På skärtorsdagen begick jag ett fruktansvärt misstag. Jag kastade min trogna Husqvarna symaskin, modell zig-zag 1020 från 1967, på återvinningsstationen.
När jag kommit hem och hade tänkt efter några timmar drabbades jag av de djupaste kval och ruelse. Vad hade jag gjort?
Jag sliter mitt hår! Jag grillas på ångerns glödande brasa! Jag brukar inte fatta oöverlagda beslut, så vad hade fått mig att med berått mod köra till tippen med en av mitt livs käraste skatter? Min ständiga följeslagare och oumbärliga vän?
En hel värld har skrattat åt Florence Foster Jenkins efter hennes död 1944, och många skrattade redan innan dess, fast i smyg. Hon kunde inte sjunga, men det visste hon inte själv. Trots att hon aldrig lyckades ta en ren ton var hon övertygad om att hon var en gudabenådad operasångerska.
Hennes självförtroende bar henne som på en sammetskudde genom livet. Utan att tveka gav hon sig på de mest svårsjungna ariorna i hela operalitteraturen, bland annat Nattens Drottnings aria ur W A Mozarts opera Trollflöjten, som spänner över ett tonomfång på två oktaver.
Den podd jag har gjort om Florence Foster Jenkins har premiär i dag. Den handlar inte bara om henne utan om allas vår rätt att misslyckas. Om att vilja men inte kunna.
”Det är skönare lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna sin båge” skrev Verner von Heidenstam. (Ur Åkallan. Ett folk. 1899).
När tiderna är som mörkast behöver vi motsatserna mer än någonsin. Premiär i dag för mitt minnesprogram om Leif Anderson (1925-1999) och ”Smoke Rings” – programmet som sändes i Sveriges Radio varje vecka i nästan 40 år.
När Leif Anderson avled 1999 hade han gjort 1 786 program och slagit Farbror Svens (Sven Jerrings) rekord med Barnens brevlåda med ett program.
Jag har kallat programmet ”Röster vi saknar”. Jag tror nämligen att vi är många, framför allt i den äldre generationen, som saknar Leif Anderson, och många andra välkända, klassiska röster.
Berg och soluppgång i Hälsingland. Foto: Th. Bergman
Jag brukar konsekvent tacka nej till intervjuer, eftersom min blogg och mina poddar räcker till som uttrycksmöjligheter, och jag tycker att fokus på mig som person är ointressant. Men jag gjorde ett undantag för skådespelaren, regissören, sångaren och författaren Rasmus Dahlstedt och hans serie intervjuer på Antipodden. Jag hyser nämligen stor respekt för hans konstnärliga arbete på olika områden och litade på att han skulle ge goda förutsättningar för ett samtal.
Om Rasmus Dahlstedt skriver författaren Per Brinkemo:
”Rasmus Dahlstedt är en av våra främsta intervjuare. Han har en alldeles egen stil, på samma gång inkännande och fordrande. Rasmus oförställda nyfikenhet och sällsynta förmåga att hitta samtalets kärna får gästerna att bli sina bästa jag.”
Det blev ett samtal om journalistik, om Journalisthögskolan, om åren på Dala-Demokraten, varför jag slutade på DN, om livsdrömmar, om att stå för den man är, om att inte vara feminist, om att förlora vänner, om poeten Dan Andersson, om fattigdom, om att se sina val i ett livsperspektiv, om (S)lagen mot kärnfamiljen och om statligt subventionerade faderlösa barn och mycket mer.
Det brukar kallas ”De små stegens tyranni”. Vad stort sker, sker bakom de flestas ryggar. Det som händer i Borlänge handlar inte bara om Borlänge. Det är ett exempel av många på en utveckling som riskerar att utplåna vår svenska kultur.
Borganäsvägen i Borlänge på 1950-talet. En svunnen idyll.
Vägen till helvetet är som bekant kantad med goda intentioner. En lång rad beslut, som vart och ett för sig inte ter sig särskilt uppseendeväckande, kan resultera i en katastrofal och oåterkallelig förändring.
Borlänge är ett varnande exempel. Där har Jussi Björlingmuséet stängts, men somaliska kulturcentra och somalisk folkdans belönas av politikerna. Kulturnämndens ordförande råkar vara somalier och röstades in i politiken genom somalisk klanröstning i valet 2018.
Dan Anderssons poesi har alltid stått mig nära. Ingen har fångat den svenska folksjälen som han. Han var vildmarkspoeten som gav röst åt människorna i de stora skogarna, åt de fattiga och det enkla livets människor.
Men samtidigt som han var en gudabenådad poet var han en komplicerad människa. Han kunde vara svår att ha att göra med och ”överjävligt elak” enligt Göran Greider, som har skrivit en bok om Dan Anderssons okända kärlekshistoria med studentskan Märta Larsson från Östermalm i Stockholm.
Jag har gjort en musikdokumentär om Dan Andersson och Märta Larsson. Programmet finns också på Swebb-tv och har hittills haft mer än 6 000 visningar.
OBS! Om videon nedan inte fungerar – gå direkt till Swebb-tv! Då kommer du rakt på mitt program.
Dan Andersson var verksam som författare i bara sju år – från 1913 till sin död 1920. Ändå är han en av Sveriges mest kända och omtyckta författare.
Trots att han dog för 101 år sedan lever hans poesi fortfarande i det svenska folkdjupet och inbjuder till ständigt nya tolkningar. Tyvärr kom hundraårsminnet av hans död i skymundan för coronahysterin 2020.
Den svenska bok- och mediemässan i Stockholm den 30 oktober blev av allt att döma en stor succé. Omkring 500 personer samlades för debatter, föredrag och tankeutbyte, befriat från politisk korrekthet.
På YouTube finns mängder av inslag bevarade för alla som inte kunde delta utan vill se och lyssna i efterhand. Lyssna till exempel på Mikael Willgerts korta anförande om situationen i dagens Sverige. Willgert är upphovsman och chef för alternativkanalen Swebb-tv, som växer snabbt och under det senaste året har haft mer än en miljon unika tittare.
Jag vill gärna påminna om varför det har blivit nödvändigt för den alternativa rörelsen att skapa sin egen bokmässa, där yttrandefrihet råder. Så här såg det ut när Sveriges Författarförbund gjorde sig till åtlöje på den ordinarie bokmässan 2016:
Sveriges Författarförbunds löjeväckande demonstration på bokmässan 2016. Med dåvarande ordföranden Gunnar Ardelius i spetsen och blå tejpremsor för munnen uttrycker de sitt missnöje med att yttrandefriheten även omfattar tidningen Nya Tider.
I det statliga Åtskillnadsverket vid den stålblanka citygatan visste alla, från den av erfarenhet ärrade generaldirektören till den allra yngsta receptionisten, att det var det bedrägliga lugnet före stormen som nu bredde ut sig. Verket stod sannerligen inför enorma utmaningar.
Under en följd av år hade Åtskillnadsverket gjort allt som stod i dess makt för att fullgöra den uppgift som klargjordes redan i Verkets namn, nämligen att hålla människor åtskilda och på alla sätt förhindra mänsklig samvaro, i synnerhet byggandet av personliga relationer. I Verkets avsiktsförklaring stod tydligt angivet att mänsklig samvaro utgör roten till allt ont och kan sätta mycket stora värden på spel, eftersom samvaro utgör grunden för människors möjligheter att hamna i samtal som kan väcka oönskade tankar och idéer av samhällsomstörtande karaktär till liv. Alla former av mänsklig kommunikation och idéutbyte måste därför bekämpas såsom samhällsfarliga.
Låt mig presentera Siv Wennberg, 76-årig hovsångerska och diva (hon säger det själv) som, draperad på en divan och iförd nätstrumpor, levererar beska sanningar om vår tid, om politik, dagens musikliv och om hur okunniga människor lyfts fram och glorifieras i media.
Den 9 april klockan 20 visar SVT2 Emelie Jönssons och Gustav Ahlgrens film om Siv Wennberg och hennes karriär som en av världens mest hyllade sopraner, 1994 utnämnd till hovsångerska.
Missa den inte! Filmen finns också på SVT Play. Det är en storslagen film om en storslagen kvinna.
Det är i det mänskliga mötet vi kan byta tankar och tala med varandra, det är där idéer och insikter kan födas. Men överallt, på alla nivåer i samhället, sitter proppar och aktivister som ser som sin uppgift att driva en egen politisk agenda och förhindra människors samtal och utbyte av tankar och idéer.
De finns på biblioteken, i Svenska kyrkan, i media, på myndigheter och institutioner. Med våra skattepengar finansierar vi deras ideologiska gerillakrig mot vanliga medborgare och mot yttrandefriheten.
Migrationsverket är bara en av många statliga och regionala myndigheter vars verksamhet präglas av aktivism.
Julia Caesar 