Min mest ”rasistiska” krönika någonsin: Gökens förlorade värdegrund

Göken bygger inga egna bon och tar inte hand om sin avkomma utan parasiterar på andra, mindre fåglar.

Nu är den på väg från sin övervintring i Afrika, söder om Sahara. Under den första delen av maj hörs gökens karaktäristiska tvåtonsläte i södra Sverige – ljudet som många av oss tycker om att höra för att det är så starkt förknippat med vårens ankomst.

Som traditionen bjuder publicerar jag i maj min krönika ”Gökens förlorade värdegrund”.

Fortsätt läsa ”Min mest ”rasistiska” krönika någonsin: Gökens förlorade värdegrund”

Röster om 5G: ”Wake the hell up!”

Sverige sover sött när det gäller hälsoriskerna med 5G. Här råder kompakt tystnad och ointresse från både media och allmänhet kring lanseringen av femte generationen trådlösa nätverk och vad den innebär.

Det är en farlig tystnad som tillåter 5G-aktörerna – telekomindustri, politiker och tjänstemän i maskopi – att utan ifrågasättande och debatt genomföra en plan som kommer att påverka oss alla, men vars hälsorisker inte är utredda.

I andra länder, framför allt USA, har diskussionen kommit längre. Det vill säga: i USA finns en diskussion över huvud taget. Jag publicerar några videoklipp så att du kan bilda dig en egen uppfattning om experimentet 5G. I klippet ovan en kort diskussion i RT, Russia Today.

Fortsätt läsa ”Röster om 5G: ”Wake the hell up!””

En saksamlares död

När man har haft en blodpropp i hjärnan ska man leva på precis som vanligt. Samtidigt bör man förbereda sin död. Onekligen en smula dubbelt.

Dilemmat är inte själva döden. Den sköter i allmänhet sitt. Dilemmat är vad man lämnar efter sig åt sina stackars anhöriga att ta hand om.

En saksamlares liv är oftast roligt, intressant och spännande.
För de efterlevande innebär en saksamlares död stora strapatser. 

Jag har vänner som har två hus, plus uthus, proppfulla med fynd från loppisar, auktioner och Tradera, och inga arvingar. Glada framlever de sina liv utan tanke på vem som ska ta reda på allt efter dem. En ny loppis väntar alltid runt hörnet.

Jag har också vänner som aldrig har låtit sig dras med i saksamlande och som har döstädat i åratal. Döden kommer för det mesta oförberett, det vet vi. Och vi kan ingenting ta med oss dit vi går.

Bäst att stänga skåpdörrarna så att man inte ser alla saker.

Hos mig är hus och förråd fyllda med saker som är mig mycket kära. Saker som jag använder och tycker om att se på. Saker som gör mig glad. Här finns nästan ingenting nytt. Det mesta är inhandlat på antikmässor, auktioner och loppisar. Men inbrottstjuvar göre sig icke besvär – här finns ingenting av värde som går att kränga på svarta marknaden. Värdet ligger i relationen till sakerna, det som försäkringsbolagen brukar kalla affektionsvärde, och det är omöjligt att mäta, ersätta eller förstå för en utomstående.

Vad är tennskålarna efter mina morföräldrar värda, köpta i början av 1930-talet när deras ekonomi började repa sig efter en konkurs? Någon tjuga kanske. Men för mig är de guld genom sin historia.

Farmors sockerburk i majolika? Lite kantstött, av noll och intet värde. Men jag älskar den.

Farmors sockerburk.

Finns det något hopp för en människa som har åtta sorters assietter – och envist påstår att hon behöver dem allihop, för olika tillfällen? Absolut, så länge som man är i livet och tar hand om dem själv.

Urnor av Anna-Lisa Thomson och Vicke Lindstrand, Upsala Ekeby.

Jag började tidigt samla på keramik från S:t Eriks Lervarufabriker (1888-1962), Upsala Ekeby (1886-1977,  Gefle (1910-1979), Bo Fajans (1874-1967) och Gabriel (från 1925) – så tidigt att de flesta jag kände fnyste åt fynden. Upsala Ekeby var det absolut töntigaste som fanns! Deras keramik var någonting som den intellektuella klassen skrattade åt. Något måste de ju ha att förakta innan de hade utsett oss invandringskritiker att spy sin galla över.

Men jag omfamnar ”töntigheten” passionerat, den är en del av mitt kulturarv. Jag älskar de töntiga sakerna som jag har vuxit upp med. Det var inte sprött porslin med guldkant. Det var handfast keramik och tåligt porslin från Gefle.

En dag på 1980-talet stod jag på en auktion i Follingbo på Gotland. I en av fyndlådorna, bland blåblommiga kaffekoppar, såg jag det plötsligt: ett askfat i keramik med ett grönt rådjur.

Askfatet med det gröna rådjuret från Upsala Ekeby – själva töntighetens arketyp. Ljusstaken från Gabriel.

På en sekund föll jag miltals ner i minnets brunnar. Plötsligt kom jag ihåg. Det var ju precis ett sådant askfat farfar hade när han låg på schäslongen och läste Ljusnan och rökte pipa! Jag var tillbaka i farmors och farfars hus, mindes kammaren innanför köket, kände doften, såg jugendmöblerna och färgerna. Kände tryggheten som jag alltid upplevde där.

Jag ropade in fyndlådan för 50 kronor. Rådjursaskfatet är mig kärt. Töntigt? Jag är beredd att försvara det med mitt blod.

Askfatet tillverkades i en mängd varianter av Upsala Ekeby keramikfabrik, bland annat med en brun hund, en brun björn, en vit isbjörn, en grön björn, och så trumfkortet kallat ”Metmasken”. Det var en grön kvinnofigur som formgavs med utgångspunkt från utkavlade lersträngar, därav namnet. Mest påminner hon om ”Den lille havfrue” i Köpenhamn.

De svenska porslins- och keramikfabrikerna inledde sin verksamhet i slutet av 1800-talet, hade sin storhetstid under 1920- och 30-talen och lades brutalt ned under 1960- och 70-talen. Konkurrensen från importerat cook shop-porslin blev för stark.

Så dog en stor och konstnärligt oerhört framstående epok, en viktig del av vårt kulturarv med formgivare som Arthur Percy, Anna-Lisa Thomson, Vicke Lindstrand, Eva Jancke-Björk, Gabriel Burmeister och Stig Lindberg – bara för att ersättas med importerat, masstillverkat porslin av oftast dålig kvalitet.

Anna-Lisa Thomson (1905-1952), skicklig konstnär och formgivare.

För dagens ungdomar betyder kända märken av svenskt kvalitetsporslin som Gustavsberg, Rörstrand, Karlskrona, Lidköping och Hackefors ingenting. De handlar på Ikéa.

”Klockor” från Gefle porslinsfabrik, barndomens servis. Den tillverkades 1928-1943.

Hos mig är skåp och lådor fyllda, och varenda sak har en själ och ett känslomässigt värde. Särskilt de som kommer från släktingar som stått mig nära. Sakerna bevarar deras närvaro i mitt liv fast de tidigare ägarna är döda.

Det nötta färdskrinet från Hälsingland var 1800-talets pick-nickväska. I skåpet står min fars dopskål från Eda glasbruk.
Tavlan, broderad av min farmor, är en bild av ett svunnet Sverige.
En blyertsteckning gjord av min moster.

Vi kommer till bastun. I min bastu badar man inte. Där har jag mitt tygförråd. Ett livs ihopsamlade tyger, sorterade efter färg i stora plastbackar. En skatt att plocka fram vid behov och en guldgruva om man tycker om att sy.

Klädkammaren upptas av andra plastbackar, staplade som ett berg, fyllda av ovärderliga bilder och dokument från min släkt. Hela min släktforskning, underlag för många krönikor och poddar, finns här. Dessutom underlag för allt som mina efterlevande behöver veta om sitt ursprung.

Collage av släktbilder.

Man lever så länge man lever. Så länge som man har glädje av sina saker har de en viktig uppgift att fylla.

Kanske hamnar allting på soptippen när man dör. Men det får man inte veta och behöver följaktligen inte bekymra sig för.


Tillförde den här artikeln dig någonting? Gav den dig kunskaper, tankar och insikter som du inte hade tidigare? Jag arbetar med professionell journalistik och skriver och gör podcasts om ämnen som gammelmedia inte tar upp.

Jag är tacksam om du vill stödja mitt arbete genom en donation, stor eller liten. Du kan donera på olika sätt:

Swish 073 594 52 69

Bankgiro 111-9072

Från utlandet: IBAN-nummer SE 89 9020 0000 0902 4239 4290

Swift-BIC- kod ELLFFESS
Varmt tack för din gåva!

Stängt för semester

Nu stänger jag bloggen och tar semester ett tag.

Liksom många andra har jag arbetat hårt inför valet och skjutit en massa andra saker åt sidan som nu ropar på att bli gjorda; mitt hus behöver målas, trädgården vill bli omskött, försummade kontakter behöver tid.

Framför allt behöver jag vila och få tid att smälta valresultatet.
De som vill kan följa mig på Twitter.

Ha det så bra och var rädda om er!

Stoltheten över att vara en del av sitt land

I den svenska valrörelsen kan det vara lämpligt att påminna om vad det är att vara en del av ett land. 

Monologen ”I am an Englishman” grep mig när jag hörde den för första gången för många år sedan. Den handlar om nationell identitet och tillhörighet, om familj och tradition. Om stoltheten över att vara en del av sitt land. Den kunde lika gärna heta ”Jag är svensk”.

Den brittiske skådespelaren Marc Warren framför monologen ur BBC’s 2001 NCS Manhunt, ett tal av en man vid namn Laurence Bright. Jag beklagar ett svagt surrande biljud i ljudupptagningen, men det är innehållet som räknas. Texten följer här.

Fortsätt läsa ”Stoltheten över att vara en del av sitt land”

Det största hotet mot sexuella minoriteter är islam

Titta på den här bilden! Vad är det partiledarna i sjuklövern håller  på med?

Sjuklöverns partiledare agerar nyttiga idioter åt media och extremvänstern. De låter sig lånas till precis vad som helst bara det gagnar deras egna intressen för tillfället.

Fortsätt läsa ”Det största hotet mot sexuella minoriteter är islam”

Äntligen – mitt Sommarprogram!

Tack vare teknisk hjälp från duktiga och lojala vänner kan jag nu presentera årets Sommarprogram.

Jag hoppas att lyssnarna kan sjunka tillbaka i solstolen eller hängmattan och lyssna på ett program om det allra största och viktigaste som bär oss i våra liv – förälskelse och kärlek!

Förälskelse – att sätta sin existens på spel

I årets Sommarprogram tar Julia Caesar lyssnarna med på en inre resa, till din och andras hjärtpunkt och kärna, den som döljer sig oåtkomlig för världen och kanske till och med för dig själv.

Det handlar om förälskelse; om liv, väntan, ömhet, längtan, lycka, hopp och förtvivlan. Om att sätta hela sin existens på spel när en annan människa når en på djupet.

Fortsätt läsa ”Äntligen – mitt Sommarprogram!”

Fåglars oändliga lätthet

När man har varit borta länge måste man närma sig sitt land, naturen och människorna mycket försiktigt. Vara medveten om att de kubikcentimetrar som ens fysiska gestalt upptog i luftrummet har smält ihop till ett intet, och att alla spår är utplånade. Om man ska mejsla ut ett nytt livsrum åt sig gäller det att gå mycket varsamt tillväga.

Fortsätt läsa ”Fåglars oändliga lätthet”

Tack till alla mina läsare

Tillbaka på fosterjorden efter övervintring på andra, för kropp och själ skonsammare breddgrader. Det första jag noterar är ljuset – det klara, allt genomborrande vårljuset. Nu ska jag ta reda på ifall bofinken har hunnit före mig. Om den följer sin vanliga kalender bör den ha anlänt kring 29 eller 30 mars.

Och snart sticker blåsipporna upp sina söta små ansikten ur ris och mossa.

Fortsätt läsa ”Tack till alla mina läsare”

Musikaliska anteckningar 17. Uppmuntran.

Musik: Uppmuntran (Ermutigung).

Tysk originaltext och musik: Wolf Biermann, 1968.

Svensk text: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.
Arrangemang Björn J:son Lindh.
Lena Granhagen, sång. 1972.

 

När snaran dras åt allt hårdare omkring oss.

När starka krafter vill begränsa och helst avskaffa det fria ordet.

När vi inser vilka som är våra fiender och att de inte skyr några medel för att tysta oss.

Fortsätt läsa ”Musikaliska anteckningar 17. Uppmuntran.”