Mitt händelselösa liv, del 9. Att sätta upp en torkvinda

Alla ni som bor i lägenhet och aldrig har behövt lyfta ett finger för att åstadkomma en torkanordning för er tvätt – ni kommer aldrig att förstå.

Låt mig för all del inte hindra er från att leva i lycklig okunnighet resten av era liv. Men skänk gärna en empatisk tanke till oss som själva tvingas köpa, montera, resa och underhålla en torkvinda.

*Den nya torkvindan är uppenbart uppochner och felmonterad.*

Lättare än man tror kan en torkvinda – precis som man själv och världen i övrigt – hamna uppochner. Lättare än man tror tar såna här praktiska trivialiteter sakta men säkert livet av en. Men ni behöver som sagt inte tänka på det.

Linorna i min gamla torkvinda kapsejsade. De höll i 18 år, så all heder åt dem. Men nu krävs snabb handling.

Det är sånt här som händer och titt och tätt och ger innehåll och dramatik åt mitt i övrigt händelselösa liv. I det lilla sker det stora.

Jag kör åtta mil tur och retur till närmaste välsorterade butik och köper en ny torkvinda. Den måste monteras och resas. Jag klarar inte längre såna praktiska saker själv. Jag behöver hjälp. Jag tillkallar en hjälpsam granne.

*Hur ska det någonsin gå att hänga tvätt på detta gigantiska, kapsejsade spindelnät?*

Grannen kliar sig i huvudet. Han hävdar i det längsta att han har riggat upp torkvindan korrekt. Här åläggs jag en otacksam roll som uppdragsgivare. Jag vet hur arbetet ska utföras – men jag kan inte utföra det själv. Ofrivilligt pådyvlas jag rollen av besserwisser. Ingen tycker om besserwissrar.

Via trial and error måste jag rent fysiskt visa grannen att en uppochnervänd torkvinda faktiskt inte fungerar. När jag hänger tvätt riskerar jag att bli fången inuti den paraplyliknande konstruktionen eller strypa mig på de yttersta, lägst sittande linorna.

Grannen går hem och letar fram förpackningsrester med instruktiva bilder som han har tagit med sig och kastat i sin soptunna. Jag googlar på torkvindan ifråga. Den heter Wilda. Jag lägger pussel med de sönderrivna kartongbitarna och får upprättelse. Torkvindan ska monteras precis som jag trodde.

*Torkvindan återupprättad i sin tilltänkta glans.*

Men det räcker inte. Ett tjockt plasthölje på röret/stommen måste tas bort för att röret ska kunna placeras i den markbaserade rörhållaren som är alltings grundförutsättning för alla torkvindor. Plasthöljet går inte att rubba med handkraft. Fram med verktygslådan! Jag går in och hämtar den i ett litet förråd intill köket. Den är tung.

Plasthöljet ger vika, efter lika delar våld och envishet. Grannen är stolt över sitt verk. Jag pustar ut. Äntligen är torkvindan på plats och hotar inte längre att strypa mig. Nu kan jag äntligen hänga tvätten; lakan och handdukar efter sommarens sista (?) gäst.

*Torkvindan är rest. Grannen är stolt över sitt verk. Tvätten efter den siste (?) sommargästen hänger på tork i solskenet.*

Att tvätta och städa efter gäster är delar av den separationsprocess som det innebär när gäster kommer och delar med sig av sin närvaro och sitt varande – och sedan åker hem och lämnar oss med en frånvaro som dånar i varje rum.

I varje kubikcentimeter luft som nyss fylldes av deras röster, skratt och tankar är det tyst. Deras plats vid bordet vid de gemensamma måltiderna står tom. Ingen vill längre ha ketchup till maten.

Närvaron ska räcka i ett år, till nästa sommar. Närvaro uppdelad i 365 små, små bitar.

Om livet finns kvar då. Det kan man aldrig veta. Nu har jag i alla fall en fungerande torkvinda.