Väntrumsblues

Väntrummens folk är vi som tillbringar en ansenlig tid av våra liv i väntan på att bli uppropade med namn. Vi väntar på ett möte som vi investerar vårt hopp i, vare sig det gäller bilbesiktning eller vårdbesök.

Väntrum är en ficka i tiden. Ett utrymme mellan en tid och en annan. Mellan tiden och intet.

*Ett vanligt väntrum på en vanlig vårdcentral. Foto: Julia Caesar*

Vi sveps in i väntrumsblues. Vi iakttar hänsynsfull svensk tystnad. Förstulna blickar. En påslagen, malande tv-apparat. Dörrar som öppnas och stängs, namn som ropas upp. Utlästa, sönderbläddrade tidningar. Broschyrer om hjärtinfarkt och diabetes.

I väntrummen konfronteras vi med oss själva, med våra frågor och undringar som kräver svar. Vi kan inte smita. Enda flyktvägen är mobiltelefonen. Men egentligen är vi fast i vår väntan.

Det har slagit mig hur torftiga och ödsliga väntrum nästan alltid är. Så opersonliga. Så utan kärlek. De är offentliga utrymmen. I väntrummet uttrycker vårdinrättningen eller annan offentlig inrättning hur de ser på kunder och patienter. Utmäter ett värde på oss. Detta värde känns påfallande ofta som noll.

Ingen har investerat värme, omtanke eller eftertanke i väntrummen. De behövs, men de finns liksom inte. De är bara en tillfällig passage, avsedda för en kort stunds väntan. När vi går därifrån har vi redan glömt dem.

Mina bilder föreställer ett vanligt utrymme för väntan på en vanlig vårdcentral. Det blev några kvadratmeter över. En utvidgning av korridoren. Där kan de som väntar på färdtjänst eller sjukresa sitta.

Någonting måste de sitta på, de gamla, halta och lytta. Någonstans måste de göra av sig. Personalen har plockat ihop några udda stolar. Hårda och ondsuttna för dem som har värk i kroppen, men vi tar vad vi har. Här ska inte fjäskas! En vårdcentral är ingen lyxinrättning.

Stolarna skriker ”Tillhör regionen”.

Trots allt har någon sett resultatet. Sett opersonligheten, sett bristen på omsorg, skönhet och värme. Så här kan vi inte ha det! Hon, för det är alldeles säkert en hon, har slagits av en uppiffningstanke.

Djärvt har hon tagit upp frågan om att göra väntutrymmet lite trevligare med chefen för vårdcentralen. Man kunde till exempel ta dit en begagnad soffa, de kostar nästan ingenting på loppis. Någon skulle kunna sy några trevliga kuddar till gagn för onda ryggar.

Hon har fått det väntade svaret: det finns inga pengar. Det aldrig uttalade svaret lyder: personalen ska inte behöva engagera sig i patienternas trivsel. Att de får sjukvård är mycket nog. Men någonstans står visst en grön låda med konstgjorda blommor och skräpar. Den får utgöra uppiffningen.

En gång i tiden fanns det en cafeteria på vårdcentralen. Där kunde personalen köpa lunch i en låda. Patienterna kunde lindra smärtan efter ett svårt besked med en kopp kaffe och en ostsmörgås. Lite småprat kunde utbytas mellan borden.

Nu gapar den före detta cafeterialokalen mörk och tom med svarta fönsterrutor. Ingen vill driva cafeterian längre. Om man vill ha något till livs mellan långa resor måste man ta med sig egna smörgåsar och kaffe i termos till vårdcentralen.

När man kommer hem – om man nu gör det – är man glad över att man har ett hem. Den insikten gav oss väntrummet.

————————————————————————-

Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.

Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.

Gåvor ses som just gåvor och är benefika och helt frivilliga. De utgör inte ersättning för utfört arbete.