Mitt händelselösa liv, del 6. Nu är turisterna här

Turister anses vara en skyddsvärd folkgrupp som man inte får säga något negativt om. Besöksnäringen är stor i Sverige.

Jag belyser ett annat perspektiv som sällan kommer till tals: vad innebär turismen för ortsbefolkningen på de platser dit turisterna kommer?

*Personerna på bilden har inget samband med texten.*

Jag råkar bo på en plats där ingen vill sätta sin fot på vintern men där alla vill vara på sommaren. Sommartid förvandlas mitt händelselösa liv till en händelsemättad actionthriller. Den ö där jag bor ockuperas av en speciell sorts människor. De kallas turister.

Turister kan definieras som människor som tillfälligt vistas på en plats där de inte bor.

Andra människor har sin hemvist på denna plats året runt. Låt oss kalla dem bofasta.

Turister praktiserar den fria rörligheten och ser den som fullkomligt självklar.

Turister slösar ogärna tankeverksamhet på hur de påverkar den trakt de besöker och vilka avtryck de gör på natur och bofasta människor.

I media återges ständigt turisternas entusiasm för turistmålens charm och fördelar. Men när läste vi någonsin ett reportage om vad ortsbefolkningen tycker? Om hur turisterna påverkar deras liv? Det existerar inte, så jag tillåter mig göra en djupdykning i det tabubelagda ämnet.

När turister intar rollen som turister genomgår de i regel en kraftig och iakttagbar personlighetsförvandling. Som Egyptens gräshoppor drar de fram över trakter där andra människor bor och lever, invaderar dem, ockuperar dem och förvandlar dem till tivolin.

Turister reflekterar vanligtvis inte inte över med vilken rätt de väller in i områden där andra människor bor. Turister tar området i anspråk, breder ut sig, skränar, skräpar ner och gör ljudliga avtryck i det luftrum som var tyst och stilla tills de dånade in.

Här uppstår frågan ”Vad händer med människor när de reser hemifrån och förvandlas till turister?” Vad är orsaken till den tydliga personlighetsförändringen?

Turister drabbas i allmänhet av kraftig regression. Turister rör sig oftast i grupp. Det är alltså fråga om regression på gruppnivå. Gruppregression är ett psykologiskt fenomen som erbjuder den flykt från individuellt ansvar som många människor eftersträvar.

I mötet med turister uppstår ibland frågan: skulle den här människan bete sig likadant på hemmaplan? Svaret är i de flesta fall nej. Turister i flock utvecklar ofta beteenden som de aldrig skulle uppvisa var och en för sig och på den plats där de själva bor.

När turister lämnar den miljö som de är vana vid gör de ovedersägligt en trygghetsförlust. Det leder till den möjliga slutsatsen att turistens beteende handlar om ängslan och otrygghet i en ovan miljö där han/hon inte känner igen sig utan tvingas orientera sig på ett annat sätt än hemma. Turistens hela manual för hur man lever ställs därmed på ända och kan vid svår trygghetsförlust yttra sig som betydande förändring av turistens ordinarie beteende.

Turister uppvisar ofta en stark övertygelse om sina egna långtgående rättigheter på platser där andra människor bor, en tvärsäker attityd av imperialistiskt ägande som de sannolikt inte skulle visa om de inte vore just turister.

Turisten har tillfälligt tagit semester, inte bara från arbetet utan också från sig själv. Turisten har därmed övergått till en annan existens med andra villkor än de ordinarie.

Turister och ortsbefolkning lever i ett ömsesidigt, ekonomiskt grundat beroende. Delar av ortsbefolkningen ser turisterna som vandrande plånböcker som det gäller att tömma så effektivt som möjligt under den korta tid som bjuds.

Ortsbefolkningen tiger och håller god min inför turisternas beteende – men gör i smyg miner bakom turisternas ryggar. Just i det turistparadis där jag bor kallas invasionen dialektalt ”mavar”. Det betyder måsar – som alla vet en fågelart som är känd för att skrika och skita ner. Ingen skulle säga det högt, för lokalbefolkningen behöver inkomsterna från turisterna. Det ursäktar mycket, och här är vi framme vid själva essensen i turism.

Turism är en ekonomisk överenskommelse mellan två parter; de som upplåter något (mark, hotell, stugor, campingplatser, barer, kaféer, restauranger, intressanta byggnader, sevärdheter) och de som betalar för och utnyttjar det som upplåts.

Besöksnäringen är en megaindustri som till och med har en statlig myndighet som stöd, Tillväxtverket. Det är fråga om ett ömsesidigt utnyttjande där båda parter spelar sina roller utan att låtsas om det spel som pågår:

”Jag säljer min sinnesfrid och mitt luftrum till dig, och du betalar. Deal? Om det inte vore för pengarna skulle jag aldrig släppa in dig i mitt revir. Men jag behöver dina pengar.”

Men långtifrån alla som är bofasta i ett attraktivt turistområde tjänar pengar på turisterna. För andra är det precis tvärtom: turismen innebär förluster. Man tvingas till exempel köra sju mil tur och retur till en butik för att kunna handla mat, istället för ett par mil till närmaste matbutik. Den är nämligen ständigt proppfull med turister. På parkeringen finns inte en enda ledig p-plats. Turisterna drar sig inte ens för att lägga beslag på handikapplatsen. Om man lyckas ta sig in i butiken är hyllor och diskar i allmänhet rensopade och maten slut.

Man biter bara ihop och ser fram emot att invasionen ska upphöra.

Efter en dag på stranden tränger sig hela familjer med trötta, gnälliga barn in i den pyttelilla, trånga matbutiken och orsakar totalstopp när de håller familjekonferens vid mjölkdisken om vad de ska ha till middag. Minsta korvbit ska dryftas i familjeråd medan övriga kunder förväntas dra in alla utskjutande kroppsdelar, hålla andan och försöka pressa sig förbi.

En annan främmande sedvänja som enbart turister uppvisar är att ställa sig mitt i en smal gång i matbutiken, hänge sig åt sin mobiltelefon och blockera möjligheten för andra kunder att komma förbi.

Vid dessa tillfällen försjunker turisterna i ett slags trancetillstånd och varken ser eller hör att andra kunder behöver komma fram.

Kännetecknande för turister är att de går omkring i butiken och pratar högt rakt ut i luften, vilket i ortsbefolkningens ögon ser mycket egendomligt ut och väcker misstankar om hallucinatoriska tillstånd. De talar också gärna högt i sina mobiler när de står i kassan för att betala och visar därmed kassörskan hur mycket de skiter i henne.

För turister är konsumtion höjd över allt annat. Semesterns mål är konsumtion. Konsumera naturen, konsumera händelser, konsumera sol, hav och sjö, konsumera varor, konsumera ”sevärdheter”, konsumera andra människors tjänster. Turister shoppar med en hängivenhet som om shoppandet utgör tillvarons innersta mening.

Turister tar för givet att de har rätt att konsumera allt som den boende befolkningen har byggt upp. De verkar tro att det i själva verket är skapat för deras skull; vägar, stränder, rastplatser, infrastruktur. De gör fullständigt klart att allt detta tillhör dem och är deras rätt att exploatera.

Självklart anser sig turisterna ha rätt att förvänta att ortsbefolkningen sliter som skållade bävrar och gör allt för att betjäna dem och ge dem service, i butiker, på kaféer och på restauranger, ja överallt där en turist sätter sin fot.

Turisterna vill grilla. Det spelar ingen roll att det råder extremt stor brandrisk och eldningsförbud. Vadå, de har ju semester?

Turisterna vill duscha lika ofta och lika länge som hemma. Att grundvattnet är hotat och ortsbefolkningens brunnar sinar i torkan är inte deras problem.

Turisterna har avsevärt större och dyrare bilar än ortsbefolkningens. De flesta har en låda på taket där de förvarar Viktiga Saker. Turister kör 90 km/tim där det är 70 och 120 där det är 80. Eller 50 km/tim där det är 70.

På smala kurviga vägar utan vägren cyklar turister gärna i bredd och familjevis, till synes helt omedvetna om att de upptar halva körbanan och därför får långa karavaner av bilar som krypkör på 2:ans växel efter sig, tills det blir fri sikt och möjlighet att köra om.

Turisterna uppvisar vidare högst intressanta exempel på klädsel i den offentliga miljön.

Alldeles utanför dörren till den pyttelilla matbutiken står en vithårig man i 60-årsåldern och slickar vällustigt i sig en glass. Den voluminösa, nakna och rikligt hårbevuxna överkroppen formligen väller ut ovanför shortsen. Hans kraftiga lekamen är mycket solbränd och skvallrar om att både han och hans mage tillbringar ansenlig tid på stranden.

Inne i matbutiken ser jag en kvinna, drygt medelålders, som i sin egenskap av turist har klämt in sig i ett par röda, alldeles för trånga shorts. Kanske passade de hennes figur för 10-20 år sedan? Nu väller mer än hälften av de vita skinkorna okontrollerat ut nedanför den strama shortskanten, som skär av skinkhullet på mitten. De utvällande nedre skinkhalvorna övergår i de nakna, vita benens långa väg ner mot ett par sandaler.

*Skinkor framförda i full frihet. Är inte skinkor en ganska privat kroppsdel?*

Jag ser ett par tjejer i 16-17-årsåldern i matbutiken. Den ena är hyfsat klädd. Men den andra framför sina nakna skinkor i full frihet, endast åtskilda av ett minimalt snöre. Med sina brunbrända skinkor och iförd stringtrosor manifesterar hon ett ihärdigt solande. Bland matdiskarna.

Uppriktigt sagt blir jag chockad. Jag är en äldre dam, och mina erfarenheter av offentlig skinkförevisning är begränsade till exponeringen av julskinkor i december.

Det som är gemensamt för det jag beskriver här kan sammanfattas ganska enkelt. Det handlar om brist på hänsyn. Var och en är totalt egofixerad; jag, jag, jag – MINA behov är de enda som räknas.

Det handlar om ett årstidsbundet hjärnsläpp, en oförmåga att inse att så snart du går utanför din egen ytterdörr träder du in i ett socialt rum där du påverkar andra människor med ditt sätt att vara och klä dig.

Om någon mot förmodan skulle komma med ett diskret påpekande till de personer som jag beskriver här, till exempel om lämpligheten i att exponera nakna skinkor bland matvarorna, är jag övertygad om att det skulle bli en mycket häpen reaktion.

Sedan skulle raseriet bryta ut:

”Vadå??? Jag har ju SEMESTER!!!”

Som om ledighet från arbetet befriar från allt socialt hänsynstagande. Är det för mycket begärt att ha koll på sina skinkor när man går och handlar? Eller att av hänsyn till sina medmänniskor inte låta sin nakna överkropp välla ut i sin fulla, generöst tilltagna vidd i det offentliga rummet, fast den är solbränd?

Varför är det så svårt att fundera lite över hur ens uppenbarelse kan tänkas påverka andra människor?

Åh, kom ljuva augusti och september när turisterna lämnar oss, föga sörjande

För en hårt prövad ortsbefolkning är sommaren en årstid att bara ta sig igenom tills hösten kommer och turisterna äntligen åker hem. Åh, kom ljuva augusti och september när turisterna lämnar oss, föga sörjande! När stränderna ligger välsignat tysta och folktomma, när havet fortfarande är varmt och både naturen och människorna kan andas ut och räta ut sig.

Äntligen kan vi ta vår ö tillbaka.

Tystnad, endast avbruten av höga suckar av lättnad, lägrar sig över nejden där turisterna nyss drog fram. Glasspapper, plastflaskor, ölburkar och juiceförpackningar kantar deras spår.