Nu sluter sig mörkret omkring oss. Håll ljuset levande!

I natt är det dags igen för årets onödigaste ritual: att ställa om klockan till vintertid. Samfällt går vi in i mörkret för att vistas där i fem månader, till slutet av mars.

Hur ska vi stå ut? Jag tar höstfarväl av ”min” strand. Nu ses vi inte på ett tag.

*Den sista höstsolen förmedlar ett ”Glöm mig inte. Jag är snart tillbaka.” Foto samtliga bilder: Julia Caesar*

Jag sätter mig på den vanliga klippan, fast det är kallt om baken. Sitter länge och betraktar havet, vänder ansiktet mot solen. Vattnet står högt och når nästan mina fötter.

Snart kommer styv kuling och storm att piska upp vattenmassorna i rasande attacker mot stranden. Då går det inte att vara här.

På något sätt måste jag tanka sol, ljus och hav så att det räcker fram till mars eller april. För att orka. För att stå ut.

I glesbygden där jag bor finns inte ens gatubelysning. Här når ordet mörker sin fulla dignitet. Det är som att bo i en kolsäck. Den värsta perioden, fram till vintersolståndet, är det mörkt redan vid 15-tiden.

Vi dväljs, var och en, i våra vinterbonade bon. Tänder små värmeljus. Huttrar i yllekalsonger. Tänder en brasa. Går motvilligt ut till brevlådan för att skörda vad Postnord har sått. Bär in mer ved. Uthärdar. Svenskar är bra på att uthärda.

Genom historien hjälpte segheten, tålamodet och fördragsamheten oss nordbor att överleva. Nu har de sedan länge förfelat sin verkan och blivit kontraindicerade.

Stillhet och kontemplation har sin tid, uppror har sin.

Hoppet finns. Vi vet att ljuset alltid kommer tillbaka.

Vi kan bevara ljuset inom oss.

Vi ska bevara ljuset inom oss, hålla det levande i våra sinnen.

Minnas hur solen känns mot huden. Minnas hur den första vårsolen alltid förmedlar glädje. Förmedlar hopp.

*Vattnet står högt. Där det brukar finnas en torr ficka rullar vattnet in.*

I mörkret ska vi tänka på våra käraste platser, våra hemliga smultronställen, och hämta glädje ur vetskapen att de finns kvar för oss den där dagen i mars eller april när ljuset omfamnar oss igen.

En väl begagnad fiskebåt går långsamt till den sista vilan i den lilla hamnen. Även det är en bild av förtröstan, en tillit till det organiska livets orubbliga ordning.