Trodde du att läkemedelsindustrin vill ditt bästa? Läs om det läckta avtal – ett veritabelt slavkontrakt – som vaccintillverkaren Pfizer har ingått med vaccinköpande länder.
Köparna åtar sig bland annat att bryta mot lagen i sina egna länder om den står i vägen för massvaccinationerna och den globala vaccinindustrins gigantiska vinster.
Köparna förbinder sig också att stå för alla kostnader och allt ansvar för skador, rättegångar med mera till följd av deexperimentella vaccinationerna – även om de inte fullföljs. Köparna avsäger sig rätten att bryta avtalet.
I historiens största medicinska experiment med så kallade ”vacciner” som inte är godkända för användning på människor är det enligt det läckta avtalet köparnas ansvar att utåt försvara Pfizer för vållande av vaccinskador och annat negativt. Pfizer avsvär sig allt ansvar och hålls skadeslösa med argumentet att biverkningar och långsiktiga verkningar av ”vaccinerna” är okända även för företaget.
Pfizer medger alltså att de säljer en otillräckligt testad produkt för användning på människor i miljarder doser på världsmarknaden.
”Migranter är en industriell exportartikel som skickar enorma belopp till sina hemländer, vare sig pengarna kommer från bidrag, jobb eller kriminalitet. Hemländerna varken kan eller vill ta hem dem, för vem vill avveckla en sådan industri frivilligt?”
Det skriver den norske författaren och politikern (Demokratene) i den här debattartikeln på Document.no. Jag har översatt texten från norska.
Kent Andersen.
Lycksökare strömmar till Turkiet, Egypten och andra transitländer från alla världens fattiga länder i hopp om att få delta i Angela Merkels dödliga gummibåt-gameshow. Belöningen för att klara att sätta en stortå på europeisk jord är fri tillgång till rättigheter, advokater, nyttiga idioter, bidrag och blondiner till evig tid.
Fascistisk uppfostrarnit mot gamla människor: läskedrycker stoppas från första maj på åtta äldreboenden i Gislaved. Ålderistiskt förtryck av gamla människor ska inte tolereras i något sammanhang.
Gislaveds äldre ska lära sig skilja på vardag och fest och inte dricka läsk när som helst. Det har den folkuppfostrande kostchefen Eva Kullenberg bestämt.
Eva Kullenberg, 58, beskäftig kostchef i Gislaveds kommun, anser att pensionärerna inte ska få dricka läsk annat än vid stora helger (jul- och nyårshelgen, påsk, midsommar och Alla Helgons-helgen). De gamla ska uppfostras att förstå skillnaden mellan vardag och fest.
I det senaste inlägget på bloggen, skrivet av Ingrid Björkman, handlar det om en multinationell ekonomisk elit och maktelit som kramar ut svindlande, gigantiska vinster på att genomdriva sin agenda.
Elitens vinster bygger på att folkmajoriteten låter sig plundras och förvandlas till förlorare. I dag handlar det om Sveriges cirka 350 000 fattigpensionärer, som, även vid en internationell jämförelse, är de största förlorarna av alla.
Många av Sveriges cirka 350 000 fattigpensionärer samlar burkar och PET-flaskor för att få pengar till mat.
Den 1 januari höjdes statsminister Stefan Löfvens (S) lön med 4 000 kronor i månaden till 180 000 kronor. Statsministern tjänar alltså mer än 2 miljoner kronor per år, så vad pengarna anbelangar har han inga problem med att shoppa i Stockholms gallerior. Övriga statsråds arvoden höjdes med 3 000 kronor per månad till 142 000 kronor.
Det är en oförglömlig sommar. 2020 är året vi aldrig glömmer. Ett litet taggigt virus sätter våra liv på standby.
I sitt femte Sommarprogram pratar journalisten och författaren Julia Caesar personligt från sin hemkarantän om liv och död och rädsla, och om deras motkrafter: kärlek och mod. Mod att våga stå för den man är och det man tycker – även när man går rakt emot flocken och en etablerad åsiktselit. Mod att hålla fast vid den man är och det man tycker, även om man förlorar vänner och blir uthängd på medias galgbacke.
Det finns nästan alltid en motkraft till de mörka krafterna, och ofta bär vi den inom oss själva. Vi vet bara inte om det, för vi har dragit ner rullgardinerna, låst dörren och kastat bort nycklarna.
Ur programmet:
Aldrig har jag njutit så mycket av trädgården som i år. Varje blomma är en gåva. Till och med ogräset får ett försonande drag. Aldrig har jag älskat livet så mycket som den här sommaren, när jag nyss har varit nära att förlora det.
MUSIK OCH LJUDKLIPP I PROGRAMMET
1. Isaac Albéniz (1860-1909). Mallorca. Opus 202. Julian Bream, gitarr.
2. In the Summertime. Mungo Jerry. 1970.
3. Gustav Mahler (1860-1911). Symfoni N:o 5 i ciss-moll. Adagietto. Berliner Philharmoniker. Dirigent Herbert von Karajan (1908-1989).
4. Max Raabe, Palast Orchestra. Ich bleib zu Haus.
5. Weeds and Wildflowers. Parsonsfield.
6. Giovanni Pierluigi Palestrina (1525-1594). Missa Brevis. 1570. Agnus Dei.
7. Jóhann Jóhannsson (1969-2018). Flight from the City. 2016.
8. J S Bach (1685-1750). French Suite N:o 2 ciss-moll, BWV 813. Motoki Hirai, piano.
9. Zbigniew Preisner. Piotr.
10. Lyrics by Freddie Perren, Dino Fekaris. I Will Survive. Gloria Gaynor, sång. 1978.
11. We’ll Meet Again. 1943. Vera Lynn (1917-2020).
12. LJUDKLIPP: Döden spelar schack. Klipp ur Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet”. 1957. Max von Sydow, Bengt Ekerot.
13. Arvo Pärt. Spiegel im Spiegel. Leonhard Roczek, cello, Herbert Schuch, piano.
14. Du säger att ditt hjärta är kallt.
15. Lars Gullin. Danny’s Dream. 25 maj 1954. Lars Gullin, barytonsaxofon, Rolf Berg elgitarr, Georg Riedel kontrabas.
Ett litet taggigt virus, osynligt för blotta ögat, har makt att skaka hela världen.
Alla drabbas i någon bemärkelse. Alla. Varken rikedom eller white flight hjälper. Nu ska vi leva med ovisshet, våga vara i det icke förutsägbara, sannolikt under lång tid. Vi är bara i den första chock- och panikfasen av ett förlopp som vi inte kan överblicka. Andra faser kommer. Efteråt – det finns ett efteråt – kommer världen att vara förändrad. Men hur vet vi inte.
Coronapandemin förändrar allting.
Söndagen den 15 mars stormar den spanska polisen, Guardia Civil, in på hotellet. Från och med nu gäller utegångsförbud. Vi får inte gå utanför dörrarna, inte ens ut på tomten. Enda undantag gäller apoteksärenden och matinköp.
Chris Forsne är en journalist med gedigen yrkeserfarenhet under flera decennier. Liksom jag häpnar hon över den låga kvalitén hos dagens journalister, över okunnighet och partiskhet.
Här är hennes senaste krönika, publicerad på Ledarsidorna.
Chris Forsne, journalist.
Protesterna från GP:s journalistklubb och den konsekventa tendensen att klä akuta samhällsproblem i andra ord tyder på ett psykosliknande tillstånd och en förljugen kultur bland de som faktiskt har som ansvar att ge medborgarna en rättvisande bild av hur landet mår.
Sverige sover sött när det gäller hälsoriskerna med 5G. Här råder kompakt tystnad och ointresse från både media och allmänhet kring lanseringen av femte generationen trådlösa nätverk och vad den innebär.
Det är en farlig tystnad som tillåter 5G-aktörerna – telekomindustri, politiker och tjänstemän i maskopi – att utan ifrågasättande och debatt genomföra en plan som kommer att påverka oss alla, men vars hälsorisker inte är utredda.
I andra länder, framför allt USA, har diskussionen kommit längre. Det vill säga: i USA finns en diskussion över huvud taget. Jag publicerar några videoklipp så att du kan bilda dig en egen uppfattning om experimentet 5G. I klippet ovan en kort diskussion i RT, Russia Today.
När man har haft en blodpropp i hjärnan ska man leva på precis som vanligt. Samtidigt bör man förbereda sin död. Onekligen en smula dubbelt.
Dilemmat är inte själva döden. Den sköter i allmänhet sitt. Dilemmat är vad man lämnar efter sig åt sina stackars anhöriga att ta hand om.
En saksamlares liv är oftast roligt, intressant och spännande. För de efterlevande innebär en saksamlares död stora strapatser.
Jag har vänner som har två hus, plus uthus, proppfulla med fynd från loppisar, auktioner och Tradera, och inga arvingar. Glada framlever de sina liv utan tanke på vem som ska ta reda på allt efter dem. En ny loppis väntar alltid runt hörnet.
Jag har också vänner som aldrig har låtit sig dras med i saksamlande och som har döstädat i åratal. Döden kommer för det mesta oförberett, det vet vi. Och vi kan ingenting ta med oss dit vi går.
Bäst att stänga skåpdörrarna så att man inte ser alla saker.
Hos mig är hus och förråd fyllda med saker som är mig mycket kära. Saker som jag använder och tycker om att se på. Saker som gör mig glad. Här finns nästan ingenting nytt. Det mesta är inhandlat på antikmässor, auktioner och loppisar. Men inbrottstjuvar göre sig icke besvär – här finns ingenting av värde som går att kränga på svarta marknaden. Värdet ligger i relationen till sakerna, det som försäkringsbolagen brukar kalla affektionsvärde, och det är omöjligt att mäta, ersätta eller förstå för en utomstående.
Vad är tennskålarna efter mina morföräldrar värda, köpta i början av 1930-talet när deras ekonomi började repa sig efter en konkurs? Någon tjuga kanske. Men för mig är de guld genom sin historia.
Farmors sockerburk i majolika? Lite kantstött, av noll och intet värde. Men jag älskar den.
Farmors sockerburk.
Finns det något hopp för en människa som har åtta sorters assietter – och envist påstår att hon behöver dem allihop, för olika tillfällen? Absolut, så länge som man är i livet och tar hand om dem själv.
Urnor av Anna-Lisa Thomson och Vicke Lindstrand, Upsala Ekeby.
Jag började tidigt samla på keramik från S:t Eriks Lervarufabriker (1888-1962), Upsala Ekeby (1886-1977, Gefle (1910-1979), Bo Fajans (1874-1967) och Gabriel (från 1925) – så tidigt att de flesta jag kände fnyste åt fynden. Upsala Ekeby var det absolut töntigaste som fanns! Deras keramik var någonting som den intellektuella klassen skrattade åt. Något måste de ju ha att förakta innan de hade utsett oss invandringskritiker att spy sin galla över.
Men jag omfamnar ”töntigheten” passionerat, den är en del av mitt kulturarv. Jag älskar de töntiga sakerna som jag har vuxit upp med. Det var inte sprött porslin med guldkant. Det var handfast keramik och tåligt porslin från Gefle.
En dag på 1980-talet stod jag på en auktion i Follingbo på Gotland. I en av fyndlådorna, bland blåblommiga kaffekoppar, såg jag det plötsligt: ett askfat i keramik med ett grönt rådjur.
Askfatet med det gröna rådjuret från Upsala Ekeby – själva töntighetens arketyp. Ljusstaken från Gabriel.
På en sekund föll jag miltals ner i minnets brunnar. Plötsligt kom jag ihåg. Det var ju precis ett sådant askfat farfar hade när han låg på schäslongen och läste Ljusnan och rökte pipa! Jag var tillbaka i farmors och farfars hus, mindes kammaren innanför köket, kände doften, såg jugendmöblerna och färgerna. Kände tryggheten som jag alltid upplevde där.
Jag ropade in fyndlådan för 50 kronor. Rådjursaskfatet är mig kärt. Töntigt? Jag är beredd att försvara det med mitt blod.
Askfatet tillverkades i en mängd varianter av Upsala Ekeby keramikfabrik, bland annat med en brun hund, en brun björn, en vit isbjörn, en grön björn, och så trumfkortet kallat ”Metmasken”. Det var en grön kvinnofigur som formgavs med utgångspunkt från utkavlade lersträngar, därav namnet. Mest påminner hon om ”Den lille havfrue” i Köpenhamn.
De svenska porslins- och keramikfabrikerna inledde sin verksamhet i slutet av 1800-talet, hade sin storhetstid under 1920- och 30-talen och lades brutalt ned under 1960- och 70-talen. Konkurrensen från importerat cook shop-porslin blev för stark.
Så dog en stor och konstnärligt oerhört framstående epok, en viktig del av vårt kulturarv med formgivare som Arthur Percy, Anna-Lisa Thomson, Vicke Lindstrand, Eva Jancke-Björk, Gabriel Burmeister och Stig Lindberg – bara för att ersättas med importerat, masstillverkat porslin av oftast dålig kvalitet.
Anna-Lisa Thomson (1905-1952), skicklig konstnär och formgivare.
För dagens ungdomar betyder kända märken av svenskt kvalitetsporslin som Gustavsberg, Rörstrand, Karlskrona, Lidköping och Hackefors ingenting. De handlar på Ikéa.
”Klockor” från Gefle porslinsfabrik, barndomens servis. Den tillverkades 1928-1943.
Hos mig är skåp och lådor fyllda, och varenda sak har en själ och ett känslomässigt värde. Särskilt de som kommer från släktingar som stått mig nära. Sakerna bevarar deras närvaro i mitt liv fast de tidigare ägarna är döda.
Det nötta färdskrinet från Hälsingland var 1800-talets pick-nickväska. I skåpet står min fars dopskål från Eda glasbruk.Tavlan, broderad av min farmor, är en bild av ett svunnet Sverige.En blyertsteckning gjord av min moster.
Vi kommer till bastun. I min bastu badar man inte. Där har jag mitt tygförråd. Ett livs ihopsamlade tyger, sorterade efter färg i stora plastbackar. En skatt att plocka fram vid behov och en guldgruva om man tycker om att sy.
Klädkammaren upptas av andra plastbackar, staplade som ett berg, fyllda av ovärderliga bilder och dokument från min släkt. Hela min släktforskning, underlag för många krönikor och poddar, finns här. Dessutom underlag för allt som mina efterlevande behöver veta om sitt ursprung.
Collage av släktbilder.
Man lever så länge man lever. Så länge som man har glädje av sina saker har de en viktig uppgift att fylla.
Kanske hamnar allting på soptippen när man dör. Men det får man inte veta och behöver följaktligen inte bekymra sig för.
Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.
Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:
Swish 073 594 52 69
Bankgiro 111-9072
Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290
Liksom många andra har jag arbetat hårt inför valet och skjutit en massa andra saker åt sidan som nu ropar på att bli gjorda; mitt hus behöver målas, trädgården vill bli omskött, försummade kontakter behöver tid.
Framför allt behöver jag vila och få tid att smälta valresultatet.
De som vill kan följa mig på Twitter.
Julia Caesar 