Jana Kippo, en kvinna i 35-årsåldern, har efter många år på annan ort rest tillbaka hem till Kippogården i den fiktiva byn Smalånger i Västerbotten. Hon vill hjälpa sin tvillingbror, som håller på att supa ihjäl sig.
I i SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs bok ”Jag for ner till bror” är Jana Kippo fantastiskt gestaltad av Amanda Jansson i det mest autentiska skådespeleri jag har sett på länge. Rasmus Johansson spelar Bror med en hudlöshet och sårbarhet som känns i hela rummet.
Manus har skrivits av Karin Arrhenius, och serien har regisserats av Sanna Lenken. Jag måste erkänna att det är oändligt skönt att se en tv-serie som utspelar sig på genuin landsbygd, med jordade, realistiska karaktärer, helt utan glitter, glamour och tillrättalagd ytlighet. På Kippogården är det gammal ingrodd disk, ladugårdsskit, potatisskal, flottigt hår och obäddade sängar i ett hus som ingen har ägnat någon omsorg på väldigt många år. Scenografin har gjorts med stor trovärdighet av Betsy Ångerman Engström.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
OBS! NYTT SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för ditt stöd!
En total frånvaro av skönhet och nåd
Det är inte bara fulheten och den grå armheten. Det är en total och skoningslös frånvaro av skönhet och nåd.
Den kärva, ordknappa västerbottniska dialogen, den osminkade diskbänksrealismen – mycket av det går sannolikt att känna igen för många av de 1,5 miljoner människor som hittills har sett serien och som inte känner sig hemma i uppstyltade, artificiella storstadsdramer.
”Jag var inte ensam. Jag hade tallarna”
Serien gör återbesök i ett Västerbotten som tidigare har beskrivits av bland andra litterära giganter som Sara Lidman (1923-2004), Torgny Lindgren (1938-2017) och Per Olov Enquist (1934-2020).
Om sin barndom skrev Enquist 2007 – ett citat som sammanfattar mycket av Västerbottens enslighet och karghet:
”Är man född djupt inne i en skog är träd och mark trygghet. Jag hade inga lekkamrater, men en stor skog helt för mig själv, det skapade min starka och obrottsliga karaktär.
Jag var inte ensam. Jag hade tallarna.”
Det starka bandet mellan två syskon som genomlevt helvetet
Mellan Jana Kippo och hennes tvillingbror finns starka band, formade under en helvetisk barndom med en tyrannisk sadist till far – kallad Fadren – som hotar och misshandlar sin fru, psykiskt och fysiskt misshandlar sonen och som tilltvingar sig dottern Jana sexuellt i upprepad incest. Barnens liv under tyrannen är outhärdligt, och mamman, som själv är utsatt, orkar inte skydda dem. Det blir pojken Bror som avslutar plågorna genom att slå ihjäl fadern med en spade.
De inre plågorna finns kvar, och Bror dränker dem i alkohol
Men de inre plågorna finns kvar, och Bror dränker dem i alkohol. Jana tar honom med sig på ett AA-möte (Anonyma alkoholister). Därifrån kommer de här replikerna, svidande i sin brutala kärvhet, från AA-mötet när de båda syskonen presenterar sig och tas emot. I all sin korthuggenhet utgör de för mig kontentan av hela tv-serien.
”Bror Kippo. Alkoholist.”
”Jana Kippo. Anhörig.”
”Välkomna hit. Vill du Jana berätta lite grand om dig själv?”
”Näe. Det är mest att jag är syster till Bror.”
”Är det nåt du vill berätta om Bror?”
”Förutom att han är alkoholist då, menar du? Han är bra med djur. De är som samma, han och djuren. Och så vill jag berätta att han slog ihjäl vår far med en spade.”
”Varför slog han ihjäl er far med en spade?”
”För att ingen annan gjorde nåt. Alla visste vad som pågick men gjorde ändå ingenting. Så vi fick ta saken i egna händer, så att säga. Fastän vi bara var barn.
Vi var bara barn.
Men det jag mest vill säga om Bror är att jag tyck’ om han. Att han är mitt allt. Halva min själ.”
Den urstarka relationen mellan två syskon
Jag tycker att de här replikerna mer än något annat visar att SVT-serien framför allt är en skildring av den urstarka relationen mellan två syskon, av kärlek, lojalitet och sammanhållning. Det är en bild av två som i nio månader redan har levt tillsammans, tätt intill varandra, när de föds och som känner varandra utan och innan.
”Han är mitt allt. Halva min själ” säger Jana på AA-mötet.
Det är vackert.
”Syskonrelationer följer oss genom stora delar av livet”
Syskonkärleken, när talar vi om den? Förvånansvärt sällan. För de flesta kommer andra kärlekar i livet som blir viktigare än kärleken till den man känt sedan man föddes. Men syskonrelationer är de längsta och starkaste relationer vi har. De följer oss genom stora delar av livet – ofta i 80 eller 90 år eller ännu längre.
Med syskon delar vi referensramar, upplevelser av föräldrarna och av oss själva och varandra som de människor vi har varit och är. Ingenting behöver förklaras. Syskon vet redan allt. Minnena är till stor del desamma.
”Eftersom de flesta syskon bor tillsammans under barndomen och delar uppväxt och vardagsliv med varandra skapas ett starkt känslomässigt band som påminner om anknytningen till föräldrarna” skriver Mikael Rostila, professor i folkhälsovetenskap och docent i sociologi, i boken ”Den dolda sorgen: hälsokonsekvenser vid anhörigförlust”.
”Den starka syskonrelation som grundläggs i barndomen fortsätter ofta in i vuxenlivet, vilket innebär att syskon utgör en viktig källa till emotionellt och praktiskt stöd genom livet. Att mista ett syskon – i barndomen eller i vuxenlivet – medför därför en svår sorg och saknad.”
Vår plats i syskonskaran präglar oss ofta livet ut
Psykologisk forskning visar att vår plats i syskonskaran ofta präglar vår personlighet, hälsa och yrkesval livet ut. Äldsta barnet är ofta ansvarstagande, välstrukturerad, ambitiös och plikttrogen. Storasyskon är överrepresenterade bland chefer och företagsledare. De kan uppleva högre stressnivåer och har högre risk för hjärtinfarkt.
Mellanbarn som lär sig att anpassa sig åt alla håll blir bra på att hantera konflikter och blir ofta flexibla medlare.
Det yngsta barnet är ofta charmigt, äventyrligt och kreativt. Kan upplevas som mindre ansvarsfulla. Yngre syskon tenderar att ha sämre fysisk hälsa (mer sjukhusvård) jämfört med förstfödda.
Hur klarar man sig utan syskon?
Jag har och har haft flera vänner som är ensambarn, och samtidigt som jag har förstått att det kan ha sina fördelar har en annan känsla för mig vägt tyngre: medkänsla med dem som inte haft några syskon att dela ursprung, minnen, glädjeämnen, sorger och liv med. Hur klarar man sig utan syskon?
Samtidigt har jag fått inblickar i vuxna syskonrelationer som präglas av osämja, till synes olösliga konflikter, avståndstagande, separationer och starka känslor av hat och främlingskap. Ofta triggas underliggande konflikter igång i samband med arvsskiften. Hur arvet efter föräldrarna fördelas blir en mätare på vilket av barnen som föräldrarna älskade mest.
Trösten är att många konflikter – inte alla – går att lösa och ta sig igenom. Det finns sakkunnig hjälp att få, både juridisk och psykologisk, och man ska inte dra sig för att anlita den om man kör fast.
”Ingenting har hänt min bror sedan en söndagsmorgon i juli 1912”
”Medan jag var nere i hagen hos korna ställdes min bror i ordning. När jag kom tillbaka fram på dagen låg han inte kvar i sängen. Han var uppburen på vinden. Vi skulle aldrig mer ligga i samma rum, han och jag. Han skulle ligga på vinden.”
Citatet är hämtat ur Vilhelm Mobergs (1898-1973) bok ”Din stund på jorden” från 1963, där han beskriver dagen då han miste sin äldre och ende bror, Sigfrid. Vilhelm Moberg är bara elva år när han förlorar sin bror. Han ser tillbaka på hur deras relation har varit genom livet, men också hur den har frusit fast i tiden.
”Där de döda är finns ingen tid mer. Sigfrid är kvar i ett rum där han inträdde för femtio år sedan. Han är oåtkomlig. Ingenting har hänt min bror sedan en söndagsmorgon i juli 1912, när klockan var tjugo minuter över sju.”
Som av en händelse valde Vilhelm Moberg exakt samma klockslag för att avsluta sitt eget liv 61 år senare. Han var djupt deprimerad och dränkte sig på morgonen den 8 augusti 1973 i Väddöviken utanför sitt hus i Söderäng på Väddö i Roslagen.
Tidigare samma morgon hade han avslutat ett brev till sin hustru med orden:
”Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.”
LÄSTIPS
Mikael Rostila; Den dolda sorgen. Hälsokonsekvenser vid anhörigförlust.
Natur & Kultur förlag.
————————————————————————-
Julia Caesar 