”Nästa regering blir en bajsmacka – vem som än vinner valet.
Om den kommande politiska röran är rödgrön, blågul eller brunbeige spelar ingen roll. Väljarna förlorar vilken tårtbit Bingolottohjulet än stannar på.”
Det skriver journalisten Jens Ganman i sin serie Brev från Dårkolonin. Jag återger hans text in extenso.
”Många konstaterar att Magdalena Andersson sett trött ut på sistone. Jag förstår henne.
Fortsätt läsa ”Jens Ganman: ”De är vettvillingar. De måste bort.””
Jag har en liten gäststuga. Den är väldigt liten – en friggebod på 10 kvadratmeter. Sommartid händer det att det bor gäster där. När de åker hem blir gäststugan väldigt o-bebodd och allt annat som börjar på o.
Vissa norrländska dialekter koncentrerar på ett praktiskt och ordekonomiskt sätt sina negationer till att sätta ett o framför det ord som görs o-giltigt. Den här texten handlar om innebörden av o och den o-närvaro som gäster lämnar efter sig när de åker hem.
Årets Sommarprogram är mitt sjunde.
Välkomna att lyssna!
Vad är identitet?
Vad är det som gör att vi blir de människor vi blir?
Vad avslöjar vårt DNA?
Vad betyder dina rötter för dig?
En liten, hårt sliten skrift på 64 sidor faller i mina händer när jag går igenom gamla ärvda papper: ”Sällskapsliv och Umgängeskonst. Bästa vägledning i hur man bör skicka sig och uppträda i sällskapslivet”.
Vilken klenod! Tryckt av Nordiska Konstförlaget i Malmö 1924.
Låt oss ta del av råden!
Fortsätt läsa ”Sällskapsliv och umgängeskonst – vad har vi missat de senaste 98 åren?”
“De som gudarna vill förgöra gör de först galna.” (Those whom the Gods wish to destroy they first make mad).
Orden är den konservative brittiske politikern Enoch Powells (1912-1998), den störste premiärminister som Storbritannien aldrig fick. De finns i det historiska tal, kallat “Rivers of Blood”, som Powell höll i Birmingham lördagen den 20 april 1968.
Fortsätt läsa ”Enoch Powell hade rätt – men vem erkänner visselblåsarna?”
Mer än någonsin behöver vi njuta av sommarens ljuvlighet och ladda upp krafter inför en höst som innebär riksdagsval. I ett labilt nationellt och internationellt läge kan hösten komma att bjuda på överraskningar av ett slag som maktetablissemanget inte har förutsett. (Jag önskar att ”kraftsamling” inte vore ytterligare ett av de ord som maktgänget har förstört. Nu går det inte att använda längre).
Allting som rubbar politikers och journalisters maktfullkomlighet och arrogans är välkommet. Bäva månde de i sina förment trygga boningar sedan de skickat ut befolkningen i otrygghet och eskalerande våld! Allt fler tecken tyder på att folk har fått nog.
På nätet kan vem som helst se den vrede som sjuder i befolkningen över ett invaderat land där mer och mer upphör att fungera, över vanstyre, bedrägeri och väljarförakt, över inflation, över galopperande energi-, bränsle- och livsmedelspriser som snart inga hushåll med normalinkomster orkar med.
Det här är en gnällkrönika. Jag tänker gnälla om turister – men också försöka analysera fenomenet turism. Det är uppenbart att många människor genomgår en total personlighetsförändring när de intar rollen som turister. Det är fråga om en metamorfos. Som Egyptens gräshoppor, helt utan hänsyn, drar turister fram över trakter där andra människor bor och lever, invaderar dem, ockuperar dem, förvandlar dem till tivolin.
Fortsätt läsa ”Gnällkrönika: När människor förvandlas till turister”
Sommaren 1955 var sommaren då solen alltid sken. Det vet jag alldeles säkert. Jag var tio år gammal, och det var mitt livs bästa sommar som aldrig fick ta slut.
På LarsHansgården i Hälsingland härskar matriarken Tant Frida med fast hand över djur och människor, jord- och skogsegendomar. På gården bor också hennes vuxna barn och deras familjer, precis som i tv-serien Dallas.
Sommaren 1955 var sommaren då solen alltid sken. Det vet jag alldeles säkert. Jag var tio år gammal, och det var mitt livs bästa sommar som aldrig fick ta slut. Jag var ett stadsbarn som fick komma ut på landet. Det var den sommaren jag förstod vad livet kunde vara när det var som bäst.
Om framtiden visste jag ingenting.
Minnet är en opålitlig vän. Vi vet alla att vi har en benägenhet att lägga till och dra ifrån i våra minnen, att försköna eller förvärra. Men vissa minnen skimrar i ett självklart, oföränderligt ljus där ingenting behöver läggas till eller dras ifrån.
För mig är sommaren 1955 omgiven av det där magiska ljuset i minnets arkiv.
Ett mer praktfullt fiasko för social ingenjörskonst än ”Gift vid första ögonkastet” i SVT 1 är svårt att tänka sig. Inte ett enda av de ihopmatchade paren vill leva tillsammans.
Samtidigt pågår andra människors liv och verklighet i det tysta, långt från tv-kameror. Skilda perspektiv ger relief åt varandra. Jag försöker spegla båda.
Julia Caesar 