Vilse i den digitala djungeln

Som mina läsare antagligen har lagt märke till har min blogg legat nere ett tag. Orsaken är att jag har gått vilse i den alltmer tätvuxna och snåriga digitala djungel där fällorna och snubbeltrådarna äro otaliga.

Bank-ID, lösenord, kontrollnummer, personliga koder och svarskoder på en suddig ruta i betaldosan gör livet svårare för många, i synnerhet för synsvaga och för oss äldre. Ibland rent omöjligt. Så till den grad att man riskerar att stå utan matpengar om man inte har tillräckligt med kontanter hemma.

Först skapar man digitala system utan att fråga vad avnämarna, allmänheten, vill ha och klarar av. Sedan vältrar man över hela ansvaret och problemen på allmänheten, det vill säga på oss. Vi får klara oss bäst vi kan. Eller inte.

De senaste veckorna har jag gått igenom Hades’ digitala underavdelning. Här är en rapport.

Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.

OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86

Bankgiro 111-9072

Varmt tack för din gåva!

Kriminaliteten tvingar fram ett orimligt krångel – alla är numera misstänkta bedragare

De starkt ökande bankbedrägerierna och övrig nätbaserad kriminalitet har tvingat fram ett säkerhetstänkande som innebär orimligt krångel vid onlinebetalningar och andra nätaktiviteter.

Bankerna har tagit ytterligare ett steg i fördrivningen av sina kunder. Först jagade de ut oss på gatan, att stå i regn och rusk för att ta ut våra pengar ur en bankomat. Nu plockar de systematiskt bort allt fler bankomater och tvingar in oss i digitala labyrinter i vår egen dator eller mobiltelefon för att komma åt våra pengar. Vi ska inse att våra pengar inte är våra, utan bankens. Om man vill träffa en levande människa måste man i god tid be om audiens i den pekuniära helgedomen.

Kunden ska veta sin plats och inte tro att den är något. Enligt Lagen om penningtvätt (2017:630) är vi alla numera misstänkta bedragare. Det tvingar fram alltmer rigorösa regler, och alla klarar inte de nya rutinerna visar en ny rapport från Internetstiftelsen. I synnerhet drabbas äldre och funktionsnedsatta personer.

Vi är många som sliter vårt hår när fakturor ska betalas. Många affärsidkare på nätet har numera infört ett mellanled av typ Klarna och Trustly som ser till att säljaren får betalt och själva tjänar pengar på transaktionen – men som krånglar till alltihop ytterligare för kunden. Du betalar alltså inte till det företag som du har köpt en vara från, du betalar till en mellanhand. I synnerhet det senaste året tycker jag att betalningsrutinerna har blivit mycket svårare att klara av.

Svunnen är den tid då man samlade ihop sina räkningar i en hög en gång i månaden och tillsammans med en betalorder skickade in dem i ett brunt kuvert till Postgirot. Systemet fungerar tydligen fortfarande, men det är inte så majoriteten betalar sina räkningar numera.

En miljon svenskar lever i digitalt utanförskap

Internetstiftelsen konstaterade 2022 att en miljon svenskar lever i digitalt utanförskap. Antingen har de ingen dator eller också har de en men vet inte hur man använder den. Nätet har blivit en oöverstiglig hinderbana. Många är tvungna att förlita sig på sina barn eller barnbarn, ifall man har några.

Nyligen visade Internetstiftelsen i en rapport att endast 5 procent av svenskarna inte använder internet, och de är alla i pensionsåldern. Det digitala hjälpbehovet är mångdubbelt större bland pensionärer jämfört med befolkningen i arbetsför ålder. Bland internetanvändarna i pensionsålder är behovet av hjälp med det digitala totalt sett fyra gånger så stort jämfört med den yngre befolkningen.

Äldre kvinnor har svårt att hänga med i utvecklingen

Det är de allra äldsta pensionärerna över 75 år som uppger att de behöver hjälp med det mesta eller allt på nätet, och framförallt gäller det kvinnor. De beskriver sig själva som att de tillhör den ”pre-digitala generationen” som har haft svårt att hänga med i utvecklingen. De kan ha arbetat med datorer i sitt yrkesliv men har svårt att hänga med sedan de gått i pension.

Några av de främsta anledningarna till de äldstas stora digitala hjälpbehov är att de har svårt att hålla sig uppdaterade om vilka digitala möjligheter som finns för dem samt att veta var de ska kunna få hjälp och av vem. De upplever att teknikutvecklingen går för snabbt, utan att internetanvändarna har blivit tillfrågade eller haft någon möjlighet att påverka.

”Har du bank-ID på denna enhet?”

Kontakten med myndigheter och sjukvård väcker frustration när man upplever att det blir allt svårare att få ”en mänsklig kontakt” och att allt ska skötas digitalt. Företag och myndigheter gör allt som står i deras makt för att slippa tala med kunder, patienter och allmänhet. Istället får man en metallisk röst i örat och en massa knappval som förvirrar.

Darrhänta personer med nedsatt syn förväntas knappa in både sitt personnummer med tolv siffor och sitt telefonnummer. Avsluta med fyrkant! Allt fler kräver att man ska legitimera sig med bank-ID för att få tala med en levande människa. Banker och andra inrättningar har helt enkelt byggt en försvarsmur av samma kaliber som Berlinmuren mot vanliga människor. Många klarar det inte utan ångestsvettas och bryter ihop vid blotta tanken.

*Berlinmuren kallades ”antifascistisk skyddsvall” i den Sovjetstyrda propagandan. Från 1961 skilde den Västtyskland från diktaturen DDR. I november 1989 föll den.*

”Har du bank-ID på denna enhet?”

Vilken enhet då? Vad menas?

Olika inloggningar och appar för e-tjänster, i synnerhet 1177.se, prövar ibland tålamodet till det yttersta. Själv får jag allergiska symtom bara jag hör ordet ”app”.

”Man blir knäpp av alla dessa appar”

Här är några röster ur rapporten:

”Inloggning på diverse myndighetssidor. Alla dessa appar samhället begär att man ska installera och begripa. Man blir knäpp på kuppen.”
Man, 78 år

”Jag skulle vilja att någon hjälpte mig att handla på internet. Har nyligen försökt men inte lyckats.”
Man, 81 år

”Jag vill ha EN parkeringsapp som funkar i hela Sverige. Livrädd att bli bedragen eller få böter med fel app.”
Kvinna, 84 år

Att hantera appar kan vara ”knepigt och bökigt”. Det gäller inte bara installation utan även att logga in och de olika inställningar man måste göra för varje app ”som inte är den andra lik”. Mängden appar och den bristande användarvänligheten påtalas ofta i Internetstiftelsens rapport.

”Skulle vilja att det var enkelt att byta till en nyare mobilmodell. Jag kommer aldrig komma in på alla appar igen och orkar inte lära om.”
Kvinna, 84 år

En prövning som försätter många i höggradiga, direkt hälsofarliga stresstillstånd

Den digitala teknikens terminologi, uppdateringar, felmeddelanden, installationer, lösenord, säkerhetsprogram och mycket annat är och förblir en prövning som försätter många äldre i höggradiga, hälsofarliga stresstillstånd. Ett exempel är att kunden loggas ut från sin banksida efter bara någon minut, och sedan måste man göra den svåra och tidskrävande inloggningen med alla koder igen. Ett annat exempel: alla som går in på en internetsida, vilken som helst, avkrävs ett beslut huruvida man tillåter cookies helt eller delvis. Jag är övertygad om att många äldre har lagt sina internetförsök på hyllan i förundran över denna utbredda och obegripliga fixering vid kakrecept.

Utvecklingen av den digitala tekniken pågår ständigt och gör det svårt för många pensionärer att hänga med, skriver Internetstiftelsen. En av svårigheterna är att nätet för med sig ett nytt, särskilt språk och speciella termer som inte förekommer på andra områden och inte går att känna igen.

Var finns en tanke på användarvänlighet? Är tanken helt enkelt att vänta ut oss gamlingar tills vi dör?

”Alla dessa nya uppgraderingar med frågor och uttryck som man inte begriper ett jota av.”
Kvinna, 70 år

”Koppla in program. Företag skulle använda språk och termer som en vanlig medelsvensson begriper.”
Man, 83 år

Vem ska de gamla be om digital hjälp?

Vem ska digitalt okunniga personer be om hjälp? Ska man i en ”välfärdsstat som Sverige” behöva förlita sig på sina familjemedlemmar? Vad händer då med dem som inte har någon att be om hjälp? Det är frågor som pensionärerna önskar svar på.

”När det gäller internet måste man som gammal böna och be de yngre i familjen om hjälp. Det borde vara kommunens ansvar eftersom de ansvarar för äldreomsorgen, men de gör inte ett skvatt.”
Man, 85 år

”Jag önskar att man inte bara räknar med att alla äldre har någon som kan visa dem tekniken.”
Kvinna, 77 år

Mitt handikapp: jag använder inte mobiltelefon

För min del anser jag mig ha god datorvana efter tjugo års digitaliserat liv. Jag driver den här bloggen, gör podcasts, twittrar i stort sett dagligen, handlar och betalar sedan många år mina fakturor på nätet, oftast utan problem. Men jag har ett handikapp som i allt snabbare takt drar åt de digitala tumskruvarna runt omkring mig: jag använder inte mobiltelefon.

Det beror på att jag är elöverkänslig på grund av en arbetsskada från när min förra arbetsgivare Dagens Nyheter införde ny teknik på 1980-talet. De första bildskärmarna var högstrålande.

*En allt större del av befolkningen är ständigt uppkopplad.*

Såvitt jag vet finns det ingen lag på att svenska medborgare måste ha mobiltelefon. Men hela samhället uppför sig som om det finns en sådan lag.

Telefonen har avancerat från tekniskt hjälpmedel till integrerad kroppsdel

Omgivningens reaktion när den får klart för sig att man inte har mobil är som regel oförställt häpen och allt oftare oförstående, för att inte säga irriterad. Häpnaden tyder på att större delen av befolkningen idag inte kan föreställa sig att det är möjligt att leva utan mobiltelefon. Telefonen har avancerat från tekniskt hjälpmedel till integrerad kroppsdel. En allt större del av befolkningen är ständigt uppkopplad. Många vet inte ens hur man stänger av sin mobil.

Jag driver alltså en blogg, just den blogg som du läser nu. Det innebär att jag betalar för en webplats hos WordPress, ett medieföretag med säte i Dublin. Avgiften betalas en gång per år, online förstås. Betalningen brukar gå smärtfritt. Men den här gången var det tvärstopp.

”Kortet är ogiltigt”

”Card invalid” (ogiltigt kort) var det svar jag fick när jag försökte betala. Jag mailade till WordPress och bad om en förklaring. Jag ringde banksupporten och frågade om det fanns någon form av utlandsspärr eller spärr mot onlinebetalning på mitt Mastercard. Nej då. Självklart hade jag täckning för utbetalningen på mitt konto.

En intressant iakttagelse i sammanhanget är att när jag har nämnt den här upplevelsen för någon i omgivningen utgår han/hon med omedelbar automatik från att problemet är att jag saknar pengar till betalningen. Men det finns alltså andra sorters problem än ekonomiska.

Efter tre försök spärrades mitt kort

När jag hade gjort tre försök att betala WordPress spärrades mitt kort. Jag ringde banken och beställde ett nytt. Att få ett nytt kort tar med benäget bistånd av hopplösa Postnord minst en vecka. Sedan tar det ytterligare några dagar innan det anländer en kod i brevlådan.

Det spärrade kortet var det enda jag hade. Hur klara nödvändiga utgifter för mat och resor med mera ett par veckor utan betalkort? Av en ren tillfällighet råkade jag ha två femhundringar i plånboken och kunde hålla svälten från dörren tills vidare.

Ha alltid kontanter hemma!

Viktiga lärdomar att dra ur detta:

Ha alltid kontanter hemma så att det räcker till mat, bensin, busskort med mera nödvändigt i minst två veckor.
Ha flera betalkort med pengar innestående. Ett kort räcker inte. Om problem uppstår med det enda kortet är man helt utlämnad.

Senaste påminnelsen, 13 oktober. Ska vi vänja oss?

Stora problem med betalning på bensinstationer

Det går för närvarade inte att betala med kort på ST1:s och Shells bensinstationer, rapporterar Aftonbladet.

Problemen har pågått hela söndagen och gäller samtliga stationer i landet.

I nuläget finns det ingen prognos för när felet kan vara avhjälpt.

*Ett kort räcker inte. Ha minst två och ha alltid kontanter hemma.*

”Goddag yxskaft-svar” från en AI

När det nya kortet och kod anlänt packade jag ner min laptop och åkte till bankkontoret i stan och bad om hjälp. Tio mils resa tur och retur med färdtjänst. Jag vågade inte ens aktivera det nya kortet. Jag var rädd att samma sak skulle hända igen. Jag höll daglig kontakt med WordPress via mail men fick oftast goddag yxskaft-svar från en AI.

Eftersom jag bytte bank för ett år sedan misstänkte jag att WordPress hade kortuppgifter lagrade från tidigare som nu hindrade min betalning. Det visade sig stämma. Men det var inte förrän jag själv ställde frågan som jag fick svar. En levande människa vid namn Kate gav mig en felkod. Äntligen hade vi kommit en bit på väg.

Nu satt jag här med två felkoder

Från banken fick jag också en felkod. Här satt jag nu med två felkoder från olika håll, en från banken och en från WordPress. Tala om korseld! WordPress’ felkod betydde att felet låg hos kortutgivaren för Mastercard, det vill säga min bank. Men det fanns inga spärrar för utlandsbetalning eller onlinebetalning på mitt nya Mastercard heller.

En vänlig bankkvinna gjorde minst tio försök att få igenom min betalning, Det gick inte. Hon gav upp. Jag fick ta min färdtjänst hem igen med oförrättat ärende.

Det var bara en liten sak: processen sker via mobiltelefon

Nu var det lördag, det vill säga banken var stängd. Jag ringde banksupporten, som är öppen dygnet runt. Jo, de skulle med hjälp av felkoden kunna hjälpa mig att få igenom betalningen. Det var bara en liten sak: processen sker via mobiltelefon. Det fungerar inte med fast telefon.

Jag var tillbaka på ruta ett. Det blev måndag, och jag ringde banken igen. Vid det här laget hade två veckor passerat, och scenariot antog alltmer karaktären av en mardröm utan slut. Jag har sällan känt mig så hjälplös. Vad kunde jag göra mer?

Efter allt detta tidskrävande och tålamodsprövande tjafs framstod det alltmer som en positiv utväg att lägga ner hela mitt digitala liv – eller den enda möjliga utvägen. Att sätta punkt efter 14 års bloggande.

Lägga ner bloggen, sluta twittra, sluta göra poddar – som är det roligaste jag vet. Varför gör jag allt det här när de tekniska omständigheterna blir allt svårare? Jag skulle ju kunna börja skicka in fakturorna till Privatgirot, som förr i tiden. Vara en vanlig pensionär som stickar till barnbarnen. Tänk så mycket tid jag skulle få över! Och vilken sinnesfrid som skulle lägra sig!

Plötsligt gick betalningen igenom – fråga mig inte hur

Jag gjorde ett sista desperat försök att få igenom betalningen. Och plötsligt – som genom ett mirakel – gick den igenom. Fråga mig inte vad som hände – jag har ingen aning om hur det gick till. Mitt idoga mailande till WordPress var kanske det som låste upp mardrömmen. Efter ytterligare mailkonversation fick jag tillbaka min gamla domän: juliacaesar.blog

Så – välkomna tillbaka, kära läsare! Tack för ert tålamod.

Och ett extra varmt tack till er som har skickat en gåva trots att bloggen har stått stilla. En stor uppmuntran!