Att vända tillbaka till sin barndoms stad kan vara smärtsamt. De flesta svenska städer är i dag förvandlade och oigenkännliga till följd av massinvandring.
Jag vände tillbaka till Borlänge, den stad där jag bodde under mina lyckligaste barndomsår på 1950-talet.
En av tegelkasernerna på Bondegatan på Bullermyren var mitt hem. Staden var en harmonisk och välmående bruksort, uppbyggd kring de två stora industrierna Kvarnsvedens pappersbruk och Domnarvets järnverk.
På Bullermyren var alla fattiga och trångbodda arbetarfamiljer, men vi var fria och lyckliga och fruktade ingenting.
I sitt andra gästinlägg granskar Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi, tjugo domar i HMF-mål (lagen om hets mot folkgrupp). Hans slutsatser är ett totalt underkännande av HMF-lagen och hur den tillämpas av domstolarna:
”Samtliga domar utom en kan klassas som politiska. I de 20 domar jag gått igenom är det endast en som fyller alla tre rekvisiten, det vill säga den riktar sig mot en folkgrupp, den är hetsande och den är spridd (på nätet). Övriga domar fyller inte samtliga rekvisit. De borde därför inte ha lett till åtal, och de som hamnat inför skranket borde inte ha blivit dömda.”
HMF-lagstiftningen, lagen om hets mot folkgrupp, innebär en långtgående inskränkning av yttrandefriheten och kan ge upp till två års fängelse. Vad innebär egentligen hets mot folkgrupp? Vad är hets? Och vad är egentligen en folkgrupp?
Karl-Olov Arnstberg, professor emeritus i etnologi, har gjort en djupdykning i ämnet och funnit besvärande brister både i lagen och dess tillämpning. Med hans tillåtelse publicerar jag den granskning han har gjort i två avsnitt.
Att vara nära Gotlands kust är att röra sig nära evigheten. Där land och hav möts skriver historien sin berättelse längs strandlinjen, och uråldriga bergarter berättar om en skapelseprocess som började för ungefär 1,8 – 1,9 miljarder år sedan.
Foto: Julia Caesar
Flera miljarder år! Tanken svindlar. Ur tidsperspektivet bygger Gotland sin magi. Gotland är inte Sverige. Gotland är en hälsning från urtiden som råkar ha hamnat utanför Sveriges östra kust.
Gotland är en tropisk ö, bildad i ett grunt och varmt hav söder om ekvatorn under den geologiska period som kallas silur och som pågick för ungefär mellan 409 och 444 miljoner år sedan. Tropiska djur och växter finns inlagrade som fossiler i berggrunden och ligger överallt på stränderna, som exotiska påminnelser om en annan tid.
Berggrunden består av lager avsatta under flera olika geologiska perioder, som kambrium (började avlagras för 543 miljoner år sedan), och ordovicium (från 488 till 443 miljoner år sedan). Man behöver inte vara geolog för att fascineras av det som klippor och stenar berättar.
Allra djupast ner i Gotlands berggrund finns urberget, som bildades för sådär 1,8 – 1,9 miljarder år sedan. På södra Gotland får man borra nästan 800 meter för att komma ner till urberget, på norra delen av ön räcker det med cirka 300 meter.
Under silurtiden, för 409-444 miljoner år sedan, låg vår kontinent strax söder om ekvatorn. I det tropiska havet bildades den landmassa som skulle bli Gotland.
Havet sköljer in över kalkstensplattor från silurtiden, för mer än 400 miljoner år sedan.
De små fiskebodarna i Sjaustru fiskeläge.
Båtvrak, skulpturalt i sin bedagade skönhet.En oxel tål hårda vindar och kan växa utan nästan någon näring alls.Närmaste granne är Lettland, betydligt närmare än det svenska fastlandet.
Gotland har liksom aldrig lämnat den här tiden för flera hundra miljoner år sedan. Utkastad mitt i Östersjön befinner sig ön fortfarande i ett tillstånd av evighet, all modern fernissa till trots. Med ett hav mellan sig och fastlandet, ett hav mellan sig och verkligheten, kan ön bevara sin särart – åtminstone elva månader om året.
Raukar och en stig som böjer av mot skogen.
Just Gotlands egenart, särskildheten, drar varje år stora skaror turister till ön, många av dem omedvetna om att de med sina höga röster, sin turistighet, sina vidlyftiga åtbörder och sitt urbana sätt att konsumera naturen utan hänsyn och respekt ingriper i just den tidlösa egenart som fick dem att resa till ön.
Vresrosen (Rosa rugosa) lever, växer och blommar på stenstranden, till synes helt utan näring.
Strandkål (Crambe maritima).
På stranden växer mängder av strandkål i stora stånd som liksom sprutar rakt upp ur sten och sand. Vad lever den av? Ur ilandfluten tång hämtar den den näring den behöver för att växa och föröka sig.
I Blekinge och på Gotland är strandkålen fridlyst, men fiskarbefolkningen har sedan urminnes tid plockat och ätit den för att förebygga skörbjugg under tiden till havs. Strandkål är nämligen rik på C-vitamin. I England odlas den som delikatess.
Någon har varit här.
Skyddad som av en mur av låga raukar ligger skrivarstugan, enkelt murad av kalksten och med tjärat faltak och gavelspetsar, just där stenstranden övergår i en mjuk, sandig bukt bort mot nästa fiskeläge.
Birgitta Wolfs skrivarstuga vid stranden.
Här mötte jag för 30 år sedan en mycket speciell kvinna. Hon hette Birgitta Wolf (1913-2009) och var författare. Skrivarstugan och hela naturreservatet, hela detta vidsträckta paradis på östra Gotland, var hennes plats på jorden.
Marken hade köpts av hennes föräldrar när hon var liten flicka och sedan gjorts till naturreservat. Dolt i skogen en bit från stranden, omöjligt att hitta för dem som inte kände till husets existens, hade hon byggt sig en boning av trä och glas för somrarna på det Gotland som hon älskade.
Hon sökte avskildheten. Ändå blev vi goda vänner. I skrivarstugan vid stranden skrev hon sina dikter, bland annat diktsamlingen ”Ritat i sand” utgiven 1978.
En av dikterna heter ”Tidig timma”. En strof:
”Den tidiga timman är min.
Havet är stilla,
endast små vågor
frasar mot stranden,
som ännu är fri
från spåren av fötter.
Den tidiga timman är min.”
Birgitta Wolf (1913-2009).
Birgitta Wolf var född von Rosen på Rockelsta slott i Södermanland och var syster till den berömde piloten Carl-Gustaf von Rosen (1909-1997).
Hon bodde i Tyskland och blev känd för sina humanitära insatser för politiskt förföljda fångar under den nazistiska regimen. På mödernet var hon släkt med Hermann Göring, som var gift med Birgittas moster Carin Fock. Genom honom hade hon goda kontakter – en omständighet som hon inte tvekade att använda sig av för att rädda politiskt förföljda fångar. Efter kriget fortsatte hon att engagera sig för straffångar i många länder.
Trettio år efter att vi träffades på stranden nedanför skrivarstugan tar jag fram hennes diktsamling och läser dedikationen på försättsbladet:
”Vi fann varandra på Marmorklippan, just där bukten börjar. Med kram och tack. Birgitta.”
Ängsnycklar, vanlig orkidé på Gotland. Foto: Marianne Hamnede.
Den här kvinnan har täckt sig, som en god muslim ska göra. Men hon glömde fötterna. Vad säger den muslimska klädkoden? Foto: Stefan Pettersson, Nya Tider.
För att inte väcka männens otyglade lustar ska en muslimsk kvinna alltid täcka sitt hår och så mycket som möjligt av sin hud. Det finns angivet i koranen, sura 24:31.
I dag är spåren nästan helt utplånade. De flesta av byggnaderna är rivna, och offentliga arkiv är hårt rensade. Lämningarna av en statshemlighet är effektivt bortsopade.
I två podd-dokumentärer granskar jag Sveriges rasistiska och nazistiska historia. Detta är del 2.
Det var aldrig meningen att allmänheten skulle få veta någonting om de fjorton hemliga koncentrationsläger för politiska fångar som socialstyrelsen drev på uppdrag av samlingsregeringen under ledning av statsminister Per Albin Hansson (s) under 1940-talet.
Tre riksdagspartier utmärker sig när det gäller ett generöst förhållningssätt till islamism: centerpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet. Men fenomenet är inte nytt. Samtliga stora riksdagspartier har en väl dokumenterad historia av undfallenhet mot totalitära ideologier och var starkt influerade av nazismen på 1920-40-talen.
I två podd-dokumentärer granskar jag Sveriges rasistiska och nazistiska historia. Detta är del 1.
Stefan Löfven (s) är den största olycka till statsminister som Sverige någonsin haft. Som ingen annan får han mig att skämmas över att vara svensk. Med nästan varje offentligt framträdande tillfogar han svenskarna frekventa näradöden-upplevelser.
Den här tiden på året sönderfaller mänskligheten i två delar med tydliga skiljelinjer mellan sig: de som har trädgård och de som inte har det. Alla som har trädgård vet att de första veckorna i maj ställs allting – hela livets drama – på sin spets. Trädgården formligen gallskriker på kraftfulla insatser, och hänger man inte med då är allting förlorat.
Vi levde i oskuldens tid, men vi visste det inte. Vi levde i en dröm och var lyckliga. Men vi förstod det inte. Vi visste inte att drömmen snart skulle förvandlas till en mardröm.
Julia Caesar 