Elin Ersson fixar valsegern åt Sverigedemokraterna

Vid det här laget har tiotusentals människor sett den: den 21- åriga asylaktivisten Elin Erssons livestreamade protestaktion i måndags ombord på ett Turkish Airlinesplan mot utvisningen av en 52-årig afghan, dömd för misshandel.

En aktion där allt som kunde gå åt h-e också gick åt h-e. Elin Erssons misslyckande ger vänsterns naivitet och brist på ansvar ett ansikte och slår tillbaka mot dem själva på ett sätt som de inte räknat med. Sverigedemokraterna kan däremot känna sig nöjda med vänsterns manifesterade dumhet.

Fortsätt läsa ”Elin Ersson fixar valsegern åt Sverigedemokraterna”

Badvakterna på högersidan och i alternativmedia

Vi som arbetar inom alternativmedia är som badvakter. Vi ser det andra inte ser – och vi varnar hela tiden för farorna.
Vi gör skitjobbet när andra ligger på stranden och njuter av livet och sommaren.
Läs den norske författaren Kent Andersens tänkvärda krönika på Document.no i min översättning!

Badvakten håller tillsyn över alla, även över dem som tror att det inte finns några faror.

Kent Andersen är en norsk författare, musiker och politiker för Fremskrittspartiet.  I den här krönikan,  som jag har översatt från alternativsajten Document.no, jämför han oss som verkar i alternativmedia, företrädesvis på högerkanten, med ett slags badvakter som ständigt blir kritiserade och hånade för det arbete vi gör. Det finns ju inga faror, eller hur?

 

Kent Andersen, norsk författare, musiker och politiker (FrP). Född 1962.

Fortsätt läsa ”Badvakterna på högersidan och i alternativmedia”

Samhällssabotage som ideologi

På måndagskvällen lyckades 21-åriga asylaktivisten Elin Ersson förhindra en legal utvisning av en 52-årig afghan från Landvetters flygplats i Göteborg till Afghanistan via Istanbul. För detta hyllas hon i svenska och utländska media.
Men vilka stod bakom aktionen? Vilka är det som har samhällssabotage som ideologi?

Ett runt barnansikte, barnhullet kvar i de rödflammiga kinderna och den runda hakan. Barnögon som rymmer tom aningslöshet. Vi kan kalla dem oskuldsfulla om det känns bättre. Rosiga barnläppar. Och det ÄR ett ouppfostrat barn vi ser, ett barn som inte har fått de gränser det behöver för att utvecklas till ansvarstagande vuxen.

Istället blev hon asylaktivist. Hon drivs fortfarande av barnets omnipotens, tron på att hon själv är världens centrum och bestämmer enväldigt över allting. Även svensk lag.

Fortsätt läsa ”Samhällssabotage som ideologi”

När människor blir turister

Personerna på bilden har inget samband med innehållet i texten.

Det här är en gnällkrönika. Jag tänker gnälla om turister – men också försöka analysera fenomenet turism. Det är uppenbart att många människor genomgår en total förvandling när de intar rollen som turister. Det är fråga om en metamorfos. Som Egyptens gräshoppor, helt utan hänsyn, drar många turister fram över trakter där andra människor bor och lever, invaderar dem, förvandlar dem och konsumerar dem.

Fortsätt läsa ”När människor blir turister”

Mikael Jalving: ”Popkulturen har kidnappat radion”

Mikael Jalving, dansk författare, historiker och debattör.

Mikael Jalving, född 1968, är dansk historiker och författare till flera böcker, senast ”Cykling er min kirke” (2016) och ”Søren Krarup og hans tid” (2014). I Sverige är han mest känd för boken ”Absolut Sverige” (2011) och för sina icke politiskt korrekta krönikor i Danmarks största dagstidning, Jyllands-Posten.

Det är lätt att känna igen sig i den här krönikan av Mikael Jalving, som jag har översatt från danska. Den skulle lika gärna kunna handla om Sveriges Radio.

”Det finns knappt något utrymme kvar för musik som inte upptas av popmusik, och det plågar mig mer än risken för att Danmark snart får en röd regering.

Du känner säkert igen det: du sitter fast i en bilkö och sätter på bilradion för att bli distraherad, underhållen eller, ännu mer hoppfullt: upplyst. Tänk om en av de otaliga radiostationerna på FM-bandet spelade musik som kunde väcka din ande, just när du är instängd i urbanitet, enkelriktade vägar och städernas överbefolkning. Eller om du ramlade in i ett samtal som kunde göra dig engagerad och klokare, kanske vad gäller konst, ny vetenskap, klassisk litteratur eller sagolika ingenjörsmässiga konstruktioner från Leonardo da Vincis värld fram till i dag.

Men nej. Du scrollar genom programmen. Ingenting passar. Så litet kan väl utbudet ändå inte vara i det annars så upplysta och teknologiskt framstående tjugoförsta århundradet? Från det politiskt upphöjda Danmarks Radio till den mest ödmjuka lokalradio är marken asfalterad med samma ljud av icke-nyheter och popmusik, ja identiska nummer med precis samma själlösa poptexter från poptjejer och popkillar som maniskt upprepar likadana omkväden om sex, mer sex och I don’t give a fuck. Musik – om det överhuvud taget är meningsfullt att tala om musik i dansk radio – betyder popmusik.

Visst, mitt minne är ingenting att skryta med, men jag minns fortfarande en tid när man kunde sätta på radion när som helst på dagen och höra musik i flera olika genrer och stilarter, bland annat jazz, piano, ensembler, opera, körmusik, blues, rock, punk och heavy metal, ett blandat och förfinat urval som vände sig till olika smaklökar och temperament, helt olikt den pop som nu totalt har erövrat radiofrekvenserna.

Är det ett tecken på demokratins triumf? Jämställdheten i allting? Den utbredda lättjan, den grasserande fördumningen hos medier och redaktörer som egentligen inte behöver löpa med tidsandan utan skulle kunna erbjuda pluralism och alternativ? Döm själv!

Du tänker kanske att det är något tillfälligt, men tro mig, det är det inte. Dansk radio har kidnappats av popkultur, bling, materialism och billiga texter om att knulla natten lång, när man nu ändå inte klarar att få ut något förnuftigt av dagen.

Några svarar kanske att det bara är bra att kvinnor nu också sjunger om sex. Så får kvinnorna mer makt, och så blir könen lika, eller hur? Jag skulle däremot önska att vi håller allt knullande inom vårt privatliv och skrev sånger om annat, till exempel om förluster, åldrande, tvivel, tragedier, existentiell kamp samt – ännu mer utopiskt – att dansk radio kunde spela något annat än popmusik och därmed vidmakthålla den tradition som europeisk musik bygger på.

Musiken är kontinentens adelsmärke och något av det som utmärker oss jämfört med andra civilisationer och kulturer. Det var i hög grad musiken som gjorde våra förfäder till vad de var, innan alla blev poptjejer. Det var i Europa som ljushuvuden började skriva ner musik som noter, så att den kunde upprepas, kommas ihåg och överleva nuets och generationernas vanliga kaos, och därmed skapade vad vi nu kallar det klassiska arv som tas till vara av professionella musiker och hängivna människor på konservatorier, sångutbildningar och så vidare, men ständigt blir alltmer avlägsen och främmande för populärkulturen.

Musiken kom från kyrkorna, från psalmerna, från kompositörerna, från genier som Bach, Brahms och Beethoven, men i dag håller vi till godo – om än inte lika hänryckta – med de nyaste poptonerna från USA, Köpenhamn och Aarhus, liksom unga kvinnor speglar sig i poptjejer från hela världen utan vare sig mycket kläder, perspektiv eller karaktär, för att inte tala om hjärnor i samma storlek som ärtor.

För att göra en internationell hit ska du låta internationellt, det är en del av misären. Globaliseringen som vi, inklusive jag själv, hade så stora förväntningar på i det förnöjsamma och optimistiska årtiondet efter Murens fall, suddar ut skillnaderna och dyrkar den minsta gemensamma nämnaren över allt annat, även musikaliskt.

Visst finns det massor av musik i diverse tjänster på nätet och digitala fora. Men det finns knappt någon offentlighet kvar för musik som inte är pop, och det plågar mig mer än risken för att Danmark snart får en röd regering. Det sistnämnda finns det nämligen bot för. Det första är en irreversibel våg från morgon till kväll.

Jag förstår det inte, men folk verkar vara glada eller i varje fall känna sig nöjda med den pop som erbjuds dem från 87-108 MHz på FM-bandet. Det kan inte bero på solen eller värmen. För den får som bekant också ett slut.

Det kanske är så att popen tillfredsställer något omedelbart i våra biologiska väsen. Men det är inte den som gör oss till människor.”

Mikael Jalving

Paul McCartney tillbaka på sin mammas gata

Det här är en må bra-video. Ha gärna ett paket pappersnäsdukar i beredskap, för det är också en rörande video att småsnyfta till.

Beatleslegenden Paul McCartney, 76, guidas runt i sin barndoms Liverpool av en glad man vid namn James Corden. Tillbaka till Penny Lane, tillbaka till huset där McCartney bodde som barn.

Tillbaka till stampuben, där han uppträder för en extatisk publik som skrattar, gråter, sjunger och jublar.

Det här är nostalgi när den är som bäst. Närmare 60 år av musik- och kulturhistoria.

 

 

Det här pratar inte politikerna om i Almedalen

Innehållet i den här artikeln kommer vi garanterat inte att höra ett enda ord om under den pågående politikerveckan i Almedalen, Visby.

Texten är en ledare, skriven av Ann-Charlott Altstadt och publicerad i Göteborgs-Posten. Eftersom tidningen låst texten återger hon den nu på Facebook. Altstadt skriver om en av våra största icke-frågor; vad som händer när två ideologier, antirasism och feminism, frontalkolliderar.

Ann Charlott Altstadt, ledarskribent Göteborgs-Posten.

Våldtäkterna i exempelvis Malmö leder inte till feministisk vrede exempelvis i form demonstrationer, manifestationer och kravlistor till politiker och polis, skriver Ann-Charlott Altstadt, och gör en glasklar analys av varför det är så.

Fortsätt läsa ”Det här pratar inte politikerna om i Almedalen”