Mitt händelselösa liv, del 7. Fästingars oändliga tålamod

Föreställ dig att du är en fästing. Det tar emot, jag vet. Du är ett mycket litet spindeldjur, bara någon millimeter stort.

Du sitter på ett grässtrå och begrundar ditt liv. Väntar på att en människa eller ett djur ska komma förbi så att du kan utföra det centrala i din existens: att suga blod.

Men tänk om ingen har vägarna förbi? Tänk om du aldrig någonsin får minsta lilla blodslurk? Då är din saga all, och vilken mening har ditt liv haft då?

Jag tar dig med på en sightseeing i fästingars till synes händelselösa liv, där det dramatiska slutet slår alla operafinaler med ond, bråd död.

Fästingen är ett hatat djur. Själv är den lyckligt ovetande om detta faktum, men om man beräknar summan av allt hat, utslaget per kvadratmillimeter på fästingens minimala kroppsyta, blir hatet överväldigande. Många människor – jag är en av dem – ifrågasätter varför fästingar finns över huvud taget och vilken nytta de gör. Det strängt taget enda vi vet om dem är att de sprider smitta, Borrelia och TBE, som kan förstöra människans hela liv.

En gång fick jag misstänkt Borrelia och måste genomgå ryggmärgsprov eller lumbalpunktion för diagnos. Ryggmärgsprov hör inte till de roligaste sakerna man kan råka ut för i sjukvården, men jag lade mig i en konvex båge på galonbritsen och bet ihop. I ett försök att lätta upp stämningen sa jag att jag undrar vad fästingar egentligen har för roll i det ekologiska kretsloppet?

Den kvinnliga narkosläkaren, upptagen av att hitta rätt stickställe mellan ryggkotorna, replikerade stillsamt:

”Jag har hört att det finns dom som undrar vad människan egentligen har för roll i det ekologiska kretsloppet.”

Jag tystnade och fortsatte att bita ihop. Jag hade inte Borrelia. Men frågan lever kvar inom mig, i synnerhet som jag bor i en trakt som är rik på fästingar.

Ett så litet djur kan omöjligt ha något värde ens som fågelmat

Ett så litet djur kan omöjligt ha ett värde ens som fågelmat. Inte ens som minimal dessert. Så vilken uppgift har fästingar egentligen?

Jo, fästingar har faktiskt en uppgift i livet, vilket är svårare att påstå om alla människor. I en intervju i Forskning.se med Lars Lundqvist, docent vid zoologiska samlingarna, Lunds universitet, förklarar han fästingens roll och hur dess liv ser ut.

Utan att darra på målet säger Lars Lundqvist:

”Fästingar finns av samma anledning som vi och alla andra organismer finns, genom att ha selekterats fram av evolutionen. De har anpassat sig till sina omgivningar och anpassat sitt sätt att äta, därmed föder de ungar och överlever.”

*Lars Lundqvist, docent vid Lunds universitet och fästingexpert.*

”Många tänker sig kanske ekosystemet som ett klockverk, där en art påverkar en annan art” säger Lars Lundqvist.

”Men så är det inte, man kan både mista och behålla de flesta arter utan att ekosystemet kollapsar. Om en art dör ut tar någon annan över deras roll.”

Så exakt vad är fästingens roll?

Lars Lundqvist igen:

”Om man ska ge fästingen en roll blir det som parasit och vektor. En vektor är en organism som bär och sprider bakterier och virus. Bakterier har svårt att sprida sig på egen hand. De lever i blodomloppet på smågnagare och har svårt att ta sig till ett annat blodsystem. Det enda sättet att göra det på är via en vektor; de blir uppsugna av en parasit och insprutade i nästa värddjur.”

Fästingens roll är alltså att parasitera på djur och människor och att fungera som transportör av bakterier. Här krockar människans moraluppfattning med evolutionens lagar, där moral är helt irrelevant. Trots fästingarnas gripande livsöden har åtminstone jag svårigheter med att uppamma någon empati med dem.

Under vintern går de under jorden och ligger nere i hålor i marken och vilar upp sig efter en ansträngande blodsugarsäsong. De klarar kyla till en viss gräns. När det blir tillräckligt varmt, runt fem till tio grader, aktiverar de sig, lämnar sin underjordiska tillvaro, klättrar upp i vegetationen, laddar blodsugarbatterierna och sätter sig att vänta på att ett värddjur ska passera. Vilket det ytterst sällan gör.

De sitter på ett grässtrå i väntan på Godot. Men Godot kommer aldrig

Här konfronteras vi brutalt med fästingars händelselösa liv. De sitter på ett grässtrå i väntan på Godot. Men Godot kommer aldrig. En lämplig mus, kanin eller räv att suga blod ur uppenbarar sig heller inte. Hur ofta passerar ett lämpligt värddjur i en ordinär skog eller på gräsbevuxen mark där det råkar sitta en blodlysten fästing på pass? Inte ofta.

Om det vore så att fästingar hade ett utvecklat själsliv, vilket jag betvivlar, kan vi mot den här bakgrunden lätt föreställa oss fästingens hopplösa väntan, dess depressiva stråk och en tilltagande känsla av hopplöshet.

Vi kan alla identifiera oss med fästingens väntan på bättre tider

Vem har inte under perioder av motgångar i sitt liv väntat på att något positivt ska hända och göra livet meningsfullt igen? Vi kan alla identifiera oss med fästingens tålmodiga väntan på bättre tider. För fästingens del innebär den fruktlösa väntan på grässtrået att de utsätts för solsken och blåst och torkar ut. Då måste de gå ner sig i någon jordhåla igen för att pumpa upp sig själva med fukt.

Fästingar avskyr solsken och torka men lever upp när det regnar. Om de hade röster skulle du kunna höra deras tysta små hurrarop när himmelens skyar öppnar sig. I regnet klättrar de uppför sina grässtrån till den svajande toppen och sätter sig i den behagliga fukten och återupptar sin väntan på ett värddjur att attackera. Oförtröttligt fullgör de sin evolutionära uppgift.

Tålamod, ditt namn är fästing

Om en skogsmus, en sork, en räv, ett rådjur eller ett exemplar av Homo Sapiens råkar komma förbi har fästingen äntligen nått målet med sin existens på jorden, belöningen för sin långa väntan. Blixtsnabbt släpper den taget om sitt grässtrå, tar ett vigt skutt och sätter sig fast på sitt offer.

De som har blivit fästingbitna har säkert noterat att fästingen kan klättra långa sträckor på kroppen för att slå sig ner på ställen där huden är särskilt tunn, till exempel i knävecken, ljumskarna och bakom öronen. Offret märker i allmänhet ingenting förrän bettet börjar klia på ett ovanligt enerverande sätt.

*Rådjur, ett vanligt värddjur för fästingar.*

Honorna suger blod tre gånger under sitt liv, hanarna bara två

Fästingarnas ägg kläcks till larver som sedan blir till nymfer, och till sist vuxna. I vart och ett av stadierna ska fästingarna hitta ett värddjur, men i sista stadiet är det bara honorna som suger blod. Honorna suger blod tre gånger under sitt liv, medan hanarna bara suger två gånger. Den genuspolitiska analysen av detta fenomen sträcker sig bortom hittills kända gränser.

Hanarnas uppgift i sista stadiet är att söka upp en hona som sitter fast på ett värddjur och para sig med henne. När honan är full med blod och lyckligen parad faller hon ner till marken och dör ganska omgående. Samtidigt lägger hon alla sina ägg.

Detta är en dramatisk final som skulle lämna vilken actionregissör som helst stum av häpnad och avund. Vilket enastående möte mellan liv och död symboliserar inte detta! Här ligger såväl genusforskningen som operalitteraturen i lä.

Honan dör och lägger ägg samtidigt

Lars Lundqvist förklarar:

”Hon är inte bara full av blod, utan mer full av ägg – omkring 2–3 000. Äggen svullnar upp allt eftersom de mognar och då spricker honan upp. Sedan börjar processen om igen, äggen kläcks till larver och så börjar de söka nya värddjur. Hela processen kan ta upp till fem år, vilket är ganska anmärkningsvärt för ett så litet djur.”

*Bild ur Vincenzo Bellinis opera Norma, där hjältinnan dör en gruvsam död.*

Som slutscenario slår fästinghonornas dramatiska död vilken opera som helst där primadonnan dör av lungsot, vapenvåld, brustet hjärta eller brinner upp på ett offerbål – dock vanligen utan att lägga några ägg vid samma tillfälle.

Och om fästingen skulle försvinna helt?

”Skogarna skulle översvämmas av små möss och sorkar. Gnagarna är de huvudsakliga värddjuren, och jag tror att fästingar sprider väldigt mycket gnagarsjukdomar som vi inte har så mycket koll på” säger Lars Lundqvist.