Gästinlägg av Dick Taytor: Rasismens rötter

Var finns rasismens rötter?

Var går gränsen mellan människans naturliga avvaktande hållning till främlingar – en självbevarelseinstinkt – och rasism?

Var ska man börja i sökandet efter rasismens rötter? Är dess ursprung exempelvis främlingsfientlighet, som tycks vara en universell företeelse med miljontals år av djupa evolutionära rötter?

Gästskribenten Dick Taytor (pseudonym) reder ut begreppen.

Gammal bild av svarta afrikaner.

Rädsla för främlingar verkar vara en urgammal, naturlig överlevnadsstrategi som såg till att stenåldersstammen försvarade sig mot rivaliserande grupper eller inte blev smittade av dödliga sjukdomar. Denna djupa instinkt styrs av känslohjärnan, det så kallade limbiska systemet, som vi har gemensamt med alla däggdjur och även reptiler.

I så fall verkar det hopplöst att bekämpa rasismen – sådana hundramiljontals år gamla instinkter går ju inte att resonera bort. Men rasismens rötter är troligen inte alls så djupa som främlingsfientligheten. De bottnar snarare i okunskap och fördomar och har därför inte något påtagligt genetiskt ursprung, utan snarare ett kulturellt sådant.

Om man bortser från antikens historia, där olika folkslag och stater runt Medelhavet och i främre Asien erövrade varandra lite kors och tvärs, och istället fokuserar på de europeiska länderna kan man kanske finna en del av ursprunget till rasismens rötter.

Omkring år 1500 började européerna på allvar utforska andra kontinenter, Upptäcktsfärderna ledde till att sjöfararna konfronterades med andra etniciteter och kulturer. Visserligen hade Marco Polo färdats långt österut redan på 1200-talet, men när han kom hem och berättade om andra folkslag och sedvänjor ansågs han som galen och spärrades in.

Vasco da Gama (cirka 1460-1525), portugisisk upptäcktsresande som upptäckte sjövägen till Indien.

Det sägs att ömsesidig handel är det bästa sättet att motverka främlingsfientlighet, så när Vasco da Gama rundade Godahoppsudden och banade vägen för handelsförbindelser med Indien gynnade trafiken både de indiska köpmännen och Vasco da Gama själv, som blev enormt rik på kryddhandeln.

Han och hans föregångare, exempelvis Bartolomeu Dias, som även han rundade Afrikas sydspets men inte fortsatte, passade också på att upprätta handelsstationer längs Afrikas västkust. De blev senare viktiga knutpunkter för en annan typ av handel; en mer inhuman sådan, nämligen slavhandeln.

Visserligen hade arabiska muslimer importerat slavar från Afrika långt tidigare än européerna, men eftersom inga ättlingar från den tiden numera går att finna i arabvärlden – antagligen på grund av att de kastrerades – har skulden för slaveriets historia enbart förknippats med den transatlantiska handeln.

Afrikanska slavar togs till fånga och skeppades under omänskliga förhållanden till Amerika och Västindien.

Den så kallade triangelhandeln bestod i att européerna förde med sig varor som tyger, pärlor, spritdrycker och vapen för att byta mot slavar som tillfångatagits av olika rivaliserande lokala västafrikanska stammar. Slavarna skeppades under omänskliga förhållanden över Atlanten till Amerika och Västindien. Båtarna seglade sedan tillbaka till Västeuropa lastade med framför allt amerikanska jordbruksprodukter.

Portugiserna var värst. De importerade miljontals afrikaner till sitt lydrike Brasilien. Men även andra kolonialmakter som Spanien och Frankrike skickade mängder av slavar till sina kolonier i Sydamerika och Västindien. Britterna, som även de hade kolonier i Västindien, stod för en stor del av denna inhumana arbetskraftshandel.

Slavmarknaden, oljemålning av den franske konstnären Gustave Boulanger (1824-1888).

Men det land som förknippas mest med slaveriet, nämligen Nordamerika, tog emot ett jämförelsevis ganska litet antal. Uppskattningsvis skeppades cirka 300 000 afrikaner under en period på drygt 200 år över Atlanten för arbete på plantagerna.

Slaveriet i Nordamerika förbjöds 1865.

När engelsmännen, och sedan efter självständigheten amerikanerna, började med storskalig odling av framför allt bomull och tobak blev det en oerhört lukrativ affär under industrialismens barndom. Handeln försåg nordeuropeiska länders frusna invånare med billiga kläder av bomullstyg. Lasten bestod också emellanåt av det nya vanebildande medlet nikotin.

Den nya drogen nikotin blev mäkta populär och importerades till Europa från Nord- och Sydamerika och Kuba.

För att förstå denna inhumana behandling av den svarta befolkningen (det finns mängder av väldokumenterade källor) kan man få gå tillbaka till dem som följde i de europeiska kolonisatörernas spår, nämligen missionärerna. Dessa gudfruktiga välgörare såg det som sin uppgift att omvända i deras tycke primitiva hedningar till den rätta läran. Man trodde att kristendomen skulle få afrikanerna att överge sina urgamla religiösa föreställningar och civiliseras.

Hundra skandinaviska missionärer, bara från Frälsningsarmén, reste 1914 till Indien, Korea och Japan. Uppdraget var att sprida den kristna tron.

Eftersom Bibelns budskap är att Gud har skapat alla människor till sin avbild hade troligen naiva missionärer en förhoppning om att ganska snabbt få de ”stackars oupplysta” infödingarna att helhjärtat anamma kristendomens trossatser. Tydligen gick det ganska fort att övertyga afrikanerna om att överge sina primitiva naturgudar för att istället börja dyrka en judisk snickare från Mellanöstern.

Men när man samtidigt försökte lära unga afrikaner att läsa och räkna stötte man på patrull. Inget skriftspråk hade ännu uppfunnits söder om Sahara. Det var svårt att med traditionella medel överföra dessa helt obekanta begrepp på de oförstående infödingarna.

Kanske såg de välmenande missionärerna, efter sina misslyckade försök till undervisning, på afrikaner som helt eller delvis obildbara och för den skull som varandes ”lägre stående människor”. När missionärerna sedan rapporterade om sina fruktlösa bildningsprojekt befästes bilden hos makthavare och gemene man om den vita europeiska civilisationens överlägsenhet.

Eftersom Bibeln var rättesnöre för både adel, präster och allmogen tolkade man kanske bokstavligt den gammaltestamentliga historien om Noak och hans tre söner Sem, Ham och Jafet, där Sems ättlingar följaktligen är semiterna och där Jafet påstås vara européernas stamfader.

Noas söner Sem, Ham och Jafet och deras påstådda upphov till olika folkstammar.

Ham, som hade oturen att skåda sin rusdruckne fader liggandes naken i sitt tält och därigenom upprörde Gud i så hög grad att han förbannade Hams alla kommande ättlingar med något i stil med, att de för all framtid skola bliva tjänare åt resten av mänskligheten. (Enligt diagrammet ovan påstås Ham vara upphovet till Afrikas, sydvästra Asiens och Kanaans befolkningar).

Hams söner, Kaanan och Kush, påstods också vara mörka i skinnet och sågs därför som stamfäder till Afrikas befolkning. Kanske tolkade de bibeltrogna européerna dessa mytologiska amsagor som ett bevis på att slaveriet var sanktionerat av Gudfader själv. Vem vet?

Dagens rasism verkar främst handla om vita människors diskriminering och förtryck av svarta. Att rasism verkar vara ännu vanligare förekommande hos andra etniciteter berörs sällan, utan historien fokuserar nästan uteslutande på den vite mannens oerhörda grymhet gentemot svarta människor.

Framför allt får vita amerikaner klä skott för dessa anklagelser. Trots att slaveriet upphörde efter inbördeskriget (1861-1865) har diskrimineringen av svarta fortgått. Påstådd diskriminering och fördomsfull behandling av svarta sägs prägla hela rättssystemet med rasistiska vita poliser och jäviga domare.

”Onkel Toms stuga”, (Uncle Tom’s Cabin), en bok som många generationer barn har gråtit sig igenom. Boken om slaven Tom skrevs av Harriet Beecher Stowe och publicerades 1852. Onkel Toms stuga var den mest sålda romanen under 1800-talet och är den näst mest sålda boken överhuvudtaget – den överträffas endast av Bibeln.

Om nu inte vita amerikaner i allmänhet och vita sydstatsbor i synnerhet är av naturen onda borde attityden gentemot svarta grunda sig på något mer konkret än främlingsfientlighet. Efter slaveriets avskaffande 1865, när fyra miljoner före detta slavar fick sin frihet, blev många ändå kvar på plantagerna under en ny arbetsordning som kallades för sharecropping.

De fick bruka en viss del land och betalade arrendet med en del av skörden, plus att man fick betala hyra för redskap och bostad. En måttlig förbättring jämfört med innan. Kanske sågs denna initiativlöshet hos de före detta slavarna som ett tecken på underlägsenhet, att de helt enkelt var oförmögna att klara sig själva.

Under rekonstruktionen hade många av de frigivna slavarna ingenstans att ta vägen, och många samlades i de flyktingläger som nordstatsarmén upprättade runt sina fort. Förhållandena där var så miserabla att folk svalt ihjäl eller drabbades av dödliga sjukdomar. Nästan en miljon svarta sägs ha strukit med i dessa läger under åren efter kriget. Andra nyss frigivna slavar, som strövade omkring hemlösa, anklagades ofta för lösdriveri och dömdes till straffarbete.

Allt som är dokumenterat pekar obönhörligen på att oskyldiga afroamerikaner blev offer för de grymma sydstatsbornas idé om vit överhöghet, så kallad ”white supremacy”. Men kan sanningen verkligen vara så enkel och ensidig? Att fromma gudfruktiga svarta urskiljningslöst hängdes utan någon som helst anledning?

De kriminella bröderna Frank och Jesse James.

Vi vet att brutala bank- och tågrånare som bröderna Frank och Jesse James’ gäng efter inbördeskriget utnyttjade bristen på ett fungerande polisväsen och ganska ostört kunde hålla på tills Jesse mördades av en gängmedlem. Frank (1843-1915) fängslades aldrig, utan dog av ålderdom när han var 72 år.

Svarta människors hat mot sina vita före detta förtryckare måste, åtminstone vid några tillfällen ha resulterat i våldsamheter. Med tanke på dagens överrepresentation av svarta medborgare i USA:s fängelser verkar det inte vara så att de är immuna mot eller inkapabla till våld och brottslighet. Men den gängse förklaringen enligt den föreskrivna offerkulturen är att rasistiskt förtryck tvingar svarta in i brottslighet.

Hursomhelst följde på emancipationen en fortsatt diskriminering av de forna slavarna genom exempelvis Jim Crow-lagar, som förbjöd svarta att använda samma dricksfontäner eller bussar som vita, samt begränsa deras rösträtt. Segregationen gällde även bostadsområden, där svarta valde eller av ekonomiska skäl blev tvungna att bo i separata getton. Denna tendens kan ses även idag.

Rasismens rötter i USA handlar troligen inte i så hög grad om främlingsfientlighet. De olika folkgrupperna har levt tillsammans, visserligen segregerade, i mer än 300 år och därför haft gott om tid att vänja sig vid varandra. Men den idealistiska amerikanska visionen om smältdegeln (the melting pot) har inte realiserats fullt ut. Segregation och utanförskap kvarstår än i dag.

Den rasism som fortfarande sägs drabba svarta i USA belyser hur oerhört svårt det är att få etniskt mångkulturella samhällen att fungera friktionsfritt. När svenska politiker lovar att allt kommer att lösa sig med tiden – bara vi har lite tålamod – borde de istället ta lärdom av och titta på USA och deras fortlöpande segregationsproblem, innan de prisar och idealiserar det svenska mångkulturprojektet.

Sverige hade en koloni på den lilla västindiska ön Saint Barthélemy sedan kung Gustav III 1784 lyckats köpa ön. 1878 såldes den tillbaka till Frankrike. Den svenska slavhandeln var av obetydlig omfattning.

Etniska svenskar har inte någon komprometterande historia av påtaglig rasism. Vi påstås tvärtemot vara ett av världens minst rasistiska länder enligt World Values Surveys’ undersökningar. Men en delförklaring till rasismen ligger i den svåra uppgiften att få påtvingad mångkultur att fungera. Det var ju inte direkt så att afrikanerna frivilligt klev ombord på slavskeppen, utan de tvingades med våld att forslas iväg från sina hemtrakter.

Dagens migration till Europa från framför allt misslyckade stater i MENA-regionerna sker mestadels frivilligt. De relativt få som verkligen uppfyller FN:s krav på flyktingstatus och är tvungna att fly från krig och förföljelse är i minoritet, jämfört med de ekonomiska migranter som söker sig till de rika välfärdsländerna i Europa för en bättre framtid.

Dagens migranter till Europa utgörs till största delen av män som vill få ett bättre liv än de kan skapa i sina hemländer.

Så kallade främlingsfientliga och rasistiska partier i Västvärlden, som vill begränsa inflödet av vilt främmande kulturer till sina länder, varnar för att faran för rasistiska attityder, både hos värdlandet och de nytillkomna, faktiskt kommer att öka med för stor invandring. Och vem kan säga att de har fel?

Frivillig mångkultur är däremot enligt min mening enbart positiv. När människor frivilligt anammar nya kulturella influenser har det genom åren ofta varit en berikande och framgångsrik strategi för att utvecklas och få nya impulser. Det är ett utbyte som har skett utan att miljontals människor har varit tvungna att migrera. Ett utbyte av idéer och traditioner som grundar sig på fri vilja kan vara en oerhört positiv kraft som verkligen kan motverka rasism och främlingsfientlighet.

Problemet med den påstått ökande rasismen i Europa idag är den stora segregationen, ett resultat av alldeles för stor invandring på alltför kort tid. Hur mycket man än tror på att integration och kanske även assimilation på sikt ska lösa problemet måste man inse att vissa etniska grupper inte vill anpassa sig utan helst bosätter sig nära sina forna landsmän för att fortsätta leva sitt gamla liv.

Om man som i Sverige inte verkar ha någon som helst plan för bostäder, utbildning och arbetstillfällen, kommer det stora inflödet av migranter att hota välfärdssamhället, som redan nu går på knäna. Segregationen och utanförskapet kommer bara att öka med dagens politik, och en annan form av rasism – inte baserad på etnicitet och hudfärg utan snarare på kulturskillnader – kan bli en oönskad konsekvens av massinvandringen.

Kritiker och dissidenter i form av antropologer, etnologer och nationalekonomer har i årtionden varnat för den utvecklingen, mestadels för döva öron hos etablissemanget.

Rasismstämpeln är ett oerhört effektivt sätt att tysta oppositionen. Ingen vill bli uthängd och bespottad som något så avskyvärt.

Att vissa av dessa debattörer – av vilka många troligen inte har ett rasistiskt ben i sin kropp – poängterar faran med en ökande rasism och främlingsfientlighet i det i framtiden mångetniska och mångkulturella Europa är en åsikt som går stick i stäv med dagens politiskt korrekta konsensus. Denna märkliga paradox – att de som varnar för ökande fördomar och motsättningar själva blir anklagade för att vara fördomsfulla bakåtsträvare med en underliggande rasistisk agenda – förklarar mycket av det låsta läget men är för den skull inte acceptabel.

 

 

16 reaktioner till “Gästinlägg av Dick Taytor: Rasismens rötter

  1. Berättelsen ovan är mest bara en upprepning av gamla historiska fakta, där slaveriet inom islamvärlden knappt berörs trots att det förekommer än idag i delar av norra Afrika.

    Vad som är relevant numera är helt andra saker – nämligen att Västvärlden drabbats av en självmordsmässig oförmåga att hävda sig mot andra kulturer. Detta drabbar oss vanliga medborgare hårt, medan den styrande eliten ännu inbillar sig vara opåverkad.

    Numera är det vi västerlänningar som drabbas av rasistiska attityder från andra folkslag, och detta är vad som borde diskuteras närmare. Alla människor har redan fått inpräntat i sig hur hemskt det var med västvärldens slavhandel, vad man däremot inte låtsas om är att även andra folk ägnade sig åt samma sak om de fick tillfälle. Utmärkande för Väst är tvärtom att man SLUTADE med slaveri!

    Liked by 1 person

  2. ”Racism” är förvisso ett luddigt begrepp. Wikipedia skriver:

    The ideology underlying racism often includes the idea that :

    1. humans can be subdivided into distinct groups that are different due to their social behavior and their innate capacities
    2 that they can be ranked as inferior or superior

    Ideen 1) är naturligtvis ingen ide utan ett faktum. Åtminstone ännu så länge!
    Ideen 2) med ”inferior” och ”superior” är naturligtvis fånig!

    Man kan rent subjektivt och personligt kanske ha sin ”favoritras” beroende på ett särskilt tilltalande utseende eller en särskild förmåga inom ett särskilt område. Massajer är väl särskilt långa och ståtliga! Om man efterfrågar atleter för friidrott, basketboll, football, boxning så är uppenbarligen svartafrikaner det ”bästa” valet. För långdistanslöpning särskilt Etiopier. Om det gäller att prestera inom literatur, musik, juridik eller vetenskap är däremot kanske Ashkenazim-judar det bästa valet

    https://www.haaretz.com/what-makes-jews-so-smart-1.5316148

    Men rasism i allmän mening är väl snarare att en ras ”förtrycker” en annan på något sätt! Eller är ett undvikande av sexuella relationer mellan olika raser redan rasism? ”Apartheid” som ju är ju betecknas som svår rasim är ju åtminstone teoretiskt ett liv ”sida vid sida” var för sig i var sitt område inom en stat

    Säkert är att slaveri inte har något med rasim att göra. Slaveri ar det alltid funnits! I Romarriket, i det antika Grekland, i Norden på vikingatiden. Där fanns det förvisso ingen särskild ”ras-skillnad” mellan herre och slav. Vita europeer togs för några hundra år sedan också till slavar av araber bosatta i Nordafrika. Jag tror att vid den tiden bara ”otrogna” gjordes till slavar medan muslimer inte fick ha andra muslimer som slavar. ”Ras” spelade däremot ingen roll!

    De första slavarna till Spanjorerna i Västindien var öarnas urinvånare. De orkade emellertid inte med arbetet och dog! Anledningen att man övergick till svart-afrikaner var dessas utmärkta fysik. Alltså att de var av en ”superior” ras.

    Gilla

    1. Wikipedia avslöjar sin vänstervridning och faktaresistens redan i i ledningen: ”ideologin som ligger under rasismen”. Artikeln borde ha handlat om rasism och inte om påhittade och outtalade ideologier.

      Gilla

      1. Kunskapsförmedling hade varit en poäng. Men bara löst staplade påståenden utan röd tråd eller tendens har ingen poäng. Varför finns ingen nedärvd ”rasism” när amerikanarna efter så många år inte är jämnbruna? Varför är vi skyldiga till forna tiders högst förklarliga missuppfattningar när själva orsaken till att de är förklarliga är att vi inte längre hyser dem? Här finns mycket att nysta i. Att skriva borde vara att tänka, att bringa saker i ordning.

        Gilla

      2. ”Här finns mycket att nysta i.”

        ”Att skriva borde vara att tänka, att bringa saker i ordning.”

        Sätt igång, Fredrik Östman, och nysta, tänk och bringa saker i ordning!
        Vad väntar du på?

        Jag lovar att publicera det du skriver – på ett villkor: att du har en poäng.

        Gilla

Lämna ett svar till matsesoc Avbryt svar

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s