Till skönhetens lov i fulhetens tid

Kan skönhet ge lindring i en ful tid? Jag tror det. Skönhet i form av musik, konst, poesi, arkitektur, naturupplevelser, ett meningsfullt möte med en annan människa, ger oss verktyg och kraft att överleva även i fulhetens tid.

Det här är min protest mot uppgivenheten. Skönheten finns för dig, för mig, för oss alla, och vi behöver den mer än någonsin.

En bild av skönhet. Michelangelos berömda skulptur Pietà i Sankt Peterskyrkan i Rom, gjord 1498-1499.

Vårt land är svårt plågat av politisk inkompetens och har allvarliga sjukdomssymtom. Vi lever i den politiska fulhetens tid. Vi tvingas leva med alltfler lögner, alltmer maktmissbruk och politisk ansvarslöshet. Hur ska vi stå ut? 

Givetvis ska vi rannsaka våra möjligheter att göra motstånd mot den politiska galenskapen, genom att hålla oss välinformerade, tala med varandra, protestera och bilda opinion. Men ibland behöver vi också flykt och vila. I fulhetens tid behöver vi skönheten mer än någonsin. Ju mer disharmoni och fulhet vi blir påprackade i offentliga miljöer, i förljugen politisk korrekthet och ansvarslös och kortsynt politik, desto mer behöver vi skönhet.

Skönhet har haft enorm betydelse för vår civilisation under mer än 2 000 år. Mängder av tonsättare, författare, arkitekter och konstnärer har genom att dela med sig av sin begåvning och sitt arbete hjälpt miljoner människor att orka leva.

Om du hade frågat vem som helst någon gång mellan 1750 och 1930 om meningen med poesi, konst eller musik skulle de sannolikt ha svarat: skönhet. Skönhet, oavsett hur vi definierar den, har ett värde, lika viktigt som sanning och godhet, eftersom den motsvarar ett universellt, djupt mänskligt behov hos oss alla. Om vi ignorerar vårt behov av skönhet hamnar vi i ett ödsligt landskap, en andlig öken.

Flicka med pärlörhänge. Målning av Johannes Vermeer omkring 1665.

Vi behöver skönheten, som kraft och motkraft, som förbindelselänk till en andlig dimension av oss själva, oavsett om vi betraktar oss som troende eller sekulära, oavsett om vi ser oss själva som enbart en kropp med kroppsliga och materiella behov eller förstår vår mänskliga natur som andliga varelser med andliga behov.

Skönhet är inte bara en subjektiv upplevelse. Filosofer har hävdat att vi genom skönhet kan skapa världen som ett hem åt oss. Men vad är egentligen skönhet? Vad betyder skönhet för dig? Är skönhet något som angår dig, berör dig?

”Skönheten finns i betraktarens öga” sägs det. Det är bara delvis sant. Kulturrelativismen, en del av postmarxismen, får oss att förneka existensen av universella värden som alla kan omfatta. Ett sådant odiskutabelt, universellt värde är skönheten. Skönhet skapar en ingång till vår själ. Om vi förlorar skönheten förlorar vi samtidigt meningen med livet.

Genom historien har de stora konstnärerna, tonsättarna och författarna vetat att våra liv är fulla av kaos och lidande. Men de hade ett botemedel att ge oss: skönhet. Ett vackert konstverk, en bok som är fylld av mening, vacker musik – alla kan de ge tröst i sorgen och bekräftelse i glädjen. Innebörd. Mening.

Sir Roger Scruton.

När den konservative engelske filosofen och författaren Sir Roger Scruton för första gången såg Michelangelos skulptur Pietà i Sankt Peterskyrkan i Rom (se bilden högst upp) var det en så stark, genomgripande upplevelse att den för alltid förändrade hans liv.

Han har ägnat en stor del av sitt liv åt analysera och dela med sig av sina tankar om skönhet och konst. Några av dem kommer jag att ta upp här, i en fristående tolkning av hans video här nedanför. (Bry er inte om den spanska textningen, om ni inte råkar vara spansktalande).

Roger Scrutons video är en lovsång till och ett statement för skönhetens betydelse i våra liv. En pärla; upplysande, tankeväckande, fylld av aha-upplevelser. Roger Scruton visar oss hur hela vår kultur vilar på skönhet. Men han säger också att vår tid har vänt ryggen åt skönheten, att vi håller på att förlora den. När skönheten massakreras och vanhelgas förlorar vi livets mening och finner oss omgivna av en värld av fulhet och alienation.

De flesta av oss vet hur det känns att plötsligt, en vanlig dag, nås av någonting där vi oväntat liksom lyfts eller kastas in i en annan dimension än den vardagliga:

En solstrimma som når oss när vi minst väntade oss det.

En melodi som får dig att minnas saker som du trodde att du hade glömt.

Anblicken av en älskad människas ansikte.

Vi kan kalla det nåd.

Ögonblick då vi känner närvaron av ett annat medvetande, en annan värld, och får en chans att förstå att vi inte bara är kropp, mat, arbete, konsumtion, pengar.

Skönheten finns i poesin

Den chilenske poeten Pablo Neruda (1904-1973) skrev vacker kärlekspoesi i ”Kaptenens verser”.

När du sträcker dina händer,

älskade, mot mina,

vad bär de flygande med sig?

Varför hejdade de sig

plötsligt vid min mun,

varför känner jag igen dem,

som om jag någon gång tidigare

hade vidrört dem,

som om de innan de ännu fanns

hade strukit min panna, min midja.

 

Deras mjukhet kom

flygande över tiden,

över havet, över röken,

över våren,

och när du lade

dina händer på mitt bröst

kände jag igen dessa duvans

gyllene vingar

kände jag igen denna lera

och denna färg likt vetets.

 

Alla år i mitt liv

irrade jag runt och sökte dem.

Jag gick uppför trappor,

jag korsade stenlagda vägar,

jag åkte tåg,

vattnen förde mig med

och i duvornas skinn

tyckte jag mig röra vid dig.

I träet kom jag

plötsligt i beröring med dig,

mandeln förkunnade för mig

din hemliga mildhet

tills dina händer knöts

på mitt bröst

 

”Dina händer” ur Pablo Nerudas (1904-1973) diktsamling ”Kaptenens verser”, 1984.

 

Skönheten finns i musiken

Skönheten finns i konsten

När den italienske renässanskonstnären Sandro Botticelli (1445-1510) gjorde sin berömda målning av kärlekens och den kvinnliga skönhetens gudinna Venus’ och hennes födelse ur havet, där hon enligt den grekiska mytologin (där hon heter Afrodite) förs i land på ett snäckskal vid ön Kythera, hade han en levande förebild.

Sandro Botticellis berömda målning av Venus’ födelse ur havets skum, gjord omkring 1485.

Hans modell hette Simonetta Vespucci (1453-1476) och var en italiensk adelsdam, känd för sin betagande skönhet. Sedan 15 års ålder var hon gift, men Botticelli älskade henne ända till slutet av hennes korta liv och bad att få bli begravd vid hennes fötter. Hon avled i tuberkulos när hon var 23 år. Botticelli skulle komma att överleva henne med 34 år.

För Botticelli representerade ”la bella Simonetta”, som hon kallades, Platons (428 – 348 före Kristus)  ideal om den ”rena” kärleken, bortom lust och sexuell åtrå. En kärlek att bära och kontemplera över – men inte äga. Utifrån Platons tankar är kärleken något mycket större än lusten till och beundran för ett ungt, vackert ansikte eller en ung kropp. Skönhet finns överallt.

Rembrant (1606-1669) visar oss att vi kan finna skönhet också i en äldre människas ansikte, där livserfarenhet, sorg och prövningar har ristat fåror – men där vi också ser vishet och kan se rakt in i en annan människas själ.

Målning av Rembrant.

Som när ett par människor som har levt tillsammans under ett långt liv kan se varandras åldrade ansikten – men samtidigt ser den andras ansikte under olika faser av livet, i lager på lager, tvärs igenom förflutna decennier som de delat med varandra.

Målning av Rembrant.

Eller när ett vuxet barn betraktar sin åldrade förälder och ser både rynkorna och det vita håret, ser de linjer som livet har ristat i hennes ansikte – men på samma gång ser den unga, skrattande föräldern, den som snöt, tröstade, matade, lekte och tog hand om.

Genom livet bär vi alla våra åldrar med oss. Osynliga för de flesta andra, ibland också för oss själva.

Och när vi blir riktigt gamla och kanske måste bo på ett äldreboende, omgivna av en ful, opersonlig och steril miljö, designad enbart utifrån funktion och teknik, var ska vi finna skönhet då?

Det enda svar jag kan komma på är det här: vi kan söka oss till skönheten i våra minnen. I en fas av livet när man förlorar allt kan ingen ta våra minnen ifrån oss. Ansiktena, människorna, rösterna, färgerna, dofterna – allt det upplevda som gömmer sig inom dig, osynligt för alla utom för dig själv.

Jag upprepar: vad är egentligen skönhet? Ämnet är kontroversiellt och hotfullt i vår moderna kultur. Det är fult att ha åsikter om andra människors smak och sårande att uttrycka dem. Vissa människor känner sig till och med kränkta av påståendet att det finns en skillnad mellan god och dålig smak, att det faktiskt har betydelse vad du ser på, vad du läser eller lyssnar på.

Är man en förhatlig kultursnobb om man inte inser poängen med Melodifestivalen eller till och med avskyr denna manifestation av ytlighet och aldrig ser på den?

Är man en nostalgitönt om man älskar ett föremål som enligt god-smak-eliten är ren kitsch?

Varje människa har rätt att tycka vad man vill och älska vad man vill utan att fördöma eller fördömas av andra. Men i samma andetag bör vi bejaka den universella skönheten som jag skriver om här ovanför. Sedan urminnes tider har bilder och föreställningar om skönhet utkristalliserat sig, grundade i den mänskliga naturen som ett slags skönhetsschabloner, ”standards of beauty”. De flesta av oss kan känna igen oss i dem och se deras skönhet.

Mot denna mångtusenåriga bakgrund hände något med skönheten och konsten för ungefär hundra år sedan. Skönheten upphörde att vara viktig och ersattes med en fulhetskult, där funktion och behovet av att krossa moraliska tabun blev mer betydelsefulla än estetiska värden och konstens andliga dimension. Eftersom världen är störande ska konsten också vara störande.

Det var som om moderna konstnärer blev uttråkade av allt som var vackert och ville ge skönheten en spark i ändan. Plötsligt kunde vad som helst vara ett konstverk.

Marcel Duchamp ställde ut ”Fountain”, en urinoar, 1917 och hävdade att det är konst.

Uppfattningen om vad som är konst förändrades med ett brak 1917 när fransmannen Marcel Duchamp (1887-1968) ställde ut en urinoar.  Han hade värmt upp sig 1913 och 1914 med ett cykelhjul respektive en flasktorkare.

Konst- och kulturvärlden var hänförd. Ingen vågade säga att kejsaren är naken. I en tv-intervju med Duchamp på 1960-talet erkänner han själv att hans avsikt var att vanhelga konsten för att förstöra den, göra sig av med den. I intervjun ser vi en gammal man, idogt bolmande på en cigarr, ögon som lyser av barnsligt trots som varken är åldersadekvat eller klädsamt. Duchamps urinoar är ett kraftigt försenat föräldrauppror, en personlig vendetta mot etablerade uppfattningar om konst och skönhet med ambitionen att chocka samtiden.

Konsten handlade inte längre om skönhet, utan om originalitet.

Att exponera sitt JAG.

MIN vinst.

MINA behov.

MITT nöje.

Det här verket av Michael Craig-Martin heter ”An Oak Tree”. Som alla kan se föreställer det inte en ek utan en hylla med ett glas vatten.

Så vad är egentligen konst? Marcel Duchamp bröt igenom vallen. Efter honom blev det möjligt att kalla vad som helst för konst. Michael Craig-Martin kallade en hylla med ett glas vatten för ”An Oak Tree” (bilden ovan).

Engelsmannen Martin Creed vann the Turner Prize för en installation på Tate Gallery, kallad ”Work No. 227: The lights going on and off”. En lampa i ett tomt rum som tänds och släcks var femte sekund. Fantastiskt nyskapande… Prisutdelningen väckte protester, men juryn lovordade Creeds ”konstverk”.

En av Piero Manzonis burkar med skit, utsällda som konst 1961 och värda sin vikt i guld.

Eller ta den italienske ”konceptkonstnären” Piero Manzoni (1933-1963), som 1961 totade ihop 90 konservburkar försedda med etiketten ”Merda d’Artista”, som betyder konstnärens skit. Varje 30-gramsburk prissattes efter vikt baserat på dåtidens guldvärde. Ingen vet om det verkligen är Piero Manzonis exkrementer i burkarna, eftersom öppnandet av en burk skulle förstöra konstverket och därmed också dess värde.

Piero Manzoni måste sägas vara en av frontfigurerna i den grupp konstnärer som i sin verksamhet är maniskt upptagna av sina egna och andras kroppsvätskor och utsöndringar. Just nu upplever vi en revival i Sverige med ett trängande feministiskt behov av att trycka upp mens och blodiga trosor och tamponger i ansiktet på allmänheten, till exempel när den rör sig i offentlig miljö i tunnelbanan och även små barn blir ofrivilliga vittnen. De flesta betraktare drar sannolikt slutsatsen att vad de ser inte är konst, utan manifestationer av en personlig-psykologisk utveckling som gått snett.

Menskonst – tryck upp dina kroppsvätskor i ansiktet på allmänheten i tunnelbanan.

Ett annat exempel på upptagenheten av kiss och bajs är den amerikanske fotografen Andres Serrano, vars verk ”Piss Christ” – ett krucifix nedsänkt i fotografens egen urin – som chockade världen för cirka 30 år sedan, precis som Serrano ville.

Andres Serrano: ”Piss Christ”, ett krucifix nedsänkt i hans egen urin.

Här får vi tänka oss ett perspektiv med en liten pojke i det som Sigmund Freud kallade den anala fasen, kring 2-3-årsåldern när barnet är både omnipotent och starkt upptaget av att utöva makt över omgivningen med sina kroppsliga utsöndringar. Motsvarande känsla av makt och triumf hos Serrano när han både lyckas skymfa Jesusgestalten och framkalla äckel med sin urin måste ha varit omöjlig att motstå.

”Dagens konst är annonser, reklam. Konstnärerna vill i första hand vara ett varumärke, fast de inte har någon annan vara att sälja än sig själva” säger Roger Scruton.

Ett moraliskt och estetiskt skred är varandras förutsättning

De följs åt som siamesiska tvillingar. När moralen luckras upp och rasar följer estetiken med. Och tvärtom. Den pubertetsmässiga längtan efter att massakrera alla moraliska normer, krossa traditioner, krossa den goda smaken, krossa alla auktoriteter, krossa allt som är vackert – började använda konsten som verktyg för sina härjningar. Resultaten ser vi omkring oss varje dag i våra livsmiljöer.

Vad var det som hände? Fulheten grep omkring sig som en farsot. Det vackra ersattes av ett annat, överordnat mål: praktisk funktion. Användbarhet. Tydligast ser vi det i arkitekturen, den miljö som omger oss. Fulheten hade framför allt två profeter, och deras destruktiva idéer har dessvärre genomslagskraft än i dag.

En låda ritad av Le Corbusier. ”Hus ska vara maskiner att bo i” ansåg han.

Den amerikanske arkitekten Louis Sullivan (1856-1924) skapade ett credo för modernisterna med sitt budskap att formen skulle underordna sig funktionen. Med andra ord: det spelar ingen roll hur en byggnad ser ut, bara den fungerar.

En annan person som haft en förödande inverkan på arkitekturen var den självlärde schweiziske arkitekten Le Corbusier (1887-1965), pseudonym för Charles-Édouard Jeanneret, som införde lådarkitekturen och fortfarande dyrkas som en gud av svenska arkitekter. Han hävdade att hus var ”maskiner att bo i”.

Fulhetskulten i konsten och dyrkan av funktionen – i den moderna arkitekturen möts de, med förfärliga resultat. Sullivans och Le Corbusiers doktriner har använts för att rättfärdiga det största brottet mot skönheten som världen har skådat: modern arkitektur; grotesk, brutal och omänsklig i sin fulhet.

Moderna arkitekter gillar att stapla klossar. Här en hög staplade baracker mitt i den idyll arkitekten själv växte upp i. Själv bor han på en ö i Djursholm.
Hus i Kungälv byggda i DDR-stil. Fruktansvärt fula.

”Kanske har människor förlorat sin tro på skönhet för att de har förlorat sin tro på ideal?” funderar Roger Scruton.

Vart man än vänder sig finns fulheten. De flesta städer har områden där byggnader som byggts enbart för sin funktion snabbt har blivit oanvändbara och värdelösa. Ingen har användning för fula hus. Ingen vill vara där, för husen är så otroligt fula. Och snart måste de rivas, för de har ingen funktion längre.

Men arkitekterna har inte lärt sig någonting av katastrofen. När människor började protestera mot den brutala betongarkitekturen på 1960-talet och mängder av hus måste rivas bytte arkitekterna bara ut betongen mot annat skräp: glasväggar hängda på ramar av stål och massor av meningslösa detaljer. Byggnader som finns där bara för att förstöras.

Kontorsbyggnader och busstationen i Scrutons gamla hemstad Reading står övergivna. De enda som känner sig hemma är duvorna på trottoarerna. Allting har vandaliserats med graffiti.

”Men vi ska inte skylla på vandalerna. Mängder av hus har byggts av vandaler, och de som lade till graffitin har bara slutfört jobbet, fullbordat det som arkitekterna skapade.”

Det lilla kaféet i Roger Scrutons gamla hemstad Reading ligger inklämt bland arkitektoniska missfoster i betong, som en sista återstod av mänsklig bebyggelse. Hit söker sig människor för att uppleva trivsel och småskalighet som ger harmoni.

I Reading hittar Scruton ett fragment av den en gång vackra, viktorianska staden, ett litet kafé inklämt i skuggan av arkitektoniska missfoster i betong. Till kaféet kommer människor för att det är den enda lilla återstoden av det som var vackert och trivsamt. Den sista återstående resten av liv. Och livet kommer från den gamla byggnaden.

”Sätt funktion först, och du förlorar den.
Sätt skönheten i första rummet, och det du gör kommer att ha en funktion för all framtid.”

”I konsumtionssamhället kommer funktionen i första hand, och skönhet är en bisak. Någonting får ett värde om det har en funktion. Och vad är skönhetens funktion, vilken nytta gör den? Vad är förresten nyttan med kärlek? Med vänskap? Människor behöver saker utan en funktion som bara är vackra” säger Roger Scruton.

I dag betraktar många moderna konstnärer den äldre konsten med förakt, som en kvarleva från en värld som inte längre finns. Vanhelgandet av konsten är också ett förnekande av kärleken och ett försök att omskapa världen.

Som om kärlek inte längre är en del av den.

Det är den viktigaste delen av vår postmoderna kultur, att det är en kärlekslös kultur, en kultur som avbildar den mänskliga världen som omöjlig att älska.

Vår motståndsrörelse är att fortsätta bejaka skönheten. Se den, värna den, ta emot den.

Skönheten finns. Kärleken finns.

 


 

Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC-kod ELLFSESS

Varmt tack för din gåva!

21 reaktioner till “Till skönhetens lov i fulhetens tid

  1. Jag läste inlägget igår, men såg Scrutons video idag, så min kommentar var nog mer en kommentar på videon än på ditt inlägg. Jag, rätt eller orätt, fick intryck av att han, åtminstone i första delen av den, mer eller mindre hävdade att all konst hade skönhet, och brist på skönhet skulle betyda att det inte var konst.
    Sen kan även det fula ibland uppvisa skönhet. Ett exempel på det är ju Piss Christ-bilden. Rent bildmässigt, om man inte vet något om hur den producerats, har den estetik och skönhet och jag anser att man kan klassificera den som konst. Men jag ogillar starkt intentionen med vilken den skapades.

    Gilla

  2. Att jag känner mig äcklad var gång jag ser Annie Lööf har inget med hennes fysiska utseende att göra. Om jag vore helt obekant med vem Annie Lööf är skulle jag tycka att hon är hyfsat snygg, inte mitt ideal (även om jag är svag för rödtottar), men hon är absolut inte ful annat än rent själsligt.

    Gilla

  3. Skönheten sitter i betraktarens öga. Finns de som t ex anser Annie Lööf (C) vara vacker.
    Tänker nu på uttrycket; ha ett utseende som inte ens en Mor kan älska?

    Gilla

  4. Vi saknar helt klart både skönhet och kärlek i dagens värld. Ett av mina allra första blogginlägg handlade om just avsaknaden av kärlek. Jag tycker det känns relevant här:
    http://genusdebatten.se/karleken-ar-dod-lange-leve-karleken2a-oreviderade-upplagan/
    Däremot tror jag att man skall akta sig för att sätta likhetstecken mellan skönhet och konst. Konst handlar inte nödvändigtvis om att förmedla skönhet, även om konst är väldigt väl lämpat för det. Konst handlar snarare om kommunikation med en sådan kvalitet att det inspirerar mottagaren och väcker ett gensvar hos denne. Därav blir också ”konst” något subjektivt eftersom det som inspirerar och väcker gensvar är väldigt individuellt. Och faktum är att det finns inga sanna objektiva kriterier för vad som är vare sig skönhet eller konst även om förvisso kan visa på statistiska samband och korrelationer med olika egenskaper som anses allmänt vackra eller konstnärliga.

    Gilla

  5. Tack Kasper.
    En sådan här (lång) text är ingen kioskvältare, men den kändes nödvändig att skriva.

    Jag är uppriktigt rädd och ledsen över att se hur företeelser som konst, kultur, bildning, kvalitetslitteratur och musik försvinner, hånas och ersätts med ytlighet och skrik och skrän som ska föreställa musik. Det har skett bara under min livstid.

    Jag tror att vi är många äldre i Sverige i dag som lever lika mycket eller mer i våra minnen som i en alltmer outhärdlig verklighet.

    Gillad av 4 personer

  6. Så vacker, igenkännande och hoppingivande söndagsläsning.
    En välgörande kontrast till exempelvis statsradions Söndagsintervju med ”författaren” och den evigt pubertala hataren Maria Sveland. Hon som vill att hennes barnbarn kommer att beskriva henne som ”den som gifte sig femton gånger” och dessutom uttryckte en uppriktig önskan om att på ålderns höst få knarka så mycket hon ville under sjuksköterskekontrollerade former!!

    Kanske är det så hon och hennes likasinnade inom pk-eliten måste resonera och ställa sitt hopp till för att stå ut med sina destruktiva livsverk, fyllda av hat och förstörelselusta av det våra förfäder och förmödrar byggt upp i generationer.

    För egen del märker jag dessbättre, mer och mer för varje dag, hur mycket skönhet vi har att ösa ur i vårt inre i form av våra minnens outsinliga skattkista. De kommer ständigt till en i kontakt med natur, ting, dofter, bilder, musik och ljud. Ett tyst och omärkligt inre paradis, onåbart och oförstörbart för allt och alla utom möjligen en själv. Det kan gudskelov ingen s k författare, arkitekt eller konstnär ur dagens pk-elit göra något åt.
    Tack Julia än en gång för att du finns.

    Gillad av 1 person

  7. Sköna och nödvändiga ord. För att lyfta upp ett avskräckande exempel duger Växjö gott. Min grabb flyttade dit i höstas, så nu besöker jag Växjö frekvent. Intrycket, som jag får av staden, är att det pågår en tävlan i vem som kan rita det fulaste huset och ändå få det byggt.
    Hur många fula hus blev ej byggda för att arkitekten hade gått över gränsen?

    Gilla

  8. Oh Julia that was a truly inspiring piece. I’ve been reading it to my husband while he’s driving – going bush for a few days to enjoy the beauty of nature. Bless you!

    Gilla

Lämna ett svar till Julia Caesar Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s