Varje människa är ett mikrokosmos, och varje liv är värt att berätta om. I det lilla sker det stora, det intressanta och begrundansvärda.
Idag handlar det om att samtala. Att samtala är en viktig del av vår utveckling och uttryck för vår kultur. Lärandet pågår hela livet.
(Texten är en omarbetad och uppdaterad version från en tidigare publicering).
Att samtala är en konst. Det vet alla som har försökt. Samtal som är meningsfulla för alla parter kräver mångårig träning, framför allt i att lyssna, att vara öppen för och intresserad av andra människor. Att släppa taget om sitt eget ego, släppa in och erbjuda utrymme för en annan.
Samtal är hjärn- och känslogympa på hög nivå.
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för din gåva!
När jag googlar på ”samtal” och ”att samtala” kommer det mest upp sådant som handlar om formella, professionella samtal; utvecklingssamtal på jobbet, anställningsintervjuer och psykologsamtal.
Men de flesta av de samtal vi har med varandra är privata, från människa till människa. Några av dem blir historiska milstolpar, som när vi säger ”ja” till en älskad människa. Eller ”nej” till någon när vi har utvecklats alltför olika för att kunna fortsätta relationen.
Vi säger ”nej” till vänner när de inte är våra vänner längre, när de fördömer våra åsikter och inte respekterar oss eller bara vill utnyttja oss som arenor för sig själva och stjäla vår energi. Vi säger nej till sammanhang som förminskar oss eller förnedrar oss. Vi säger nej till relationer där vi inte får utrymme att vara oss själva.
Att växa som människa genom att sätta gränser
Här döljer sig en nedgrävd skatt, en förborgad hemlighet som jag har sett hända gång på gång både i mitt eget och andras liv: när vi drar en gräns mot destruktiva sammanhang och energislukande relationer noteras det av krafter som vi i brist på bättre ord kan kalla ”högre energier”. På ett energiplan görs en notering om att vi står upp för oss själva, värderar oss själva och är aktsamma om oss själva.
Då kommer ofta belöningar i en eller annan form. När du visar vem du verkligen är fyller universum på med positiva energier. Plötsligt får du kontakt med personer som du inte visste fanns och som bättre svarar mot definitionen av vänner än den eller de som du har lämnat. Att du genom gränsdragning har vuxit som människa kan också innebära att ditt behov av sociala kontakter minskar och att du trivs bättre med dig själv och ditt eget sällskap.
När du bryter ett destruktivt förhållande med en partner ger du en kraftfull signal utåt om förändring. Innan du vet ordet av står kanske rätt person framför dig.
Trådarna löper ihop, ni har utvecklats på varsitt håll utan att veta om varandra, och plötsligt faller pusselbitarna på plats. Eller också ser du att fördelarna med att leva ensam överväger. Ålder och livserfarenhet väger tungt i den här processen. Det finns inga ”rätt” eller ”fel”.
En av grunderna för våra förändringsprocesser, vår utveckling och våra beslut är samtal. Ju äldre jag blir, desto mer fascinerad blir jag av den enorma potential som samtal kan ha. Jag skriver ”kan ha”. Här behöver vi utreda vad samtal är och vad samtal inte är.
Samtal är en ömsesidighet
Samtal är en ömsesidig angelägenhet. I det goda samtalet löper repliker och tankar om varandra som varp och inslag i en vävstol. Samtal utgår ifrån två eller flera individer som vill utbyta tankar och har en strävan efter att förstå varandra. Samtal är inte att sitta mittemot varandra vid ett bord och vara upptagen av att fippla med var sin mobiltelefon. Samtal är inte heller att hålla långa monologer. Mer om det senare i texten.
Samtal förutsätter ett genuint intresse för och ett aktivt lyssnande på en annan människa. Ingen dominerar över den andre. Alla får utrymme att prata. I ett bra samtal är alla lika mycket värda. Samtal är ett kitt som håller människor samman – eller drar dem isär när kittet brister.
Samtal är en konst som kräver träning. Den stora omöjliggöraren och samtalssabotören – i hård konkurrens med mobiltelefonerna – är att så många människor inte vill lägga tid på att samtala. De anser sig inte ha tid, tycker inte att det är viktigt och har ingen erfarenhet av goda samtal.
Om man inte vet vad som rör sig i ens inre är det svårt att styra hur mycket plats man tar i samtalet
Dessutom är många i varierande grad omedvetna om vad som rör sig i deras inre och kan därför sakna självkontroll. Därmed har de ofta också svårt att styra hur mycket plats de tar i samtalet. De kan lägga beslag på större delen av utrymmet och tilldela andra en ensidig roll som åhörare – utan att själva vara medvetna om det.
Om man har dålig självkännedom saknas ofta förmågan till inlevelse och empati med en annan människa. Det utrymmet finns helt enkelt inte. Att ha förvärvat ett mått av självkännedom i psykoterapi eller genom någon annan medvetandehöjande metod är en bra grund för goda samtal.
För att bli en bra samtalspartner och inte fullständigt översvämma andra människor med ostoppbara, egocentrerade ordflöden bör du vara medveten både om dina egna och andras behov och gränser. Annars måste andra sätta gränserna för dig.
Samtal är INTE att hålla monologer
Samtal är INTE att hålla monologer. Förbluffande många förväxlar monologer med samtal. De tror att samtal är att turas om att hålla monologer, utan att lyssna på, ställa följdfrågor till eller på annat sätt intressera sig för den man talar med. Under samvaron är vederbörande fullt upptagen med att formulera sin egen kommande replik och noterar över huvud taget inte vad den andre har sagt.
Personer med den här sortens beteende är i allmänhet inte heller medvetna om att de med sina monologer lägger beslag på orimligt stor del av den tid och uppmärksamhet som ska fördelas någorlunda jämnt i ett samtal där alla ska få komma till tals. Eller att intresset för långa invecklade redogörelser för lokala släkt- eller grannförhållanden kan vara begränsat hos vänner som aldrig har träffat och aldrig kommer att träffa dina grannar eller släktingar.
Konsten att sätta gränser för långprataren
Den typiske monologhållaren visar inga tendenser till att släppa in eller intressera sig för någon annan. Han eller hon är omedveten om sitt eget dominansbeteende, mal oberört på och måste därför handgripligen avbrytas för att någon annan ska få en syl i vädret.
Ansvaret för att fördela tiden någorlunda rättvist i en grupp vältras alltså över från långprataren själv till andra som också vill säga någonting.
Psykoterapeuten Michelle Farris ger i den här videon väldigt bra tips om hur man sätter gränser för långpratarna. Om mönstret upprepas om och om igen och ingenting hjälper lämnar man dem helt enkelt, det vill säga bryter upp om man är gäst (vilket förutsätter att man befinner sig på deras mark och inte sin egen) och överväger om man vill fortsätta vänskapen på deras villkor.
Även radioprogrammet Språket i P1 har ägnat sig åt hur ”trafikreglerna” i samtal ser ut och hur man avbryter någon som tar för mycket utrymme på andras bekostnad. Två av de frågor som tas upp i programmet:
Går det att avbryta någon på ett trevligt sätt?
Hur kan eh-ljudet användas för att hålla kvar ordet? (Mycket vanligt förekommande fenomen).
En bra samtalspartner är engagerad i andra, lyssnar aktivt, reflekterar och ställer intresserade följdfrågor. Han/hon minns namnen på och basala biografiska data om samtalspartnerns närmaste krets som har nämnts i tidigare samtal. Sådana små detaljer får andra att känna sig sedda, bekräftade och respekterade.
Väldigt många människor går omkring med dåliga erfarenheter av och missuppfattningar om vad samtal är och inte är. Det resulterar ofta i besvikelse och misstro mot andra människor – utan att vederbörande är medveten om sin egen roll i misslyckandet.
De bästa samtalen har man i allmänhet med en människa i taget
De bästa samtalen har man i allmänhet med en människa i taget. Det är åtminstone min erfarenhet. Med EN samtalspartner går det lättare att lyssna på varandra och fördjupa ämnena för samtalet. Det blir lättare för båda att öppna sig och styra samtalets inriktning.
Om antalet deltagare i samtalet överstiger tre personer blir samtalet ofta ytligare och formas av ”minsta gemensamma nämnaren”, det vill säga den okontroversiella punkt där alla kan komma överens men ingen vågar uttrycka en avvikande mening och inget väsentligt blir sagt.
Konsten att avsluta ett samtal
”Att avsluta ett samtal är en konst lika avancerad som en slutpiruett i ett dansnummer. Och det visar sig att endast 2 procent av våra samtal avslutas på ett sätt som gör bägge parterna nöjda. 98 procent av konversationerna lämnar i stället åtminstone en av deltagarna otillfredsställd – eller till och med lite sårad” skriver Maria Arnstad på Språkbloggen.
”Jaha, nej jag måste nog kila …”
”Ska vi säga så då?”
Så kan det låta.
98 procent kände sig missnöjda med hur samtalet avslutades
Maria Arnstad redogör för en studie vid Harvard University i USA, där forskare i psykologi studerade samtal mellan nästan 1 000 personer. Efter samtalen fick deltagarna frågan om de tyckte att konversationen hade avslutats tillfredsställande. Men 98 procent kände sig alltså missnöjda.
Antingen tyckte de att snacket hade pågått alldeles för länge, och att motparten inte tagit till sig hintarna om att man ville avsluta, eller så tyckte de att samtalet avbrutits alltför abrupt.
Forskarna tror att resultatet beror på vad de kallar koordinationsproblemet, skriver Maria Arnstad. Människor tenderar att hålla inne med sina innersta önskningar – till exempel om hur de vill att ett samtal ska sluta. De vill vara artiga och följa motpartens (likaledes outtalade) önskningar.
Att avsluta ett samtal är en svår samtalsgren som kräver fingertoppskänsla. På engelska kallar man de hintar som är menade att signalera att samtalet håller på att ta slut för closing routines. De kan bestå i att den ena parten säger ”Då så” eller ”Okej” i ett visst tonläge.
Det är nästan omöjligt att avgöra om ens samtalspartner tycker att den processen är tillräckligt kort eller lång. Det beror på hur ärliga vi vågar vara mot varandra och hur väl vi tolkar varandras signaler.
En läroprocess som pågår hela livet
I ingressen skrev jag att samtal kräver mångårig träning. Det gäller både konsten att lyssna och förmågan att formulera vad man själv känner och behöver. Där spelar självkänslan, Jantelagen och den svenska blygheten stora roller. God självkänsla underlättar förmågan att ta plats i ett samtal och inte låta sig tystas av mer dominanta personer, medan Jantelagen (”Du ska inte tro att du är något”) och den svenska blygheten kan utgöra stora hinder. ”Inte ska väl jag…”
Tystnad kan användas aggressivt och innebära outsagda anklagelser för någonting som den andra parten inte får kännedom om och därför inte kan göra något åt. Det är en helt annan sorts tystnad än den empatiska, närvarande och inkännande tystnad som alla längtar efter.
I psykoterapi är tystnad ofta ett av de mest effektiva verktygen. Tystnaden ger klienten möjlighet att få det nyss sagda att sjunka in på ett djupare plan.
Den som ingen har lyssnat på
När jag träffar människor märker jag ganska snart om de har blivit lyssnade på eller om de bär på stora otillfredsställda pratbehov – ord som de vill få sagda, men som ingen någonsin har velat eller kunnat lyssna till. De bär på ohörda rop, nedtystade berättelser, bortträngd smärta, nedsvald gråt. Ingen har hört, ingen har märkt.
När någon äntligen lyssnar på det som aldrig har sagts ut kan gamla skador läka och kraft frigöras. Det som händer i ett sådant möte kan ha en stor frigörelsepotential och förvandla en människas liv. När orden uttalas blir känslorna möjliga att ta till sig och förstå. Samtal kan ha en enorm läkande kraft.
Samtidigt finns det en fälla här: den som har mycket stora otillfredsställda behov av att prata och uttrycka sig, uppdämda sedan decennier, kan översvämma lyssnaren med gränslösa ord- och känsloflöden vid tillfällen då det helt enkelt inte finns utrymme för sådant.
Utbildade psykoterapeuter och analytiker har genom utbildning och erfarenhet tillägnat sig verktyg att handskas med sådana situationer. Tiden för mötet brukar vara begränsad till 45 minuter. För en privatperson är det betydligt svårare att sätta gränser och inte själv drunkna i ordflödet.
Den ordlösa kommunikationen
Jag ska berätta om två exempel på säregen kommunikation ur mitt eget liv. Det egendomligaste exemplet utspelade sig i en liten fjällby i Härjedalen, där mina föräldrar hade köpt en tomt. Det var på 1960-talet, och det fanns landsväg fram till byn, men sedan var det väglöst land där man fick ta sig fram på skidor på fjället.
Vi satt i köket hos en man som fungerade som en sorts byhövding när dörren plötsligt öppnades utan föregående knackning, och en väl påpälsad man steg in från snöriket utanför. Utan att säga ett ord satte han sig på kökssoffan. Efter ungefär en halvtimme av ihållande tystnad reste han sig, fortfarande utan att säga någonting, och gick ut genom dörren.
Så småningom insåg vi att det ibland var så människorna i den lilla fjällbyn umgicks.
De satt tillsammans en stund utan ord. Allt som behövde sägas var redan sagt, och det fanns ingenting att tillägga.
Vi insåg att det var vi nykomlingar som utgjorde nyhetsvärdet i byn och som behövde besiktigas.
Par sitter helst med varandra och släpper inte in någon ”ny”
Det andra exemplet är lika säreget, men antagligen betydligt vanligare och ses i de flesta fall som ”normalt” uppförande på den svenska landsbygden.
För cirka 20 år sedan var jag nyinflyttad i den glesbygd där jag fortfarande bor. Jag bor ensam i en liten stuga, kände ingen och har grannar bara sommartid. När det kom en inbjudan till knytkalas i bygdegården tyckte jag att det var en bra idé för att lära känna byborna, lagade en maträtt och tog med mig.
Sedan stod jag där med en fylld tallrik och skulle hitta en sittplats vid något av borden. Jag konstaterade att gästerna överlag satt parvis tillsammans med den person som de var gifta eller sambo med.
Jag frågade om jag fick slå mig ner vid ett av borden, satte mig, sa hej och berättade vad jag heter och var jag bor. Ingen reaktion. Paren var fullt upptagna med varandra. Jag gjorde några försök att få igång en konversation, utan resultat. Den person jag hade tilltalat vred på sin höjd på huvudet och gav att enstavigt svar. Det kom aldrig någon motfråga. Sedan vred vederbörande tillbaka huvudet. Det var en signal om att det var färdigpratat.
Social inkompetens och makalöst ohyfsat
Jag åkte aldrig tillbaka till bygdegården igen. Jag tror inte att det bara är i min hembygd som det är så här. Rapporter från andra delar av landet bekräftar bilden: det offentliga umgänget på landsbygden är baserat på par, som – även om de har haft sådär 50 år på sig att ventilera det mesta med varandra – omöjligen kan tänka sig att offra en stund på att prata med en nykomling i bygden eller någon de inte har träffat tidigare.
Det är social inkompetens och makalöst ohyfsat. Jag tror att det handlar om rädsla.
Om man inskränker sig till att bara prata med den person man lever med känner man sig trygg och på säker mark. Man har kontroll. Men den känslan av kontroll är en chimär. Om partnern försvinner på grund av separation eller döden riskerar man att bli väldigt ensam.
Moster och morbror lärde mig vad samtal är
Själv är jag innerligt tacksam mot den handfull människor som har tränat mig i att samtala. De första, förutom mina föräldrar, var min älskade moster och morbror, som jag har haft starka band till så länge de levde, och även efter deras död. Min moster och morbror hade inga egna barn, så ibland lånade de in mig eller något av mina syskon. För mig representerade moster och morbror stor trygghet och kärlek.
Sommaren 1955 var jag tio år. Då bodde jag hos dem i deras enkla sommarbostad på den stora Hälsingegård där min morbror växte upp. Det var min barndoms allra bästa sommar, och jag har berättat om den i den här podden om sommaren 1955.
Den så kallade ”brysten” (bryggstugan) var belägen i ena änden av den stora ladugården, och var ombyggd till en lägenhet med ett stort lantkök med vedspis och ett litet sovrum. Med ytterst lite pengar men med en särskild förmåga skapade min moster en trevlig sommarbostad i den före detta bryggstugan. Jag sov i den blå köksssoffan.
På kvällarna kom nästan alltid någon eller några av mosters och morbrors vänner på besök, Hatt-Anton eller Henning från någon av granngårdarna i byn, eller Pekka, typograf på tidningen Ljusnan, inifrån stan, med eller utan fruar, och så knäckte de världsgåtor kring köksbordet medan de drack kaffe eller kaffekask. Allt de pratade om gick rakt in i mina öron utan att passera något censurfilter.
Alla tyckte olika, och starka åsikter stod som spön i backen. Men jag kan inte minnas att några någonsin blev osams eller kallade varandra idioter eller fascister. Många års grundmurad vänskap bar lugnt och stabilt över olika uppfattningar i politiska frågor.
Det var där, tillsammans med moster och morbror och deras vänner i brysten sommaren 1955 som jag lärde mig att man faktiskt får säga vad man tycker. Hemma hos hela min släkt var det högt i tak.
En verklig generalrepetition i konsten att samtala fick jag under de tre gymnasieåren, då jag bodde inackorderad i ett hyresrum i Bollnäs hos någon snäll änka eller ogift fröken och åt middag hemma hos moster och morbror varje dag.
På lördagskvällar bjöd de ofta in sina bästa vänner, Ruth och Pekka, och så umgicks de, drack grogg och samtalade. Eller diskuterade, som de hellre ville kalla det. De blev aldrig osams. I mer än 60 år var moster och morbror bästa vänner med Ruth och Pekka. Nu är alla döda. Men jag minns. Jag minns allting.
Diskussionens vågor gick ofta höga hemma hos moster och morbror, och jag sög in allt de pratade om utan att egentligen förstå så mycket av bakgrunden. Man kan faktiskt diskutera politik utan att kasta okvädingsord omkring sig.
Jag har haft den enorma turen att ända sedan barndomen ha människor omkring mig där det uppriktiga samtalet har varit den goda kärnan i våra relationer. Jag är innerligt tacksam över att ha fått uppleva och fortfarande få uppleva den glädjen.
När samtalen tystnar för alltid saknar vi dem outhärdligt. De var ju själva livet.
————————————————————-
Julia Caesar 