Vitt privilegium, del 6. Min morfars mor födde tolv barn – bara tre överlevde

Har ljushyade människor särskilda privilegier på grund av sin hudfärg? Vilka är de i så fall? I några artiklar på temat ”white privilege” (vitt privilegium) vill jag ge ett motgift till den vänsterextrema identitetspolitiska woke-rörelsen med rötter i marxismen.

Jag söker exempel i min egen släkthistoria. Vilka ”vita privilegier” hade Karin Olsdotter, min morfars mor? Hon födde tolv barn. Bara tre överlevde till vuxen ålder. Kvinnor i hennes generation och långt in på 1900-talet var slavar under sin fruktsamhet.
 Fortsätt läsa ”Vitt privilegium, del 6. Min morfars mor födde tolv barn – bara tre överlevde”

Vitt privilegium, del 5. Svenska slavar byggde Göta kanal

Sverige har haft slavar. Men i motsats till vad många tycks tro var slavarna vita pursvenskar. Några kallades trälar. Andra var soldater. Vi är inte skyldiga några svarta slavar en ursäkt, för de har aldrig existerat i Sverige. Däremot bör vi känna till de svenska slavarna och ägna dem en tanke eller två.

Det tydligaste exemplet på sentida slaveri är de 58 000 vita svenska män från sexton olika regementen som på 1800-talet tvångskommenderas att gräva för hand i det största byggnads- och slaveriprojektet i Sveriges historia, den 19,5 mil långa Göta kanal. Projektet tog 22 år att genomföra och kostade tusentals liv. Vilka var de ”vita privilegierna” för de här vita slavarna?

En av de 58 000 soldaterna var min fars farmors morfars far. Han hette Olof Klinga och föddes 1780 i Vendels socken i Uppland.

Det fanns inga kameror på Olof Klingas tid. Bilden föreställer en annan soldat i min släkt.

Fortsätt läsa ”Vitt privilegium, del 5. Svenska slavar byggde Göta kanal”

Vitt privilegium, del 4. Utan Gud i Östersund. Bitar av en barndom

Många tror att fattigdom är samma sak som att inte ha den senaste i-Phonemodellen eller de senaste modeplaggen. För bara 70 år sedan fanns verklig fattigdom i Sverige. Jag har upplevt den. Det här är min berättelse. Det är mitt svar på wokerörelsens och den övriga vänsterns floskler om ”vitt privilegium”.

Woke är den extrema, totalitära form av vänsterpolitisk korrekthet som förklarar alla problem med kön, ras, etnicitet, hudfärg och sexuell läggning och påstår att alla ljushyade människor har särskilda privilegier – ”White privilege”. Det är lögn.

I en serie artiklar berättar jag om verkligheten bakom flosklerna. En verklighet som jag och många andra svenskar har upplevt: fattigdom, svält och undernäring.

Vi ska ta tolkningsföreträdet tillbaka från den ljugande identitetsvänstern. Artiklarna om ”vitt privilegium” är mitt bidrag.

Statsminister Per Albin Hansson (S) går i förstamajtåg på 1940-talet.

Fortsätt läsa ”Vitt privilegium, del 4. Utan Gud i Östersund. Bitar av en barndom”

Vitt privilegium, del 3. Sökandet efter ett bortadopterat barn

Två decennier in på 2000-talet ses rätten till fri abort som en självklarhet. Trots tillgång till säkra och billiga preventivmedel gör varje år mellan 35 000 och 40 000 kvinnor abort i Sverige. 

När någonting ses som självklart, tas för givet och ibland missbrukas, är nästa steg att glömma de villkor som har präglat kvinnors liv – men även mäns – i generationerna före oss. Ända fram till mitten av 1960-talet, när de första p-pillren kom, var kvinnor slavar under sin fruktsamhet. Illegala köksbordsaborter och änglamakerskor är en del av vår historia.

Fortsätt läsa ”Vitt privilegium, del 3. Sökandet efter ett bortadopterat barn”

Vitt privilegium, del 2. Min farfar växte upp på fattighuset

Ljushyade människor anses av den identitetspolitiska woke-rörelsen ha särskilda privilegier, ”White privilege”, och stå i skuld till människor med annan hudfärg. 

Oavsett hur våra liv gestaltar sig ska vi alltså skämmas för att vi, den svenska urbefolkningen, genom evolutionen har utvecklat pigmentfattig hud för att kunna leva i ett solfattigt nordiskt klimat.

Det här är berättelsen om min farfar. Vilka privilegier hade han av sitt vita skinn? Exakt vilka förmåner gav hans ljusa hy honom? När han var tre år gammal förlorade han sin mor. Farfar växte upp på fattighuset.

Farfars mor (1860-1901). Mor till sju barn, död vid 40 års ålder. Inga bilder av farfar före vuxen ålder finns bevarade.

Fortsätt läsa ”Vitt privilegium, del 2. Min farfar växte upp på fattighuset”

Vitt privilegium, del 1. Vi behöver ett motgift mot den nya rasismen

Ett gift sprids i Västvärlden. Nej, jag syftar inte på coronapandemin. Det gift jag syftar på är ideologiskt. Smittan utgår från framför allt brittiska och amerikanska college och universitet. Därifrån sprider den sig till Europa, även till Sverige. Smittans namn är ”woke”, en form av identitetspolitik där ras, etnicitet, kön, sexuell läggning och hudfärg betyder allt.

Det här är den första av en serie artiklar där jag ger egna, svenska infallsvinklar på den nya rasismen och begreppet ”White privilege”, vitt privilegium.

Ända tills helt nyligen ansågs det rasistiskt att särbehandla människor på grund av hudfärg och etnicitet. Nu är det precis tvärtom: det anses ”rasistiskt” att behandla alla lika.

Fortsätt läsa ”Vitt privilegium, del 1. Vi behöver ett motgift mot den nya rasismen”

Middag med PK-vännerna – ur en ny bok av Karl-Olov Arnstberg

Karl-Olov Arnstberg.

Den flitige Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi, är välkänd för mina läsare. I dagarna har han utkommit med en ny bok, denna gång en roman. Det är hans elfte roman sedan debuten 1977. Lägg därtill en lång rad fakta- och debattböcker. Bokens titel är ”Uppbrott”. Den kan beställas från Debattförlaget.

Karl-Olov Arnstberg har valt romanformen för att kunna skildra vår samtid med lite annorlunda – men fortfarande sakliga och ärliga – förtecken. I centrum för berättelsen står arkitekten Jonas och hans fru Alice, som är dansare. Av politiska skäl utvecklas Jonas och Alice i olika riktning och glider ifrån varandra, och det gäller också den vänkrets som paret omger sig med sedan många år.


Fortsätt läsa ”Middag med PK-vännerna – ur en ny bok av Karl-Olov Arnstberg”

När Svenska kyrkan blev ett redskap för islam

Visste du att Socialdemokraternas kristna gren, Tro och solidaritet, sedan en vecka har en ordförande som är muslim? Jag visste det inte, trots att jag har skrivit mängder av artiklar under årens lopp om Socialdemokraternas nära samarbete med muslimska organisationer. 

Sara Kukka-Salam, 31, ny ordförande i Socialdemokraternas kristna gren.

Sara Kukka-Salam heter Tro och solidaritets nya ordförande. Hon är född 1989 och har efterträtt Ulf Bjereld på ordförandeposten.

Fortsätt läsa ”När Svenska kyrkan blev ett redskap för islam”

Julian Bream har lämnat oss, men hans musik lever

Plötsligt är han borta. Den engelske gitarrvirtuosen och lutenisten Julian Bream avled den 14 augusti, 87 år gammal. Bakom sig hade han en musikalisk karriär som strängt taget inleddes den 15 juli 1944. Den dagen fyllde Julian Bream elva år. I födelsedagspresent av sin pappa, amatörgitarristen Henry, fick han en gitarr. Resten är lysande musikhistoria.

Filmen är BBC:s hyllning av Julian Bream.

På kort tid har Storbritannien förlorat två av sina mest kända kulturpersonligheter. Författaren och filosofen Sir Roger Scruton (1944-2020) avled den 12 januari, en kort tid före sin 76-årsdag. Jag har gjort en podd till hans minne. 

Hur ska vi klara oss utan dem? Förlusten skulle vara outhärdlig om de inte hade lämnat spår på nätet.

Fortsätt läsa ”Julian Bream har lämnat oss, men hans musik lever”

Grundlurade och belånade till döds – vi är så blåsta vi kan bli

”Demokratin är bara en kuliss” säger Lars Bern. På ett lysande sätt förklarar han i den här videon hur allting hänger ihop, hur globalisterna – det vill säga det multinationella kapitalet med politiska ambitioner – med olika medel gör allt de kan för att utplåna nationerna och nationella intressen.

Fortsätt läsa ”Grundlurade och belånade till döds – vi är så blåsta vi kan bli”