Ett nytt fall som liknar ”Göteborgsfallet” nyligen, där en 5-årig flicka innebrändes sedan hon lämnats ensam hemma av sin mamma vid minst 42 tillfällen, har lett till åtal mot en 25-årig kvinna i Luleå.
Brottsrubriceringen är misstänkt ”Framkallande av fara för annan”. Genom att kvinnan har lämnat sin 3-årige son ensam under lång tid har han utsatts för livsfara eller risk för kroppsskada, enligt åklagaren. Om kvinnan döms kan hon straffas med alltifrån böter till fängelse i högst tre år.
Kvinnans 3-årige son hade på något sätt lyckats ta sig ut på balkongen till den lägenhet där han bor i centrala Luleå och hittades gråtande där av sin mormor. Mamman, som lider av psykisk ohälsa, hade lämnat pojken ensam hemma en längre tid. Lägenheten var enormt stökig och innehöll många faror för ett litet barn.
Den 3-årige pojken lämnades ensam i den extremt stökiga lägenheten, full av föremål som kan vara farliga för en 3-åring. Foto: Polisen.
Mamman hade gett sig av på natten och lämnat 3-åringen ensam hemma. Vid 15-tiden följande dag hittas han av sin mormor. Hon klättrar upp på balkongen och kan på det sättet ta sig in i lägenheten och ta hand om pojken och ta med sig honom hem. Hon gör också en anmälan till socialtjänsten.
I en återpublicerad serie om tre program med hösten som tema – ett om september, ett om oktober och ett tredje om november – tar jag upp tankar om den sommar som vi nyss har lämnat bakom oss och vad hösten innebär för oss.
September kommer som en befriare med klarhet och rymd. September tar formuleringsprivilegiet från sommaren.
Foto: Julia Caesar
Jag berättar hur det känns när armador av fullsatta båtar landsätter hundratusentals turister som tar över en ö.
I september blir luften plötsligt möjlig att andas. Den fyller våra lungor med sin tunna skärpa och svala klarhet. Nu är vi fria att tänka våra egna tankar, återta våra egna yttre och inre rum.
Ön ligger nära evigheten, född ur evigheten. Där hav möter land skriver historien sin berättelse längs strandlinjen. Uråldriga bergarter berättar om en skapelseprocess som började för nästan 2 miljarder år sedan.
Orubbliga klippblock rasar när underlaget sviktar. Foto: Julia Caesar.
Ön jag bor på är en tropisk ö, en kalkstensplatta som är en del av kontinentalplattan Baltica, född och uppstigen ur det grunda och varma Littorinahavet nära ekvatorn under den geologiska period för mer än 400 miljoner år sedan som kallas silur.
Foto: Julia Caesar
En ö där ortsbefolkningen lever ett stilla liv tio eller elva månader om året. Jag berättar om lättnaden när besökarna åker hem och öborna äntligen kan andas. I en tillbakablick är september för mig och många andra en tid av nåd och tacksamhet.
Vi välkomnar september, årets bästa månad. Lingonen lyser som glada röda prickar i skogen. I september strör någon dagar av nåd över oss.
Jag sitter på en klippa vid havet och funderar på varför vi så sällan använder ordet ”nåd”. Räds vi allvaret och högtidligheten i ordet?
Höstsolen förmedlar ett ”Glöm mig inte. Jag är snart tillbaka.” Foto: Julia Caesar
Livet ska ju vara en fest! Det har SVT inpräntat i oss. Många svenskar har en närmast hysterisk rädsla för allvar, och allvar och högtidlighet går hand i hand.
För mig är ordet och upplevelsen av nåd nära förbundna med tacksamhet. Kanske är det tacksamheten vi värjer oss mot?
I programmet bjuds lyssnaren på vacker höstmusik och dikter av en av Sveriges mest lästa och älskade författare,Gerda Antti, (1929-2026), ur hennes sista bok ”Alla mina dagar”. Gerda Antti gick bort den 6 mars i år.
Den folkkära och mångfaldigt prisbelönta författaren Gerda Antti gick bort den 6 mars 2026.
I början av 1980-talet bestämde jag mig för att åka ner till Kisa i Östergötland och intervjua Gerda Antti för Dagens Nyheter.
”Jag känner mig som en urmjölkad ko”
Men så lätt skulle det inte gå. 1984 avböjde hon en intervju, vänligt men bestämt. Hon kände sig som en utmjölkad ko, skrev hon, efter allt intervjuande och allt pratande på bibliotek. Nu ville hon gå in i en större isolering för att kunna skriva igen.
Det blev juni 1985 innan hon ville prata med mig. Då var hon 55 år.
”Jag känner mig som Filifjonkan i Tove Janssons böcker” deklarerade hon.
”Jag älskar åsknedslag och översvämningar och katastrofer, allting som visar att människan inte är den herre över tillvaron som hon inbillar sig. Soliga perfekta dagar tråkar ut mig.”
Artikeln publicerades över en halv sida i DN den 23 juni 1985 under rubriken ”Filifjonkan som känner svenskens själ”.
Jag hittade henne på ett äldreboende i Kisa
När jag förra året skulle göra en serie podcasts med hösten som tema var det Gerda Anttis röst jag behövde. Hennes prosadikter, som i sin enkelhet sammanfattar hela livet. Hon hade hunnit bli 96 år, och jag visste inte ens om hon levde. Jag hittade henne på ett äldreboende i Kisa.
Jag hade köpt hennes senaste bok, ”Alla mina dagar” från 2022, en ”funderingsbok”. Att den skulle bli hennes sista visste jag inte då.
”Alla mina dagar” blev Gerda Anttis sista bok av totalt tjugoen. Foto: Östgötacorren.
Jag ville ha hennes tillstånd att citera några av hennes dikter i mina poddar.
”Du kan citera vad du vill” sa hon.
”Bach är alltid bra”
Vi diskuterade musikvalet i en podd, och när jag föreslog ett mindre känt stycke, en sonatina av Bach, blev hon förtjust.
”Bach är alltid bra.”
Hon gladde sig mycket över att bli uppmärksammad i en för henne ny form – podd – men hade inte tillgång till den teknik som behövdes för att lyssna på poddarna på äldreboendet. Istället skickade jag mitt manus till henne.
Skådespelaren Rasmus Dahlstedt läser poesi av poeten och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer (1931-2015).
Rasmus Dahlstedt.
Programmen om oktober och november kommer att publiceras under respektive månader.
Rubriken kan provocera vissa läsare. Men jag är ganska säker på att de flesta som läser min blogg inte hör till de mesigas skara.
Den här krönikan ska handla om svenskar i allmänhet. Vilka är vi? Hur förhåller vi oss till faror, risker och hot mot oss själva och vårt land?
Frågan är brännande aktuell efter misstankar om allvarligt, systemhotande valfusk i bland annat Borlänge och på Järvafältet. De olika hoten uppdagas i rasande takt. Situationen kräver vakenhet och eftertanke av oss alla.
”Okända Somaliska kandidater med kopplingar till Somaliska staten tar plötsligt plats i Sveriges riksdag — och flera av dem utreds nu för valfusk.
Hur är det möjligt att okända Somalier tar sig från ingenstans rakt in i landets högsta beslutande församling?”
Se Henrik Jönssons video här:
Det misstänkta valfusket i Borlänge uppdagades efter en anonym anmälan och ett detaljerat tips till Polisen. Misstankarna om utbrett valfusk på Järvafältet i Stockholm publicerades av Peter Wennblad i en ledare i Svenska Dagbladet efter långa ingående samtal med flera valförrättare i området.
Varför beter vi oss som skyddslösa villebråd?
Jag undrar:
Varför beter vi svenskar oss gång på gång som skyddslösa villebråd som bjuder in och accepterar sådant som skadar oss och vårt land? Vi tycks gå omkring med permanenta skyddsglasögon som hindrar oss från att se klart.
Var går gränsen mellan vanlig hygglighet och självskadebeteende? Frågan är befogad. Jag återkommer till den.
Den knutna näven som aldrig dras upp ur byx- eller kjolfickan är uppenbart inte till hjälp för oss.
Det finns anledning att fråga ”Vem är svensken?”.
Vilka är vi, och hur blev vi de vi är?
Den lilla röda stugan vid stranden. Inkarnationen av Sverige och den naturälskande svensken.
Svensken är:
Tillitsfull, arbetsam, ansvarstagande, anspråkslös, hederlig, generös, hjälpsam, punktlig, noggrann, flitig, snäll, välvillig, empatisk, lågmäld, reserverad, godtrogen, naturälskande, har ett utpräglat rättvisetänkande och starkt rättspatos, stark konsensuskultur och lagom-tänkande. Vill inte sticka ut från mängden och anpassar sig – eller låtsas anpassa sig – hellre till vad andra tycker än riskerar dålig stämning, konflikt och risk för åtföljande social/ekonomisk förlust.
Man ska hålla sig inom gruppen och inte sticka ut för mycket. Jantelagen sitter fortfarande djupt: ”Du ska inte tro att du är något. Du ska inte tro att du är bättre än vi.”
Det här är givetvis ingen heltäckande beskrivning av alla svenskar. Det finns självklart betydande individuella avvikelser och skillnader.
Inte en enda valaffisch har varit synlig inför riksdagsvalet 2026 där jag bor. Inte heller har någon enda politiker setts ha vägarna förbi.
Där jag bor fick Centerpartiet 18,85 procent av rösterna. Partiledaren Elisabeth Thand-Ringqvist har vi aldrig sett.
Så är det att bo i glesbygd. Det är lätt att få känslan att vi som bor här egentligen inte finns. Vårt värde avläser vi i lappade vägar och den kolsvarta avsaknaden av vägbelysning.
Åtminstone står det klart att vi inte är värda vare sig politisk uppmärksamhet eller några kvadratmeter affischpapper.
I det här inlägget ställer jag några fritt plockade citat ur eftervalsdebatten mot bilder av den verklighet vi lever i.
Vi betalar för att vara osynliga
I glesbygden svarar vi på det bristande intresset på vårt sätt: med distans. Vi iakttar.
Vi har sällan känt att politik är någonting som på allvar angår oss, som ingriper i våra liv.
Vi lever vid sidan om. Vi betalar för att vara osynliga.
Vi klarar oss.
Politik handlar om De Andras liv
Politik handlar om De Andras liv. Stadsmänniskornas liv. Våra liv utspelar sig långt från de maktstinna kvarter där De Viktiga Besluten fattas. Där de viktiga människorna bor.
Besluten gäller inte oss. Vi svarar med svalkande likgiltighet.
De politiska citaten landar på marken där vi lever, omgivna av ett hav som i mjuka dyningar och rytande stormar intalar oss att vi är hyfsat trygga.
Vi svarar på likgiltigheten med havets orubbliga distans. Foto: Julia Caesar.
Vad händer när andelen kvinnor i en institution eller ett yrke når en kritisk massa?
Jo, när kvinnor blir tillräckligt många tar de kvinnliga mönstren över, ochgruppdynamik och normer förändras på ett avgörande sätt.
Det skrev den amerikanska politiska debattören och författaren Helen Andrews i oktober 2025 i Compact Magazine i en artikel med titeln ”The Great Feminization”.
Karl-Olov Arnstberg.
Hennes artikel har uppmärksammats av Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi. Med hans vänliga tillstånd publicerar jag hans krönika här.
”Det handlar inte främst om individuella kvinnor, utan om hur grupper av kvinnor i genomsnitt fungerar, jämfört med grupper av män.”
Nej, så gick det inte till. Men en vattendelare är han. I den här krönikan försöker jag tolka Markus Allards roll i svensk politik.
I extremvänsterorganet ETC kallas han ”den skrikande folkfascisten”. ”Folket” – som han säger sig företräda – älskar honom, och många vill se honom i Sveriges riksdag. Vilket givetvis är ett hot mot det han kallar ”klägget” – det åsiktsindustriella komplex som putsar på sin godhetsgloria men alltid är sig själv och sina egna intressen närmast.
Markus Allard, oppositionsråd för Örebropartiet (ÖP) i Örebro.
Markus Allard är nästan kroniskt förbannad
Oavsett vad man tycker om Markus Allard, 36, är han ett fenomen som inte liknar något annat. I politiska kretsar, där många jantelagsanpassade hummar sig fram i decennier och är lagom, utmärker han sig med att rakt uttrycka och kanalisera åsikter, entusiasm och vrede.
Han är närmast kroniskt förbannad. Han bärs av sin vrede och sitt adrenalin som på en ständig plattform.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Det här är den sjunde och sista delen i serien.
Sommaren 1955 var sommaren då solen alltid sken. Det vet jag alldeles säkert. Jag var tio år gammal, och det var mitt livs bästa sommar som aldrig fick ta slut.
OBS! Donationsuppgifterna i slutet av programmet är inaktuella.
Rätt Swishnummer är 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Den här berättelsen handlar om några lyckliga barndomsår i arbetarstadsdelen Bullermyren i Borlänge på 1950-talet.
OBS! Rätt Swishnummer: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Borlänge 1953. Det lilla torget på Bullermyren är världens centrum. Där börjar och slutar världen. Där finns till och med ett höghus. I början av 1950-talet har ingen av oss sett några höghus, och vi barn tycker att det är svindlande högt, fast det bara är sex våningar. För med barns ögon är allting stort.
Höghuset på Bullermyren var det högsta hus vi sett. Det är sex våningar högt. Foto: Julia Caesar
Vid torget på Bullermyren finns allt man behöver: en kiosk, en lagom stor mataffär och en liten konfektionsaffär med barnkläder och sybehör.
Vad hände med Borlänge, mina drömmars stad?
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Den här berättelsen handlar om svenskar långt in i Järvsös finnskogar i norra Hälsingland, fem mil från Järvsö kyrkby och långt bortom allfarvägar och bebyggelse. Hit nådde aldrig den industrialisering som under 1800-talet börjar växa fram i bondesamhället Sverige.
Huvudpersonen i berättelsen är min mormor Matilda Ahlström, född Lind (1896-1950). En av alla de kvinnor som byggde Sverige men aldrig har fått några minnesord skrivna över sig.
Trots läget långt ute i vildmarken har människorna här, mot alla odds och med obeskrivlig möda, under århundraden byggt en civilisation. Tillsammans har de skapat en av miljarder små mikroceller i samhällskroppen Sverige.
Hur fångar man en nations själ? Kanske genom att undersöka vår historia?
Mormors föräldrar, Helena, född Andersdotter (1869-1944), och bonden och handelsmannen Olof Johansson Lind (1859-1945).
Sveriges historia är människornas historia, och jag vill berätta om människor som levde för bara någon generation sedan men som i många fall redan är glömda.
Det förflutna är en spegel där vi kan betrakta oss själva.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerarjag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; det land som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Under 1950-talet är tuberkulos den vanligaste dödsorsaken i Sverige, näst efter åldersdödligheten. Sanatorier finns över hela landet.
Det här är berättelsen om en flicka som insjuknar 1952. Hon har en osannolik tur. Hennes liv räddas av mediciner som uppfanns ungefär samtidigt som hon föddes, i mitten av 1940-talet.
OBS! Rätt Swishnummer är 123 519 92 86.
Bankgiro 111-9072
