Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varför gör det så ont när vi ser det land där vi har fötts och vuxit upp invaderas av främlingar, tas över och förstöras?
Jag ställde frågan nyligen i krönikan ”Det handlar om identitet: om ett invaderat folks djupaste sorg”, med exempel från min födelsestad Bollnäs, och försökte själv besvara den:
”Det handlar om identitet. Vi har införlivat staden eller bygden i oss själva. När omgivningen förstörs är det en bit av oss som går sönder.
Detta är ett invaderat folks djupaste sorg.”
I den här krönikan kommer jag att pröva att dra paralleller mellan barnpsykologins kunskaper om det lilla barnets anknytning till i första hand sin mor och sedan stegvis till den övriga omgivningen; far, syskon och andra släktingar – och vår anknytning till hembygden och vårt hemland.
Går den så kallade anknytningsteorin att tillämpa som en tankemodell på nationell nivå? Det vill jag undersöka i den här texten. Såvitt jag vet har ingen hittills utforskat befolkningens känslor för sitt fädernesland utifrån ett konkret psykologiskt och evolutionärt anknytningsperspektiv.
Kärleken till fäderneslandet har förpassats till smutsiga bakgårdar och ideologiska soptippar
Det beror naturligtvis på att allt som är kopplat till nationen, från nationella särdrag, nationell kultur och nationella känslor – som kärlek, förlust och sorg – under lång tid har varit bannlysta att uttrycka. Vänsteraktivister på olika nivåer i regeringar, media, organisationer och i allmänheten har tagit sig rätten att skambelägga kärleken till fäderneslandet och förpassa den till smutsiga bakgårdar och ideologiska soptippar. Men vi formar vårt hemland, och hemlandet formar oss.
För att göra jämförelserna begripliga vill jag lyfta fram en av de barnläkare och barnpsykologer som har betytt mest för vår förståelse av det lilla barnets tidiga känslomässiga anknytning till sin mor eller ett annat så kallat primärobjekt; den brittiske barnpsykiatern och psykoanalytikern John Bowlby (1907-1990). Han skulle komma att bli den verklige pionjären när det gäller kunskap om barns behov och tidiga utveckling.
(För enkelhetens skulle kallar jag i fortsättningen anknytningspersonen för modern, eftersom det oftast är barnets biologiska mor som tar hand om barnet under den tidiga barndomen).
Utöver det genetiska arvet formas grundläggande förutsättningar och drag i barnets personlighet på ett avgörande sätt i samspelet med modern under de första åren, i synnerhet under det allra första året då barnet är i symbios med modern och ännu inte är medvetet om att det är en egen person.
Ett lyhört och kärleksfullt samspel mellan mor och barn gör det möjligt för barnet att införliva trygghet och stabilitet, att känna sig älskat och kunna forma goda, ömsesidiga relationer som vuxen. Nyckelordet är tillit. Modern ska vara den trygga bas som låter barnet göra små utflykter och utforska världen runtomkring – för att sedan återvända till mamman (basstationen, markkontrollen) och tanka trygghet.
”Spädbarnets band till sin mor är prototypen för alla senare kärleksrelationer”
Sigmund Freud 1939
”Spädbarnets band till sin mor är prototypen för alla senare kärleksrelationer” skrev den berömde österrikiske psykoanalytikern Sigmund Freud (1856-1939) samma år som han dog, 1939.
John Bowlby skulle bli den barnpsykiater som i sin forskning kunde visa hur fullständigt avgörande den tidiga bindningen mellan mor och barn är, och hur upplevelser av frånvaro, separationer, förlust och deprivation skadar barnet för resten av livet. Skadorna kan yttra sig som depression eller annan psykisk sjukdom, självdestruktivitet, psykopati, missbruk, kriminalitet och relationsproblem, för att bara nämna några exempel.
Omkring 65 procent av en västerländsk befolkning beräknas ha fått så bra anknytning till sin mor att de utvecklas till trygga och säkra vuxna med förmåga att skapa och vidmakthålla känslomässiga band till andra. Cirka 35 procent, alltså mer än var tredje person, anses ha otillräcklig eller bristfällig anknytning och kan livet igenom präglas av rädsla, osäkerhet, missbruk, okontrollerbar aggressivitet, svårigheter att stå för sina behov och problem i sina relationer.
Själv fick John Bowlby inte uppleva den tidiga, trygga bindning till sin mor som han skulle komma att ägna sitt liv åt att forska om. I själva verket var hans upplevelser under barndomen det som kom att avgöra inriktningen på hans professionella bana. Han föddes 1907 som det fjärde av sex barn i en engelsk överklassfamilj. Fadern, Sir Anthony Alfred Bowlby, född 1855, var kirurg med anställning vid det brittiska hovet och adlades.
När sonen John föddes var pappan 52 år och inte delaktig i skötseln av barnen. På brittiskt högreståndsmanér uppfostrades barnen av nannies i en särskild barnavdelning i huset och fick som regel bara träffa sin mamma en timme om dagen, efter testunden. John uppfostrades av och fick en tidig anknytning till barnsköterskan Minnie, som lekte med, tog hand om och blev en kärleksfull modersfigur för honom och hans syskon.
Dessvärre försvann Minnie till en annan anställning när John Bowlby bara var fyra år. Det var en mycket svår separation för honom. Senare skulle han beskriva det som att förlora en mamma. När han var sju år gammal skickades han till internatskola. ”Jag skulle inte ens skicka iväg en hund till internatskola vid sju års ålder” yttrade han senare.
John Bowlby upplevde alltså i sin egen barndom frånvarande föräldrar och en smärtsam separation från den modersfigur som Minnie hade varit för honom. Ur den smärtan skulle så småningom hans forskning och The Attachment Theory (anknytningsteorin) födas.
Medan John Bowlby studerade och redan som 30-åring blev psykoanalytiker bröt andra världskriget ut, och 3,5 miljoner människor, därav minst 1,5 miljoner barn, började från krigsutbrottet i september 1939 förflyttas i en gigantisk operation på bara fyra dagar från London och andra tättbebyggda områden ut på landsbygden för att räddas från Nazitysklands bombningar.
750 000 av barnen i den första evakueringen var ensamma, 600 000 i den andra. De skildes brutalt från sina föräldrar och nannies. Utan att förstå varför slets de bort från de personer som stod dem närmast och utgjorde deras trygghet.
”Tänk dig att vara sex år, och det är en vanlig dag i skolan – tills du sätts på ett tåg, destination okänd, med dina klasskamrater och lärare.
När du anländer till en plats som du inte visste existerade blir du överlämnad till främlingar. Du har ingen aning om när du ska få se din familj igen.”
Så beskriver Jim Wright, 70 år senare (2009), för BBC sina upplevelser av att bli evakuerad.
Barnen evakuerades från städerna av omtanke från den brittiska regeringen. De skulle slippa dödas av bomber. Men det skulle visa sig att de skadades svårt av separationerna från sina närmaste. Psykiskt drabbades de avsevärt värre än de barn som satt i skyddsrummen under bombanfallen och hade sina föräldrar med sig.
John Bowlby arbetade också med unga pojkar och fann en gemensam nämnare: 17 av de 44 undersökta pojkarna var kriminella. De hade före fem års ålder upplevt en separation på minst sex månader från sin vårdnadshavare. Av dem som inte hade upplevt någon separation hade bara två begått något brott.
Bowlby och andra barnpsykiatriker drog av den här och andra studier slutsatsen att tidiga separationer leder till känslomässiga skador hos barn. En kunskap som idag är förankrad hos flertalet institutioner som har med barn att göra och hos majoriteten av dagens föräldrar. När barn till exempel läggs in på sjukhus (en för dem ny och skrämmande miljö) ställs det krav på att någon av föräldrarna ska finnas tillsammans med barnet dygnet runt. Medvetna föräldrar reser inte ifrån sina små barn på semester i ett par veckor.
Att vara svensk blir en del av identiteten, Sverige upplevs som ”mitt land”
Vad har John Bowlby och hans anknytningsteori med fosterlandskärlek, separation och förlust att göra? En hel del, tror jag. Som jag skriver i början av texten knyter barnet i första hand an till modern, sedan fadern och övrig familj och anhöriga. Efter hand vidgas kretsen till att också gälla omgivningen, den fysiska miljön, landskapet, trakten, staden.
Om barnet har en trygg föräldraanknytning knyter det så småningom också an till och formar starka band till sitt land. Att vara svensk blir en del av identiteten, Sverige upplevs som ”mitt land”. Om föräldrarna älskar Sverige och är stolta över sitt land överför de sin kärlek och stolthet till barnet.
Vi är många miljoner som har fötts in i kärlek till fosterlandet. Vi har vuxit upp omgivna av anhöriga som har talat väl om Sverige, som med stolthet sett sig själva som svenskar och med hårt arbete har bidragit till det gemensamma. Vi som idag är gamla är i varierande grad smärtsamt medvetna om att vi har levt i en lycklig parentes i historien – ett undantagstillstånd som dagens unga inte har en aning om vad det var; det trygga, goda Sverige. Med oss dör den erfarenheten, och så småningom försvinner även minnena.
Det kalla klimatet formade oss till dem vi är
Om man grovt ska beskriva en svensk ”nationalkaraktär” blir det givetvis fråga om generaliseringar. Vi har mycket gemensamt med människor som har utvecklats i andra länder. Men vilka faktorer har präglat just svensken i allmänhet? Låt mig räkna upp några.
- Det kalla klimatet. Sedan inlandsisen dragit sig tillbaka för omkring 10 000 år sedan började Norden befolkas. Enligt den så kallade köldteorin dikterade kylan livsvillkoren på våra breddgrader, både fysiskt och psykiskt, och tvingade de första invandrarna till särskilda överlevnadsstrategier.
En sådan överlevnadsstrategi var att hålla ihop inom flocken, hjälpas åt, utveckla sin intelligens och problemlösningsförmåga, vara lojala och uthålliga och undvika konflikter. Överlevnaden var direkt kopplad till flocktillhörighet. Alla visste att den som övergavs av sin flock inte klarade att överleva ensam.
Men samma överlevnadsstrategier som fungerade för tusentals år sedan är idag ofta kontraindicerade och dysfunktionella.
- Flockinstinkt och konflikträdsla gör oss ängsliga och hindrar oss från att säga vår mening. Det förhindrar i sin tur nödvändig debatt och försenar samhällsutvecklingen.
- Lojalitet kan vara bra om den riktar sig mot något konstruktivt, men direkt kontraproduktiv om den riktas mot negativa samhällsinslag.
- Uthållighet kan vara destruktiv om den innebär att uthärda missförhållanden istället för att försöka förändra dem.
2. Den socialdemokratiska trygghetsförgiftningen.
Sedan Socialdemokraterna vann valet 1932 har partiet med bara några kortare avbrott härskat oinskränkt i vårt land. De byggde Folkhemmet som jag växte upp i på 1940-, 50- och 60-talen. De gjorde stora insatser för att utrota fattigdomen, som var omfattande. Det blev möjligt för barn från arbetarklassen att studera och få en bättre framtid än sin föräldrageneration. Jag var ett av de barnen.
Allt detta ska Socialdemokraterna ha tack för. Men de totalitära tendenserna, delvis inspirerade av bolsjevikernas postrevolutionära Ryssland, fanns också, för dem som ville se. Sextiotretusen steriliseringar av ”undermåliga människor” 1934-1976, varav 27 000 med tvång, var helt enkelt en etnisk rensning, riktad mot svenskar.
Den stat vars invånare i alla lägen litar på och lutar sig mot staten är i praktiken redan en diktatur
Samtidigt som Socialdemokraterna genomdrev sociala reformer och byggde upp en gemensam välfärd började en särskild sorts sjukdom gripa omkring sig i befolkningen: den socialdemokratiska trygghetsförgiftningen, förlitandet på att pappa Staten ordnar allt. Den tilliten är toxisk och förlamande och fråntar individen det egna ansvaret för sitt liv. Den stat vars invånare i alla lägen litar på och lutar sig mot staten är i praktiken redan en diktatur.
Vi som lever med minnen av ett Sverige som var tryggt och bra kan fortsätta att göra det, och vi ska berätta för våra barn och barnbarn om hur det var. Men vi måste också inse att dagens Sverige, det vi överlåter till våra avkommor, är ett helt annat land än det vi själva har levt i. Ett farligt och otäckt land med dödligt våld nästan varje dag.
Det som hände var att i huvudsak Socialdemokraterna – utan folkets godkännande – tog sig rätten att bjuda in hela världen till ett hejdundrande kalas på den svenska välfärden.
Det blev ett gästabud som hette duga med stora bitar Försörjningsstödstårta, LSS-kanapéer, Bostadsbidragskakor, Etableringsstödsdrinkar, Flerbarnstilläggsbullar och SFI-sallad. Alltihop nedsköljt med stora klunkar Internationell Solidaritet.
Vi lät oss bedövas av den socialdemokratiska trygghetsförgiftningen
I enlighet med vår nedärvda flockmentalitet från istiden och tron på det goda hos människan, samt vår två sekler långa bristande erfarenhet av att behöva försvara oss mot fientlig makt, lät vi oss bedövas av den socialdemokratiska trygghetsförgiftningen. Vi är förlamade, och många sover fortfarande gott.
Vi som för länge sedan har vaknat och i åratal har försökt väcka våra medmänniskor tvingas känna även åt de sovande. Vi ser hur mycket av det Sverige som vi har knutit an till och har tagit för givet är borta. Vi känner barnets trygghetsförlust, sorg och vrede när vi berövas det självklara: vårt eget land. Vi plundras på det som vi trodde var vårt.
Det är inte en tillfällig separation. Det är fråga om livslånga förluster som vi inte vet om de går att erövra tillbaka. Men vi måste tro det.
Vi måste avgifta oss från det socialdemokratiska trygghetsgiftet och inse att ingen kommer att ge oss någonting gratis. Det är upp till oss själva att ta tillbaka vårt land från främmande krafter som inte vill oss väl.
Alternativet är att låta oss erövras.
Vad väljer du?
————————————————————————-
Jag bloggar och gör podcasts ideéllt, som ett slags egenterapi, för att om möjligt förstå vår samtid.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal.
Gåvor ses som just gåvor och är benefika och helt frivilliga. De utgör inte ersättning för utfört arbete.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 19 6000 0000 0004 8212 9581
Swift-BIC-kod HANDSESS
Varmt tack för din gåva!
Julia Caesar 