För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; det land som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
För bara 70-75 år sedan fanns verklig fattigdom i Sverige. Jag har upplevt den. Det här är min berättelse om bitar av en barndom i Östersund på 1940-talet.
OBS! Rätt Swishnummer är 123 519 92 86.
Bankgiro 111-9072
För att vi ska behålla kontakten med verkligheten inför valet publicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var. Det land som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Hon hette Maria Elisabet men kallades aldrig annat än Lisa. Hon var en alldeles vanlig svensk kvinna, född i Bollnäs den 2 november 1902. En sådan som aldrig får några minnesord skrivna över sig. Hon var en av dem som i tysthet byggde Sverige, och hon var min älskade farmor.
I mitt hjärta och mitt minne lever hon starkt och tydligt, och hon förtjänar att bli omskriven som den fina människa hon var. På hennes födelsedag i november tänder jag varje år ett ljus för henne.
Det förflutna finns bara så länge som någon kan berätta – och någon vill lyssna.
Minnen lever inte för evigt. Snart finns ingen kvar som kan berätta. Vi som lever i nuet har ofta glömt. Många tror att de har uppfunnit sig själva och vill inte höra talas om sina rötter eller det som hände för inte så länge sedan.
Sju år gammal är pojkpalten. En liten linlugg som tusentals andra. Nu står han framför en enorm vit byggnad med en oro som stångas och hamrar i bröstet. Det stora vita huset är socknens fattighus. Där lämnas pojken för att tillbringa resten av sin barndom.
Det här är berättelsen om min farfar. När han är tre år dör hans mor, och fadern blir ensam med sju barn.
Fattighuset i Bollnäs, ritat av Ferdinand Boberg. Färdigställt 1906.
Att aldrig glömma. Det är utgångspunkten för att jag under valrörelsen väljer att återpublicera några av mina podcasts med rubriken ”Svenska berättelser”. Det är anspråkslösa små berättelser rakt ur ett Sverige sådant det kunde vara för ett helt eller halvt sekel sedan.
Det är inget märkvärdigt med mina förfäder. Jag kommer från vanlig bonde- och arbetarklass. Berättelserna belyser vanliga liv innan och medan det så kallade folkhemmet byggdes, hur livet kunde te sig för svenska familjer som hade det gemensamt att de var arbetsamma och ärliga men inte hade fötts med en guldsked i munnen.
Sådana var mina förfäder, och jag älskar och ärar dem för det. Serien börjar med min farfar. Han hette Hugo Vikström och föddes den 29 mars 1898 i Lenninge utanför Bollnäs, där hans far Sven Johan Vikström (1862-1918) var stationskarl vid järnvägen.
Farfars mor Anna Kristina, född Persdotter den 29 juli 1860 i Vendels socken, Uppland, dog vid bara 40 års ålder 1901. Min farfar var bara tre år när hans mamma dog. Barnen ackorderades ut bland släktingar, och min farfar och hans bror Knut hamnade på fattighuset i Bollnäs och fick växa upp där tills de konfirmerades. Då ansågs de vara vuxna nog att börja arbeta och försörja sig själva.
Farmors och farfars hus i Bollnäs som det såg ut 2012.
Berättelsen om min farfar ligger en bit tillbaka i tiden. Men det hände ju nyss! Han dog, 75 år gammal, 1974. Men för mig är han alldeles levande. När som helst kan jag koppla upp mig på hans dragspel i mitt huvud; Livet i finnskogarna, Avestaforsens brus, Drömmen om Elin, Lyckobringaren…
Hans musik och mina minnen kommer alltid att finnas.
MUSIK OCH LJUDKLIPP I PROGRAMMET
1. Hans Christian Lumbye (1810-1874). Jernbanegalop.
2. Georg Riedel. Fattig bonddräng. Ur ”Emil i Lönneberga” av Astrid Lindgren. Björn Gustafson, sång.
3. LJUDKLIPP. Per Albin Hansson (S). ”Folkhemstalet” i riksdagen den 18 januari 1928.
4. Carl Jularbo (1893-1966). Livet i finnskogarna. Sigurd Ruotimaa och Bernt Ruotimaa, dragspel.
5. Carl Jularbo (1893-1966). Drömmen om Elin. Pepparns svänggäng.
6. Arne Forsén. Jon Mas Polska. (Efter Sören Danielsson).
Jag är en pensionerad journalist som bloggar och gör podcasts.
Alla kan läsa och lyssna gratis på min blogg och YouTubekanal, men du får gärna ge mig en gåva om du uppskattar det jag gör.
Gåvor ses som just gåvor och är benefika och helt frivilliga. De utgör inte ersättning för utfört arbete.
SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 19 6000 0000 0004 8212 9581
Swift-BIC-kod HANDSESS.
Dags för ett nytt Sommarprogram, mitt elfte sedan 2016 och det sjätte som jag har gjort för Swebbtv. Det är årets roligaste jobb i ett format som tillåter att man går utanför de vanliga nyhetsramarna och kan blanda in kultur, historia, personliga berättelser – ja lite vad som helst som kan intressera en bred publik.
(Husbild från Bullermyren, Borlänge. Infälld bild från grävandet av Göta kanal 1810-1832).
Vi är våra rötter. De är den äkta kärnan i oss. Ur våra rötter och vårt ursprung grundar vi vår identitet.
Sent omsider börjar vi inse att vår identitet som svenskar är stöldbegärlig. Många gör anspråk på den, inte bara för att begå brott, utan för att posera i den – som om den vore ett klädesplagg som man kan ta av sig och på sig efter behag.
I ett land som har haft fred i mer än 200 år känns freden självklar. Men överallt, även i Sverige, finns krafter som vill ha krig. Som gillar krig och njuter av krig – på skrivbordsavstånd. Själva står de aldrig i stridslinjerna. Det är krafter som berikar sig på krig, finansiellt, psykologiskt och i sitt eget tycke moraliskt och statusmässigt.
Krig får tuppkammen att växa på en viss sorts män. Och många kvinnor är benägna att falla för män med status och hissad tuppkam.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Ett varmt tack för din gåva!
”Under de första krigsveckorna 1914 blev det snart omöjligt att föra ett förnuftigt samtal med någon. Även de fredligaste och mest godmodiga människor var som berusade av blodsångorna.”
Julkort har funnits i Sverige ända sedan slutet av 1800-talet. Förebilden kom från England. För många miljoner svenskar är det en fin tradition att skicka julkort till vänner och anhöriga med en tillönskan om en God Jul och ett Gott Nytt År.
Eller: har varit.
Julkort signerat Jenny Nyström (1854-1946).
Julkort är en varm omtanke, manifesterad med en mysig och vacker bild, och kärkommen hos mottagaren. Nu hotad av giriga, dysfunktionella Postnord. Att skicka ett julkort med julfrimärke kostar i år 17 kronor.
Brevportot höjs från årsskiftet från 18 till 22 kronor, den största höjningen någonsin.
Samtidigt har lönen för Postnords VD Annemarie Gardshol höjts till drygt 935 000 kronor i månaden. För de hutlösa pengarna får man 39,2 undersköterskor – bara som en notering i den aktuella debatten om äldreomsorgen.
Julkort ritat av Jenny Nyström (1854-1946).
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Jag röjer i klädkammaren och hittar en bild. Bilden visar en präktig timmerbyggnad som vittnar om ett välbärgat bondeliv. Finklädda människor med allvarliga ansikten har samlats för att högtidlighålla någonting. Men vad? Jag vill veta.
Efter spårningsarbete vet jag nu att bilden kommer från Bodinsgården i den lilla byn Rödmyra, Järvsö, norra Hälsingland, och efter mycket sökande i olika källor lyckas jag tidsbestämma den till 1912.
Att intressera sig för människor i det förflutna innebär ofta ett intrikat detektivarbete men också glädje och känslor av tillhörighet.
Bilden berättar en släkthistoria. Men vad berättar den? Att ta reda på det är ett rent detektivarbete.
I Allhelgonatid minns vi våra döda och besöker deras gravar om vi har möjlighet. Några dagar i november utgör ett slags undantagstillstånd då vi närmar oss vad våra förfäder har betytt för oss själva och för Sverige.
Årets övriga 363 dagar stoppar vi tillbaks dem i glömskans arkiv. Som om de aldrig har funnits.
Till dig som läser min blogg:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Oavsett om du har sett någon av SVT:s inköpta fördumningsserier har du antagligen noterat att mänskliga uttryck för exempelvis glädje, förtjusning eller förvåning snabbt har reducerats till utstötandet av ett antal läten, till exempel de amerikanska importljuden ”Wow!”, ”Shit!”, ”Najs!” och ”Super!”, ibland förstärkta med ett svenskt ”Verkligen!”.
Lätena kan betecknas som ett slags ljudmässiga motsvarigheter till smileys och e-mojisar. Det handlar om att låta som alla andra och uttrycka en känsla med så få bokstäver som möjligt.
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
Människor, i synnerhet kvinnor, har alltid velat smycka sig. Åtminstone de senaste 30 000 åren, efter den kulturella explosionen. Viljan att vara vacker inför den älskades ögon är evig, liksom längtan efter att väcka hans kärlek.
Tillverkarna har använt sig av material som har funnits till hands; trä, snäckor, stenar, djurhorn, benbitar, djurtänder. Glaspärlor har hittats i flera tusen år gamla gravar, de äldsta från Mesopotamien.
Följ med på en resa 150 år tillbaka i tiden! Vi beger oss till Järvsös små finnmarksbyar i norra Hälsingland. Den här historien spänner över fem – snart sex – generationer och har sin utgångspunkt i två vackra broscher.
Två broscher som berättar en historia.
Men den handlar också om Sverige i slutet av 1800-talet och de människor som levde långt ute i skogarna, miltals från den så kallade civilisationen.
Julia Caesar 