För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Det här är den sjunde och sista delen i serien.
Sommaren 1955 var sommaren då solen alltid sken. Det vet jag alldeles säkert. Jag var tio år gammal, och det var mitt livs bästa sommar som aldrig fick ta slut.
OBS! Donationsuppgifterna i slutet av programmet är inaktuella.
Rätt Swishnummer är 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Den här berättelsen handlar om några lyckliga barndomsår i arbetarstadsdelen Bullermyren i Borlänge på 1950-talet.
OBS! Rätt Swishnummer: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Borlänge 1953. Det lilla torget på Bullermyren är världens centrum. Där börjar och slutar världen. Där finns till och med ett höghus. I början av 1950-talet har ingen av oss sett några höghus, och vi barn tycker att det är svindlande högt, fast det bara är sex våningar. För med barns ögon är allting stort.
Höghuset på Bullermyren var det högsta hus vi sett. Det är sex våningar högt. Foto: Julia Caesar
Vid torget på Bullermyren finns allt man behöver: en kiosk, en lagom stor mataffär och en liten konfektionsaffär med barnkläder och sybehör.
Vad hände med Borlänge, mina drömmars stad?
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Den här berättelsen handlar om svenskar långt in i Järvsös finnskogar i norra Hälsingland, fem mil från Järvsö kyrkby och långt bortom allfarvägar och bebyggelse. Hit nådde aldrig den industrialisering som under 1800-talet börjar växa fram i bondesamhället Sverige.
Huvudpersonen i berättelsen är min mormor Matilda Ahlström, född Lind (1896-1950). En av alla de kvinnor som byggde Sverige men aldrig har fått några minnesord skrivna över sig.
Trots läget långt ute i vildmarken har människorna här, mot alla odds och med obeskrivlig möda, under århundraden byggt en civilisation. Tillsammans har de skapat en av miljarder små mikroceller i samhällskroppen Sverige.
Hur fångar man en nations själ? Kanske genom att undersöka vår historia?
Mormors föräldrar, Helena, född Andersdotter (1869-1944), och bonden och handelsmannen Olof Johansson Lind (1859-1945).
Sveriges historia är människornas historia, och jag vill berätta om människor som levde för bara någon generation sedan men som i många fall redan är glömda.
Det förflutna är en spegel där vi kan betrakta oss själva.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; det land som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
För bara 70-75 år sedan fanns verklig fattigdom i Sverige. Jag har upplevt den. Det här är min berättelse om bitar av en barndom i Östersund på 1940-talet.
OBS! Rätt Swishnummer är 123 519 92 86.
Bankgiro 111-9072
För att vi ska behålla kontakten med verkligheten inför valet publicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var. Det land som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Hon hette Maria Elisabet men kallades aldrig annat än Lisa. Hon var en alldeles vanlig svensk kvinna, född i Bollnäs den 2 november 1902. En sådan som aldrig får några minnesord skrivna över sig. Hon var en av dem som i tysthet byggde Sverige, och hon var min älskade farmor.
I mitt hjärta och mitt minne lever hon starkt och tydligt, och hon förtjänar att bli omskriven som den fina människa hon var. På hennes födelsedag i november tänder jag varje år ett ljus för henne.
För att vi ska behålla markkontakten inför valet återpublicerar jag under rubriken ”Svenska berättelser” en serie poddar om det Sverige som var; landet som vi har lämnat bakom oss men som har format oss till de människor vi är.
Det förflutna finns bara så länge som någon kan berätta – och någon vill lyssna.
Minnen lever inte för evigt. Snart finns ingen kvar som kan berätta. Vi som lever i nuet har ofta glömt.
Den här berättelsen handlar om min farfar Hugo (1898-1974). När han var tre år gammal dog hans mor, och han och hans sex syskon blev moderlösa. Barnen ackorderades ut bland släktingar, men farfar och en av hans bröder kom till fattighuset i Bollnäs.
Sju år gammal är pojkpalten. En liten linlugg som tusentals andra. Nu står han framför en enorm vit byggnad med en oro som stångas och hamrar i bröstet. Det stora vita huset är socknens fattighus. Där lämnas pojken för att tillbringa resten av sin barndom.
Det här är berättelsen om min farfar.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för ditt stöd!
Fattighuset i Bollnäs, ritat av arkitekt Ferdinand Boberg. Färdigställt 1906.
Dags för ett nytt Sommarprogram, mitt elfte sedan 2016 och det sjätte som jag har gjort för Swebbtv. Det är årets roligaste jobb i ett format som tillåter att man går utanför de vanliga nyhetsramarna och kan blanda in kultur, historia, personliga berättelser – ja lite vad som helst som kan intressera en bred publik.
(Husbild från Bullermyren, Borlänge. Infälld bild från grävandet av Göta kanal 1810-1832).
Vi är våra rötter. De är den äkta kärnan i oss. Ur våra rötter och vårt ursprung grundar vi vår identitet.
Sent omsider börjar vi inse att vår identitet som svenskar är stöldbegärlig. Många gör anspråk på den, inte bara för att begå brott, utan för att posera i den – som om den vore ett klädesplagg som man kan ta av sig och på sig efter behag.
I ett land som har haft fred i mer än 200 år känns freden självklar. Men överallt, även i Sverige, finns krafter som vill ha krig. Som gillar krig och njuter av krig – på skrivbordsavstånd. Själva står de aldrig i stridslinjerna. Det är krafter som berikar sig på krig, finansiellt, psykologiskt och i sitt eget tycke moraliskt och statusmässigt.
Krig får tuppkammen att växa på en viss sorts män. Och många kvinnor är benägna att falla för män med status och hissad tuppkam.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Ett varmt tack för din gåva!
”Under de första krigsveckorna 1914 blev det snart omöjligt att föra ett förnuftigt samtal med någon. Även de fredligaste och mest godmodiga människor var som berusade av blodsångorna.”
Julkort har funnits i Sverige ända sedan slutet av 1800-talet. Förebilden kom från England. För många miljoner svenskar är det en fin tradition att skicka julkort till vänner och anhöriga med en tillönskan om en God Jul och ett Gott Nytt År.
Eller: har varit.
Julkort signerat Jenny Nyström (1854-1946).
Julkort är en varm omtanke, manifesterad med en mysig och vacker bild, och kärkommen hos mottagaren. Nu hotad av giriga, dysfunktionella Postnord. Att skicka ett julkort med julfrimärke kostar i år 17 kronor.
Brevportot höjs från årsskiftet från 18 till 22 kronor, den största höjningen någonsin.
Samtidigt har lönen för Postnords VD Annemarie Gardshol höjts till drygt 935 000 kronor i månaden. För de hutlösa pengarna får man 39,2 undersköterskor – bara som en notering i den aktuella debatten om äldreomsorgen.
Julkort ritat av Jenny Nyström (1854-1946).
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Julia Caesar 