Sverige är världens mesigaste nation – och vi är våra egna värsta fiender

Rubriken kan provocera vissa läsare. Men jag är ganska säker på att de flesta som läser min blogg inte hör till de mesigas skara.

Den här krönikan ska handla om svenskar i allmänhet. Vilka är vi? Hur förhåller vi oss till faror, risker och hot mot oss själva och vårt land?

Frågan är brännande aktuell efter misstankar om allvarligt, systemhotande valfusk i bland annat Borlänge och på Järvafältet. De olika hoten uppdagas i rasande takt. Situationen kräver vakenhet och eftertanke av oss alla.

Henrik Jönsson på sajten 100%:

”Okända Somaliska kandidater med kopplingar till Somaliska staten tar plötsligt plats i Sveriges riksdag — och flera av dem utreds nu för valfusk.

Hur är det möjligt att okända Somalier tar sig från ingenstans rakt in i landets högsta beslutande församling?”

Se Henrik Jönssons video här:

Det misstänkta valfusket i Borlänge uppdagades efter en anonym anmälan och ett detaljerat tips till Polisen. Misstankarna om utbrett valfusk på Järvafältet i Stockholm publicerades av Peter Wennblad i en ledare i Svenska Dagbladet  efter långa ingående samtal med flera valförrättare i området.

Varför beter vi oss som skyddslösa villebråd?

Jag undrar:

Varför beter vi svenskar oss gång på gång som skyddslösa villebråd som bjuder in och accepterar sådant som skadar oss och vårt land? Vi tycks gå omkring med permanenta skyddsglasögon som hindrar oss från att se klart.

Var går gränsen mellan vanlig hygglighet och självskadebeteende? Frågan är befogad. Jag återkommer till den.

Den knutna näven som aldrig dras upp ur byx- eller kjolfickan är uppenbart inte till hjälp för oss.

Det finns anledning att fråga ”Vem är svensken?”.

Vilka är vi, och hur blev vi de vi är?

Den lilla röda stugan vid stranden. Inkarnationen av Sverige och den naturälskande svensken.

Svensken är:

Tillitsfull, arbetsam, ansvarstagande, anspråkslös, hederlig, generös, hjälpsam, punktlig, noggrann, flitig, snäll, välvillig, empatisk, lågmäld, reserverad, godtrogen, naturälskande, har ett utpräglat rättvisetänkande och starkt rättspatos, stark konsensuskultur och lagom-tänkande. Vill inte sticka ut från mängden och anpassar sig – eller låtsas anpassa sig – hellre till vad andra tycker än riskerar dålig stämning, konflikt och risk för åtföljande social/ekonomisk förlust.

Man ska hålla sig inom gruppen och inte sticka ut för mycket. Jantelagen sitter fortfarande djupt: ”Du ska inte tro att du är något. Du ska inte tro att du är bättre än vi.”

 

Fortsätt läsa ”Sverige är världens mesigaste nation – och vi är våra egna värsta fiender”

VAL-EXTRA från glesbygden

Inte en enda valaffisch har varit synlig inför riksdagsvalet 2026 där jag bor. Inte heller har någon enda politiker setts ha vägarna förbi.

Där jag bor fick Centerpartiet 18,85 procent av rösterna. Partiledaren Elisabeth Thand-Ringqvist har vi aldrig sett.

Så är det att bo i glesbygd. Det är lätt att få känslan att vi som bor här egentligen inte finns. Vårt värde avläser vi i lappade vägar och den kolsvarta avsaknaden av vägbelysning.

Åtminstone står det klart att vi inte är värda vare sig politisk uppmärksamhet eller några kvadratmeter affischpapper.

I det här inlägget ställer jag några fritt plockade citat ur eftervalsdebatten mot bilder av den verklighet vi lever i.

Vi betalar för att vara osynliga

I glesbygden svarar vi på det bristande intresset på vårt sätt: med distans. Vi iakttar.

Vi har sällan känt att politik är någonting som på allvar angår oss, som ingriper i våra liv.

Vi lever vid sidan om. Vi betalar för att vara osynliga.

Vi klarar oss.

Politik handlar om De Andras liv

Politik handlar om De Andras liv. Stadsmänniskornas liv. Våra liv utspelar sig långt från de maktstinna kvarter där De Viktiga Besluten fattas. Där de viktiga människorna bor.

Besluten gäller inte oss. Vi svarar med svalkande likgiltighet.

De politiska citaten landar på marken där vi lever, omgivna av ett hav som i mjuka dyningar och rytande stormar intalar oss att vi är hyfsat trygga.

Vi svarar på likgiltigheten med havets orubbliga distans. Foto: Julia Caesar.

 

Fortsätt läsa ”VAL-EXTRA från glesbygden”

Karl-Olov Arnstberg: ”Kvinnor förändrar mönstren, arbetslivet och institutionerna”

Vad händer när andelen kvinnor i en institution eller ett yrke når en kritisk massa?

Jo, när kvinnor blir tillräckligt många tar de kvinnliga mönstren över, och gruppdynamik och normer förändras på ett avgörande sätt.

Det skrev den amerikanska politiska debattören och författaren Helen Andrews i oktober 2025 i Compact Magazine i en artikel med titeln ”The Great Feminization”.

Karl-Olov Arnstberg.

Hennes artikel har uppmärksammats av Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi. Med hans vänliga tillstånd publicerar jag hans krönika här.

”Det handlar inte främst om individuella kvinnor, utan om hur grupper av kvinnor i genomsnitt fungerar, jämfört med grupper av män.”

Fortsätt läsa ”Karl-Olov Arnstberg: ”Kvinnor förändrar mönstren, arbetslivet och institutionerna””

Markus Allard bär vår vrede åt oss så att vi slipper

”Han kom som ett yrväder en aprilafton med ett Höganäskrus i en svångrem om halsen.”

(Första meningen i August Strindbergs roman Hemsöborna från 1887).

Nej, så gick det inte till. Men en vattendelare är han. I den här krönikan försöker jag tolka Markus Allards roll i svensk politik.

I extremvänsterorganet ETC kallas han ”den skrikande folkfascisten”. ”Folket” – som han säger sig företräda –  älskar honom, och många vill se honom i Sveriges riksdag. Vilket givetvis är ett hot mot det han kallar ”klägget” – det åsiktsindustriella komplex som putsar på sin godhetsgloria men alltid är sig själv och sina egna intressen närmast.

Markus Allard, oppositionsråd för Örebropartiet (ÖP) i Örebro.

Markus Allard är nästan kroniskt förbannad

Oavsett vad man tycker om Markus Allard, 36, är han ett fenomen som inte liknar något annat. I politiska kretsar, där många jantelagsanpassade hummar sig fram i decennier och är lagom, utmärker han sig med att rakt uttrycka och kanalisera åsikter, entusiasm och vrede. 

Han är närmast kroniskt förbannad. Han bärs av sin vrede och sitt adrenalin som på en ständig plattform.

 

Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.

SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för ditt stöd!

Fortsätt läsa ”Markus Allard bär vår vrede åt oss så att vi slipper”

Svenska berättelser del 7: Sommaren 1955

För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.

Det här är den sjunde och sista delen i serien.

Sommaren 1955 var sommaren då solen alltid sken. Det vet jag alldeles säkert. Jag var tio år gammal, och det var mitt livs bästa sommar som aldrig fick ta slut.

OBS! Donationsuppgifterna i slutet av programmet är inaktuella.

Rätt Swishnummer är 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072

 

Fortsätt läsa ”Svenska berättelser del 7: Sommaren 1955”

Svenska berättelser del 6: Barnen på Bullermyren

För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.

Den här berättelsen handlar om några lyckliga barndomsår i arbetarstadsdelen Bullermyren i Borlänge på 1950-talet.

OBS! Rätt Swishnummer: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072

Borlänge 1953. Det lilla torget på Bullermyren är världens centrum. Där börjar och slutar världen. Där finns till och med ett höghus. I början av 1950-talet har ingen av oss sett några höghus, och vi barn tycker att det är svindlande högt, fast det bara är sex våningar. För med barns ögon är allting stort.

Höghuset på Bullermyren var det högsta hus vi sett. Det är sex våningar högt. Foto: Julia Caesar

Vid torget på Bullermyren finns allt man behöver: en kiosk, en lagom stor mataffär och en liten konfektionsaffär med barnkläder och sybehör.

Vad hände med Borlänge, mina drömmars stad?

 

Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.

SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072

Varmt tack för ditt stöd!

 

 

Fortsätt läsa ”Svenska berättelser del 6: Barnen på Bullermyren”

Svenska berättelser del 5: Mormor – en kärlekshistoria

För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.

Den här berättelsen handlar om svenskar långt in i Järvsös finnskogar i norra Hälsingland, fem mil från Järvsö kyrkby och långt bortom allfarvägar och bebyggelse. Hit nådde aldrig den industrialisering som under 1800-talet börjar växa fram i bondesamhället Sverige.

Huvudpersonen i berättelsen är min mormor Matilda Ahlström, född Lind (1896-1950). En av alla de kvinnor som byggde Sverige men aldrig har fått några minnesord skrivna över sig.

Trots läget långt ute i vildmarken har människorna här, mot alla odds och med obeskrivlig möda, under århundraden byggt en civilisation. Tillsammans har de skapat en av miljarder små mikroceller i samhällskroppen Sverige.

Hur fångar man en nations själ? Kanske genom att undersöka vår historia?

Mormors föräldrar, Helena, född Andersdotter (1869-1944), och bonden och handelsmannen Olof Johansson Lind (1859-1945).

Sveriges historia är människornas historia, och jag vill berätta om människor som levde för bara någon generation sedan men som i många fall redan är glömda.

Det förflutna är en spegel där vi kan betrakta oss själva.

 

Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.

SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072

Varmt tack för ditt stöd!

Fortsätt läsa ”Svenska berättelser del 5: Mormor – en kärlekshistoria”

Svenska berättelser del 4: Flickan och tuberkulosen

För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; det land som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.

Under 1950-talet är tuberkulos den vanligaste dödsorsaken i Sverige, näst efter åldersdödligheten. Sanatorier finns över hela landet.

Det här är berättelsen om en flicka som insjuknar 1952. Hon har en osannolik tur. Hennes liv räddas av mediciner som uppfanns ungefär samtidigt som hon föddes, i mitten av 1940-talet.

OBS! Rätt Swishnummer är 123 519 92 86.
Bankgiro 111-9072

 

Fortsätt läsa ”Svenska berättelser del 4: Flickan och tuberkulosen”

Svenska berättelser del 3: Utan Gud i Östersund. Bitar av en barndom

För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; det land som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.

För bara 70-75 år sedan fanns verklig fattigdom i Sverige. Jag har upplevt den. Det här är min berättelse om bitar av en barndom i Östersund på 1940-talet.

OBS! Rätt Swishnummer är 123 519 92 86.
Bankgiro 111-9072

 

Fortsätt läsa ”Svenska berättelser del 3: Utan Gud i Östersund. Bitar av en barndom”

Svenska berättelser del 2: Porträtt av en älskad farmor

För att vi ska behålla kontakten med verkligheten inför valet publicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var. Det land som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.

Hon hette Maria Elisabet men kallades aldrig annat än Lisa. Hon var en alldeles vanlig svensk kvinna, född i Bollnäs den 2 november 1902. En sådan som aldrig får några minnesord skrivna över sig. Hon var en av dem som i tysthet byggde Sverige, och hon var min älskade farmor.

I mitt hjärta och mitt minne lever hon starkt och tydligt, och hon förtjänar att bli omskriven som den fina människa hon var. På hennes födelsedag i november tänder jag varje år ett ljus för henne.

Fortsätt läsa ”Svenska berättelser del 2: Porträtt av en älskad farmor”