I ett land som har haft fred i mer än 200 år känns freden självklar. Men överallt, även i Sverige, finns krafter som vill ha krig. Som gillar krig och njuter av krig – på skrivbordsavstånd. Själva står de aldrig i stridslinjerna. Det är krafter som berikar sig på krig, finansiellt, psykologiskt och i sitt eget tycke moraliskt och statusmässigt.
Krig får tuppkammen att växa på en viss sorts män. Och många kvinnor är benägna att falla för män med status och hissad tuppkam.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Ett varmt tack för din gåva!
”Under de första krigsveckorna 1914 blev det snart omöjligt att föra ett förnuftigt samtal med någon. Även de fredligaste och mest godmodiga människor var som berusade av blodsångorna.”
Få har beskrivit krigets psykologi bättre än den österrikiske författaren Stefan Zweig (1881-1942). Han upplevde två världskrig och har med kristallklar skärpa skrivit om båda i sin bok ”Världen av igår” som gavs ut postumt 1943.
Här publicerar jag utdrag ur boken där Stefan Zweig återger de stämningar som föregick första världskrigets utbrott 1914. Där finns åtskilligt som vi kan känna igen oss i och ta varning av 2025. Krigets oemotståndliga lockelse ljuder som den vackraste musik för människor som stampar av leda och frustration och desperat behöver ett livsinnehåll, nu precis som för 111 år sedan.
Författaren Stefan Zweig (1881-1942).
”Aldrig har jag älskat vår gamla jord mer än under dessa sista år före första världskriget, aldrig hyst större förhoppningar om ett enat Europa, aldrig trott mer på dess framtid. Tron på de oavbrutna ”framstegen” hade samma kraft som en religion.
Damerna hade kastat korsetterna. Cykeln, bilen och de elektriska tågen hade förkortat avstånden och skänkte världen en ny rumsuppfattning.”
En samling citat ur Stefan Zweigs (1881-1942) sista bok, ”Världen av i går” från 1943, av vilka många känns märkvärdigt välbekanta och är giltiga än i dag.
1914 var kriget ett faktum, och det skulle pågå i fyra och ett halvt år.
”Nu var det endast en fråga om årtionden innan man skulle övervinna den sista ondskan och brutaliteten. Fred och trygghet skulle komma hela mänskligheten till del. Inte ens det största problemet – den utbredda massfattigdomen – föreföll längre olösligt.
En underbar sorglöshet hade gripit världen, för vad skulle kunna avbryta detta uppsving? Aldrig hade Europa varit starkare, rikare, skönare. Sommaren 1914 var oförglömlig. Dag efter dag med sidenblå himmel.
En gammal vinodlare sa till oss:
”En sån här sommar har vi inte haft på länge. Står sig det här vädret får vi ett makalöst vin i år. Den här sommaren kommer folk att minnas!”
Stefan Zweig sitter i den idylliska brunnsparken i kurorten Baden bei Wien och läser, medan brunnsorkestern spelar. Det är den 28 juni 1914, en underbar sommardag. Plötsligt tystnar musiken, mitt i en takt.
”Människor samlas framför ett anslag som meddelar att hans kejserliga höghet, tronföljaren Franz Ferdinand och hans gemål Sofie, har mördats på besök i Bosnien.
Då, den 28 juni 1914, avlossades skotten i Sarajevo, och den värld av trygghet och skapande förnuft där vi hade fostrats, vuxit upp och hörde hemma gick på en sekund i tusen bitar. Som ett tomt lerkärl.
Några timmar senare pratade och skrattade folk igen, och musiken fortsatte spela.”
Men mordet den 28 juni 1914 på ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike, tronarvinge i Österrike-Ungern, begånget av den 19-årige studenten och serbiske nationalisten Gavrilo Princip från den serbiska terrororganisationen Svarta handen, var den omedelbara utlösande orsaken till kriget. Skotten var gnistan som antände en pyrande kruttunna.
74 miljoner soldater från 33 olika länder skulle komma att kämpa i ett krig som ifråga om lidanden och meningslösa offer till och med skulle överträffa det andra världskriget.
”Så kom de allra sista kritiska julidagarna. Med ens blåste en kall vind av ängslan över stranden och sopade den tom. Människorna lämnade hotellen i tusental, tågen stormades. Till och med de mest troskyldiga började hastigt packa sina kappsäckar. Ännu trodde man inte på krig, och ännu mindre på ett anfall från Tyskland mot det neutrala Belgien.
”Man kunde inte tro det, för man ville inte tro på ett sådant vanvett”
Då såg jag i skymningen det ena godståget efter det andra glida förbi, öppna vagnar täckta med presenningar under vilka jag kunde skönja de hotfulla formerna av kanoner.
Som aldrig förr kände dessa tusen och hundratusen människor vad de borde ha känt i fredstid: att de hörde ihop.
Varje enskild människa upplevde en förhöjning av det egna jaget, hon var inte längre den isolerade människa hon varit.
Hon hade inlemmats i en massa, hon tillhörde ett folk, och hennes person hade fått en mening.
Männen såg plötsligt en ny möjlighet i sina liv: de kunde bli hjältar!
Männen såg plötsligt en ny möjlighet i sina liv: de kunde bli hjältar! Alla som bar uniform hyllades redan av kvinnorna.
De erkände den okända makt som lyfte upp dem ur deras vardag.
Men kanske kunde man i denna berusning skönja en ännu djupare, mer hemlighetsfull makt som drev människodjurets mörka, omedvetna urdrifter och instinkter upp till ytan – begäret att en gång bryta sig ut ur den borgerliga världen med dess lagar och paragrafer och ge sig hän åt de urgamla blodsinstinkterna.
Denna hemska berusning som grep miljontals människor och för ett ögonblick skänkte vår tids största brott en vild och nästan medryckande förtjusning.
Vartenda samtal slutade med dumma fraser som ”Den som inte kan hata kan heller inte älska”
Under de första krigsveckorna 1914 blev det snart omöjligt att föra ett förnuftigt samtal med någon. Även de fredligaste och mest godmodiga människor var som berusade av blodsångorna.
Vartenda samtal slutade med dumma fraser som ”Den som inte kan hata kan heller inte älska”.
Så återstod bara en sak: att dra sig tillbaka inom sig själv och tiga. Det var inte lätt. För inte ens exilen är lika tung som att leva ensam i fosterlandet.
Krigets hemskaste sidor hade jag under de första dagarna ännu inte mött, men åsynen av dem skulle överträffa mina värsta farhågor.
Jag hade känt igen motståndaren som jag skulle bekämpa – det falska hjältemodet som helst skickade andra i döden och lidandet. Den som sa ett varnande ord hånades som svartsynt. Den som kämpade mot kriget, som de själva inte led av, brännmärktes som förrädare.
Det var samma eviga flock som funnits i alla tider
Det var samma eviga flock som funnits i alla tider, som kallade de försiktiga för fega, de mänskliga för svaga, för att sedan stå där rådlösa i katastrofen som de så lättfärdigt frambesvärjt.
Ständigt samma flock.
Det dröjde inte länge förrän jag märkte hur få man egentligen kunde riktigt lita på, och då jag inte ville dras in i politiken blev mitt umgänge alltmer begränsat.
För första gången lärde jag mig känna igen den professionelle revolutionärens eviga typ som känner sig lyft över sin obetydlighet enbart genom det oppositionella i sin ställning och klamrar sig fast vid det dogmatiska, eftersom han själv saknar en fast inre hållpunkt.”
Det första som går förlorat i ett krig är förnuftet, sanningen och det kritiska tänkandet. Och sedan?
Sedan kommer ”de urgamla blodsinstinkterna” som Stefan Zweig talar om. Driften att döda.
Det börjar alltid med hatet hos de vanliga människorna
Det börjar alltid med hatet hos de vanliga människorna. De som står bredvid och ser på men ändå liksom vill vara med för att de inte klarar att stå på egna ben.
De som egentligen inte vet vad de tycker eller varför men bara måste tillhöra en flock.
De som låter sig ryckas med i någonting som de inte har minsta aning om, för att känslan av tillhörighet är skön som en varm pälsjacka.
”Som aldrig förr kände dessa tusen och hundratusen människor vad de borde ha känt i fredstid: att de hörde ihop.
Varje enskild människa upplevde en förhöjning av det egna jaget, hon var inte längre den isolerade människa hon varit.”
De som ringer till radions ”Ring P1” och låter sin ångest och sina ogenomtänkta tyckanden svämma över utan att ha ens basala faktakunskaper.
”Även de fredligaste och mest godmodiga människor var som berusade av blodsångorna.”
Krigshetsandets psykologi gör någonting med människor. Någonting som vi ska vara ytterst vaksamma inför.
Julia Caesar 