Mitt händelselösa liv, del 3. Konsten att samtala

Varje människa är ett mikrokosmos, och varje liv är värt att berätta om. I det lilla sker det stora, det intressanta och begrundansvärda.

I den här artikelserien går jag tvärtemot det vanliga berättarperspektivet och berättar inifrån ett centrum, från en enskild människa. Därifrån vidgar jag perspektivet till den yttre världen, till periferin.

Idag handlar det om att samtala.

*Att samtala är att möta en annan människa.*

Att samtala är en konst. Det vet alla som har försökt. Samtal som är meningsfulla för båda parter kräver mångårig träning, framför allt i att lyssna, att vara öppen för och intresserad av en annan människa. Att släppa taget om sitt eget ego, släppa in och erbjuda utrymme för en annan.

Samtal är hjärn- och känslogympa på hög nivå.

När jag googlar på ”samtal” och ”att samtala” kommer det mest upp sådant som handlar om formella, professionella samtal, utvecklingssamtal på jobbet, anställningsintervjuer och psykologsamtal. I samtal mellan människor med makt formas världens öden. Maktinnehav innebär, som alla vet, ingen garanti för medvetenhet, ansvarskänsla och intelligens. I affärssamtal kan träffade överenskommelser innebära megavinster för den ene och konkurs för den andra.

Men den överväldigande majoriteten av de samtal vi har med varandra är högst privata, från människa till människa. Några av dem blir historiska milstolpar, som när vi säger ”ja” till en älskad människa. Eller ”nej” till någon när vi har utvecklats alltför olika för att kunna fortsätta leva tillsammans.

Vi säger ”nej” till vänner när de inte är våra vänner längre, utan fördömer våra åsikter eller bara vill utnyttja oss och stjäla vår energi. Vi säger nej till sammanhang som förminskar oss eller förnedrar oss. Vi säger nej till relationer där vi inte får utrymme att vara oss själva.

Här döljer sig en nedgrävd skatt, en förborgad hemlighet som jag har sett hända gång på gång både i mitt eget och andras liv: när vi säger nej till destruktiva sammanhang och energislukande relationer noteras det av krafter som vi i brist på bättre ord kan kalla ”högre energier”. Det tas till protokollet att vi står upp för oss själva, värderar oss själva och är aktsamma om oss själva.

Då kommer belöningarna. När du visar ditt sanna jag fyller universum på med positiva energier. Plötsligt får du kontakt med personer som du inte visste fanns och som bättre svarar mot definitionen av vänner än den eller de som du nyligen har gjort dig av med.

När du bryter ett destruktivt förhållande med en partner ger du en kraftfull signal utåt om förändring. Innan du vet ordet av står kanske Mr eller Miss Right framför dig. Trådarna löper ihop, ni har utvecklats på varsitt håll utan att veta om varandra, och plötsligt faller pusselbitarna på plats.

En grund för våra förändringsprocesser och beslut är samtalet. Ju äldre jag blir, desto mer fascinerad blir jag av den enorma potential som samtal kan ha. Jag skriver ”kan ha”. Här behöver vi utreda vad samtal är och vad samtal inte är.

Samtal är en ömsesidighet

Samtal är en ömsesidig angelägenhet. I det goda samtalet löper repliker och tankar om varandra som varp och inslag i en vävstol. Samtal utgår ifrån två eller flera individer som vill utbyta tankar och har en strävan efter att förstå varandra. Samtal är inte att sitta mittemot varandra vid ett bord och vara upptagen av att fippla med var sin mobiltelefon.

Samtal förutsätter ett genuint intresse för och ett aktivt lyssnande på en annan människa. Ingen dominerar över den andre. I ett bra samtal är alla lika mycket värda. Samtal är kittet som håller människor samman – eller drar dem isär när kittet brister.

Samtal är en konst som kräver långvarig träning. Den stora omöjliggöraren och samtalssabotören är att så många människor i varierande grad är omedvetna om vad som rör sig i deras inre och därför ofta saknar självkontroll. Har man dålig koll på vem man egentligen är kan det lätt pysa över och leda vilse om man känner sig träffad eller blir provocerad.

Om man har dålig självkännedom saknas ofta framför allt förmågan till inlevelse och empati med en annan människa. Det utrymmet finns helt enkelt inte. Att ha förvärvat ett mått av självinsikt i psykoterapi eller genom någon annan medvetandehöjande metod är en bra grund för samtal.

Samtal är INTE att hålla monologer

Samtal är INTE att hålla monologer. Förbluffande många förväxlar monologer med samtal. De tror att ett samtal är att turas om att hålla monologer, utan att lyssna på, ställa följdfrågor till eller på annat sätt engagera sig i den man talar med. Under samvaron är vederbörande fullt upptagen med att formulera sin egen kommande replik och noterar över huvud taget inte vad den andre har sagt.

Personer med den här sortens beteende är i allmänhet inte heller medvetna om att de med sina monologer lägger beslag på orimligt stor del av den tid som ska fördelas någorlunda jämnt i ett samtal där alla ska få komma till tals. Monologhållaren visar inga tendenser till att släppa in eller intressera sig för någon annan. Han eller hon mal oberört på.

En bra samtalspartner är engagerad i andra, lyssnar aktivt, reflekterar och ställer intresserade följdfrågor. Han/hon minns namnen på och biografiska data om samtalspartnerns närmaste anhöriga som har nämnts i tidigare samtal. Sådana små detaljer får andra att känna sig sedda, bekräftade och respekterade i sina erfarenheter och sitt sätt att vara. De känner sig värdefulla och väl till mods.

*I det goda samtalet löper repliker och tankar om varandra som varp och inslag i en vävstol.*

Väldigt många människor går omkring med dåliga erfarenheter av och djupa missuppfattningar om vad samtal är och inte är. Det resulterar ofta i besvikelse och misstro mot andra människor – utan att vederbörande är medveten om sin egen roll i misslyckandet.

”Att avsluta ett samtal är en konst lika avancerad som en slutpiruett i ett dansnummer. Och det visar sig att endast 2 procent av våra samtal avslutas på ett sätt som gör bägge parterna nöjda. 98 procent av konversationerna lämnar i stället åtminstone en av deltagarna otillfredsställd – eller till och med lite sårad” skriver Maria Arnstad på Språkbloggen.

”Jaha, nej jag måste nog kila …”

”Ska vi säga så då?”

Så kan det låta.

Maria Arnstad redogör för en studie vid Harvard University i USA, där forskare i psykologi studerade samtal mellan nästan 1 000 personer. Efter samtalen fick deltagarna frågan om de kände att konversationen hade avslutats tillfredsställande. Men 98 procent kände sig alltså missnöjda.

Antingen tyckte de att snacket hade pågått alldeles för länge, och att motparten inte tagit till sig hintarna om att man ville avsluta, eller så tyckte de att samtalet avbrutits alltför abrupt.

Forskarna tror att resultatet beror på vad de kallar koordinationsproblemet, skriver Maria Arnstad. Människor tenderar att hålla inne med sina innersta önskningar – till exempel om hur de vill att ett samtal ska sluta. De vill vara artiga och följa motpartens (likaledes outtalade) önskningar.

Att avsluta ett samtal är en riktigt svår samtalsgren som kräver fingertoppskänsla. På engelska kallar man de hintar som signalerar att samtalet håller på att ta slut för closing routines. De kan bestå i att den ena parten säger ”Då så” eller ”Okej” i ett visst tonläge.

Det är nästan omöjligt att avgöra om ens samtalspartner tycker att den processen är tillräckligt kort eller lång. Det beror på hur ärliga vi vågar vara mot varandra och hur väl vi tolkar varandras signaler.

I ingressen här ovanför skrev jag att samtal kräver mångårig träning. Det gäller både konsten att lyssna och förmågan att formulera vad man själv tänker och känner, samt förmågan att ta plats i ett samtal och inte låta sig tystas av mer dominanta personer. Det här är inga enkla saker.

Tystnad kan användas aggressivt och innebära outsagda anklagelser för någonting som den andra parten inte får kännedom om och därför inte kan göra något åt. Det är en helt annan sorts tystnad än den empatiska, närvarande och inkännande tystnaden som alla längtar efter att få möta.

I psykoterapi är tystnad ofta ett av de mest effektiva verktygen. Tystnaden ger klienten möjlighet att få det nyss sagda att sjunka in på ett djupare plan.

När jag träffar människor märker jag ganska snart om de har blivit lyssnade på eller om de bär på stora förråd av saker som de vill ha sagda, men som ingen någonsin har velat eller kunnat lyssna till.

De bär på ohörda rop, nedtystade berättelser, bortträngd smärta, nedsvald gråt. Ingen har hört, ingen har märkt.

När någon äntligen lyssnar på det som aldrig har sagts ut kan gamla skador läka och kraft frigöras. Det som händer i ett sådant möte kan ha en stor frigörelsepotential och förvandla en människas liv. Samtal kan ha en enorm inneboende kraft.

Själv är jag innerligt tacksam mot den handfull människor som har tränat mig i att samtala. De första, förutom mina föräldrar, var min älskade moster och morbror, som jag har haft starka band till så länge de levde. Min moster och morbror hade inga egna barn, så ibland lånade de in mig eller något av mina syskon. För mig representerade moster och morbror stor trygghet.

Sommaren 1955, när jag var tio år, bodde jag hos dem i deras enkla sommarbostad på den stora Hälsingegård som min morbror kom från. Det var min barndoms allra bästa sommar, och jag har berättat om den i den här podden om sommaren 1955.

Den så kallade ”brysten” (bryggstugan) var belägen i ena änden av den stora ladugården, hade ett stort lantkök med vedspis och ett litet sovrum. Med en särskild förmåga skapade min moster en trevlig sommarbostad i den före detta bryggstugan. Jag sov i den blå köksssoffan.

*Den blåmålade kökssoffan. En trygg sovplats.*

På kvällarna kom nästan alltid någon eller några av mosters och morbrors vänner på besök, Hatt-Anton eller Henning från någon av granngårdarna i byn, eller Pekka inifrån stan, med eller utan fruar, och så knäckte de världsgåtor kring köksbordet medan de drack kaffe eller kaffekask. Allt de pratade om gick rakt in i mina barnaöron utan att passera något censurfilter.

*Runt köksbordet i ”brysten” samlade morbror och moster sina vänner i sommarkvällarna.*

Alla tyckte olika, starka åsikter stod som spön i backen, men jag kan inte minnas att några blev osams eller kallade varandra idioter eller fascister. Många års grundmurad vänskap bar lugnt och stabilt över olika uppfattningar i politiska frågor.

*Markerna kring den stora Hälsingegården sträckte sig mot oändligheten och de blå bergen.*

Det var där, tillsammans med moster och morbror och deras vänner i brysten sommaren 1955 som jag lärde mig att man faktiskt får säga vad man tycker. Hemma hos hela min släkt var det högt i tak.

*Sommaren 1955 fick aldrig ta slut. Ute på sjön tillsammans med mosters väninna.*

En verklig generalrepetition i konsten att samtala fick jag under de tre gymnasieåren, då jag bodde inackorderad i ett hyresrum hos någon snäll änka eller ogift fröken och åt middag hos moster och morbror varje dag.

På lördagskvällar bjöd de ofta in sina bästa vänner, Ruth och Pekka, och så umgicks de, drack grogg och samtalade. Eller diskuterade, som de hellre ville kalla det. De blev aldrig osams. I mer än 60 år var moster och morbror bästa vänner med Ruth och Pekka. Nu är alla döda. Men jag minns. Jag minns allting.

*Moster och hennes bästa väninna Ruth. De var vänner i mer än 60 år och slutade inte samtala förrän döden skilde dem åt.*

Nu var det tidigt 1960-tal, och världen hade börjat tränga in i vanliga svenskars liv genom televisionen. Diskussionens vågor gick ofta höga hemma hos moster och morbror, och jag sög in allt de pratade om utan att egentligen förstå så mycket av bakgrunden.

Som vuxen har jag ofta tänkt på hur viktigt det är att barn och ungdomar får uppleva att vuxna kan mötas i samtal där de kanske tycker olika men inte förkastar varandra på grund av åsiktsskillnader. Man kan faktiskt diskutera politik utan att kasta okvädingsord omkring sig eller säga upp vänskapen för att man tycker olika.

Jag har haft den enorma turen att i mer än 60 år ha vänner och anhöriga där det uppriktiga samtalet har varit och fortfarande är den goda kärnan i våra relationer. Tillsammans har vi övat oss. Samtalen har burit oss, som trygghet och stadga oavsett hur livet ter sig för tillfället. Jag är innerligt tacksam över att ha fått uppleva och fortfarande få uppleva den glädjen. När samtalen tystnar för alltid saknar vi dem outhärdligt. De var ju själva livet.

Som tiden ristar spår i våra ansikten och kroppar tar den också ifrån oss det vi har älskat, de människor vi har älskat och ville ha kvar för alltid.

Kvar har vi våra minnen, innan vi stiger ner i Lehte, glömskans flod.