”Språkets glädje? I många dagar har jag gått och liksom smakat på orden. Som när jag smakar på mat och undrar vad det är man har kryddat med.”
(Ur ”Gerda Antti. Mer än folkkär författare.” En bok för alla. 1996).
”Hur vore det om du skulle bli författarinna? Tänk så bra på alla vis. Få sitta hemma och arbeta och inga tider att passa och ingen som bestämmer. Och sova länge om mornarna.”
(Ur ”Kväll efter kväll”. 1965).
Två citat ur Gerda Anttis (1929-2026) rika produktion av dikter, noveller och romaner, från debuten 1961 till och med hennes sista bok, ”Alla mina dagar” 2022. Hon avled den 6 mars, 96 år gammal.
Till dig som läser min blogg och får veta saker som du aldrig får veta i MSM:
Om du uppskattar min journalistik och mina poddar får du gärna stödja mig med en gåva.
SWISHNUMMER: 123 519 92 86
Bankgiro 111-9072
Varmt tack för ditt stöd!
Det första citatet snubblar jag över på en loppis dagen efter att jag skrivit en minnesteckning över Gerda Antti, närmare bestämt en bok i serien En bok för alla, där hon anmodats skriva om språkets betydelse. Boken står och väntar på mig på loppisen.
Den kostar tio kronor. Eftersom ingenting sker av en slump utan handlar om det den schweiziske psykoanalytikern Carl Gustav Jung (1875-1961) kallade ”synkronicitet” (”ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband”) köper jag boken – och kastas än en gång in i Gerda Anttis rika språk.
Några citat som belyser hennes sätt att tänka och skriva vill jag gärna dela med er, kära läsare.
”Ingenting blir skrivet utan möda”
”Jag tror att jag minns min barnsliga möda när jag i småskolan fick skriva rad på rad med stora och lilla a, och sen hela alfabetet igenom för att äntligen komma till ö. En möda som var lustfylld för att den till sist kröntes med framgång. Så är det fortfarande med mitt skrivande av a och ö, att ingenting blir skrivet utan möda.”
”En häst är en häst och en gris är en gris, och en gris beter sig inte som en häst, djuren är kan man säga gruppbundna. Det de kan, det kan de från början, men så är det inte för människan. Hon är en individ, en individualitet, och hon måste lära sig allt. Och som den individualitet hon är finns det ett ord som ingen annan kan använda, och det är ordet jag. Ordet jag, begreppet jag, är själva förutsättningen för språket.”
”En lösryckt rad av Bertil Malmberg: ”Vem ropade jag, ur min mun?”
”Det kan vi fråga oss, utan att få annat svar än att var och en av oss är ett jag – ett eget centrum som vi står och faller med, som vi inte kan tänka bort utan att känna svindel. För vad skulle vi vara om vi inte var vårt jag? Vi kan inte tänka bort det, eftersom tankarna bor i jaget och jaget är medvetandets centrum. Det var när detta jag blev jag som omvärlden blev till, blev till något utanför. Jaget och duet blev till.”
”Utan ord blir ingenting sett, gjort och erfaret”
”För även om det är så att allting alltid finns omkring oss ärver vi inte kunskaper och insikter. Hur kloka föräldrar vi än har blir vi inte av den anledningen dubbelt så kloka som dom. Jaget måste själv formulera världen åt sig. Vore det på annat sätt skulle inga skolor och ingen utbildning behövas.
Men vi har språket. Utan ord blir ingenting sett, gjort och erfaret.”
”En annan sak, som följer med att vara ett jag, är det egna ansvaret. Vi kan vara i en grupp, men det egna ansvaret kan aldrig trollas bort genom gruppen. Men ofta görs försök. Ofta gömmer vi oss i en grupp. Om jag är allergisk mot något så är det grupptänkandet. Av många skäl, men främst för att jag då inte längre talar med egen tunga.”
”Det ska vara som ett par som dansar tätt ihop”
”När jag sitter och skriver och ska få ett sammanhang eller skeende, vad det än är, rätt återgivet, då måste jag skriva de rätta orden, hitta rätt språkdräkt. Det ska vara så rätt, så korrekt att det jag vill beskriva och orden som jag har valt ska vara som ett par som dansar så tätt ihop att det knappt finns en glipa mellan dem. Och när jag ibland tycker att jag har nått därhän, att nu dansar dom tätt, då känner jag en verklig lycka.”
”När jag börjar arbetet har jag ett sandkorn som skaver i mig”
”När jag börjar arbetet med en roman eller en novell, då vet jag bara i stora drag vad den ska handla om. Jag har ett sandkorn som skaver i mig. En oro, en undran, en upprördhet. Jag kan gå och känna av det länge, tänka på det, men jag kommer inte ur fläcken förrän jag sätter mig ner och börjar skriva.
Jag stapplar, jag kastar bort, jag har lust att gå och hänga mig, men jag håller på. Den ena meningen ger och gör den andra, kräver den andra, och på så sätt, mening för mening, får jag nånting färdigt. Det är hela tiden ett sökande.
Och sen, när det är färdigt, ser jag att det jag inte visste att jag visste, det står där på papperet.”
”Man kan inte låsa fast verkligheten”
”Inte ens med propaganda eller våld kan man en längre tid låsa fast verkligheten, lika lite som man kan låsa fast ett moln på himlen. Men många fortsätter ändå att slå in spikar i molnen. Därför är det ofta mycket luft i det som politikerna säger, de står inte med fötterna på golvet.
Och vad är det då de gör med språket, framför allt med många av språkets vackraste ord – ord som de har lagt beslag på: ansvar, trygghet, frihet, rättvisa, likhet inför lagen, jämlikhet, dela på bördorna, etik, moral? Vad händer med ord som får dansa på armlängds håll från verkligheten?
”Språkets glädje är när orden dansar tätt ihop med sanningen”
Det allra värsta kan hända, nämligen att de mister sitt värde. Till sist skrattar vi åt de där orden, skrattar, med sorg i hjärtat. Ord som förvandlas till klyschor dräneras på sitt innehåll. Trovärdighetsdränage drabbar talarna. Cynism och plågsam, farlig misstro drabbar oss, de många människorna – folket.
Språkets glädje är då orden får dansa tätt ihop med sanningen.”
Julia Caesar 