommer ifrån och vad som kännetecknar arten människa. Hennes upptäckter är plågsamma för alla som anser sig vara Godheten själv, och de Goda värjer sig aggressivt och med ansenliga mängder hat mot individer som är av en annan mening än de själva – utan att förstå att de på det sättet bevisar att de också besitter ondska.

När vi ser oss i spegeln är det inte bara vårt eget ansikte vi ser. Vi ser schimpansen. Vår släkting.

Han är både social och asocial. Han rymmer både godhet och ondska. Både kärlek och hat. Precis som vi.

---

 

Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS

Varmt tack för din gåva!