Pingst är hänryckningens tid. Esaias Tegnér myntade begreppet i en dikt från 1820. Det är inte lätt att vara hänryckt under en coronapandemi, men jag vill bjuda mina läsare på hänryckning som utspelade sig för nästan 100 år sedan. 1928 låg världen öppen mellan två världskrig, och nästan allting var möjligt.
Pingsten 1928: mormor och morfar och deras vänner på utflykt till Laforsen, Hälsingland. Notera resegrammofonen!
Pingsten 1928 firar min mormor (1896-1950) och morfar (1893-1941) och deras vänner, liksom tusentals andra på en klassisk festplats, Laforsen i Hälsingland. Bilden här ovanför förevigar deras pingstfirande för 92 år sedan.
Kalla mig gärna naiv. Men det finns saker som jag inte förstår. Allt fler företeelser lämnar mig i förundran, och jag misstänker att de kommer att öka i antal. Jag dristar mig också till att tro att det är en upplevelse som jag delar med många.
Jag börjar inse att en förmodligen hög andel människor dör med en stark känsla av förundran, obegriplighet och främlingskap. En känsla av att de förstår sig så lite på den här världen att de gör bäst i att lämna den.
Koltrast. Hanne.
Låt mig börja med något så trivialt som koltrasten, denna trivsamma stannfågel (i södra Sverige) som sjunger så vackert för oss. Koltrasten blir gärna bofast på samma ställe år efter år när den har hittat en plats där den trivs. Vi njuter av de vemodiga flöjttonerna i vårkvällarna. Men hur många har reflekterat över huruvida koltrasten har något minne?
”Lilla hjärtat” lämnar mig ingen ro. Polisens förundersökning om mordet på treåriga Esmeralda är fasansfull läsning.
Två föräldrar som inte kan beskrivas som annat än psykiska vrak får det ena barnet efter det andra. Mamman får generöst med narkotikaklassade preparat utskrivna även under graviditet, och barnen föds med abstinens. Lagen (LVU) måste ovillkorligen skrivas om så att barnets behov sätts i centrum.
Lilla hjärtat hette Esmeralda. Genom beslut i Kammarrätten tvingades hon tillbaka till sina biologiska föräldrar som övergav henne på BB. Nu står mamman åtalad för mord.
När Esmeralda dör är hon drogad av sina föräldrar. I hennes kropp finns minst fyra olika narkotikaklassade medel. Den lilla kroppen har mängder av skador av trubbigt våld, vilket vittnar om långvarig misshandel. Enligt den rättsmedicinska undersökningen har en skada i huvudet orsakat en hjärnblödning som tillsammans med narkotikapreparaten har lett till flickans död.
Nu inleds rättegången mot Esmeraldas 40-åriga mamma. Pappan, 45, avled i häktet i mitten av februari. Mamman står åtalad för mord (uppsåtligt dödande), alternativt synnerligen grov misshandel, brott mot griftefriden och narkotikabrott. Enligt åklagaren präglas misshandeln av flickan av ”särskild hänsynslöshet och råhet genom att gärningen riktat sig mot ett skyddslöst barn”. Mamman nekar till brott.
Som alla vet är det skolmedicinska etablissemanget inklusive läkarkåren, Läkemedelsverket och Livsmedelsverket fientligt inställda till vitaminer och andra kosttillskott. Man drar sig inte ens för att fnysa åt, håna och förlöjliga patienter som ställer frågor i ämnet.
I själva verket är den medicinska professionen djupt okunnig om allt annat än det som läkemedelsindustrin tutar i dem, säger Lars Bern i det här programmet i Swebb-tv.
”Vitaminer behövs inte om man äter en varierad kost” brukar det heta. Men hur många gör det i dag?
Vad formar människan till god eller ond? Är det maximal frihet som får oss att utveckla god samhällsmoral? Är godheten medfödd? Eller formas vi uteslutande av miljöfaktorer?
Det är frågor som filosofer och beteendevetare har slitit med i flera hundra år. Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi, benar ut begreppen i den här krönikan, som jag publicerar med författarens tillstånd.
Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi och författare till ett 50-tal böcker. Den senaste innehåller sju essäer och heter ”Efter demokratin”.
Av Karl-Olov Arnstberg
Summerhill heter en berömd internatskola i England som grundades 1921 och, så vitt jag vet, fortfarande är vid liv. Dess pedagogiska grundtanke är att människan till sin natur är god. Tvingar man inte eleverna på något sätt – de behöver inte ens komma till lektionerna – så utvecklar de av egen kraft en god samhällsmoral.
Den som först förde fram idén om människans naturliga godhet var 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseau (1712-1778). Men han levde inte precis som han lärde. Alla de fem barn som han fick med tjänsteflickan Thérèse Levasseur lämnades till ett hittebarnshem.
Sveriges Radios program ”Medierna” i P1 kallar sig själva ”mediegranskande”. Det är de inte.
”Medierna” är ett lydigt redskap för den politiska och mediala makten och lika angelägna som övriga statstrogna media om att med alla medel försöka oskadliggöra det stora hot som de ser i alternativmedia.
Mikael Willgert, ledare för Swebb-tv. Föremål för statligt finansierad guilt by association-journalistik i P1 ”Medierna”.
Vad redaktionen för ”Medierna” inte har förstått är att tiden har sprungit ifrån dem. I ”Mediernas” åsiktsbubbla har almanackan stannat på 2010. Men smutsiga tricks som fungerade för tio år sedan är inte gångbara längre. För er som har glömt – låt mig friska upp era minnen!
Den höga dödligheten bland äldre som får omsorgsinsatser är coronapandemins största misslyckande. Det är alla överens om. Men varför blev det så? Och vad kan vi lära oss av misstagen?
I sammanhanget är det värt att påminna om en gammal tumregel. Den lyder ungefär så här:
”Ett samhälles kulturnivå kan avläsas i hur man behandlar sina svagaste invånare.”
Med utgångspunkt från coronapandemin och de många döda i gruppen äldre uppvisar Sverige en mycket låg kulturnivå.
I går hörde jag den från min altan. Det omisskännliga ko-koandet på avstånd någonstansifrån. Efter en lång flygtur från Afrika är göken tillbaka på våra nordiska breddgrader igen och låter höra sitt karaktäristiska tvåtonsläte – ljudet som många av oss tycker om att höra för att det är så starkt förknippat med vårens ankomst.
Göken bygger inga egna bon och tar inte hand om sin avkomma utan parasiterar på andra, mindre fåglar.
Men sanningen bakom gökens lockrop är en brutal historia om ockupation, falsk identitet, massmord, etnisk rensning och att kallblodigt ställa grupp mot grupp.
Som traditionen bjuder återpublicerar jag i maj min krönika ”Gökens förlorade värdegrund”.
Apokalyptiska stämningar står på topp under coronapandemin. Håller våra samhällen – som vi känner dem – på att gå under, eller vad är det som händer? Kan vi känna igen och lära oss någonting av historien?
Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi och författare till ett 50-tal böcker.
Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi, benar i en krönika på sin blogg Invandring och mörkläggning ut de olika stadier som vår civilisation genomgår. Hans utgångspunkt är Anne Glyn-Jones’ bok från 1996, Holding up a mirror. How civilizations decline (Imprint Academic 1996). Han landar i den här slutsatsen:
”Vårt samhälle kan existera länge än, i en lång utförsbacke, fram tills dess att all moral, alla högre värden och all skönhet är så fullständigt utrotade att en framtida generation sätter ner foten och säger: ”detta vill vi inte längre ha!”
Med författarens tillstånd publicerar jag hans krönika.
Julia Caesar 