Sista utposten mot havet och sjörapportens poesi

Den första december år 2020 är allting blyertsgrått. Himlen, havet, husen där människorna tillbringar varsin ensamhet, avskilda från varandra av ett virus – alltsammans glider samman i olika nyanser av grått.

I det lilla fiskeläget hukar raden av vindpinade utedass som en sista utpost mot havet.

Raden av utedass är den sista utposten mot havet. Foto: Julia Caesar

Termometern visar fyra plusgrader. Så här års försvinner det snålt tilltagna, flyktiga dagsljuset redan vid 15-tiden. Ingen gatubelysning tränger igenom mörkret. Om man vill fånga ljuset måste man ge sig ut till stränderna och landtungorna närmast havet där inga träd växer och stjäl ljuset.

Fortsätt läsa ”Sista utposten mot havet och sjörapportens poesi”

En mörk främling korsar mitt spår. Mötet med en katt

En dag finns den bara där. En svart katt kommer fram ur skogen.

Vad gör man när en katt plötsligt dyker upp från ingenstans och visar att den har utsett dig och ditt hus till sitt nya hem? Om det handlar min nya podd

Jag är fullständigt oförberedd. Jag har aldrig haft katt eller något djur över huvud taget och vet ingenting om katter eller vad de äter. Det oväntade mötet väcker tankar och känslor som handlar om existens och tillit.

Fortsätt läsa ”En mörk främling korsar mitt spår. Mötet med en katt”

Novembersol över uråldriga fiskelägen

Längst ute vid havet ligger fiskelägena. Uråldriga eller åtminstone tidlösa utstrålar de orubblighet när världen omkring dem blir alltmer kaotisk och förvirrad.

De vilar mot jorden i tillit. Som om de vill säga ”För all del, håll på med er vanvettiga turbulens. Oss rubbar ni inte.”

Från det amerikanska presidentvalets larm flyr jag till fiskelägenas orubbliga lugn.

 På pinnarna med klykor hänger fiskarna sina nät på tork. Foto samtliga bilder: Julia Caesar.

Från höstdagjämningen den 22 september har vi kommit mer än halvvägs på vår vandring mot vintersolståndet den 21 december, den dag på året då norra halvklotet befinner sig allra längst från solen. För varje dag tvingas vi nordbor allt längre in i mörkret. Det gäller att hitta ett förhållningssätt till mörkret, ett sätt att fånga flyende ljusrester varhelst de visar sig. Jag flyr till fiskelägenas flödande ljus och orubbliga lugn. Det händer att även november bjuder på soliga dagar. Dagar av nåd innan rullgardinen dras ner.

Fortsätt läsa ”Novembersol över uråldriga fiskelägen”

Övergivna byggnaders skönhet. En epok vittrar bort

Mitt framför våra ögon vittrar en månghundraårig epok bort: jordbrukarsamhället och dess övergivna byggnader, som ladugårdar och fodermagasin. Väder och vind äter dem, buskslyet klättrar in. I förfallet finns både vemod och skönhet. Snart rasar de övergivna byggnaderna ihop för alltid. En epok i Sveriges historia går mot sitt slut. 

Hur länge till håller sig den gamla ladan upprätt? Foto samtliga bilder: Julia Caesar.

Ödehus och förfallna byggnader har blivit en del av turistindustrin. Men de flesta övergivna hus vittrar bort i tysthet, tömda på innehåll och funktion, saknade av ingen. Många lägger inte ens märke till dem där de ligger på igenvuxna marker vid sidan av allfarvägarna.

Fortsätt läsa ”Övergivna byggnaders skönhet. En epok vittrar bort”

Mörk främling söker nytt hem

Vad gör man när en katt plötsligt dyker upp från ingenstans och visar att den har utsett dig och ditt hus till sitt nya hem? Jag lever mitt i ett drama och har ingen aning om hur det ska sluta.

Plötsligt finns den bara där, en svart katt som jamar enträget och visar alla tecken på att vara hungrig och törstig.

Jag har aldrig haft katt eller något djur över huvud taget. Jag vet ingenting om katter, deras vanor eller vad de äter. Det beror inte på att jag inte tycker om djur, tvärtom. Men att ta sig an ett djur är ett stort åtagande, och jag har inte tyckt att jag kan erbjuda vad ett djur behöver.

Så en dag finns den bara där. En svart katt som kommer fram ur skogen. Den första dagen stannar den på tjugo meters avstånd och betraktar mig medan den gör tveksamma rörelser med svansen. Jag pratar med den, försöker visa att den inte behöver vara rädd.

Fortsätt läsa ”Mörk främling söker nytt hem”

Manus till mitt Sommarprogram 2020

Alla kan inte lyssna på poddar och andra ljud. Hörselskador och tidsnöd kan utgöra hinder.

Därför publicerar jag här mitt manus till årets Sommarprogram för er som hellre vill läsa än lyssna.

Isaac Albéniz (1860-1909).
Mallorca. Opus 202.
Julian Bream, gitarr.
https://www.youtube.com/watch?v=27fgP7-pG64

Det är en oförglömlig vår, och den följs av en oförglömlig sommar.

Ett vingfladder tätt intill mig.

Det är den pyttelilla lövsångaren på väg att mata sin hona där hon ligger på ägg i ett formfulländat bo.

Nio gram av liv, utan djupare existentiella grubblerier. Fast – vad vet vi om det egentligen?

Fortsätt läsa ”Manus till mitt Sommarprogram 2020”

Saker som jag inte förstår (och heller aldrig kommer att försöka förstå)

Kalla mig gärna naiv. Men det finns saker som jag inte förstår. Allt fler företeelser lämnar mig i förundran, och jag misstänker att de kommer att öka i antal. Jag dristar mig också till att tro att det är en upplevelse som jag delar med många.

Jag börjar inse att en förmodligen hög andel människor dör med en stark känsla av förundran, obegriplighet och främlingskap. En känsla av att de förstår sig så lite på den här världen att de gör bäst i att lämna den.

Koltrast. Hanne.

Låt mig börja med något så trivialt som koltrasten, denna trivsamma stannfågel (i södra Sverige) som sjunger så vackert för oss. Koltrasten blir gärna bofast på samma ställe år efter år när den har hittat en plats där den trivs. Vi njuter av de vemodiga flöjttonerna i vårkvällarna. Men hur många har reflekterat över huruvida koltrasten har något minne?

Fortsätt läsa ”Saker som jag inte förstår (och heller aldrig kommer att försöka förstå)”

Min mest ”rasistiska” krönika någonsin: Gökens förlorade värdegrund

I går hörde jag den från min altan. Det omisskännliga ko-koandet på avstånd någonstansifrån. Efter en lång flygtur från Afrika är göken tillbaka på våra nordiska breddgrader igen och låter höra sitt karaktäristiska tvåtonsläte – ljudet som många av oss tycker om att höra för att det är så starkt förknippat med vårens ankomst.

Göken bygger inga egna bon och tar inte hand om sin avkomma utan parasiterar på andra, mindre fåglar.

Men sanningen bakom gökens lockrop är en brutal historia om ockupation, falsk identitet, massmord, etnisk rensning och att kallblodigt ställa grupp mot grupp.

Som traditionen bjuder återpublicerar jag i maj min krönika ”Gökens förlorade värdegrund”.

Fortsätt läsa ”Min mest ”rasistiska” krönika någonsin: Gökens förlorade värdegrund”

Senaste nytt från vildmarken, 7. Frun har flyttat in med en uråldrig tvättmaskin

Sedan Shawn James tog steget att lämna civilisationen och flytta ut i den kanadensiska vildmarken för tre år sedan har han varit fullt upptagen med att bygga hus.

Från början en liten enkel stockstuga, tänkt som en tillflykt att dra sig tillbaka till ibland. Men projektet har vuxit till ett helt nytt liv, och nu har frun flyttat in.

Huset i stan som de bott i sedan 1999 är sålt. Döttrarna är vuxna och har flyttat hemifrån, och nu ska Shawn James och hans fru leva vildmarksliv tillsammans. Det som från början var hans livsdröm ska han nu dela med henne. Hur kommer de att klara att leva långt från civilisationen, utan elektricitet och andra bekvämligheter?

Fortsätt läsa ”Senaste nytt från vildmarken, 7. Frun har flyttat in med en uråldrig tvättmaskin”

Senaste nytt från vildmarken, 6. Huset i stan är sålt

Huset i stan är sålt. Nu ska Shawn James och hans fru leva vildmarksliv tillsammans. Frun är i antågande vilken dag som helst. Han snickrar febrilt på sådant som han vill ordna innan hon flyttar in, som vanligt assisterad av hunden Cali. 

Livet i vildmarken har han har levt ensam under veckorna sedan han började bygga stockstugan i april 2017. Nu ska han dela det med sin fru. Huset i stan som familjen bott i sedan 1999 och som döttrarna har vuxit upp i är sålt.

Fortsätt läsa ”Senaste nytt från vildmarken, 6. Huset i stan är sålt”