För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; det land som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
För bara 70-75 år sedan fanns verklig fattigdom i Sverige. Jag har upplevt den. Det här är min berättelse om bitar av en barndom i Östersund på 1940-talet.
OBS! Rätt Swishnummer är 123 519 92 86.
Bankgiro 111-9072
För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Det förflutna finns bara så länge som någon kan berätta – och någon vill lyssna.
Minnen lever inte för evigt. Snart finns ingen kvar som kan berätta. Vi som lever i nuet har ofta glömt.
Den här berättelsen handlar om min farfar Hugo (1898-1974). När han var tre år gammal dog hans mor, och han och hans sex syskon blev moderlösa. Barnen ackorderades ut bland släktingar, men farfar och en av hans bröder kom till fattighuset i Bollnäs.
Sju år gammal är pojkpalten. En liten linlugg som tusentals andra. Nu står han framför en enorm vit byggnad med en oro som stångas och hamrar i bröstet. Det stora vita huset är socknens fattighus. Där lämnas pojken för att tillbringa resten av sin barndom.
Det här är berättelsen om min farfar.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för ditt stöd!
Fattighuset i Bollnäs, ritat av arkitekt Ferdinand Boberg. Färdigställt 1906.
Oavsett om du har sett någon av SVT:s inköpta fördumningsserier har du antagligen noterat att mänskliga uttryck för exempelvis glädje, förtjusning eller förvåning snabbt har reducerats till utstötandet av ett antal läten, till exempel de amerikanska importljuden ”Wow!”, ”Shit!”, ”Najs!” och ”Super!”, ibland förstärkta med ett svenskt ”Verkligen!”.
Lätena kan betecknas som ett slags ljudmässiga motsvarigheter till smileys och e-mojisar. Det handlar om att låta som alla andra och uttrycka en känsla med så få bokstäver som möjligt.
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
Tungt kravallutrustad polis kämpar mot gängvåldet.
TEXTEN HANDLAR OM:
Hur decennier av ansvarslös migrations- och kriminalpolitik till slut tvingar fram åtgärder som innebär ökad kontroll och även drabbar laglydiga medborgare.
Vilket väger tyngst i ett samhälle som gör anspråk på att kalla sig rättssamhälle – befolkningens rätt till skydd och trygghet eller kriminellas känslor av kränkthet och påståenden om diskriminering och etnisk profilering?
Frågan ställs på sin spets när svensk polis inom kort kan få rätt att införa så kallade visitationszoner – eller ”säkerhetszoner” som de ska kallas, för att det låter bättre.
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
I slutet av augusti 2023 hittas lämningarna av vad som en gång har varit en kropp. Fyndplatsen är ett skogsparti vid sidan av vägen ut mot Dalarö, sydost om Stockholm. Som så ofta är det en svampplockare som upptäcker lämningarna, dolda under ett träd.
Polisens utredning blir svår, eftersom kroppen har legat länge i skogen. Fem månader. Den är hårt åtgången av väder och vind, djur och förruttnelse. Tandavtryck och uppgifter om människor som anmälts som saknade är i stort sett det enda som kan ge ledtrådar om den dödes identitet.
Curt Sederström, 74, (mittenbilden) hittades mördad i augusti 2023. Då hade hans kropp legat i skogen i fem månader. Bilder: Polisen.
Polisens utredning ska visa att den döde är Curt ”Curre” Sederström, 74 år gammal och boende i Enskede. Han har varit försvunnen och anmäld som saknad sedan slutet av mars. Polisen konstaterar att han har blivit brutalt mördad och att mordet av allt att döma har utförts på fyndplatsen. Nu ber Stockholmspolisen allmänheten om hjälp att lösa mordet.
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Det gör särskilt ont när vi ser en stad eller bygd där vi fötts och vuxit upp invaderas, förändras och förstöras.
Det handlar om identitet. Vi har införlivat staden eller bygden i oss själva. När omgivningen förstörs är det en bit av oss som går sönder.
Detta är ett invaderat folks djupaste sorg.
Gärdet i Bollnäs är ett av landets mest segregerade bostadsområden.
Jag minns.
Jag minns det som igår.
Bollnäs läsåret 1964-65. Jag gick sista ring i gymnasiet och skulle ta studenten till våren. Eftersom det inte fanns något gymnasium i Sveg, där min familj bodde, hyrde jag ett rum hos tant Frida på Gärdet.
Gärdet i Bollnäs. Trevåningslängor från 1950-talet.
Tant Frida var en snäll och trevlig hyresvärdinna för flickan från Sveg. Turligt nog hade jag min älsklingsmoster och -morbror i stan och kunde äta middag hos dem varje kväll.
Överallt på den svenska landsbygden står de, ödehusen i olika stadier av förfall. Häromdagen åkte jag förbi ett av dem, mitt i den glesaste glesbygd, utan möjlighet att stanna. Det var ett litet enkelt hus i höggradigt förfall.
Någonting med huset fångade mig. Jag tänkte att jag måste återvända och ta kameran med mig.
Långt ute i den glesaste glesbygd där nästan ingen bor står huset i långt framskridet förfall. Foto samtliga bilder: Julia Caesar
Som mina läsare kanske har noterat har jag en speciell förkärlek för gamla hus. Jag tycker om dem, fascineras av dem. De är besjälade och intressanta. De talar med mig, väcker min fantasi. Gamla hus har alltid någonting att berätta. Vårt vackra svenska byggnadsarv sjunger sin historia för den som vill lyssna.
Alla ni som bor i lägenhet och aldrig har behövt lyfta ett finger för att åstadkomma en torkanordning för er tvätt – ni kommer aldrig att förstå.
Låt mig för all del inte hindra er från att leva i lycklig okunnighet resten av era liv. Men skänk gärna en empatisk tanke till oss som själva tvingas köpa, montera, resa och underhålla en torkvinda.
Den nya torkvindan är uppenbart uppochner och felmonterad.
Lättare än man tror kan en torkvinda – precis som man själv och världen i övrigt – hamna uppochner. Lättare än man tror tar såna här praktiska trivialiteter sakta men säkert livet av en. Men ni behöver som sagt inte tänka på det.
En världsbild präglad av hysterisk superaktivitet. Nej tack, jag orkar inte. Om någon säger ”Nu kör vi!” i hurtig ton en gång till skriker jag högt. Miljoner svenskar lever stillsamma liv där inget särskilt händer. Jag vill ge röst åt dem som i likhet med mig lever ett händelselöst liv.
Det finns många skäl, frivilliga och ofrivilliga, att leva ett liv där inte mycket händer. Jag bor ensligt i skogen för att jag måste. På grund av en arbetsskada, orsakad av de första högstrålande bildskärmarna på 1980-talet, är jag elöverkänslig.
Finlands vita ros blommar som vackrast.
För nästan 20 år sedan byggde jag mig en liten elsanerad stuga på två rum och kök längst ut i den yttersta glesbygden på en ö, långt från mobilmaster. I mitt hus är alla elledningar skärmade med aluminium och avger inga elektromagnetiska fält.
Värmepannan står i ett uthus, och därifrån leds varmvatten i en kulvert under marken in i huset. Spisen går på gasol. Jag har två eldstäder som eldas med ved.
Jag kan inte resa längre. Istället flyttar jag ”ut på landet”, till min egen gäststuga
På grund av sjukdom och funktionshinder kan jag inte resa någonstans. Jag kan inte gå mer än några meter. Jag är bunden till mitt specialanpassade hus och är tacksam för att jag har kunnat bygga det, helt på eget bevåg och för egen plånbok. Men sommartid flyttar jag ”ut på landet” och blir gäst i min egen gäststuga. Gäst hos verkligheten.
Nyheten sprids snabbt över hela världen och förvandlar Sverige till ett ännu starkare dragplåster för migranter.
2014-2015 flyttar en man med tre fruar och 16 barn in från vad de påstår vara Syrien och bosätter sig i tre bostadsrättslägenheter i Nacka med ett sammanlagt värde av cirka 14 miljoner kronor. En lägenhet till varje fru och hennes barn.
Kommunalrådet Mats Gerdau (M) shoppade bostadsrätter för 305 miljoner.
Fallet får stor uppmärksamhet i media hösten 2017. På mindre än två år från 1 januari 2016 shoppar Nackas kommunalråd Mats Gerdau (M) 94 bostadsrätter för 305 miljoner kronor av invånarnas skattepengar. Projektet är på orwellskt nyspråk döpt till ”Bostadsförsörjning för sociala behov”.
60-årige Ahmad Suliman har satt i system att söka försörjningsstöd för sig själv, sina tre fruar och 16 barn. Snart kan han söka Äldreförsörjningsstöd.
Men historien tar inte slut där. Familjen är bara toppen på isberget. Deras och andras anspråk på välfärden fortsätter med krav på att bli försörjda med bidrag, år efter år, och ständiga överklaganden i domstol när kraven avslås.
Den nu 60-årige Ahmad Suliman och hans harem med tre fruar och 16 barn är inte unika. Nya alarmerande siffror från Svenskt Näringsliv visar att bara drygt 30 procent av befolkningen försörjer sig själva. Denna tredjedel måste dessutom slita ihop pengar till att försörja de två tredjedelar av befolkningen som inte försörjer sig själva.
Julia Caesar 