En 16-årig trippelmördare skjuter under loppet av ett dygn i oktober 2023 ihjäl tre personer och skottskadar två; en liten flicka på två år och hennes mamma.
En 15-årig pojke, anstiftaren, gav 16-åringen uppdraget att utföra avrättningarna, på order från någon högre upp i den kriminella hierarkin. Morden planerades när pojkarna var intagna på samma HVB-hem.
I veckan dömdes de båda till tolv, respektive tio års fängelse – de hårdaste straff som hittills har utdömts i Sverige mot så unga gärningsmän.
————————————————————————-
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
Efter flera års omfattande gängrelaterade dödsskjutningar står Sverige inför en gräns.
Den går inte att passera utan att lagstiftare, rättsväsendet och hela den politiska nomenklaturan vänder fullständigt uppochner på allt som har gällt hittills i synen på brott och straff och förpassar det som vrakgods till sophögen. En total uppgörelse med lagstiftning, praxis och attityder är absolut nödvändig.
Daltandets tid är förbi. Vi befinner oss i en samhällsupplösning, och då får inga kor vara heliga. Glöm bort allt tal om att ge kriminella en andra, tredje och sjuttioåttonde chans.
Vi måste inse att vissa människor är ohjälpbara – så genomförstörda att de aldrig kan anpassa sig till ett normalt samhälle – och ta konsekvenserna av det, hur mycket det än svider i tron på vår egen godhet och humanitet.
Ett land som fungerar och går att leva i – är det ens möjligt när det är så i grunden skadat som Sverige?
Det gör ont att göra upp med invanda föreställningar. Att ogiltigförklara ideologier svider långt inne i politiska partiers själar, ifall de har någon.
Men vad är viktigast: att fortsätta kasta miljarder på att behandla de obehandlingsbara, utsätta allmänheten för ständig livsfara och bevara en falsk bild av Sverige som ”humanitär stormakt” – eller försöka bevara det verkliga Sverige och skydda invånarna mot våld? Ett land som fungerar och går att leva i – är det ens möjligt när ett samhälle är så i grunden skadat som Sverige?
Orealistiskt vänstertänkande och kvinnligt tänkande (tyvärr även utbrett bland feminiserade män) om att ”det är synd om brottslingarna” och att ”alla innerst inne är goda” har alldeles för länge fått styra lagstiftning, rättspraxis och straffutmätning. De katastrofala resultaten kan de flesta se idag, åtminstone om de gnuggar sig ordentligt i ögonen. De som fortfarande inte ser är bortom allt hopp, och deras uppvaknande kommer att bli smärtsamt.
Hur många fler oskyldiga ska dö eller skadas?
Hur många bevis behövs för att inse att hittillsvarande metoder att handskas med brott och brottslingar inte fungerar? Hur många fler oskyldiga ska dö eller skadas innan samhället kommer till insikt om att alla inte är lika? I begreppet ”skador” räknar jag även in den sakligt grundade otrygghet som gör att allt färre hederliga medborgare vågar röra sig ute i samhället på kvällarna.
Ända sedan 1960-talet har Sverige levt i en aningslös flumliberalism med predikanter som kriminologen Jerzy Sarnecki och Brå (Brottsförebyggande Rådet). Vi har varit (och många är det fortfarande) insvepta i ideologiskt betingade dimridåer och en naiv tro på att alla innerst inne är goda människor. Och skulle de trots sin godhet råka begå något brott får kriminalvården dutta och vårda dem tills de blir snälla igen.
Det fungerade hyfsat så länge som brottslingarna övervägande var svenskar. Men ungefär samtidigt som gulleduttideologin erövrade rättsväsendet öppnade svenska politiker Sveriges gränser på vid gavel för människor från andra länder, även dysfunktionella u-länder utanför Europa, med en helt annan människosyn, moral, kultur och värderingar än vad svenskar i allmänhet har.
Den ena handen hade inte en aning om vad den andra gjorde, och ingen politiker kunde eller ville föreställa sig att alla jordens människor faktiskt inte alls är som svenskar.
Den ideologiska åsiktskartellen
Inte nog med det. För att försvara sitt vansinniga projekt ingick politiker, myndigheter och media redan på 1960-talet en åsiktskartell med innebörden att varje påpekande om samband mellan massinvandring och ökad brottslighet skulle klassas som utslag av rasism. När Sverigedemokraterna växte och hotade hegemonin utsågs partiet till syndabock och demoniserades och avhumaniserades i syfte att de inte skulle väljas in i riksdagen i valet 2010.
Den politiska och mediala makten skydde inga medel för att genomdriva det mångkulturella massinvandringsprojektet. Inte ens uppenbara lögner. Ett avslöjande exempel är Jan A Johansson (1951-2016), dåvarande chefredaktör på Skånska Dagbladet. I en intervju i Björn Hägers bok ”Problempartiet” (2010) säger han:
”De har ju en del påståenden om invandrargrupper, brottslighet, i Malmö framförallt, där de går ut med påståenden som vi vet är sanna. Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå utan vidare därför att vi vet att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen.”
Detta är alltså en journalist i ansvarig ställning som chefredaktör som rakt ut medger att han inte publicerar kända fakta – för att de inte passar in i den politiska agenda som han i egenskap av journalist driver. SD:s valseger 2010 var ett outhärdligt misslyckande för journalisterna.
Minst tjugo år har gått förlorade
Fjorton år har gått sedan Björn Hägers bok kom ut och drog ner brallorna på de förment ”objektiva” journalisterna. Genom årtionden av lögner och utelämnande av fakta bär journalistkåren ett mycket tungt ansvar för den situation vi lever i i Sverige idag. Minst tjugo år av samhällsutveckling har gått förlorade genom att de har använts till att demonisera och förfölja Sverigedemokraterna och människor som tidigt varnade för utvecklingen istället för att söka konstruktiva lösningar på svåra problem.
Expressen tog täten med uthängningar och mediedrev. Alla som uttryckte någon form av invandringskritik utnämndes till ”hatare”.
Expressens uthängning av Sverigedemokrater den 10 december 2013. En tjänsteman på Migrationsverket, Mikael Ribbenvik, hade ett par månader tidigare beslutat att alla asylsökande som sa sig komma från Syrien skulle beviljas asyl i Sverige. Det gällde att tysta oppositionen. Sverigedemokraterna var vid den här tidpunkten ett demokratiskt valt riksdagsparti sedan mer än tre år.
Tre mord på 25 timmar
Tio år senare.
Den 12 oktober 2023 skjuter en då 16-årig pojke med automatvapen sig in genom en altandörr på en villa i Västberga i södra Stockholm. Där skjuter han ihjäl en 40-årig småbarnsfar innan han tar sig upp på övervåningen och riktar vapnet mot mannens hustru, som håller parets tvååriga dotter i famnen.
Kvinnan sköts med två skott i ryggen. Hon överlevde men skadades svårt. Ett av skotten träffade dottern, som skadades lindrigt. I ett rum intill låg parets andra dotter, fem år gammal, och sov.
Kvällen därpå skjuter sig pojken in i en villa i Tullinge söder om Stockholm. Där skjuter han ihjäl två kvinnor i 20- respektive 60-årsåldern. Ytterligare en kvinna och tre barn befann sig i huset. På ett enda dygn har samma gärningsman, 16 år gammal, mördat tre personer.
Fyra dömda och straff på upp till 16 års fängelse
Fyra personer åtalades. Den 29 augusti dömdes de för inblandning i trippelmorden i Västberga och Tullinge i oktober förra året. De skyldiga får strängare straff än vad som hittills har utdömts för så unga brottslingar.
- En 17-årig pojke, bosatt i Linköping, (16 år vid tiden för morden) döms till tolv års fängelse för tre mord, sju mordförsök och grovt vapenbrott. Men han får en rejäl straffrabatt på fyra år och kommer undan med åtta års fängelse. När han friges kommer han att vara 25 år.
- En 16-årig pojke (15 år vid tiden för morden) döms till tio års fängelse för anstiftan till morden och mordförsöken, grovt vapenbrott samt medhjälp till mordbrand och medhjälp till försök till mordbrand.
- En 22-årig man döms till 16 års fängelse för medhjälp till mord och mordförsök samt medhjälp till grov mordbrand.
- En 16-årig flicka (15 år vid tiden för morden) döms till sluten ungdomsvård i två år och två månader för medhjälp till mord och mordförsök, grovt vapenbrott samt medhjälp till mordbrand och medhjälp till försök till mordbrand.
Hit men inte längre
Det är bra att Södertörns tingsrätt dömer ut stränga straff. Men det räcker inte. Det finns ingen anledning till jubel. De här morden visar att en gräns är nådd. I ett inferno av ökande kriminalitet utgör de en vattendelare: hit men inte längre.
Sverige måste skaffa sig verktyg för att hantera en ny kategori brottslingar som till största delen är invandrare från utomeuropeiska våldskulturer, i klartext Afrika och Mellanöstern. Människor i avsaknad av det vi känner igen som moral och samvete. Vandrande mordmaskiner som inte besväras av empati och konsekvenstänkande.
Det brådskar.
Chefsrådman Sofie Jungstedt, som dömt i det långa målet i Södertörns tingsrätt, kallar domen unik:
”De här gärningarna är brutala och hänsynslösa, och man kan konstatera att det är tre personer som avrättats, två vuxna och fem barn som har utsatts för mordförsök. Det är anledningen till att vi kommit fram till de här fängelsestraffen. Hade en vuxen person begått de här gärningarna så hade det blivit livstid.”
En tydlig signal om behovet av en radikal omvälvning av rättssystemet
Jag har läst protokollet från den rättspsykiatriska undersökningen (RPU) av trippelmördaren. Jag väljer att kalla honom X och inte namnge honom, eftersom jag återger uppgifter ur undersökningen.
Det är mycket nedslående läsning. I mina ögon en tydlig signal om behovet av den radikala omvälvning av rättssystemet som är nödvändig.
Den 16-årige mördaren är inte unik. Han är en av många. Han är en i den armé av tiotusentals barnsoldater som står beredda att på uppdrag slakta människor med en kalashnikov för en lämplig summa pengar.
Växer upp i Somalia, går aldrig i skola
Den blivande trippelmördaren växer upp under fattiga förhållanden tillsammans med föräldrar och fem syskon i Somalia. När han är omkring nio år emigrerar hans äldre bror på egen hand till Sverige, och modern flyr med de andra barnen till Etiopien, där de bosätter sig i ett flyktingläger.
År 2017 invandrar familjen till Sverige och ansöker om asyl. De får en tvårumslägenhet i en förort, och familjen försörjs med ekonomiskt bistånd från socialtjänsten. Den då 11-årige X går i förberedelseklass, och lärarna beskrev att inskolningen blev svår. Elvaåringen hade aldrig gått i skola och kunde varken läsa eller skriva, och han verkade inte förstå vad man gjorde i en skola.
Han ville diktera villkoren för vilka uppgifter han fick och hur de skulle lösas, och han blev återkommande ”väldigt våldsam” både mot andra barn och mot vuxna när han inte fick som han ville. Han tilldelades extra resurser, studiehjälp och anpassad skolgång men accepterade inte stödet.
Samhället sätter in ett batteri av resurser. Ingenting hjälper
Samhället sätter enligt välkänd svensk modell in ett batteri av resurser. Alla ska visa sig vara förgäves. Genom skolan utförs en psykologutredning som påvisar att X har en lindrig utvecklingsstörning. Varken X eller hans mamma accepterar diagnosen, och diagnosen ifrågasätts när han har lärt sig svenska.
Han aktualiseras tidigt hos polis och socialtjänst med anledning av kriminalitet och våld. År 2021 framkommer att X dagligen använder cannabis sedan 2019. ”Jag röker för att lugna ner mig” uppger han. Efter flera års regelbundet cannabismissbruk har han diagnosen cannabisbrukssyndrom.
Han uppger själv att han bara med svårighet klarar att läsa och skriva. Polisen misstänker att han är ansluten till ett kriminellt nätverk, och efter upprepade våldsbrott i hemmet omhändertas han enligt lagen om vård av unga, LVU.
Mamman vågar inte neka honom någonting
Mamman är ensamstående och svag och orkar inte uppfostra sin son. Vid ett möte med henne i februari 2023 berättar hon att X inte går till skolan och att han blir arg och slår sönder saker om hon ber honom att gå dit eller nekar honom pengar. Mamman vågar inte neka honom någonting.
Tips: Göteborgs-Postens uppmärksammade serie ”Somalier, ett folk i kris” från 2007 som bland annat handlar om de frånvarande somaliska papporna.
Under LVU-placeringarna har X upprepade gånger återfallit i narkotikamissbruk, vägrat delta i sysselsättning, passa tider eller följa regler och fortsatt att upprätthålla ett kriminellt umgänge. Efter att polisen misstänkt att han bedrivit försäljning av narkotika från ett av HVB-hemmen placerades han på Carpe diem HVB-hem i augusti 2023. Han var fortfarande inskriven där när han begick morden i oktober.
Strax före morden avviker han från sin placering och tar sig till Stockholm, maskerar sig för att undgå upptäckt, håller sig gömd mellan morden, har en flyktplan och agerar lugnt och målinriktat under gärningsförloppen. I förhör uppger han att han avvek från det HVB- hem han vistades på för att han ville ha ”frihet”.
Misshandlar personal på RPU-avdelningen
För den rättspsykiatriska undersökningen, RPU, som görs sedan X häktats som misstänkt för de tre morden, tas han in på en undersökningsenhet men kommer snart i konflikt med personal och agerar med våld genom att bland annat skalla en skötare så att blodvite uppstår. Han måste spännas fast i bälte och placeras i isolering.
Han uttrycker missnöje genom att slå mot inredning, uttala hot om att döda/skada sig själv och omvårdnadspersonal samt beväpna sig med en avbruten plastgaffel. Till följd av den höga risken för allvarligt våld transporteras X tillbaka till häktet.
”Totalt likgiltig, saknar empati”
När han efter morden grips av polis nekar han till inblandning men erkänner grovt vapenbrott, sedan han gripits med ett automatvapen i en taxi på väg från mordplatsen. Ur ett avrapporterings-PM från den polis som grep X framkommer att patrullen uppfattade honom som ”totalt likgiltig” under transporten till häktet.
Ur det rättspsykiatriska utlåtandet:
”X har sedan ung ålder visat att han saknar respekt för auktoriteter och regler. Han förlägger hela ansvaret för sin situation och sina handlingar på andra, löser konflikter med hot och våld samt saknar respekt för andras integritet och rättigheter. Han är impulsiv, utan tanke på konsekvenser, och rättfärdigar att han begår brott och tar sig fram på andras bekostnad.
I kontakten med myndighetspersoner uppvisar han ett tydligt mönster av att vara ytligt samarbetsvillig, men han bryter med lätthet mot överenskommelser när de inte tjänar hans syften och ljuger obehindrat för att undkomma ansvar.”
”Inga av de omfattande insatser samhället satt in har förmått påverka hans utveckling”
Den resignerade slutsatsen lyder:
”X uppvisar utpräglade antisociala attityder och värderingar, vilket kommit att prägla hans livsföring. Inga av de omfattande insatser samhället satt in har förmått påverka hans inställning eller medfört någon positiv inverkan på hans utveckling. Han har inte slutfört grundskolan eller haft någon fungerande sysselsättning. Han har mycket begränsade läs- och skrivkunskaper och saknar färdigheter för att kunna leva ett socialt liv.”
”Om X vore vuxen skulle hans personlighet stämma med kriterierna för ett antisocialt personlighetssyndrom. Ställningstagande till en sådan diagnos får göras när han har uppnått en högre ålder” skriver rättspsykiatrin.
”Om han befinns skyldig till de aktuella brotten (och det har alltså skett) vittnar de om en känslokyla och nedsatt empati som riskerar att bli en klart negativ faktor även för hans framtida utveckling.”
Gör upp med godheten och skärp straffen!
Mina slutsatser, inte bara av trippelmördaren X utan av hela de senaste årens utveckling på det kriminella området:
Gör upp med 1960-talsflummet och godhetsföreställningar om att alla går att hjälpa!
Det finns människor som är ohjälpbara. För att de är alltför skadade, för att de inte vill följa lagen, för att de vill utnyttja andra så länge det bara går. De ska kunna låsas in på livstid även om de inte är psykiskt sjuka i lagens mening.
(SVT har tidigare visat den danska tv-serien ”De särskilt farliga”, som handlar om funktionsnedsatta brottslingar som spärras in för att de är för farliga för att kunna släppas lösa i samhället.)
Svensk välfärd skapades av och för svenskar, inte för utländska kriminella ligor.
Inse att det finns människor som är genuint onda!
Sverige, med vår tillit och godtrogenhet, är ett drömland för kriminella individer, klaner och företag. Det måste få ett slut.
Rannsaka alla rättsliga system, skriv om Socialtjänstlagen, Utlänningslagen och Brottsbalken, rensa över hela fältet!
Skärp straffen ordentligt!
Utvisa alla som har begått brott och har dubbla medborgarskap och riv upp det svenska medborgarskapet för kriminella utlänningar så att de kan utvisas!
Det är åtminstone en början. Framför allt behövs ett helt annat sätt att tänka. Sverige står och faller med det.
Julia Caesar 