Youtube slår till mot yttrandefriheten – stoppar min podd

Min nya podd har stoppats av youtube. Förklaringen är minst sagt luddig – ja obegriplig.

Så här ser den ut:

”OBS!
Som du redan vet innehåller våra riktlinjer för communityn beskrivningar av vilket innehåll som är tillåtet – och inte tillåtet – på YouTube.

Din video ”Så punkterar du en egohumanist” har flaggats för granskning. Vi har granskat videoklippet och beslutat att det strider mot våra riktlinjer.

Vi har tagit bort det från YouTube och tilldelat ditt konto en varning enligt riktlinjerna för communityn, eller en tillfällig påföljd.

Vi stöder yttrandefriheten och försvarar allas rätt att uttrycka sina åsikter, även om de är impopulära. YouTube tillåter däremot inte hets mot folkgrupp.

Gränsen mellan vad som är hets mot folkgrupp och inte kan ibland vara hårfin.

Lägg inte upp innehåll om du inte är säker på att vi skulle godkänna det.”

Som synes besvärar sig inte youtube med att ange på vilket sätt min podd bryter mot deras riktlinjer. Det blir följaktligen omöjligt att bemöta, och det får man inte göra heller. Man kan överklaga, och det har jag gjort.

Men överklagandet sker genom att man klickar på en länk, utan att kunna motivera sitt överklagande eller yttra ett enda ord. Jag tar därför upp några intressanta formuleringar i youtubes meddelande som behöver bemötas.

”Flaggning för granskning”.

Någon eller några har uppenbarligen identifierat sig själva som egohumanister och känt sig kränkta. Det finns som bekant yttrandefrihetsfientliga aktionsgrupper på sociala medier som har satt i system att anmäla allt som de anser kränker deras lilltå.

”Vi har granskat videoklippet och beslutat att det strider mot våra riktlinjer.”

På vilket sätt bryter podden mot youtubes riktlinjer, och vilken eller vilka av riktlinjerna? Det får man inte veta.

”YouTube tillåter däremot inte hets mot folkgrupp.”

Här insinuerar youtube alltså att innehållet i podden utgör ”hets mot folkgrupp”. Vilken folkgrupp avses? Det får man inte heller veta.

”Egohumanister” är ingen definierad folkgrupp. Begreppet har myntats av den danske författaren Kristian Tørning och utgör titeln på hans bok med samma namn. Min podd är ett journalistiskt referat av boken, enligt samma modell som journalister brukar använda när man skriver om böcker.

Boken utkom förra året och har getts ut på svenska av Logik förlag med översättning av Maria Celander.

Kristian Tørning skriver i bokens förord:

”Egohumanisterna” är en löst sammansatt heterogen grupp, bestående av etniska européer som är illojala mot det egna folket och sitt eget land som självständig nation.”

Min podd är på svenska och riktar sig till svenska lyssnare. Jag talar alltså om svenskar som stämmer överens med Kristian Tørnings beskrivning av egohumanister. Vi kan lika gärna kalla dem politiskt korrekta, och såvitt jag vet är de inte skyddsklassade såtillvida att de inte får kritiseras eller bli föremål för andras avvikande åsikter. De får finna sig i kritik och debatt, precis som alla andra.

Kritik och debatt är inte ”hets”. Youtube är ute och cyklar på ett högst uppseendeväckande sätt. Det finns ingen hets över huvud taget i podden. Tvärtom uppmanar jag till samtal och dialog, baserade på fakta och inte på känslor.

”Lägg inte upp innehåll om du inte är säker på att vi skulle godkänna det.”

Youtube tror alltså att de avgör yttrandefriheten. Det kan de glömma. Jag har arbetat som journalist sedan 1967 och tänker inte låta youtube avgöra vad jag får säga och inte säga.

Nu publicerar jag poddmanuset här på min blogg

Jag tänker inte låta mig tystas. Eftersom youtube har stoppat min podd publicerar jag mitt poddmanus här, interfolierat av de musikavsnitt som ingår i podden.

Håll till godo! Vi börjar med en Rossini-uvertyr, uvertyren till ”La gazza ladra” (Den tjuvaktiga skatan), skriven 1817. Mannheimer Philharmoniker spelar, dirigent är Boian Videnoff.

Vad är en egohumanist?
Hur känner man igen dem, och vad kan man göra åt dem?
Det handlar den här podden om.

Vi kan kalla dem PK-elit.
Vi kan kalla dem globalister.
Vi kan kalla dem vänster, men de kan lika gärna vara liberala.

Själva vill de kalla sig ”de anständiga”. I motsats till ”de oanständiga” med andra ord.
Och vilka är ”de oanständiga”?
Det är alla som inte tycker som dem.

Egentligen är det oväsentligt vad de kallas.
Det väsentliga är deras agenda: att tysta samhällsdebatt och yttrandefrihet, utplåna nationerna och upprätta en global världsstat, styrd av en världsregering. Det är den danske författaren Kristian Tørning, som också är politiker i Dansk Folkeparti, som kallar dem ”Egohumanisterna” i boken med samma namn.

Det är en perfekt benämning.
”Humanister”, för att det är det egohumanisterna tror att de är.

Och ”Ego” för att de bara är just det, stora egon som anser sig ha rätt att döma och fördöma andra människor utifrån sina egna måttstockar.

Egohumanisterna uppfyller flera kriterier på en sekt, en gemenskap för människor som känner sig utvalda och personligt kallade på en nivå som de själva upplever som höjd över andra människor.

En sekt är en gemenskap som är sluten utåt och som kräver underkastelse. Sektens medlemmar ser sig som en elit som har kunskaper och insikter som andra inte har. Som sektmedlem förväntas du bekänna dig till sektens dogmer och aldrig ifrågasätta dem. Den som visar illojalitet och överträder sektens regler blir utesluten, bestraffad och isolerad från gemenskapen med olika grymma metoder.

I årtionden har sekten egohumanisterna dominerat det offentliga samtalet.
De syns och hörs överallt, de har tillgång till alla medias megafoner. Några sakargument anser de sig inte behöva prestera.

De har alltid rätten på sin sida, och nu kommer vi till egohumanisternas största lögn, själva kärnbränslet i deras liv. Egohumanisterna styrs av sin suveräna moraliska kompass, sin överlägsna ”värdegrund”. De anser alltså själva att de besitter en moralisk överlägsenhet, och i kraft av den tycker de sig ha rätt att hata och brännmärka alla som inte tycker som dem.

Du kan inte debattera mot en egohumanist på rationella villkor. Det går inte. Du kan lika gärna dunka pannan i väggen. Egohumanister går inte att resonera med. De lyssnar inte, de är inte intresserade av andra människors synpunkter. Från sin upphöjdhet på den moraliska parnassen ser de sig som befriade från alla krav på logik och alla former av anständighet som är självklara för andra människor.

Försöker man fråga dem om var deras självklara sanningar kommer ifrån ser de sårade ut. Det är inte meningen att man ska fråga. De ser ingen anledning att behöva argumentera för sin utopiska världsbild. Några sakargument behövs inte. De har ju rätt! De har helt enkelt alltid rätt, eftersom de är så goda människor, och det minsta man kan begära av dig är att du förstår deras upphöjda suveränitet.

Egohumanisterna har ingen organisation. De bildar osynliga nätverk, har inga stadgar och ingen struktur. Ändå känner de igen varandra var de än möts. De samlas i kotterier och håller med och matchar fram varandra så ofta de har möjlighet. Och de har ofta möjlighet.

När de yttrar sig är det en sorts godhetssignalering, riktad till andra egohumanister, dels så att de ska veta vad som gäller, dels som en bekräftelse på den egna utvaldheten.

Vi är moralens väktare

Egohumanisterna styrs av ett antal dogmer som vi ska titta närmare på. Den första dogmen lyder: Vi är moralens väktare.

Egohumanisterna uppfattar sig själva som moraliskt överlägsna alla andra. För dem är det känslor som är viktiga – inte fakta. Om de känner att någonting är sant och stärker deras agenda så är det helt enkelt sant – av moraliska skäl.

När egohumanisterna till exempel delar bilder av drunknade båtflyktingar eller krigsoffer på sociala medier handlar det framför allt om att visa att de som goda egohumanister känner rätt saker. Katastrofer får dem att blomma upp.

Vilken lycka var det inte för egohumanisterna när bilden på den drunknade pojken Alan Kurdi spreds som en löpeld i september 2015 och eldade på deras krav på fri migration över gränserna! Med den kampanjen som bränsle drabbades hela Europa av en invasion av lycksökarmigranter.

Enbart Sverige tog emot 163 000 asylsökande under 2015. Konsekvenserna utgör fortfarande efter mer än tre år enorma påfrestningar för svensk sjukvård, tandvård, socialtjänst, bostads- och arbetsmarknad, polis, skola – och hela vårt ekonomiska system.

Men ju närmare härdsmälta i välfärden vi kommer – desto gladare blir egohumanisterna. De vill nämligen inte bara avskaffa den svenska välfärden, de vill avskaffa hela Sverige. Nationer och nationell självbestämmanderätt är röda skynken för dem. Globalismen är deras frälsningslära. Det är den sektartade religion som fyller deras själar med lovsång.

Georg Friedrich Händel (1685-1759).
Hallelujahkören ur oratoriet Messias, HWV 56. 1742.

För egohumanister är det helt okej att man använder andras olycka för att själv hamna i offentlighetens ljus. Det primära syftet med att dela bilder, driva kampanjer och uttrycka fejkad medkänsla är att stärka den egna identiteten och signalera flocktillhörighet, alltså deras medlemskap i gruppen.

Det är helt i sin ordning att man marknadsför sig själv genom att uttala sig om allt från människosmuggling, trafficking och tiggeri till fattigdom i allmänhet – utan att man behöver tyngas av nämnvärda kunskaper i ämnet. Drivkraften är känslan av moralisk överlägsenhet, och den behöver bekräftas gång på gång.

Motivet är att väcka skuldkänslor hos andra till den grad att vi utan motstånd böjer oss för åtgärder som globalisterna i till exempel FN har satt upp på sin Agenda 2030: till exempel fattigdomsbekämpning.

Det låter ju fint och ädelt. Att bekämpa fattigdom är godhet. Men hur ska det gå till? Det talar egohumanisterna inte så gärna om. Men givetvis är man beredd att ta till den kommunistiska metoden att ta från de ”rika” och ge till de fattiga, det vill säga konfiskera det du äger och ge bort det till andra – utan ditt inflytande, och utan att på något sätt minska fattigdomen i världen.

Hur många gånger ska en kommunistisk planekonomi prövas och misslyckas innan den en gång för alla kastas på sophögen där den hör hemma?

Vi har rätt att hata

Nästa dogm kan förefalla egendomlig, sedd mot egohumanisternas förmenta människokärlek:

Vi har rätt att hata.

För dem är det helt legitimt att hata i kampen mot andras rätt att ha åsikter. Ingenting är mer outhärdligt för dem än när andra människor har åsikter som avviker från deras. De kan fritt hata alla som inte håller med dem.

Sitt eget hat ser de som någonting gott – det goda hatet. När de lever ut sitt hat bidrar hatet också till att bygga deras identitet och förstärka deras värde i deras egna ögon. Hatet är en sorts mental korsett som håller dem uppe. Och ju mer de hatar andra, desto mer hamnar de på plus bland sina likasinnade.

När egohumanisterna släpper loss sitt hat mot oliktänkande gör de det med en stark känsla av rättfärdighet, eftersom de känner att de försvarar moralen i samhället. Godare kan man inte bli.

I samtal med andra människor tilldelar de sig själva rollen som domare. I själva verket är deras enda skäl att delta i samtal att förstöra det, exempelvis genom att ständigt använda värdeladdade ord som ”tonläget”, ”människosyn”, ”anständighet”, ”respekt” och ”solidaritet”. 

Gioachino Rossini (1792-1868): ”Duetto buffo di due gatti (Kattduetten)”.
Marie-Nicole Lemieux, sång. Orchestre national de Montpellier Occitanie.
Conductor: Enrique Mazzola.

En helt avgörande punkt på egohumanisternas agenda är den så kallade värdegrunden, det vill säga floskeln om alla människors lika värde. Alla vet att det bara är trolleri med ord och att människor inte alls har samma värde. En mördare eller våldtäktsman har inte samma värde som sina offer.

Men för egohumanisterna är värdegrunden ett perfekt instrument för att dela in människor i onda och goda. Den som inte ropar hallelujah åt värdegrunden är självklart en ond människa och måste med all kraft fördömas. Alltså bevisar egohumanisterna själva, förargligt nog, att alla människor inte har samma värde. Men de fattar inte vilka hycklare de är.

De har inga problem med att de kräver ”tolerans” gentemot invandrare, samtidigt som de själva är utpräglat intoleranta och gärna svärtar ner invandringskritiker med ord som ”rasist”, ”nazist”, ”fascist” eller ”islamofob”.

För egohumanisterna är det till och med så att den rätt att hata som de anser sig ha är en grundläggande social aktivitet som bygger en stark gemenskap bland hatarna. Det är precis som i en sekt, där sammanhållningen bygger på att odla sin egen förträfflighet och hålla andra utanför och förakta dem.

Bert Kaempfert (1923-1980). Afrikaan Beat. 1962.

Den tredje dogmen lyder:

Vi kräver komplexitet.

Det betyder att egohumanisterna vill krångla till allting så mycket som möjligt. Ett led i den strävan är den kulturmarxistiska regeln att bryta mot alla normer som omfattas av folkmajoriteten. Målet är att det inte längre ska finnas någonting som är normalt.

Egohumanisterna uppfinner ständigt nya grupper som kräver särbehandling och särrättigheter. Det finns alltid någon till synes missgynnad liten perifer grupp som egohumanisterna kan plocka upp och lansera som Offer, komplett med kravspecifikationer. Det behöver inte ens vara en minoritet, även om det innebär klara fördelar.

Feministfraktionen av egohumanisterna har till och med i mer än ett halvt sekel lyckats framställa kvinnor som Offer – trots att de har samma rättigheter som män, och Sverige är världens mest jämställda land, och trots att kvinnor ända till 2015 var i majoritet i Sverige (då män kom i majoritet till följd av den mansdominerade invandringen).

Egohumanisterna hittar ständigt nya offer. När allt kommer omkring är ju i stort sett alla förtryckta.
För att legitimera sin agenda har de uppfunnit ord som ”pluralism”, ”mångfald” och ”inkluderande”.

Typiskt för egohumanisterna är att de först förstör saker – och sedan kräver att andra ska lösa problemet. Det är den som vill ha klarhet som ilsket avkrävs förklaringar. När någon ställer frågor eller kritiserar dem som bär ansvaret för en ohållbar politik försvarar sig egohumanisterna med personangrepp, medieuthängningar och karaktärsmord.

Själva har de inget ansvar, och de har framgångsrikt infiltrerat media. I svenska media i dag återfinner vi den mest homogena samlingen av egohumanister i hela samhället, försvurna till politisk korrekthet och lierade med mångkultur och massinvandring som politiska mål.

Vi handlar med ord

Egohumanisterna är övertygade om att det räcker att trumpeta ut sina åsikter med ord. Det praktiska handlandet får ”någon annan” ta hand om. Det är ”någon annan” som ska ta hand om ensamkommande afghaner i 30-årsåldern och afrikanska fattigdomsmigranter och upplåta sina hem för dem.

Det är rätt enastående, men egohumanisterna tror sig verkligen vara befriade från att utföra konkreta praktiska handlingar. De är helt övertygade om att de gör någonting när de öppnar munnen, gärna i vi-form, och förkunnar någonting i stil med ”Vi är förpliktade att…” eller ”Det är vår skyldighet att…”.

Då är det dig de menar, inte sig själva.
Det är du som ska göra jobbet – och det är du som ska betala.

Skillnaden mellan ord och handling blir väldigt tydlig när egohumanisterna pläderar för ökad invandring. Målet är ett mångkulturellt samhälle – ett ännu mer mångkulturellt samhälle naturligtvis, men det betyder inte att de själva deltar på ett praktiskt plan eller utsätts för några konsekvenser. Egohumanisterna bor nästan aldrig i de områden som präglas av hög invandring och mångkultur, och de låter inte sina barn gå i skolor som har många invandrarbarn.

När egohumanister har kontakt med invandrare sker det oftast när de konsumerar service som invandrare tillhandahåller, till exempel när de handlar på pizzerian, åker taxi eller anlitar städhjälp. I praktiken är de stora orden gratis för egohumanisterna. Deras storvulna visioner kostar noll för dem själva.

I kraft av sin orubbliga tro på sin egen godhet och högtstående moral finansierar egohumanisterna invandringen genom att ta medel från de sämst ställda i samhället, från de sämst utbildade, från långtidssjuka, handikappade, fattigpensionärer och andra verkligt svaga grupper som har svårt att göra sina röster hörda och som inte har några godhetslobbyister som för deras talan.

Gioachino Rossini (1792-1868). ”Duetto buffo di due gatti (Kattduetten)”.
Elisabeth Schwarzkopf och Victoria de los Angeles sjunger Kattduetten. 1969. 

Hur står egohumanisterna ut med sig själva? Hur klarar de att se sig i spegeln?

Egohumanisternas karaktär bottnar ofta i ett uppspjälkat jag, det som inom psykologin kallas splitting. Splittringen gör det möjligt att skydda och hålla isär den egna självbilden från den verkliga personligheten. Har man det här glappet klarar man ofta att uppfatta sig själv som ”god” – fast handlingarna av andra ses som allt annat än goda och får rakt motsatt resultat.

Det är en klar fördel för egohumanisterna om de lever i ett sjukt samhällsklimat som belönar deras sektbeteende och förljugenhet. I det avseendet är Sverige ett perfekt land. Här vågar ytterst få säga att kejsaren är naken, och de som vågar påpeka det jagas med blåslampa och hängs ut av egohumanisterna i media.

Vi vill vara världen

Egohumanisterna är utopister. De vill avskaffa nationerna och blanda folk och kulturer i alla länder över hela jorden. Alla andra kulturer är bättre och mer spännande än den svenska.

Ojämlikhet, kvinnoförtryck, våld och brist på mänskliga rättigheter i mindre utvecklade länder och kulturer går helt enkelt inte in hos egohumanisterna. Eller också har de olika fantasifulla förklaringar till kvinnoförtrycket inom islam, till exempel.

I Sverige vill de inte ens tillstå att svenskar är ett folk med rätt till sitt eget land. Be en egohumanist uttala orden ”etnisk svensk”, och han eller hon drabbas av svåra magkramper och aggressionsutbrott.

Det hat de bär på mot den egna nationen och den egna kulturen kan bara förklaras som ett utvidgat självhat. De hatar sig själva för att de har det bra och amorterar ständigt på sin enorma skuld över det.

För en egohumanist är alla svenskar så snart som de har satt foten på svensk mark. Allt annat är exkluderande. Framför sig ser de den nya måttbeställda människan utan kulturell bakgrund och utan egenskaper, lika lätt flyttbar som legobitar, efter det globala kapitalets behov: människor förvandlade till underdåniga slavar åt den globala finanseliten.

Egohumanisterna vill ha all makt centraliserad till ett enda land som styrs av en global elit, en enda valuta, ett enda språk. Ett globaliserat världsrike med en central världsordning är deras himmelrike på jorden, och – nu kommer en av de konstigaste sakerna: de lyckas obegripligt nog få ihop denna totalitära, kapitalistiska utopi med att se sig själva som radikal vänster.

För att uppnå sin utopi vill egohumanisterna avskaffa alla gränser och nationer och ta ifrån människor deras demokratiska rättigheter. Demokratin utgör ett hinder för dem att härska fritt.

”I Europa har vi en lång tradition av att försöka förstå världen genom samtal och kommunikation” skriver Kristian Tørning i sin bok.

Egohumanisternas främsta fokus däremot är att förhindra samtal om faktiska förhållanden. För dem har yttrandefriheten inget värde. Deras ideal är antikommunikation. De vill aktivt och systematiskt hindra människor från att yttra sig. De förstör samtal för att förhindra att kunskaper sprids och människor blir mer välinformerade.

Ett par exempel:

”Invandrare är överrepresenterade i sexualbrott.”

Egohumanisten: ”Alla invandrare våldtar inte. Det är män som våldtar. Svenskar våldtar också.”

 ”Invandringen kostar hundratals miljarder per år.”

Egohumanisten: ”Hur kan du tala om pengar när människor flyr för sina liv? Humanitet har ingen prislapp.”

Det är framför allt författare, skådespelare, journalister, akademiker, operasångare, kulturföreträdare, präster, forskare och lärare – det vill säga välutbildad medelklass – som är egohumanister, som förhindrar samtal och går i bräschen för antikommunikation. På det sättet saboterar de avsiktligt samhällsdebatten. Strategin skrämmer och hindrar vanliga medborgare från att göra sin stämma hörd av rädsla för att bli kallad ”rasist” och bli offentligt utskämd och socialt stigmatiserad.

När någon uttrycker oro över till exempel våldtäkter och gängskjutningar är det inte själva sakförhållandet som egohumanisterna diskuterar. Istället vrider de fokus från verkliga problem genom att den som påpekat missförhållandena ställs vid skampålen och tillskrivs en tvivelaktig moral.

Egohumanisterna är otroligt barmhärtiga och givmilda – med andras pengar. Det är alltid andra som får betala och stå för konsekvenserna. Det ser egohumanisterna som helt naturligt. Deras moral är gratis.

Egohumanisterna finns överallt, och de är papegojor. De vet att om de bara sjunger med i kören så öppnas alla dörrar för dem. De avkrävs inga förklaringar, de får inga besvärliga motfrågor, de behöver bara upprepa sitt budskap om och om igen.

Kristian Tørning skriver om papegoj-journalisterna:

”Sedan 1970-, 80- och 90-talen är det faktiskt helt egalt vilka journalisterna intervjuar. De hade lika gärna kunnat använda sig av statister, eftersom det ändå bara går ut på att skapa egohumanistisk propaganda.”

Egohumanisternas största seger hittills är att de på kort tid har lyckats mörda samhällsdebatten. Eftersom de är väl medvetna om att deras projekt och visioner för framtiden inte stämmer med majoritetsbefolkningens uppfattning har de helt enkelt bestämt sig för att med alla medel strypa den offentliga debatten.

Vad kan vi göra?

Vi kan genomskåda egohumanisterna.

Det värsta som kan hända dem är att vi genomskådar dem i all deras falskhet, ondska och hyckleri. Då berövar vi dem grunden för deras makt. Vi kan hjälpas åt att stoppa de här samhällssabotörerna som inbillar sig att de drivs av godhet och hög moral.

Varje gång du träffar på en egohumanist – gör något oväntat och ifrågasätt honom eller henne!

Ta initiativet!

• Släpa fram honom eller henne i ljuset och ge uppmärksamhet – men inte på det sätt han eller hon har tänkt sig.
• Kräv att han eller hon redogör med sakliga argument för sina åsikter!
• Ställ frågor om vad han/hon bygger sin uppfattning på! Kräv källor, data, länkar, kontrollerbara uppgifter!
• Punktera egohumanistens uppblåsta självbild med fakta!
• Sikta in dig på själva grundbulten i egohumanistens falska självbild, den inbillade moraliska överlägsenheten och ifrågasätt den!
• Påpeka att han/hon tillhör en liten minoritet, att deras åsikter inte stöds av folkmajoriteten och att de tror på en utopi som aldrig kommer att lyckas.

Påminn gärna om sammanbrottet för en annan utopi, världskommunismen. Han eller hon kommer att bli chockad, för de är inte vana vid att bli ifrågasatta.

Framför allt: var inte rädd!
Den som har fakta och sunt förnuft på sin sida har ingenting att frukta.

Om egohumanisten kallar dig ”rasist” har han eller hon erkänt sin brist på argument, och du har vunnit.

Grattis!

Giuseppe Verdi (1813-1901). Triumfmarschen ur Aida. 
Orchestre de l’Opera de Vienne.

 

---

 

Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!