Bruce Bawer, amerikansk författare bosatt i Norge sedan många år, ger i en salt betraktelse sin bild av Sverige, av islamiseringen, våldtäktsepidemin, 70-åringar som åtalas för HMF och återvändande IS-terrorister som belönas för mord och våld med speciella förmåner. Jag har översatt Bruce Bawers krönika, ursprungligen publicerad på PJ Media.
Bruce Bawer
Av Bruce Bawer
Jag skulle kunna skriva om Sverige varje vecka. Varje dag. Varje timme. Av skäl som kommer att analyseras av historiker under en lång, lång tid – förutsatt att Västvärlden inte blir så genomislamiserad att objektiv historisk granskning blir ytterligare omöjliggjord – har svenskarna valt en väg mot kulturellt och samhälleligt självmord som ställer alla andra länder i skuggan.
Jan Guillou hymlar inte med sin skadeglädje. I en krönika i Aftonbladet skriver han att han är glad för att Thomas Mattsson slutar som Expressens chefredaktör.
Guillou har sina personliga skäl att avsky Thomas Mattsson, precis som alla andra som drabbats av Mattssons hat och förföljelse. På 50 helsidor i Expressen utpekades Guillou som KGB-agent.
Thomas Mattsson, chefredaktör för Expressen 2009-2019.
Jag citerar några stycken ur Guillous krönika.
”Jag är glad att Thomas Mattsson slutar”
”Det tillhör mitt livs värsta dumheter att jag bjöd Thomas Mattsson på middag. Men jag tyckte jag hade ett bra skäl. Den relativt nyblivne chefredaktören på Expressen hade inte bara inviterat mig till lunch. I ett långt brev där han berättade om sina stora journalistiska ambitioner erbjöd han mig dessutom att hoppa av från Aftonbladet och bli kolumnist på Expressen, ”… rakt på sak, angelägna krönikor i en ny sorts kvällstidning … ett intressant publicistiskt experiment”.
En av Sveriges värsta förtryckare av andra människors åsikter, Thomas Mattsson, har avgått som chefredaktör för Expressen. Den påtagliga brådskan tyder på att han inte avgår frivilligt utan med omedelbar verkan har fått sparken av ägarfamiljen Bonnier. Sitt uppdrag har han själv tolkat som ett kall besläktat med den åsiktsförföljelse av oliktänkande som i decennier pågick i DDR och övriga Sovjetväldet.
Thomas Mattsson, chefredaktör för Expressen 2009-2019.
Vänner av yttrandefrihet har anledning att korka upp champagnen. En åsiktstyrann har fallit, en av många. Återstår att se vilken post som väntar Mattsson i den mediala ryggdunkarklubben.
Varför måste moderna hus se ut som skokartonger eller strandade Ålandsfärjor? Varför tyckte alla på 1970-talet att mörkbruna plastgolv och beiga vävtapeter, avocadogröna spisar och orange skåpluckor var jättesnyggt?
Skönhet och dess motsats, fulhet, är tema i mitt Sommarprogram.
Hoppet och skönheten har hållit människor vid liv genom krig, fattigdom och repression. Filosofer har skrivit att genom skönheten skapar vi världen som ett hem åt oss. Jag försöker få svar på frågor som:
Vilka är de ideal som styr vad vi tycker är fult respektive vackert? Vilka håller i pekpinnarna – de som jag kallar smaktyrannerna – de som ser det som sin plikt att uppfostra oss bonnläppar i god smak?
För ungefär hundra år sedan hände någonting. Konst, musik och arkitektur vände ryggen åt skönheten. Kulturmarxister med hjärntvättade arkitekter i spetsen började föra ett ideologiskt gerillakrig mot skönheten. Den berömde franske konstnären Marcel Duchamp försökte ställa ut en pissoar och kallade det konst.
Arkitekterna är den yrkeskår som genom modernismen har begått de största förbrytelserna mot skönheten. Det tydligaste exemplet i vårt land är rivningen av gamla vackra stadskärnor i så gott som varenda stad på 1950-, 60- och 70-talen och byggandet av 350 köptempel – betongklossar i sovjetisk bunkerstil.
Fulhet urholkar själen. Fulhet förstör vårt psykiska immunförsvar så att vi inte orkar göra uppror mot destruktiva ideologier, som mångkulturalism och genusvansinne. Att värna skönheten i fulhetens tid är en revolutionär handling som ger oss hopp och kraft att leva. Att anlägga en trädgård är att skapa skönhet på sin plätt på jorden.
Askfatet med det gröna rådjuret från Uppsala Ekeby – det kallades ”Hötorgskeramik”.
Programmet handlar också om hur det är att bli töntstämplad på grund av ett keramikaskfat från Upsala Ekeby med ett grönt rådjur på (det kallades föraktfullt ”Hötorgskeramik”), om vad fåglar kan lära oss och om de master vi i dag reser högt över kyrktornen i det sekulära Sverige för att tillbe våra nya gudar.
Nu finns mitt Sommarprogram också på YouTube.
Musiken i programmet
1. Johann Sebastian Bach (1685-1750). Konsert i d-moll, BWV 974. (Efter Alessandro Marcello’s (1673-1747) konsert för oboe och stråkar i d-moll). Adagio. Vikingur Ólafsson, piano.
2. Simon & Garfunkel. The Sound of Silence (Original Version from 1964).
3. Giovanni Battista Pergolesi (1710-1736). Stabat Mater. The Academy of Ancient Music. Dirigent Christopher Hogwood.
4. Nils Ferlin, text. Lille-Bror Söderlundh, musik. När skönheten kom till byn. Lille-Bror Söderlundh, sång (1942).
5. J S Bach (1685-1750). Harpsichord Concerto BWV 639, ”Ich ruf zu Dir, Herr Jesu Christ”. Simone Dinnerstein, piano.
6. Adriano Celentano. La maison où j’ai grandi. (Il ragazzo della via Gluck). Françoise Hardy, sång. 1966.
7. Berg-Kirstis polska. Jan Johansson, piano, Georg Riedel, bas. Ur Jazz på svenska. 1964.
8. Jean Sibelius (1865-1957). Etude opus 76 No 2. Arrangemang Börje Sandquist. Jian Wang, cello. Göran Söllscher, gitarr.
9. Arne Forsén. Visa från Dorotea.
10 och 11. Giuseppe Verdi (1813-1901). Triumfmarschen ur Aida, Gloria all’Egitto. 1871. Staatskapelle Dresden. Chor der Staatsoper Dresden. Dirigent Silvio Varviso. 1983.
12. J S Bach (1685-1750). Koralpreludium BWV 659, ”Nun kommt der Heiden Heiland”. Alfred Brendel, piano.
14. Alberto Iglesias. Raquel. Ur Pedro Almodóvars film ”Hable con ella”. Bau (Rufino Almeida).
15. Max Richter. The Twins.
16. Canto Gregoriano. Ave mundi spes Maria. Coro de monjes del Monasterio Benedictino de Santo Domingo de Silos. Ledare: Ismael Fernández de la Cuesta.
17. Colleen. Ritournelle. Från Sergej Prokofiev ”The Dance of the Knights”.
18. Arnold Schönberg (1874-1951). Pianokonsert Opus 42. (1942). The Cleveland Orchestra. Dirigent Pierre Boulez. Mitsuko Uchida, piano.
19 och 20. Gånglåt från Mora. (Anders Zorns favoritmarsch). Jan Anders Andersson.
21. Arne Forsén. Jon Mas polska.
22. Pjotr Tjajkovskij (1840-1893). Hymn of the Cherubim. The USSR Ministry of Culture Chamber Choir. Dirigent Valery Polyansky.
23. Eino-Juhani Rautavaara (1928-2016). Cantus Arcticus. Leipzig Radio Symphony Orchestra. Dirigent Max Pommer.
24. Allan Edwall (1924-1997). När små fåglar dör (ur Gnällspik, 1982).
25. Eleni Karaindrou. The Waltz of Hope. Tous Des Oi.
Tillförde det här programmet dig någonting? Gav det dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Chris Forsne är en journalist med gedigen yrkeserfarenhet under flera decennier. Liksom jag häpnar hon över den låga kvalitén hos dagens journalister, över okunnighet och partiskhet.
Här är hennes senaste krönika, publicerad på Ledarsidorna.
Chris Forsne, journalist.
Protesterna från GP:s journalistklubb och den konsekventa tendensen att klä akuta samhällsproblem i andra ord tyder på ett psykosliknande tillstånd och en förljugen kultur bland de som faktiskt har som ansvar att ge medborgarna en rättvisande bild av hur landet mår.
Han fyller 80 år i höst och är inne på sin fjärde fru. Få har som John Cleese fått oss att se världen och oss själva i en skrattspegel. Vi glömmer aldrig Monty Pythons flygande cirkus (1969-1974), Life of Brian (1979) eller den argsinte hotellägaren Basil Fawlty på hotell Fawlty Towers i Pang i bygget (1975 och 1979).
I en ny intervju med David Fuller på alternativkanalen Rebel Wisdom pratar John Cleese med befriande uppriktighet om livet och allting som hör ihop med det; andlighet, psykologi, invandrad kultur och yttrandefrihet.
För åtta år sedan utsatte den politiskt korrekta klassen John Cleese för ett drev. Han hade nämligen sagt att London inte är en engelsk stad längre. Det klassades som ett utslag av rasism.
Nu blir det lite glesare med uppdateringarna under en tid medan jag arbetar med årets Sommarprogram – det mest tidskrävande, men också det roligaste man kan ägna sig åt.
Håll ut! Hav tålamod! Resultatet kommer så småningom. Under tiden återpublicerar jag text och bilder från en vandring längs Gotlands östra kust.
————————————————————————–
Att vara nära Gotlands kust är att röra sig nära evigheten. Där land och hav möts skriver historien sin berättelse längs strandlinjen, och uråldriga bergarter berättar om en skapelseprocess som började för ungefär 1,8 – 1,9 miljarder år sedan.
Foto: Julia Caesar
Flera miljarder år! Tanken svindlar. Ur tidsperspektivet bygger Gotland sin magi. Gotland är inte Sverige. Gotland är en hälsning från urtiden som råkar ha hamnat utanför Sveriges östra kust.
Barn som far illa kan och ska omhändertas av socialtjänsten och få möjlighet att växa upp i familjehem. Men inför föräldrar som drivs av ideologisk extremism står sjukvård och socialtjänst illa rustade. Ingen har ens vetat om att den lilla flicka som var nära att dö av svält existerade, eftersom hennes födsel inte var registrerad. Föräldrarna vill leva som ”nomader”, helt utanför samhället.
Flickan vägde 6,3 kilo när hon kom in till sjukhuset, nästan bara halva normalvikten. Bilden är tagen några månader tidigare och utlagd på pappans Instagramkonto.
Fallet med den 1½ år gamla flicka som befann sig i ett akut livshotande tillstånd på grund av undernäring när hon kom in till Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg har väckt stor uppmärksamhet. Hur kan sådant hända i Sverige?
Den lilla flickans föräldrar vill leva som ”nomader” och ”världsmedborgare” och stå helt utanför det svenska samhället. Barnet har utsatts för långvarig svält på grund av föräldrarnas ideologiska övertygelse och extrema levnadssätt. Föräldrarna tror att man kan leva på luft.
David Eberhard är psykiater, känd för sina böcker om egendomliga tendenser och beteenden i det svenska samhället. På själva EU-valdagen snubblar jag över den här texten av honom och tycker att han, ur ett psykiatriskt perspektiv, verkligen fångar svensk mentalitet när han beskriver de populistiska antipopulisterna och Sveriges väg in i politisk depression.
David Eberhard, psykiater.
Av David Eberhard
Vi ser i Sverige en alltmer polariserad diskussion, som i mycket har sin grund i förståeliga psykologiska fenomen. För drygt tio år sedan skrev jag en bok som problematiserade vårt samhälles överdrivna behov av trygghet. Jag kallade den ”I trygghetsnarkomanernas land”, och i den diagnostiserade jag själva staten Sverige.
Malmö är Sveriges mest misslyckade stad. Malmö är paradexemplet på vad mångkultur och massinvandring leder till: en social och ekonomisk katastrof. Mer än halva befolkningen har utländsk bakgrund.
Staden skulle gå i konkurs i morgon om den inte hölls under armarna av mer än 5 miljarder kronor i bidrag från övriga kommuners skattebetalare.
Malmö är vänsterns dröm omsatt i praktiken. Så här ser deras idealsamhälle ut.
Malmö är globalisternas dröm.
Det är precis så här de vill se resten av Sverige och resten av Europa om vi ger dem makt att fortsätta sin samvetslösa förstörelse av det land och den kontinent vi känner.
