Ett nytt år – nu är 2018 äntligen slut

En stängd dörr.

Vad finns bakom den?

Det vet vi inte.

Vi kan bara öppna den, ta steget över tröskeln och upptäcka det efterhand.

Eller ser du hellre övergången som en grind att öppna?

Bortom grinden en äng.

Bortom ängen en skog.

Bortom skogen ett hav.

Allt för dig att upptäcka.

Vi vet ingenting om vad som väntar oss under 2019. Men något vet vi om det vi tar med oss själva in i det nya året.

Om dina ben kan gå med dig är du rik.

Om dina ögon kan se ljus och mörker, färger och bokstäver är du rik.

Om dina öron kan höra Bach och Mozart, ett barns skratt, ett duggregn mot marken, vindens gång i trädkronorna och lek med vattnet i strandkanten, då är du rik.

Om du har en vän, om så bara en enda som är dig trogen, då är du rik.

Om någon älskar dig som den du är, då är du rik.

Om du äger dig själv är du rik.

För mig har 2018 varit ett riktigt skitår, om uttrycket tillåts. Ett av de värsta åren i mitt liv. 2018 var året då allting som kan gå sönder också gick sönder. När alla olyckor som kan inträffa inträffade.

(Just i detta sammanhang utelämnar jag den jämmerliga svenska politiken. Mina krönikor i övrigt handlar om den).

En nära vän gick bort.

Anhöriga blev sjuka.

Min brunn sinade. Jag måste köpa in en tankbil med vatten som temporär lösning.

En stor kärlek gick sönder.

Sedan gick kylen och frysen sönder.

Sedan gick värmepannan sönder.

Sedan gick min sjutton år gamla bil sönder. Allt måste repareras eller bytas mot nytt, till stora kostnader.

Sedan gick jag själv sönder. I slutet av november drabbades jag av en blodpropp i hjärnan som innebär att min syn har skadats och att jag inte får köra bil. Jag lever i princip i husarrest i min ensligt belägna stuga.

Det är ett nytt liv, på nya premisser.

”Hur kan jag skriva?” undrar kanske någon läsare.

Om jag sitter stilla och ser rakt fram (på bildskärmen) ser jag ganska bra. När jag rör mig, i synnerhet utomhus, klarar hjärnan inte att koordinera synintrycken med sina egna synreceptorer. Balanssinnet påverkas, och jag blir sjösjuk. Allting gungar och svajar. Därför kan jag inte heller se rörliga bilder, som tv och filmer.

Årets julklapp av en god vän: sjösjuketabletter.

Vi har aldrig några garantier för hur våra liv ska gestalta sig. Det gäller att försöka se en mening även när tillvaron flerfrontskrigar mot oss.

Om man har sitt sunda förnuft i behåll, då är man rik.

Resten ordnar sig.

Ett Gott Nytt År 2019 tillönskar jag mina läsare med ett litet urval vacker musik

Johann Sebastian Bach (1685-1750):

Das alte Jahr vergangen ist. BWV 614.

Koralförspel i d-moll, spelat av Leonid Roizman.

I en inspelning från 1957 sjunger vår världsberömde tenor Jussi Björling (1911-1960) ”Sverige”.

Text: Verner von Heidenstam (1859-1940).
Musik: Wilhelm Stenhammar (1871-1927)

Kungliga Hovkapellet spelar under ledning av Nils Grevillius.

W.A. Mozart (1756-1791).

Serenad för blåsare, Gran Partita, K 361. Tredje satsen, Adagio.

Dirigent Neville Marriner, Academy of S:t Martin in the Fields.

Solister oboe: Celia Nicklin, Barry Davis.

Solister klarinett: Antony Pay, Richard West.

Det här är, som så ofta när det gäller Mozart, gudomlig musik. Försoningens musik.

Jag citerar ur några kommentarer på youtube:

”På papperet såg det inte ut som någonting. En enkel inledning, nästan komisk. Bara en puls. Som ett rostigt dragspel. Och så – plötsligt – högt ovanför: en oboe. En enda ton som hänger i luften tills en klarinett tar över och ger den sötma och ljuvhet i sådan glädje.” (Antonio Salieri (1750-1825).

”För mig kändes det som att höra Guds röst.”

”Om jag kunde välja ett musikstycke som skulle ledsaga mig när jag lämnar det här livet och fortsätter till nästa skulle det vara det här. Så sann, fridfull, ofattbart vacker och perfekt musik som mina öron någonsin haft nöjet att lyssna till.”

”Gud mumlade tyst. Mozart hörde det och skrev den här musiken.”

”Från första ögonblicket när jag hörde det här, och varje gång därefter finns det ingenting som har öppnat mitt hjärta och rört vid min själ som det här stycket. Så enkelt och så vackert. Jag tror att den här musiken kan ge vem som helst frid. Mozarts musik var en gåva till oss alla.”

————————————————————————

Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS

Varmt tack för din gåva!

Tre vise män

De är en aning försenade. De tre vise männen ska ju visa sig på julnatten. Men här är de nu, var och en vis på sitt eget sätt och definitivt värd att lyssna på i det gamla årets sista skälvande timmar.

Mina damer och herrar – jag ger er Lars Bern, Henrik Jönsson och Jordan B. Peterson. Håll till godo!

Lars Bern: Det är de stora medierna som levererar falska nyheter

Fortsätt läsa ”Tre vise män”

Möt en islamist nära dig!

I dag släpptes de fria, de fyra terrorister som planerade ett terrordåd mot Jyllands-Posten i Köpenhamn 2010. Från och med nu kan de röra sig fritt i det svenska samhället, och du har möjlighet att möta dem på gatan eller i en butik nära dig.

Jyllands-Posten i Köpenhamn.

Det planerade terrordådet var en hämndaktion för att Jyllands-Posten 2005 publicerade några Muhammedteckningar, gjorda bland annat av Kurt Westergaard. Planen var att bakbinda, skjuta och halshugga så många av tidningens journalister som möjligt. Sedan skulle deras avhuggna huvuden rullas nedför Vester Voldgade, alternativt kastas ut genom fönstren för att uppnå största möjliga effekt på danska myndigheter.

Fortsätt läsa ”Möt en islamist nära dig!”

Utländska läkare kränkta av svenska patienters ”rasism”

Läkare med utländsk bakgrund kränks alldeles oerhört av svenska patienter. De kan till och med råka ut för att få höra ett ”Välkommen till vårt land!”, ett uttalande som får en utländsk läkare att känna sig ”exkluderad”.

Mötet mellan läkare och patient bygger på ett ojämnt maktförhållande. Läkaren har makten. Jag vill påminna om att det är läkaren som är till för patienten, inte tvärtom.

Det var innebörden i ett mycket märkligt inslag som sändes i SVT Aktuellt en av de sista dagarna före jul, den 20 december, och som antagligen försvann i julbrådskan för många tv-tittare.

Fortsätt läsa ”Utländska läkare kränkta av svenska patienters ”rasism””

Mord i islams namn måste tystas ner, för de är farliga för politikerna

Morden på norska Maren Ueland, 28, och danska Louisa Vesterager Jespersen, 24, visar än en gång islams brutalitet. De avslöjar också med all önskvärd tydlighet den politiska maktens beröringsskräck och desperata försök att mörklägga våldsbudskapet i den ideologi de kallar ”fredens och kärlekens religion”. 

 

Norska Maren Ueland, 28, och danska Louisa Vesterager Jespersen, 24, avrättades med halshuggning av islamister när de vandrade i Atlasbergen i Marocko.

Fortsätt läsa ”Mord i islams namn måste tystas ner, för de är farliga för politikerna”

Tack och god fortsättning!


Jag erkänner oförbehållsamt att jag älskar tomtar och annat julpynt. I protest mot alla moralister och puritaner som vill förstöra julglädjen med sina dystopier och moraliska pekpinnar har jag i år tillämpat tomtefrossa och julpyntat mer än någonsin. Juldukarna ligger nystrukna på plats, och det är tomtar, doftande hyacinter och amaryllisar överallt.

Med de här julbilderna från min lilla stuga ute i vildmarken nära Sveriges ostligaste punkt vill jag tacka alla mina läsare, i synnerhet de som ger någonting tillbaka genom att kommentera på min blogg.

Jag arbetar ideéllt och på eget uppdrag. Ingen säger åt mig vad jag ska göra, och ingen betalar mig lön för mitt arbete – tvärtom tror jag att många skulle vara beredda att betala en hacka ifall jag slutar skriva.

Tryckkostnaderna och övriga produktionskostnader för mina böcker betalar jag ur egen ficka, eftersom inget bokförlag vill ge ut dem.

Alla donationer är därför ytterst välkomna, och jag vill särskilt tacka de generösa, fantastiska läsare som genom donationer stödjer mig i mitt arbete. Ofta är gåvorna beledsagade av sporrande tillrop som ”Tack för det fina arbete du gör för Sverige”, ”Tack för allt tankeväckande du skriver”, ”Ditt mod lyser upp natten”, ”Tack för allt arbete du gör för vår nation”, ”Äntligen journalistik värd namnet”, ”Bra skrivet! Kämpa!”, ”Tack för att du orkar” och ”Sluta aldrig!”.

Några av er är återkommande givare. Jag känner igen era namn, blir lika glad varje gång ni gör er påminda och är oerhört tacksam för den respons och uppmuntran ni visar mig. Ni ska veta att er generositet, ert stöd och er uppmuntran betyder oerhört mycket för mig. Det betyder att någon har läst vad jag skriver och uppskattar det. Det betyder att jag har nått fram. Jag skriver inte rakt ut i luften, mina ord singlar inte omkring som löv i cyberrymden. Någon har tagit emot dem.

Antalet läsare på min lilla enkvinnasblogg ökar ständigt, och ligger i genomsnitt på 3 000 – 4 000 per inlägg, ibland på 8 000 – 12 000 och med ett rekord (vill jag minnas) på 27 000. Det visar att det finns ett intresse och behov av journalistik på den nivå där jag är verksam. Jag strävar efter kvalitet i det jag gör, ett vårdat språk, en äkta ton och ett pregnant innehåll.

Du som läsare är en förutsättning för mitt arbete. Om det skrivna ordet inte får några läsare kan det motiveras som egenterapi. Det är i och för sig ett bra skäl att skriva, men det räcker inte för att ge skrivandet mening. Mottagarna måste finnas där om det skrivna ska få ett värde. Jag hoppas ju nå människor och väcka tankar och eftertankar.

Några av er kanske också följer mig på Twitter, där jag varje dag försöker plocka upp journalistiskt intressanta korn i den överväldigande nyhetsfloden. Sedan den 1 augusti har jag publicerat hittills 142 citat ur den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B. Petersons bok ”12 livsregler. Ett motgift mot kaos” – citat som präglas av tidlös livsvisdom.

Det finns kanske läsare som undrar varför jag skriver, varför jag  efter ett långt yrkesliv som journalist i dagspress arbetar som fri bloggare nu på nionde året, och vad det är som styr mig i skrivandet. Varför sitter man som pensionär inte hellre och stickar raggsockor, går på tangokurs eller bakar surdegsbröd? Eller broderar en bonad med ”Allas lika värde” i korsstygn?

Ett enkelt svar är det här: jag skriver för att jag själv vill lära mig något. Jag vill undersöka, djuploda, gå till botten med saker och ting. Plus att jag har en oemotståndlig lust att berätta. Särskilt roligt tycker jag det är att göra podcasts och ägna mig åt verkligt pilljobb med ljudtekniken. En riktig ”utmaning” för en teknisk idiot! I poddarna kan jag också använda mitt stora musikintresse.

Med min bakgrund och den långa erfarenhet jag har som dagstidningsjournalist sitter de journalistiska principerna och nyhetsvärderingen i fingrarna. De avgör till stor del vad jag tycker är intressant att skriva om.

Jag aktar mig noga för att följa med strömmen, vill aldrig vara en i en icke reflekterande flock som springer åt samma håll. Snuttjournalistik är inte min grej. Jag är inte intresserad av att vara där alla andra är. Jag söker mina egna vägar, försöker få syn på vad som döljer sig runt hörnet och under ytan, vill borra och gå på djupet, ägnar mig helst åt ämnen som andra ignorerar. Just de ämnena är ofta de mest intressanta.

Du ser mitt valspråk ”Bara den som simmar mot strömmen når källorna” högst upp i blogghuvudet. Att vara motvalls, att kritiskt granska och ifrågasätta i en tid när de flesta löper med flocken i absurd konsensus om fullkomliga vansinnigheter är självklart för mig, och jag kommer aldrig att förstå varför det inte är självklart för alla journalister.

Tomtemingel med Schubert och Mozart.

Många skulle jubla och korka upp champagnen om jag slutade, och samtliga stora media med Dagens Nyheter och Expressen i spetsen har med skamliga och brutala metoder försökt tysta mig. Jag beklagar, men den glädjen tänker jag inte bjuda på under överskådlig tid.

Den skada jag fick i hjärnans syncentrum i slutet av november har gjort mig ännu mer medveten om livets gränser. Alla liv har ett slut, och vi vet aldrig när det kommer. Medvetenheten om det gör att det känns ännu viktigare att använda sin tid väl.

Det är det Lena Granhagen sjunger om i Wolf Biermanns sång ”Uppmuntran”, tillkommen under Sovjetväldets förtryck av människorna i DDR 1949-1991.

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

 

Ett stort tack till er alla!


Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS

Varmt tack för din gåva!

Fira en glad jul utan skuld!

Ni har säkert lagt märke till det: den här julen sätter puritanerna agendan. Klimatalarmister, moraliserande köttfiender, förespråkare av vegankost och allmänna glädjedödare gör allt, precis allt i sin makt för att vifta förebrående med sina moraliska pekpinnar och vräka ut skuldkänslor över svenska folket.

Ett äkta julbord – att njuta av utan att bry sig om klimatalarmister och militanta veganer.

Från morgon till kväll har media firat formliga orgier för att uppfostra oss och få oss att skämmas och känna skuld för att vi över huvud taget firar jul. De sadistiska avsikterna från människor i främst public service har inte gått att dölja. Här handlar det om julhatare som anstränger sig blå för att dyvla sina neuroser på oss som bara vill fira en god jul i glädje med våra närmaste.

Tänk på alla som svälter! Tänk på föroreningarna! Sluta äta kött! Om du inte lever klimatsmart är du helt enkelt En Ond Människa. Förbannelse över dig! Du ska sopsortera dig till döds – och dö med ett saligt leende på läpparna. Då gjorde du i alla fall din plikt mot Klotet och miljöpartiet.

Därför är det så befriande att läsa den norske författaren Kent Andersens julbudskap till sina landsmän, som jag har översatt och med varm hand vidarebefordrar till svenska läsare:

Känn ingen skuld!

Artikeln har publicerats på document.no. Kent Andersen är välbekant för mina läsare sedan jag har översatt och publicerat flera av hans tidigare texter. Han skriver med en friskhet som gör luften lättare att andas, även för oss svenskar.

Kent Andersen, norsk författare, musiker och politiker i Fremskrittspartiet.

Fortsätt läsa ”Fira en glad jul utan skuld!”

Bluffjournalisterna – några skräckexempel

Redaktionen på Tysklands största och mest inflytelserika veckotidskrift, Der Spiegel, befinner sig i ”sorg och smärta” sedan tidningens stjärnreporter Claas Relotius, 33, avslöjats som en stor bluff.

Tidningens chefredaktör beskriver historien som ”en absolut bottennivå i tidningens 70-åriga historia”.

Den fyrfaldigt prisbelönade tyske journalisten Claas Relotius, nu avslöjad som bluffmakare.

Fortsätt läsa ”Bluffjournalisterna – några skräckexempel”

Jan Eliasson och verkligheten

Den politiska debatten i Sverige har nu landat på husdjursnivå. Labradoren Leo, boende i Danderyd, gjorde häromdagen ett skattepolitiskt utspel som har väckt stor och berättigad uppmärksamhet. Leo drar sig inte heller för att göra tvärsäkra politiska uttalanden vad gäller migrationspolitik, kultur och miljö.

Fortsätt läsa ”Jan Eliasson och verkligheten”