Arkitektur, del 4: Vad säger de fula nybyggena om Sverige?

Varför byggs det så outhärdligt fula hus i Sverige att inte ens arkitekterna själva vill bo i dem? I tre artiklar har jag nyligen belyst dagens modernistiska arkitektur och visat hur upphovsmännen själva, arkitekterna, genomgående väljer bort de fula lådor de åstadkommer och istället väljer att bo i vackra, klassiska hus från förra sekelskiftet.

Artiklarna finns här:

del 1, 

del 2

och del 3.

Det här kontorshuset i Halmstad vann förra årets Kasper Kalkon-pris som Sveriges fulaste nybygge. (Arkitektbyrån Design).

Nu utlyser föreningen Arkitekturupproret för tredje året en omröstning bland sina 36 000 medlemmar om Sveriges fulaste nybyggda hus 2018.

Fortsätt läsa ”Arkitektur, del 4: Vad säger de fula nybyggena om Sverige?”

Hem-o-tjänsten. En maktanalys

Ett samhälles kulturnivå kan avläsas i det sätt på vilket man behandlar sina svagaste, mest utsatta medborgare.

I dagens Sverige är gamla människor i strykklass, ett folk på undantag. Det här är en maktanalys av hemtjänsten. Hem-o-tjänsten är en mer adekvat beteckning.

Hemtjänsten sedd ut personalens synvinkel. Men hur har de så kallade brukarna det? Det hör vi sällan något om. Bild: Anja Park.

Fortsätt läsa ”Hem-o-tjänsten. En maktanalys”

Kent Andersen: ”Dumhet och inkompetens bakom massinvandringen”

”Debatten om vem som har ansvaret för massinvandringen handlar inte om vem som har sagt vad. Den handlar om vem som har gjort vad – och varför de har gjort det.”

I en väldokumenterad krönika undersöker författaren Kent Andersen på sajten document.no de norska socialdemokraternas (Arbeiderpartiets) ansvar för mångkulturens misslyckande. Ett ansvar som partiet nu försöker smita ifrån.

Jag har översatt krönikan, som lika gärna kunde handla om Sverige.

Kent Andersen, norsk författare, musiker och politiker.

”Inte ett enda land har lyckats med det mångkulturella samhällsexperimentet, och inte heller Norge klarar längre att kamouflera problemet med oljepengar” skriver Kent Andersen.

Fortsätt läsa ”Kent Andersen: ”Dumhet och inkompetens bakom massinvandringen””

En saksamlares död

När man har haft en blodpropp i hjärnan ska man leva på precis som vanligt. Samtidigt bör man förbereda sin död. Onekligen en smula dubbelt.

Dilemmat är inte själva döden. Den sköter i allmänhet sitt. Dilemmat är vad man lämnar efter sig åt sina stackars anhöriga att ta hand om.

En saksamlares liv är oftast roligt, intressant och spännande.
För de efterlevande innebär en saksamlares död stora strapatser. 

Jag har vänner som har två hus, plus uthus, proppfulla med fynd från loppisar, auktioner och Tradera, och inga arvingar. Glada framlever de sina liv utan tanke på vem som ska ta reda på allt efter dem. En ny loppis väntar alltid runt hörnet.

Jag har också vänner som aldrig har låtit sig dras med i saksamlande och som har döstädat i åratal. Döden kommer för det mesta oförberett, det vet vi. Och vi kan ingenting ta med oss dit vi går.

Bäst att stänga skåpdörrarna så att man inte ser alla saker.

Hos mig är hus och förråd fyllda med saker som är mig mycket kära. Saker som jag använder och tycker om att se på. Saker som gör mig glad. Här finns nästan ingenting nytt. Det mesta är inhandlat på antikmässor, auktioner och loppisar. Men inbrottstjuvar göre sig icke besvär – här finns ingenting av värde som går att kränga på svarta marknaden. Värdet ligger i relationen till sakerna, det som försäkringsbolagen brukar kalla affektionsvärde, och det är omöjligt att mäta, ersätta eller förstå för en utomstående.

Vad är tennskålarna efter mina morföräldrar värda, köpta i början av 1930-talet när deras ekonomi började repa sig efter en konkurs? Någon tjuga kanske. Men för mig är de guld genom sin historia.

Farmors sockerburk i majolika? Lite kantstött, av noll och intet värde. Men jag älskar den.

Farmors sockerburk.

Finns det något hopp för en människa som har åtta sorters assietter – och envist påstår att hon behöver dem allihop, för olika tillfällen? Absolut, så länge som man är i livet och tar hand om dem själv.

Urnor av Anna-Lisa Thomson och Vicke Lindstrand, Upsala Ekeby.

Jag började tidigt samla på keramik från S:t Eriks Lervarufabriker (1888-1962), Upsala Ekeby (1886-1977,  Gefle (1910-1979), Bo Fajans (1874-1967) och Gabriel (från 1925) – så tidigt att de flesta jag kände fnyste åt fynden. Upsala Ekeby var det absolut töntigaste som fanns! Deras keramik var någonting som den intellektuella klassen skrattade åt. Något måste de ju ha att förakta innan de hade utsett oss invandringskritiker att spy sin galla över.

Men jag omfamnar ”töntigheten” passionerat, den är en del av mitt kulturarv. Jag älskar de töntiga sakerna som jag har vuxit upp med. Det var inte sprött porslin med guldkant. Det var handfast keramik och tåligt porslin från Gefle.

En dag på 1980-talet stod jag på en auktion i Follingbo på Gotland. I en av fyndlådorna, bland blåblommiga kaffekoppar, såg jag det plötsligt: ett askfat i keramik med ett grönt rådjur.

Askfatet med det gröna rådjuret från Upsala Ekeby – själva töntighetens arketyp. Ljusstaken från Gabriel.

På en sekund föll jag miltals ner i minnets brunnar. Plötsligt kom jag ihåg. Det var ju precis ett sådant askfat farfar hade när han låg på schäslongen och läste Ljusnan och rökte pipa! Jag var tillbaka i farmors och farfars hus, mindes kammaren innanför köket, kände doften, såg jugendmöblerna och färgerna. Kände tryggheten som jag alltid upplevde där.

Jag ropade in fyndlådan för 50 kronor. Rådjursaskfatet är mig kärt. Töntigt? Jag är beredd att försvara det med mitt blod.

Askfatet tillverkades i en mängd varianter av Upsala Ekeby keramikfabrik, bland annat med en brun hund, en brun björn, en vit isbjörn, en grön björn, och så trumfkortet kallat ”Metmasken”. Det var en grön kvinnofigur som formgavs med utgångspunkt från utkavlade lersträngar, därav namnet. Mest påminner hon om ”Den lille havfrue” i Köpenhamn.

De svenska porslins- och keramikfabrikerna inledde sin verksamhet i slutet av 1800-talet, hade sin storhetstid under 1920- och 30-talen och lades brutalt ned under 1960- och 70-talen. Konkurrensen från importerat cook shop-porslin blev för stark.

Så dog en stor och konstnärligt oerhört framstående epok, en viktig del av vårt kulturarv med formgivare som Arthur Percy, Anna-Lisa Thomson, Vicke Lindstrand, Eva Jancke-Björk, Gabriel Burmeister och Stig Lindberg – bara för att ersättas med importerat, masstillverkat porslin av oftast dålig kvalitet.

Anna-Lisa Thomson (1905-1952), skicklig konstnär och formgivare.

För dagens ungdomar betyder kända märken av svenskt kvalitetsporslin som Gustavsberg, Rörstrand, Karlskrona, Lidköping och Hackefors ingenting. De handlar på Ikéa.

”Klockor” från Gefle porslinsfabrik, barndomens servis. Den tillverkades 1928-1943.

Hos mig är skåp och lådor fyllda, och varenda sak har en själ och ett känslomässigt värde. Särskilt de som kommer från släktingar som stått mig nära. Sakerna bevarar deras närvaro i mitt liv fast de tidigare ägarna är döda.

Det nötta färdskrinet från Hälsingland var 1800-talets pick-nickväska. I skåpet står min fars dopskål från Eda glasbruk.
Tavlan, broderad av min farmor, är en bild av ett svunnet Sverige.
En blyertsteckning gjord av min moster.

Vi kommer till bastun. I min bastu badar man inte. Där har jag mitt tygförråd. Ett livs ihopsamlade tyger, sorterade efter färg i stora plastbackar. En skatt att plocka fram vid behov och en guldgruva om man tycker om att sy.

Klädkammaren upptas av andra plastbackar, staplade som ett berg, fyllda av ovärderliga bilder och dokument från min släkt. Hela min släktforskning, underlag för många krönikor och poddar, finns här. Dessutom underlag för allt som mina efterlevande behöver veta om sitt ursprung.

Collage av släktbilder.

Man lever så länge man lever. Så länge som man har glädje av sina saker har de en viktig uppgift att fylla.

Kanske hamnar allting på soptippen när man dör. Men det får man inte veta och behöver följaktligen inte bekymra sig för.


Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS
Varmt tack för din gåva!

Intrigmakerskan Annie Lööf

Annie Lööfs fixering vid politisk makt lamslår försöken att bilda en ny regering. Det är ingen tvekan om att hon agerar utifrån det allt överordnade målet att själv tillskansa sig statsministerposten, därtill uppblåst och uppumpad av den globala finanseliten.

Centerpartiets ledare Annie Lööf – intrigmakerska som vill ha makt.

Fortsätt läsa ”Intrigmakerskan Annie Lööf”

Ny podd om 1900-talet: Utvecklingens pris

Du som har levt ett tag – hur minns du 1900-talet?

Kommer du ihåg skövlingen av stadskärnorna på 1950- och 60-talen, minns du hur jordbruken lades ner i rasande fart och hur landsbygden tömdes på människor? 

Minns du hur familjer och släkter splittrades för det som kallades ”strukturomvandling” och ”urbanisering”? I den här podden ger jag mina minnesbilder, sedda genom min familj och släkt.

Fortsätt läsa ”Ny podd om 1900-talet: Utvecklingens pris”

Vårt behov av kollektiv sorg

Den här krönikan arbetade jag med när en blodpropp drabbade syncentrum i min hjärna. Nu publicerar jag den. Den är alltså några dagar försenad, men ämnet fortsätter att inbjuda till eftertanke.

Vårt behov av kollektiv sorg – sörjer alla dessa människor verkligen offren för gängskjutningar? Eller tar de tillfället i akt att sörja något helt annat? Var finns vreden?

Det är något som skorrar med de demonstrerande mammorna på Sergels torg i Stockholm förra söndagen, den 18 november. De riktar sina anklagelser mot samhället. Inte ett ord hörs om deras eget ansvar.

Fortsätt läsa ”Vårt behov av kollektiv sorg”

När livet stannar av

Jag sitter vid min lap top och skriver. Allting är som vanligt. Visst, jag är trött. Men jag går på viljestyrka. Det ska bli en krönika.

Det händer sekundsnabbt, som en blixt: plötsligt kan jag inte se. Bokstäver ord rader hoppar och flyter ihop till ett flimrande töcken där det är omöjligt att urskilja enskilda ord och bokstäver.

Fortsätt läsa ”När livet stannar av”

Henrik Jönsson: Tvångsskatt på statlig propaganda en skamfläck

En gång i tiden, i SVT:s barndom på 1960-talet, samlades vi kring nymodigheten och dyrkade Sven Lindahl, det första nyhetsankaret.

Sven Lindahl, nyhetsankare i SVT 1962-1972.

Det var då. Tiderna förändras. Tv-tittarnas och radiolyssnarnas förtroende har sjunkit i takt med public service’s politiska vänsterbias, att allt fler alternativ till den statliga propagandan har tillkommit, och allt färre betalar radiolicens. Desperationen över en förlorad marknad resulterar nu i tvångsbeskattning av de 8,5 miljarder kronor som varje år öses över public service (= Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion). Beslutet gäller för en period av sex år.

Fortsätt läsa ”Henrik Jönsson: Tvångsskatt på statlig propaganda en skamfläck”

När Jordan Peterson fick Annie Lööfs värld att rämna

Det skulle bli en vanlig, lättsam tv-show, var det meningen. En sådan som passar på fredagar när folk har fredagsmys och dricker vin och helst inte vill bli påminda om något komplicerat eller obehagligt.

Fredrik Skavlan har ägnat sig åt lättsamma tv-shower i näst intill en evighet. Alldeles för länge, han har urartat till en kliché. Konceptet är inarbetat och lätt att driva med, som i den här norska parodin.

Föga anade Skavlan att programmet den 26 oktober skulle bli en parodi på honom själv när han bjöd in den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B. Peterson som gäst till sin tv-show. Dessutom bjöd han in centerpartiets partiledare Annie Lööf.

Fortsätt läsa ”När Jordan Peterson fick Annie Lööfs värld att rämna”